Hans Majestät möter Obama

Den 4 November, 2009 vann Barack Obama presidentvalet i världens mest framstående land – USA. Segern över hans äldre motpart, veteranen John McCain (inte att förväxlas med John McClane, huvudkaraktären i Die Hard och dess allt för många uppföljare) blev en nyhet som världen inte skådat sen Kennedys dåligt timade bilfärd genom Dallas soliga gator. Dagarna efter valet syntes Obamas o-vita ansikte i varje tidning och nyhetssändning världen över. Valet var den främst framkomna diskussionen vid varje middagsbord, soffbord, skrivbord och övriga bord i alla världens 203 officiella länder, minus hälften där den främsta diskussionen med största sannolikhet rörde hoppet om att äta något under morgondagen. Men i de länderna vars media styr (och Sverige ingår definitivt i dessa länder) var presidentvalet hyfsat omtalat. Därför kom det som en överraskning för Johan när Carl XVI Gustaf – Konung av Sverige och landets främsta ansikte för omvärlden – gott och väl sex dagar efter valet frågade honom vem som hade segrat.
”Barack Obama, Ers Majestät, ” svarade Johan lydigt. Kungen, som satt bakom sitt skrivbord och med koncentrerad min signerade den dagliga bunten av pappersarbete som följde med hans ämbete, höjde blicken och rynkade pannan.
”Det var den mörkare killen, inte sant?” frågade han.
”Ja, Ers Majestät”
Han nickade sakta och riktade tillbaka sin uppmärksamhet mot sina papper samtidigt som han mumlade: ”Så pass, så pass. Det var ju trevligt, att en mörkt färgad man lyckats så bra. Mycket trevligt.”
Vid det laget borde Johan ha vant sig vid kungens ibland spridda uppmärksamhet, men vissa saker är svåra att vänja sig vid. Faktum var att Johan inte förstod hur någon människa med tillgång till TV, tidning eller specialbyggd Tidnings-TV (kungens födelsedag, annan historia) kunde ha missat 2000-talets största händelse. Men han skakade det av sig, som han alltid gjorde, och tog till orda.
”Ers Majestät, på tal om Barack Obama-” började han men blev avbruten av Kungen.
”Kan du läsa igenom det här, Sagström?” Kungen räckte honom ett brev som han suttit och skrivit på. ”Har jag lagt orden bra? Använt dem rätt?”
”Jodå, mycket bra, Ers majestät. Du verkar bara ha glömt vokalerna i några rader, men i övrigt var det mycket bra.”
Kungen tog tillbaka brevet och läste igenom det noggrant. Hans ögon slokade besviket när han läst igenom det för andra gången.
”Och du är säker på att de kommer att märka det? Det kanske inte märks om man bara läser snabbt, ” sade han hoppfullt.
”Jag är rädd att risken är för stor, Ers majestät, ” sade Johan. ”Du vill ju göra ditt bästa intryck för-” Han böjde sig fram och kikade på brevet. ”- Drottning Elizabeth.”
”Så sant, så sant, ” sade han besviket och lade ifrån sig brevet på skrivbordet. Johan påminde sig om att noga se till så att det brevet inte blev skickat.
”Var det något speciellt, Sagström?” frågade kungen.
”Jo, angående Obama – som du säkert vet så kommer den nya presidenten att tillträda sitt ämbete den tjugonde januari. De närmsta dagarna efter hans tillträde kommer han att möta med sina egna senatorer, rådgivare och militära ämbetsmän.”
”Förstås, förstås, ” höll kungen med.
”Men i morse ringde dem och sade att presidenten skulle bli väldigt glad om du ville äta middag med honom torsdagen den tjugonionde januari”
Hans majestät lutade sig tillbaka i stolen med ett glädjefullt leende.
”Jaså, minsann! Så trevligt av honom, verkligen trevligt!”
”Ska jag svara att Ers Majestät med glädje accepterar inbjudan?”
Hans leende föll och han tvekade. ”Jag är inte helt säker på hur mitt schema ser ut – jag vet att jag hade ett möte med statsministern vid slutet av…” Han böjde sig fram och tryckte på högtalartelefonen som var på hans skrivbord.
”Ers Majestät?” en kvinnoröst hördes genom de prassliga högtalarna.
”Kan du vara snäll och ringa upp Palme åt mig, Lina” sade Sveriges monark.
”Palme?” förvirring hördes genom högtalarna. Johan skyndade sig att kliva in.
”Han menar Reinfeldt, Lina” försäkrade Johan. Kungens ögon blev fundersamma, men sedan skakade han på huvudet och slog sig demonstrativt på pannan.
”Det är varför jag har dig, Johan” Han log stort mot honom. Johan hoppades att hans eget leende inte såg allt för tvingat ut. Den lugna, kontrollerade rösten som tillhörde Sveriges statsminister hördes nu i högtalarna.
”Ers Majestät, kan jag stå till tjänst?”
”Jo, jag tänkte bara höra mig för – hur ligger det till med januari? Hade vi någonting bokat då?”
”Var det något speciellt datum som Ers majestät tänkte på?”
Kungen rynkade på pannan och såg frågande mot Johan.
”Tjugonionde, ” sade den yngre mannen.
”Vi har inget bokat den tjugonionde januari, Ers majestät”
”Tack, Fredrik”
Johan kunde inte låta bli att rycka till när kungen tryckte bort statsministern utan att vänta på svar. Han lutade sig tillbaka i stolen och gnuggade glatt händerna.
”Det verkar som att jag trots allt är ledig, Sagström” sade han. ”Ordna mötet!”
Johan Sagström kunde inte hålla nervositeten borta när han nickade och lämnade rummet.

När Johan tre år tidigare fått jobbet som kungens personliga assistent så hade han varit osäker på vad hans plikter skulle vara. Folk hade varit vaga och ofta fört över samtalet till jobbets fördelar – som att få träffa mycket inflytelserika människor och en löjligt hög lön för ett assistentjobb. Det var först när han började som han insåg varför ämnet undvikits. Kungen var en mycket snäll människa, hade det sagts honom. Vissa kunde anse honom som lite naiv och det var där Johan steg in. Hans jobb var, kraftigt förenklat, kungens barnvakt. Och eftersom att alla kungens barn var vuxna människor så återstod det bara en i kungafamiljen som behövde övervakning – kungen själv. Vad de sagt om Kungen var sant. Han var snäll och han var naiv. Det hade Johan vetat sedan tidigare. Vad han inte vetat innan var exakt hur naiv kungen var.
Sveriges monark var sextio år gammal. Hans hår var grått och hade börjat falla för längesedan. Han hade haft glasögon sen barndom och hans ansikte strålade av oskyldig glädje. Hans svagheter till trots, det var svårt att inte tycka om människan. Johan tyckte sannerligen om honom, vilket var varför han hade innehaft sin post längre än någon av hans företrädare. De flesta höll inte längre än något år.
När de flög genom luften nådde Johans nervositet nya höjder (pun alert!) och hans tankar kunde inte lämna det kommande mötet. Bara det faktum att kungen på fullt allvar döpt sitt flygplan till ”Luft Kraft 1” visade tydligt de olika nivåerna kungen och presidenten befann sig på. När de landade flög fjärilar i hans mage och när de steg in innanför Vita Husets portar svettades han tydligt. Kungen såg sig ivrigt omkring med sina onaturligt stora ögon och hans blick gled hela tiden imponerat mot de stora, svartklädda männen som eskorterade dem.
”Du vet, jag har själv en del erfarenhet av farliga situationer, ” sade kungen och nickade menande mot den bredaxlade mannens läderskyddade pistol.
”Jaså” Mannens röst var så fri från mänskliga känslor att Johan nästan började tro på ryktena om ”den svarte presidentens mördarrobotar” som republikanerna börjat sprida.
”Jo, det var den gången när jag och min kompis Benke jagade… var det 1994?” sade kungen och vred sin panna i djup fundersamhet. ”1993…? Nej, då var det där med Viktorias födelsedag… aldrig sett Silvia så arg! Du vet, hon ser ju alltid så vänlig ut, Europas vackraste leende säger man så det är lätt att glömma att hon kan vara rätt ilsken med. Men du förstår säkert vad jag menar!”
Johan var inte så säker på att mördarroboten… eskorten, gjorde det. Den svenska monarkens engelska gled bitvis över till svenska och även vissa av de engelska orden var fullkomligt oförståeliga för de som inte var vana vid kungens grova accent. Men kungen tog eskortens stenansikte som medhållande och försökte återgå till sin berättelse.
”Jo, det var augusti 1994! Egentligen får man ju inte jaga älg vid den månaden, men min vän Fidel från Cuba hade just skickat mig ett synnerligen vackert jaktgevär i present och jag ytterst ivrig testa det. Nu när jag tänker mig tillbaka så tror jag inte att geväret var direkt godkänt att jaga med, men regler är ju till för att brytas och det hade gått flera månader sedan min senaste jakttur.”
Johan ville desperat avbryta honom, men kunde inte komma på ett smakfullt sätt att glida emellan så han lyssnade förtvivlat på kungens berättelse.
”Benke såg en ståtlig en och höjde sitt gevär – en gammal sak som hans far haft före honom- och sköt. Han träffade älgen perfekt mellan ögonen och det är banne mig en syn man inte ser varje dag! Stackarns ansikte bara försvann! Hur som helst så gick han ju ner för att ta hand om sitt byte och jag, som ännu inte haft tid att pröva mitt nya gevär, kände för att leka lite. Han hade på sig en mössa som stack upp lite, som en tomtemössa du vet, så jag siktade noga på mössans topp och-”
Johan kastade sig in. ”Här ser vi ovala rummet, inte sant?” Han hoppades att hans röst inte lät lika förtvivlad som han kände sig.
”Nej, ” svarade den svartklädde mannen. ”Bara ett vanligt kontor.”
”Jaså, men jag är säker på att det har en bra historia?”
Kungen spetsade nyfiket på öronen.
Mannen skulle just till att svara när Amerikas president uppenbarade sig i slutet av korridoren. Barack Obama var en lång man, stilig man, mörk till hyn och med en glimt i ögat som injagade förtroende.
Han strålade av självsäkerhet och Johan kom på sig med att jämföra Obama med sin kung. Obama var vad en kung borde vara. Auktoritet lös från honom och fast han var den förste svarte presidenten i USAs historia såg det ut som att han aldrig varit annat än president.
Carl XVI Gustaf var däremot… han var snäll. Johan tillät inte sina tankar att fortsätta längre än så. Han var kanske inte den smartaste människan på Jorden, men han skulle alltid hålla det svenska folkets hjärtan med sin öppenhet och glädje.
”Ers majestät…” sade Johan. Kungens blick var fortfarande riktad mot den svartklädde mannen.
”Herrn skulle just berätta en historia-” Han tystnade när hans blick föll på Obama. Han rätade på ryggen och såg till att hans tunna hår var ordentligt bakåtslickat. Sen gick han och mötte den mäktigaste mannen i världen.
”Herr president!”
”Ers majestät, ” Obamas djupa röst innehöll lugnet som alla tränade politiker verkade inneha – vissa mer än andra och vissa var bättre på det – men alla hade de det. De skakade hand och efter några formella hälsningar hörde Johan till sin stora skräck hur kungen kastade sig in i sin olämpliga jägarberättelse. Men när Sveriges kung och USAs president samtalade kunde inte en enkel assistent lägga sig i. Kungens händer gestikulerade vilt medan han talade och Johan såg hur vakterna vid flera tillfällen ryckte till när hans händer var farligt nära presidentens ansikte. Medan kungen presenterade sin berättelse så vandrade de mot rummet som middagen skulle hållas i och Johan gjorde sitt bästa för att hålla uppmärksamheten borta från sin kung. Han studerade tavlor, kikade in i rum, räknade golv och takplattor, allt medan kungens historia närmade sig sin klimax. Men när Sveriges konung vilt började hoppa omkring för att demonstrera chocken hans vän Benke kände när mössan flög av honom så skrattade Obama bara hjärtligt och satte handen mot den kortare monarkens rygg. Samtidigt ledde han honom genom en stor dörr och slog ut i en storslagen gest.
”Välkommen till Vita Huset!” sade han.

Presidenten och kungen åt under livlig konversation som snart fördes över till statsangelägenheter. Johan trodde att presidenten blev förvånad över kungens totala brist på kunskap om svensk politik och landets struktur. Men Obama var den sortens människa som kan hålla en diskussion levande, oavsett vem det var han pratade med. De verkade ha en trevlig måltid och bortsett från en incident där kungen låtsades hugga presidenten med en gaffel för att testa livvakternas reflexer, gick allt bra. De avlossade åtminstone inte avtryckarna och Johan kom fram till att han inte kunde begära mer än så. När Obama och kungen tillslut sade adjö vid Vita Husets portar så strålade Obama av äkta värme och han lovade att nästa gång skulle det vara han som kom på besök. Kungens ansikte tog sin naturligt glada form och han lovade att han i så fall skulle introducera presidenten för drottning Silvia. Fjärilarna i Johans mage – som nyss börjat lugna sig – satte av i full fart igen. Han kunde kanske hantera kungen, men drottningen var långt över hans nivå.

VN:F [1.9.11_1134]
3.3/5 (6 röster)
Hans Majestät möter Obama, 3.3 out of 5 based on 6 ratings

2 kommentarer

  1. noveller Skriver:

    Obama vann år 2009.
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Barack_Obama

    Fast det kanske är menat som ett falsarium som ska locka då det är en komedi? =)

    VN:F [1.9.11_1134]
    Rating: 1.0/5 (1 röst cast)
  2. Philip Skriver:

    Du menar han vann 2008, för jag skrev 2009^^ Jag gjorde ett honest mistake men eftersom att du gjorde samma misstag i ett försök att rätta mig så kommer jag inte att känna för dåligt för det ;)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.