Det är aldrig för sent

Hon kände hur den kalla vinden smekte hennes hud. Hon stod där på balkongräcket på 4:e våningen. Det kändes som att hon hade stått där i flera timmar och funderat på om hon skulle hoppa eller inte, trots att det bara hade gått 10 minuter. Det som hände igår hade gjort att Elin hade tappat sin livsglöd helt. Att förlora alla familjemedlemmar på bara några minuter var fortfarande ofattbart.

- Tåget går om 20 minuter, Jonas, sa Elins mamma Katarina stressande till sin man.
- Jag vet, och jag kör så snabbt jag kan, svarade Jonas irriterande.
Familjen hade kommit iväg senare än vad de hade bestämt, eftersom Elin inte hade hittat sin mobil. Nu var de nästan framme vid tåget och Jonas körde så fort han kunde. Han gjorde omkörning efter omkörning medan Katarina satt stressad bredvid. Elin satt i baksätet med sin tvillingsyster och de pratade om vad de skulle göra allra först när de kom fram till Egypten.
- Jag ska hoppa direkt i poolen, sa Elin.
- Jag hänger på, svarade Emilia.
Elin kände hur hennes pappa ökade farten, beredd på ännu en omkörning. Framför dem körde en lastbil och Jonas försökte köra om, vilket han inte skulle gjort.
- AKTA! skrek Katarina.

- Hon lever! skrek en främmande röst. Hon måste ha haft änglavakt!
Vad har hänt? Var är jag? Vad gör allt folk runt mig? Var är min familj? Många frågor ekade runt i Elins huvud och hon kände hur paniken komma krypandes. Sen såg hon den. Bilen. Fronten var totalkraschad.
- Var är min familj? frågade Elin oroande.
- Du har varit med om en svår bilolycka, sa mannen i ambulanskläder. Din pappa försökte köra om lastbilen och fick möte av en bil han inte hade sett, han bromsade in och gled av vägen. Han körde rakt in i ett träd och dina föräldrar dog omedelbart. Din syster kastades ut genom fönsterrutan eftersom hon inte var fastspänd. Du hade en enorm tur att du klarade dig.
-Nej… det stämmer inte, sa hon. Detta är bara sånt som händer i filmer, eller andra. Det händer inte mig.
Det kändes som att någon stod och sparkade henne hårt i magen, gång på gång. Hon började gråta och tårarna forsade ner för hennes kinder. Hon kände hur hon började må illa.
- Du måste följa med in till sjukhuset, sa mannen som precis hade berättat vad som hade hänt. En läkare måste undersöka dig riktigt. Du ser ut att ha klarat dig bra fysiskt förutom såret du har fått på halsen utav bilbältet, det behöver sys. Du har haft en riktig tur.

Klockan 21.00 blev hon utskriven och hennes moster Johanna kom för att hämta henne. Man såg tydligt på Johanna att hon precis hade fått reda på vad som hade hänt, hon skakade och tårarna rann. Elin sprang fram och kramade henne och känslan av att någon sparkade henne i magen kom tillbaka.
- Det är inte sant, sa Elin tyst. Detta är bara en mardröm och jag kommer snart vakna, eller hur?
- Lilla gumman, sa Johanna. Vi åker hem nu, och så pratar vi när vi kommer hem om du vill? I lugn och ro.
- Okej.

I bilresan hem tänkte Elin att de flesta vet hur det är att förlora någon man tycker mycket om, ett djur, någon i släkten eller en vän. Att förlora sin familj måste vara det värsta av allt. Det känns som att någon har skärt i din själ och lämnat ett tomrum. Du vet inte vad du ska säga eller hur du ska bete dig. Det är som att hjärnan har slutat fungera och det enda du uppfattar är tomhet.

Hemma hos Johanna satt de i det tysta köket och drack te. Helt plötsligt började Elin gråta.
- Det är mitt fel att de dog! skrek Elin snyftande. Om jag hade hittat min mobil direkt hade vi inte behövt köra så snabbt och pappa hade inte behövt göra alla omkörningarna.
Tårarna rann i massor och hon kunde inte få fram ett enda ord till.
- Elin! Det är väl klart att det inte är ditt fel, sluta tro det! Det var en olycka, det var inte någons fel.
Nu grät Johanna också. Hon flyttade sig till andra sidan av det slitna köksbordet, och satte sig bredvid Elin och kramade henne.
- Jag orkar inte detta, sa Elin med darrande röst. Hur ska jag orka att stiga upp på morgonen utan att möta min familj vid frukostbordet? Hur ska jag orka att göra någonting överhuvudtaget utan att veta att de alltid finns där och stöttar mig? Det finns ingen anledning för mig att ens finnas kvar här. Utan dem finns inte jag.
- Vi kommer att klara oss igenom detta tillsammans. Vi ska kämpa och vi kommer klara det. Bara vi finns där för varandra.
- Jag går och lägger mig nu, sa Elin. Jag vill vara ifred.
- Okej.. men bara säg till om du vill något. Sa Johanna fundersamt.

Elin låg i det mörka gästrummet och hon kände hur huvudet värkte och hur tårarna rann ner för kinden gång på gång. Hon kollade igenom sin mobil och hittade en bild på Emilia. Hon stod på framsidan av huset och log sitt stora leende som hon alltid brukade göra. Hon såg så glad ut där och nu finns hon inte mer, det är ofattbart, tänkte Elin. Hon kände hur kroppen blev tyngre och hur utmattad hon egentligen var. Efter bara någon minut somnade hon.

- Elin, jag vill att du åker och träffar en stödgrupp där du kan träffa andra 16 åringar som också har mist folk som betytt mycket för dem. Jag säger inte att du behöver åka dit idag, men jag vill veta vad du tycker om idén. Det kommer hjälpa dig att gå vidare steg för steg, sa Johanna vid frukostbordet.
- Jag tycker det är en dålig idé. Varför skulle jag vilja träffa en massa främmande människor och berätta vad som har hänt mig?
Elin började gråta igen.
- Jag förstår om du inte vill, men det kommer hjälpa dig. Jag lovar.
Elin reste sig från bordet.
- Jag går ut en runda, sa hon med gråten i halsen.
- Vart ska du? Jag vill inte att du går iväg själv.
- Jag vill vara för mig själv nu. Det är jag som har mist mina föräldrar och syster, inte du. Jag skiter i vad du tycker. Jag vill vara för mig själv.
Hon smällde igen dörren och gick mot lägenheten där hon bodde. När hon kom fram satte hon nyckeln i hålet och vred om. Det kändes som att hon hade trillat och tappat andan. Hon tog steget in i den mörka kalla lägenheten, hängde av sig jackan som hon alltid brukade, och fick vidare in till TV-rummet och såg familjebilden som de hade tagit i somras. Hon stod helt stilla framför tavlan och kollade på den, som om hon aldrig hade sett det innan. Efter någon minut gick hon fram och slet ner den. Tårarna kom åter igen. Hon föll ihop i en hög på golvet och grät. Efter en stund reste hon sig upp och gick ut mot balkongen. Hon tog tag i pelaren som gick från räcket till taket, och klättrade upp på balkongräcket. Där stod hon i 10 minusgrader, i samma kläder som hon hade haft på sig igår. En helsvart t-shirt, sina tighta ljusa jeans med hål i och ett par utslitna svarta converse. Hon höll hårt i pelaren medan alla möjliga tankar yrade runt i hennes huvud.
Om jag hoppar nu slipper jag allting. Jag slipper känna skulden över att det var mitt fel att min familj dog. Kanske får jag träffa min familj igen? Eller vad händer egentligen när jag dör? Blir allt svart och inget mer händer, eller börjar allt om igen? Rädslan för att hoppa var stor, men rädslan för att stanna kvar var större.
- Det enda jag vill är att träffa min familj igen, sa elin viskande.
När hon stod där på balkongräcket började hon tänka på alla stunder hon mins med sin familj. Vilken underbar uppväxt hon egentligen har haft. Hennes föräldrar har alltid funnits där, och Emilia var som hennes bästa vän. Det är inte många som har en sån tur att ha en bra relation med sina föräldrar och syskon. De flesta säger bara hej, godmorgon och godnatt till varandra. Vi gjorde saker tillsammans som vänner, och inte som en familj. Hade det hänt något tog det bara 5 minuter innan någon i familjen förstod att det var något fel, och man fick inte lämna huset förens det var utrett. Hon kommer ihåg första gången dom åkte utomlands, dom skulle till Turkiet. Elin och Emilia var 10 år. När de kom fram till Turkiet var det underbart. Det var finare än vad de hade föreställt sig. Bad och sol var det som stod högst på aktivitetslistan varje dag. På kvällarna gick dom ut och åt och sedan kollade alla på tv eller bara satt och pratade. Nu blir det inga mer resor och inget mer skratt tillsammans.
- Nu är det bara jag kvar, och det är bara mitt fel, viskade Elin.
Alla tankar yrade runt i hennes huvud gång på gång. Ska jag hoppa? Vad kommer hända? Vad hade hänt om jag hade hittat min mobil direkt? Hade vi varit i Egypten och skrattat och haft det underbart nu? Hur kommer Johanna reagera om jag hoppar?
- Elin, gå ner där ifrån, vad är det du håller på med?
Johanna hade kommit in i lägenheten utan att Elin hade hört det. Hon hade varit för upptagen med alla tankarna.
- Jag orkar inte detta mer, varför ska jag ens försöka? Ge mig en anledning? sa Elin.
- Tror du att det är det här dina föräldrar skulle vilja att du gjorde? Att du tog självmord för att en olycka hände?
Det hördes att Johanna hade börjat gråta. Även Elins tårar hade börjat rinna igen.
- Hur tror du att jag kommer må? Jag kommer alltid att klandra mig själv för det som hände, att det var mitt fel.
- Det finns hjälp att få Elin, och jag kommer stötta dig varje sekund av ditt liv. Jag ska göra allt som finns för att vi ska klara av detta. Jag ska sluta på mitt jobb och vara hemma heltid med dig för just nu kommer vi att behöva varandra mer än någonsin. När det är dags börjar jag jobba igen, och då ska det kännas okej både för dig och för mig. Jag kommer aldrig att svika dig. Jag lovar.
Elin stod kvar tyst ett tag.
- Kan du komma ner nu Elin? frågade Johanna bedjande.
Elin klättrade sakta ner och Johanna sprang fram till henne och kramade henne. Båda sjönk ner på det kalla balkonggolvet och grät.

” Det sägs att man aldrig glömmer vissa saker och att ärren sitter kvar för alltid, man lär sig bara leva med dom ”

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (3 röster)
Det är aldrig för sent, 3.0 out of 5 based on 3 ratings

4 kommentarer

  1. Malin Skriver:

    Så himla fin novell. Jag var otroligt nära på att börja gråta. Du är jätteduktig… Tack!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. M Skriver:

    Grymt bra story. Nästan så man själv börjar gråta. Enormt rörd

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Författaren Skriver:

    SV; Tack så mycket. Blir oehört glad av att läsa era kommentarer. tack!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. Micke Skriver:

    Ja det var nära tårar här med.. en felstavning tror jag. Säkerligen bara en slint på tangentbordet
    ” brukade, och fick vidare in till TV-rummet och…”

    Jag tror det ska stå ”gick in”, eller har jag fel?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.