Mänskliga rättigheter: Rätten till ett liv!

”Överallt smäller det. Bomberna faller ner från himmeln som stjärnfall. Ibland tar det helt plötsligt slut. Det blir tyst i vad som känns som en evighet för stunden men i verkligheten bara är 3 sekunder, nästan helt knäpptyst, ända till det börjar smälla igen. Man kan tro att de firar något, som på nyår. Precis som om de firar allting de förstör. Alla oskyldiga människors död, alla förstörda byggnader och byar… alla barns förstörda liv.”

- God morgon, mamma.

- Hej älskling. Vad vill du ha till frukost?

” Jag har världens bästa mamma. Hon har tagit hand om mig helt själv ända sedan fem år tillbaka, för när jag var åtta år dog min pappa. Han blev skjuten av några soldater en kväll när han hade varit ute med min farbror. Nu för tiden är det ofta jag som får ta hand om mamma istället för hon är ofta sjuk. Varje kväll bomber de, inte alltid just där vi bor, ibland i grannstäderna eller några kvarter bort men det hörs även om det är flera kilometer bort. Det är nästan alltid soldater ute på gatorna. Oftast är det soldater från USA eller här ifrån Libanon som krigar för vårt land, men det händer några gånger i månaden att det är andra soldater som är här för att skjuta varenda människa som går på gatan i stort sätt, ibland på kvällen, ibland på dagen.”

– Jag måste till marknaden och handla potatis till middagen ikväll, klarar du dig här hemma själv den lilla stunden? Eller vill du följa med?

– Nej jag klarar mig. Hejdå mamma!

– Hejdå gubben!

Ibrahim springer till fönstret för att titta när hans mamma går iväg längs gatan och sedan försvann runt hörnet. Han vänder sig om för att gå till sitt rum och lyssna på sitt favoritprogram på radion. Plötsligt hör han en stor smäll en bit bort följt av skottlossningar utanför byggnaden på gatan. Han hör folk som skriker och gråter. Eftersom det är mitt på ljusa dagen så är det folk utomhus o barnen är ute på gatorna och leker. Som en reflex springer Ibrahim och sätter sig under det stora matsalsbordet ifall det skulle skjutas in i lägenheten, men efter några sekunder kommer han på att hans mamma är där ute på väg till marknaden. Han springer fortare än vad han någonsin gjort och sliter upp ytterdörren. Han hoppar över alla trappsteg och landar med ett magplask på det hårda stengolvet men reser sig upp snabbt även fast han skrapar upp båda knäna. När han kommer ut så ser han inga soldater just utanför men han kan se att de nyligen har varit här, när de väl kommer brukar de gör det de ska göra snabbt och sen försvinna till nästa kvarter. Det ligger minst fem döda människor på gatan och några skadade. Allt är kaos och alla skriker och gråter efter hjälp. Senast det hände något sådant här i hans kvarter, att soldaterna kommer och skjuter ner folk mitt på dagen, var i början av kriget för cirka ett halvår sedan då Ibrahims pappa levde. Han står alldeles blixtstilla och tittar sig omkring på alla människor. Det är som om han ser allt i ultrarapid. För en sekund glömmer han sin mamma och allt som händer runt omkring honom och tänker på hur bra alla hade det här innan kriget. Ingen var orolig över att bli skjuten eller bombad när man skulle till jobbet eller gå till marknaden och handla. Han väcks från sina tankar av att en man skriker till honom att han måste skynda sig hem eller springa till skyddsrummet och inte bara stå där. ”Efter soldaterna varit och skjutit brukar de börja bomba husen nästan direkt efter!” Ibrahim börjar springa mot marknaden och mot sista platsen han såg sin mamma innan hon försvann. När han kommer runt hörnet möts han av ännu mer kaos. Han ser fem soldater 15 meter ifrån sig och gömmer sig snabbt bakom en bil som står parkerad längs trottoaren. Kvinnor springer runt med sina spädbarn i famnen eller med tygkassar med mat i och försöker komma därifrån utan att bli nedskjutna. Mitt i allt kaos ser Ibrahim sin 21 åriga morbror, Hamad, hans mammas yngsta bror. Hamad är den enda familjemedlemmen hon har kvar från sin släktsida och hon har alltid tagit extra mycket hand om honom även när hennes familj var vid liv, för hennes föräldrar favoriserade hennes äldsta bror och tog aldrig hand om Hamad, så han har varit lite som en egen bror till Ibrahim. Han ser när hans morbror springer mot soldaterna och börjar skrika åt dem, antagligen för att distrahera dem så de andra människorna som är där kan fly undan. Soldaterna puttar ner Hamad på marken och två av soldaterna sparkar honom några gånger hårt i magen och står sen en stund och hånskrattar åt honom.
När han försöker resa sig upp slår den ena soldaten till honom i huvudet med sin pistol så han faller till marken. Efter det händer allt så snabbt. Ibrahims mamma springer mot sin lillebror och skriker till soldaterna att låta honom vara och slänger sig ner på knä bredvid sin lillebror och lägger hans huvud i hennes knä och börjar torka bort blodet från hans panna med tyg från sin tröja. Det är några människor som vågar titta ut från sina fönster och ser att två människor, en kvinna dessutom, har protesterat mot dem utan att visa rädsla eller försöka fly därifrån. När soldaterna ser det blir de irriterade och en av dem slår till Ibrahims mamma med sitt gevär på tinningen och puttar bort henne en bit från sin lillebror. Med den lilla kraft Hamad har kvar sätter han sig långsamt upp och säger till soldaterna: ”Låt min syster vara, gör vad ni vill med mig men snälla låt min syster vara” Då förstår Ibrahim att de inte alls kommer att låta hans mamma vara utan att de kommer att skjuta både henne och hennes lillebror. Då reser han sig upp och springer mot soldaterna och mot sin mamma. Bort från gömstället bakom bilen där han var trygg. När han är bara två meter från dem ser han hur en av soldaterna börjar slå och sparka på hans mamma och då skriker han och börjar slå på soldaten, men alla fem bara skrattar åt honom och en av dem slår till honom hårt mot huvudet så han ramlar ner på den hårda marken och slår i bakhuvudet hårt mot en sten. Han hör hans mamma skrika hans namn och sen hör han två skott och sin morbror ropar något med ganska svag röst. Ibrahim försöker skrika efter sin mamma men har inga krafter kvar och känner att hans ögonlock blir tyngre och tyngre. Det knastrar till i en av soldaternas radio och han hör en röst som säger något om att de ska återvända tillbaka helikoptern. Efter det blir allting svart. Han vaknar till efter en liten stund men han vet inte hur länge han har varit avsvimmad. Det tar en stund innan han börjar tänka klart och förstår inte var han är direkt. Han sätter sig upp och ser soldaterna, de springer bort från honom. Han gnuggar sig i ögonen och kollar runt omkring sig. Han hör ett svagt ljud, det låter som någon som gråter. Då vänder han sig om och ser sin morbror gråtandes, sitta på knä lutad över sin syster. Ibrahim förstår först inte varför, men då ser han att hans mammas tröja är aldelles röd. Det kan inte vara sant, det får inte vara sant. Han snubblar fram till henne, tar hennes hand i sin och ropar på henne om och om igen. Han drar sin hand längs hennes kind. Han ser att hennes ögon sakta öppnas och hennes läppar börjar röra på sig som om hon försöker säga något. Tårarna rinner längs med Ibrahims kinder när han lutar huvudet närmre hennes mun så han kan höra vad hon säger. Bredvid sitter hans morbror med rödsprängda ögon, han håller hennes andra hand.

– Älskling, lova mig att du tar dig här ifrån i säkerhet. Hon viskade fram orden väldigt långsamt med den sista kraften hon hade. Jag älskar dig, och jag vet att du kommer klara dig utan mig. Hamad kommer att ta hand om dig, allt kommer att bli bra. Jag älskar dig kom alltid ihåg det.

– Snälla mamma lämna mig inte, lämna mig inte! Jag älskar dig.

Ibrahim gråter och håller sin mammas hand hårt i sin. Hon vänder huvudet långsamt och ser sin lillebror i ögonen.

– Lova mig att ta hand om Ibrahim, precis som jag tog hand om dig.

Efter de orden slöt hon ögonen och tog ett sista andetag. Ibrahim kysste sin mamma på pannan, grät och sa: ”Jag lovar dig mamma, vi ska ta oss härifrån, för din skull.”
Ibrahim och Hamad flydde från staden de bodde i och kom i kontakt med en svensk man, Jonas, från Röda korset i en stad ungefär 5 mil ifrån deras hemstad. De berättade vad de varit med om och mannen bestämde sig för att hjälpa dem att fly till Sverige. Efter tre veckor kom de till Sverige och fick bo i ett gästrum hemma hos Jonas bror, som har haft flyktingar som bott där innan. Tre år senare är både Hamad och Ibrahim svenska medborgare och Ibrahim går i skolan.
De mänskliga rättigheter som kränks i min novell är dels att har rätt till att leva i trygghet och säkerhet. En annan mänsklig rättighet som kränks är ”man får inte orättvist och utan anledning ta ifrån någon människa vad hon eller han äger”. Den kränks eftersom i kriget bombades människors hem och det är där de har sina ägodelar.

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (32 röster)
Mänskliga rättigheter: Rätten till ett liv!, 3.4 out of 5 based on 32 ratings

3 kommentarer

  1. Aller Skriver:

    Jag tycker att det var ett bra budskap.
    Nu fattar jag också varför alla hatar soldater (kanske inte alla men många!)
    Jag hoppas att fler läser denna för den var bra.
    (Även om den är hjärtskärande)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.6/5 (5 röster cast)
  2. Cornelia Skriver:

    Jättebra!
    Livfull och berör!
    Modigt att skriva om något som folk inte vill veta av.
    Jättebra!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  3. BokLoppan Skriver:

    Otroligt bra! :D Skriv gärna mer :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.