Slutet till en ny början

S som i Safira. S som i sönder. För det var just det hon var. Sönder.
Tänk er en liten, tanig flicka på fjorton vårar. Den här flickan har just förlorat sin mamma i bröstcancer. Den enda hon har, är hennes ingifta styvfar Janne – en kall och hård man. De bor i en sunkig lägenhet några mil utanför Södertälje. Flickan lever för sin mamma. Bara därför.
Jag ska nu berätta hur hon kämpar tills hon känner sig redo för att träffa sin mamma igen. Den här gången – i en bättre värld.

Den där vassa rösten igen, som hon var så rädd för, domnade sakta bort i köket bland de julbaks och pepparkaksknaprande männen. Utanför fönstret yrde snön omkring. Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Inte en lördagskväll när det egentligen var meningen att de båda skulle vara sams, eftersom att de hade besök av två stycken polare till Janne. Det var inte heller därför hon sade till. Hon sade till för att han hade haft så himla fel. Igen. Det var inte hon som hade snott Jannes motorcykelhjälm igår förmiddag. Safira hade ju varit i skolan vid den tiden. Och varför skulle hon ha gjort det när hon visste att han skulle ha gett henne en rejäl omgång med det svarta bältet. När han såg på henne igen, hade hans ilskna ansikte svalnat lite. Janne vinkade åt henne att komma till honom. Antagligen var det för att tala om, att om hon inte sade förlåt så skulle det inte bli mycket sömn i natt. Men om hon hade tur, så skulle han för en gångs skull bara prata. Så som han brukade göra när det var andra omkring och inte bara de två. För när de var ensamma brukade det hända enormt motbjudande saker. Då kunde han göra både det ena och det andra. Lyssnade hon inte, brukade han slå henne med ett svart skinnbälte ända tills hon gjorde som han sa. Det var ungefär så det hade blivit igår. Fast värre.
Fredagseftermiddagen, Safira hade gått direkt hem från skolan för att gå ut med sin hund. Innanför lägenhetsdörren hörde hon hur en mansröst svor med hela sin kraft. Hon öppnade försiktigt dörren för att inte höras, tog tag i kopplet och började leta efter Wille. Samtidigt som hon visslade lite tyst hörde hon en förbannad röst.
”Safira? Vad håller du på med?” Han gick ut till hallen där Safira stod och lockade på Wille. Med en bestämd arm tog han tag i henne och slängde ner henne i soffan som stod bara några meter bort. ”Hade du tänkt gå ut med hunden? Varför i helvete skulle du få göra det tror du? Du vet att det finns massa disk som ska diskas och efter det ska det dammsugas. Tror du att det görs av sig själv? Eller?” Då blev han nästan för arg. Glaset som han hade haft i handen var nu nere på golvet. I skärvor. Safira kände att det var hennes tur nu. Att tala om för honom hur värdelös han var och att hon inte tänkte vara den som tar all skit från honom samtidigt som hon ska göra allt utan att få något tillbaka.
”Nej, men varför ska just jag göra allt hela tiden? Det är ju fan inte bara jag som bor här. Det är du som skitar ner hela tiden och aldrig städar du heller. Hela tiden är det jag ska göra allt. Tror du att jag är någon jävla slav eller? Ända sedan mamma dog har du kört med mig som om jag vore det. Din slav, som ska ta hand om allting när du bestämmer. Tror du inte att jag vill ha ett eget liv att leva.” Inte för att hon hade ett liv som hon ville leva klart, men det behövde ju inte han få reda på. ”Det enda skälet till att jag bor här med dig är att jag inte har någon annanstans att bo. ”
Efter Safiras uttalande blev hans ansikte rött. Kokande rött. Hon blev genast rädd och ångrade att hon hade sagt någonting över huvud taget. Varför kunde hon inte ha hållit tyst? Hon blir arg på sig själv. Hon kunde ju hålla tyst vid alla andra tillfällen. Varför inte nu? Jo för att hon var trött på att han skulle styra och ställa. Det enda hon ville var att få träffa sin mamma.
”Det där ska du få ångra så länge du lever ungjävel. Du bor i mitt hus. Du äter mat som jag betalar. Kom då för fan inte och säg att jag inte hjälper till.” Självklart var det något hon skulle få ångra. Allt hon gjorde ångrade hon. Allt som hade med honom att göra.
”Och varför i helvete har du gömt min hjälm till Mc:n? Du fattade väl att jag skulle märka det? Är du så dum i huvudet att du gör det och tror att jag inte ska märka något, så tror du fel.”
På två sekunder hade han slängt upp den lätta flickan på ryggen och burit in henne till hans motbjudande och illaluktande sovrum. Hon slängdes ner på sängen och Janne drog av henne både byxorna och trosorna. Han lirkade upp lådan vid sidan av sängen för att ta fram det välanvända skärpet. När han böjde sig fram för att snärta till henne på den bara huden, försökte hon ta sig loss så hastigt att hon slog huvudet i den stenhårda kanten vid ena fotänden av sängen. Skärpet, eller som hon kallade det – bältet – gav till ett ganska rejält ljud när det nuddade huden. Hon gav till ett skrik och fick då ännu en snärt över rumpan. Han fortsatte med att snärta. Hon fortsatte att skrika, men liten som hon var hade hon ingen röst som hördes på längre avstånd. Hennes hud var randig av röda och vita ränder. Det hårda skärpet hade gjort avtryck på hennes hud. Hennes ömtåliga, bara hud. Det som redan hade tålt så mycket. Janne satte fast hennes händer med handbojor. De hade han tagit med sig hem från jobbet, ifall att…
Hon kände tårarna fastna i halsen. Det kändes som att hon skulle kvävas. Samtidigt tänkte hon att det var säkert bara några sekunder kvar. Men så kände hon hur hon ännu en gång slängdes upp på hans rygg. Den här gången var han på väg ner mot källaren. Safira kände dunsarna när hans grova fötter sakta och bestämt gick steg för steg, längre och längre ner. Dörren smälldes upp till det kalla rummet där alla tvättmaskiner stod och surrade. Inne i källarrummet fanns också några duschar, vilket var hans plan. Safira lyftes ner men han släppte inte den fasta handen mot hennes arm. Hon tvingades fram till duschen, där han drog av henne de kläder som inte hade tagits av tidigare. De bestod av ett tunt vitt linne, en grå kofta och ett par slitna gympaskor. Det gick hur lätt som helst för honom att få av de resterande kläderna och sedan tvingade han in henne i duschen.
När han tröttnade på att hon aldrig stod stilla utan hela tiden kämpade emot, tog han handbojorna för att binda fast henne i duschen så att hon skulle stå stilla. Hon skakade så mycket av rädsla att till och med duschen – som var väldigt tung – rörde sis. Janne vred på vattnet och drog spaken till höger för att få så kallt vatten som möjligt. Sedan spolade han det över henne i en hel timme. Han kunde inte få nog av att se henne lida, skrika och gråta på samma gång. Hennes kropp skakade nu av köld, vilket Janne såg.
”Eftersom att du verkar frysa väldigt mycket så har du inte något emot att jag värmer dig va?”
Innan jag ens hann reagera vreds spaken 90 grader till vänster och värmen blev så hög att det osade. Safira kände inte längre sin kropp, den var som förlamad. Handbojorna lossades efter ännu en timme, men hon bara föll ihop. Han lät henne ligga kvar där nere och hon låg där ända tills hon vaknade nästa dag. Någon hade lindat en handduk om henne och lagt henne utanför duschen.
Det värsta efter det här skulle vara att gå tillbaka till skolan igen. Hon som allt för många gånger hade ljugit för sina lärare och sagt att det bara hade varit den hala trappen som hade orsakat hennes blåmärken överallt. Vad skulle hon nu säga som verkade trovärdigt?
Efter att hon hade tänkt tillbaka på gårdagens hemska saker hade hon bara en sak att göra. Det enda som hon för en gångs skull såg fram emot. Janne var fel, likaså skolan. Vänner hade hon inga, alla var för ytliga och gick emot henne. Därför var hon tvungen att göra det här. Eftersom att Janne hade haft en pistol i skrivbordslådan på sovrummet för ungefär ett år sedan, då han jobbade som polis, gick hon dit för att se om den låg kvar. Det gjorde den. Svart och stor, hon funderade på om hon skulle ta upp den. När hon väl tog tag i pistolen kändes det hur tung den var. Aldrig hade hon trott att den kunde vara så tung. Hon visste inte hur hon skulle beskriva känslan, men hon visste att det inte var någon lugn känsla. Att känslan inte skulle vara så länge hade hon också bestämt. Därför stängde hon först den svarta dörren till hans sovrum. Sedan stängde hon detta liv, för att börja om på ett nytt.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Slutet till en ny början, 5.0 out of 5 based on 1 rating

1 kommentar

  1. Hans päronpung Skriver:

    Riktigt bra!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.