Allt det goda har sitt slut

O som i Olivia, O som i obetydlig. För tre år sedan hade Olivia aldrig kunnat föreställa sig att det var så här allt skulle sluta. Att hon skulle finna sig själv liggandes i sitt eget hus, sönderslagen och halvt medvetslös.

Allt hade varit så underbart i början. Hon mindes såväl den där lilla fladdrande känslan i magen första gången hon såg honom komma in på kaféet, med rufsigt hår och med en blick så full av passion och intensitet att den skulle kunna få vilken tjej som helst på fall.

Under den millisekund som deras blickar möttes kändes det som om hennes liv inte var värt att leva utan att få se in de där mörkblå ögonen varje dag och kunna säga att hon var hans.

Han började röra sig, och hon satt där vid fönsterbordet och försökte lugna ner sig och undvika att få mörka ringar under armhålorna, samtidigt som hon började förstå att det var mot hennes bord han styrde sina steg. Hon flackade med blicken och hon kände hur hennes hand kramade hårdare och hårdare om muggen hon höll i sin hand. Hennes hjärta började slå minst 1000 slag i minuten och för ett ögonblick kändes det som om hon skulle svimma. Hon kände hur blodet började pulsera snabbare och hur hennes numera röda hud sakta började synas igenom det tjocka lager puder hon hade lagt på i all hast innan hon rusat till t-banan för en halvtimme sedan. När han till slut kom fram till hennes bord drog han försiktigt ut stolen, och satte sig utan att säga ett ord. Han bara tittade nyfiket på henne med de där mörkblå ögonen.

Första två åren var så underbara, härliga och pirriga som det alltid är i början. De reste jorden runt, gifte sig på en strand någonstans i maldiverna, köpte sig ett stort hus på skärholmen och hon lyckades också bli gravid. Men lyckan varade inte länge.

Hon var i sjätte månaden och det var samma dag som de firade sin första bröllopsdag. Hon hade bjudit med sig honom till Frankrike, trots att han tyckte att det var bäst att hon stannade hemma och tog det lugnt nu när det bara vara var tre månader till förlossningen. Men hon envisades med att första årsdagen var något man firade lite extra, och resan blev tillslut av.. Första natten på hotellrummet låg hon i hotellsängen och vilade, utmattad efter den påfrestande flygresan ner. Plötsligt kände hon hur det högg till i mellangärdet och en obeskrivlig smärta spred sig genom hennes kropp. Ett skrik hördes i den stilla septembernatten, ett skrik som väckte honom där han låg bredvid henne och drömde om den underbara tid de hade att se fram emot. Han, hon och den lilla varelse de hade skapat. Han for upp ur sängen när han såg blodfläcken på lakanet, som hunnit sprida sig över halva sängen på bara en halvminut och de for i ilfart till närmsta sjukhus där läkarna konstaterade att hon fått missfall. Båda var förkrossade. Hur kunde detta hända ? I det otroliga känsloruset la han skulden på henne, och han sa att detta aldrig skulle ha hänt om de bara stannat hemma.

Det var under den natten, som det hände för första gången. Han var rasande för att hon envisats med att de skulle åka hit, trots att hon varit lite hängig på sista tiden. Så, i all vrede och förtvivlan slog han henne, rakt över ansiktet.

De där mörkblåa, varma ögonen som hon en gång drunknat i, hade nu blivit nästan svarta och de lyste av vrede och sorg.

När hon nu låg nerslagen på golvet, och kände blodet pulsera ur jacket i pannan, kunde hon inte låta bli och tänka på hur hennes liv hade kunnat bli om hon sagt ifrån redan då och lämnat honom. Men hon insåg snabbt att hon aldrig hade klarat det, hennes kärlek till honom hade varit för stark, och det var den fortfarande, hur patetiskt det än låter…

Efter incidenten på hotellrummet, blev det bara värre och värre under månaderna som gick. Han kunde bli alldeles galen och slå henne för de minsta småsaker. Ibland var det för att hon hade köpt röd mjölk istället för grön, eller för att hon hade glömt lampan på när hon gick till jobbet och för att hon inte hunnit tvätta hans kläder.

Varje dag innan jobbet försökte hon täcka blåmärkena och såren så gott det gick, med sjalar och heltäckande kläder och om någon frågade sa hon att hon ramlat i trappan eller slagit i garagedörren. Om de som frågat hade känt henne, hade de förstått att hon ljugit, eftersom det varken finns garage eller trappa i det hus de en gång fick som bröllopspresent ifrån hans föräldrar. Men det var aldrig någon som förstod det, de anade inte ens att något

inte var som det skulle. För det senaste året hade hon inte låtit någon komma innanför den bubbla hon gick runt i, för hon skämdes något så otroligt över hennes situation och ville inte berätta för någon.

Sedan dagen i paris hade han längtat så mycket efter det här med barn att han ville försöka varje dag, och oftast var det emot hennes vilja. Efter varje gång hon kom hem ifrån barnmorskan och berättade att de inte hade lyckats blev hon så sönderslagen att hon knappt kunde gå på flera veckor. De fick negativa provresultat om vartannat och en dag blev all sorg och förtvivlan bara för mycket för honom.

Den mannen som hon en gång blivit knäsvag för på grund av en enda blick slog henne nu så mycket att den otroliga smärta som rusade igenom hela hennes kropp, tillslut bedövade hela hennes sinne. Smärtan av de slag och sparkar hon blev utsatt för gled bara längre och längre bort samtidigt som hon föll längre och längre in i dimman.

När sparkarna tillslut upphörde uppfattade hon något svagt, något som lät som en lät som en dörr som slog igen och hon förstod att han gått in i badrummet för att duscha av sig svetten som uppkommit efter otaliga minuter av sparkande och slag. Något som han alltid gjorde efter en omgång.

En tanke som far igenom hennes bultande och bortdomnade huvud, när hon ligger där på golvet med händerna över hennes smärtande mage och känner de små rörelserna därinne är ”varför berättade jag inte? Varför berättade jag inte att jag bär på hans son när jag hade chansen?” Nu är det för sent tänker hon medan hon känner hur rörelserna där inne blir svagare och svagare…

Hon hör hur dörren till badrummet slås upp med en dov smäll och hon skymtar det välbekanta baseboll träet igenom hennes uppsvullna ögon. Hon sluter dom sakta för att somna in en sista gång, en sömn som kommer vara det bästa som hänt henne sedan natten på hotellet.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.