Slutet

Har du någonsin känt att du har fastnat i något du inte vill och inte kunna komma loss? Det är som att sjunka ner i ett svart hål utan botten. Det är värre än att nå botten, att bara fortsätta falla och aldrig få ett slut på allt.

Erik står och röker sin sista Marlboro medan han väntar på tåget 149 hem. Han är helt själv på perrongen förutom en alkis som har somnat på en bänk. Erik tittar på honom och undrar om han ångrar sig, om han ångrar att allt gick så långt. Kanske har han barn som han aldrig träffar, kanske sitter hans mamma hemma och gråter över sin förlorade son. Är det så jag kommer bli? Han kan inte låta bli att tänka tanken. Det har varit en tuff vecka. Mycket har hänt och om han inte minns fel så har han varit med i tre slagsmål. Det är det där jävla amfetaminet han har tagit den senaste tiden, det förstör honom inifrån och ut.
Tåget rullar in på perrongen och Erik slänger i väg sin cigarett i en båge genom luften och tittar en sista gång på alkisen som ligger helt orörlig där borta. Hur fan kunde det bli så här?

Klockan ringer prick klockan sju, som alltid. Även om han inte sovit mycket är det inte kul att gå upp. Erik slänger täcket över huvudet och försöker glömma en liten stund att han måste gå upp, som alltid. Han ligger så i ungefär två minuter innan han slänger av sig täcket igen och sätter sig upp i sängen. Det är steg ett. Så sitter han ett tag innan han orkar titta efter kläder som ligger på golvet, tanken att han att skulle tvätta finns inte. Steg två, ta upp strumpor från golvet och mödosamt ta på sig dem för att kunna gå till badrummet för att borsta tänderna och fräscha till sig lite. Han tittar sig i spegeln och ser hur jävla mager han har blivit. Man kan nästan se revbenen på honom och han ögon är helt urholkade och svarta. Nej fy fan. Han spottar ut det sista av tandkrämen, slänger på sig kläder och går ut i köket för att äta frukost. Tidigare har alltid hans frukost varit stor och avancerad, som stekt ägg eller pannkakor. Nu finns det bara en sak han behöver för att klara av dagen. Ett vitt piller, så vackert i hans ögon. Han tar bara en halv nu, annars kan han inte utföra sitt arbete ordentligt. Så slänger han på sig skor och jacka och går till jobbet, som alltid.
Erik har jobbat som byggarbetare i tre år nu, han hade turen att få fast jobb direkt efter studenten. Han vet att han är väldigt lycklig lottat som får jobba med något han älskar. Det finns ingen bättre känsla än att tillsammans med sina kollegor få klart ett arbete, när man står och tittar på det och ser allt slit man lagt ner på det har lönat sig. Varje gång får han en varm känsla i magen. Det känns så bra att någon kommer få ett liv där, i något som han har byggt. Det är en fin känsla. Nu håller de på och bygger ett nytt hus i ett rikemansområde. Usch egentligen. Men det blir ett jävla vackert hus och det kommer kännas väldigt bra när det är klart.
- Fan va mager du har blivit Erik! Nu är det fan dags att börja träna annars kommer du inte kunna arbeta lika bra som vi andra!, det är Jonte som skriker och så skrattar han. Jonte Eriks bäst kompis och har ingen aning om hans dubbelliv.
- Haha! Jag kan arbeta även om jag så skulle se ut som en sticka!
Han visste att det inte var sant. Han visste att om han fortsätter så här kommer han snart inte orka lyfta något virke eller ens orka stå upp en hel dag. Han får en klump i magen och känner hur ångesten kommer smygande. Hur fan kunde det bli så här?
- Äsch kom nu så går vi och dricker kaffe! Jonte dunkar honom i ryggen och skrattande drar han med honom till fikarummet.

När Erik kommer hem känns det som om han ska ramla ihop, han får kämpa för att komma upp för trapporna. Hur fan kunde han vara så jävla dum att han glömde att ta med sig en extra tablett? De sista timmarna på jobbet har han haft en så sjuk abstinens efter tjacket att han trodde nästan att han skulle få gå hem. Han brukar behöva ett halvt piller till lunch för att han ska fungera normalt hela arbetsdagen.
Erik tar inte ens av sig skorna eller jackan utan går raka vägen till köket och tar fram påsen med tjacket. Han ska sniffa nu. Det är inte ofta han gör det, det är mest piller. Men nu känner han för att sniffa. Han lägger upp en tjock lina på köksbänken och drar i sig det. Åh fy fan vad skönt! Erik älskar amfetaminet, det får honom att känna sig så levande, så oövervinnerlig. Som om han skulle kunna utföra allt han tar sig för. Han fungerar inte längre utan det, utan tjacket blir han nervös och all lust att leva försvinner. Med tjacket i kroppen blir han lugn och allt känns så jävla bra. Han sitter så en stund och bara njuter.
Han ska ut ikväll och träffa sina vänner, det är i alla fall hans vänner när han har tjack i kroppen. Då är han en av dom. Han har lite ångest idag för han vet att han är skyldig Mays pengar och vet inte hur han kommer reagera när han säger att han måste vänta en vecka till. Erik hade inte lyckats få fram så mycket pengar som han hade hoppats på.

- Har du pengarna eller?
- Fan Mays jag har inte kunnat fixa fram dom än men jag får min lön om en vecka, Erik kände hur nervös han var. Jag lovar att du får dom på en gång!
- Ah, fan Erik. Bäst för dig att du har pengar då. Jag börjar tröttna på det här.
- A fan förlåt men det har varit struligt den här månaden.
- Jaja, det löser sig!
Fan det gick bättre än vad han trott. Men han känner Mays och vet att han kan låtsas att allt är bra och när du minst anar det sticker han kniven i ryggen på dig. Bäst att han är försiktig med vad han säger och gör den här veckan.
- Ska vi dra o spela lite basket eller?
- Ja jag kommer!
Erik och Mays möter upp de andra på basketplanen. Det är här de är, och om det är någon där när de kommer så flyttar dom på sig. Alla vet att det är deras basketplan. Erik är inte riktigt bekväm med situationen men han låtsas inte om det för han vill vara en av dem. Med amfetaminet i kroppen är det lättare. Han känner inte lika mycket för dem som får flytta på sig utan tänker inte på det.
På kvällen går de till tunnelbanan, de brukar vara här för att se om det kan komma upp något tillfälle att råna någon eller något. Erik tycker inte om tunnelbanan, det skapar så mycket ångest för alla hemsk han har gjort här.. Allt som luktar här nere påminner honom om hans svek. Hans svek till sina egna. Här nere har han misshandlat och rånat, han får krypningar längs ryggen bara han tänker på det. Det är bäst att ta en till tablett så jag inte blir galen här nere, så fort tanken nått honom sväljer han ett litet vitt piller. Det är som bomull för halsen. Så där ja, nu kan han fungera normalt igen. Det läskiga är att han har börjat fått hallucinationer av skiten. Men det ska han nog överleva, han har ju överlevt värre saker. Han har hört från sina kompisar att man kan få hallucinationer om man tar tjacket för länge och han har tagit det i fyra månader nu, nästan varje dag. Så det kom inte som en överraskning när han igår natt när han satt vaken som vanligt såg massa människor överallt. Han lyckades hålla kvar medvetandet och intalade sig själv att det var en hallucination. Men hur länge kommer han kunna göra det? Fan, hur fan kunde det bli så här?
Erik sitter på en bänk och lutar armbågarna mot knäna med han röker en Marlboro. Hur fan…? Det började när han gick på högstadiet, eller han visste det inte då. Han hade fått höra att hasch det var inget. Det påverkade inte kroppen eller psyket, det gick bra att röka hur mycket som helst. Så vad gjorde han? Jo han rökte hur mycket som helst. Jävla dumhuvud, trodde inte han skulle bli beroende. Men jo fan, efter några månader satt han där, och kunde inte få haschet ur huvudet. Inte ur kroppen heller för den delen. Ändå har han inte varit som de andra han umgåtts med, han har alltid satt skolan i första hand. Det är en sak som hans föräldrar har präntat in i skallen på honom. Skolan och arbete kommer alltid först. På det sättet har han skaffat sig ett arbete, ett liv. Därför passade han inte riktigt in i deras kretsar, han var den duktiga. Att vara den duktiga är inte positivt, inte på något sätt. Varför valde han då att fortsätta med haschet? Vad fan gjorde han det för? Kanske för att det hjälpte honom att slappna av, att få en lugn stund mellan alla skolarbeten och skit. Kanske var det just haschet som fått honom dit han är idag? Det var ju när han började med amfetaminet som allt började gå åt helvete och hans liv började spåra ur. Innan det hade han ju suttit inne och rökt och inte dragit in andra i sitt missbruk. Visst hade han haft tjejer som inte tyckt om det och skällt på honom för att han höll på. Hur många gånger hade han inte fått hört: ”om du inte slutar så lämnar jag dig, jag orkar inte mer!”, men klart han inte slutade. Haschet var ju hans kärlek och ingen kunde få honom att lämna det för något han inte visste skulle hålla. Nej, om någon vill vara med honom fick de vara med haschet också. Men nu var det en annan sak. Amfetaminet gjorde honom känslokall och han kunde göra vad som helst för att få tag på det. Han kände inte igen sig själv och de få gångerna han var ren tänkte han alltid att nu, nu får det vara nog. Inte ett piller till. Några dagar senare satt han där i alla fall. Speedad som fan och mådde hur bra som helst. Så länge han hade tjacket i kroppen klarade han allt.
- Erik, för fan! Du har ju rökt ner cigaretten till filtret!
- Oj! Hela cigaretten var borta och han brände sig nästan på fingrarna.
- Va fan du är ju helt borta, Mays skrattade åt honom. Kom nu så drar vi!
Erik reste sig och kastade bort cigaretten, eller det som var kvar av den i alla fall. De skulle åka till någon förort någonstans för att se om det fanns mer människor ute där. Här var det ju helt dött!

Erik kände hur det började krypa i kroppen på honom och hans hjärta började slå hårdare. Det kändes jävligt skönt och han kände sig snabbt så där lagom speedad och varm i kroppen. Han hade fått tag på jävligt bra grejer ikväll och det var något han behövde. Han hade inte kunnat ta tillräcklig mycket på hela veckan för att det varit så mycket på jobbet. De hade varit tvungna att åka bort och bo i en liten stuga. Det kändes inte som att det var så smart att ta något då ifall någon skulle märka något. Men nu tog han och det kändes som om han kom tillbaka till livet, han hade varit riktigt deprimerad hela veckan men nu kände han livslusten spruta i honom.
Jonte skulle komma hit ikväll och spela lite tv-spel. Fan det skulle bli trevligt att umgås med honom lite, det var länge sen dem satt och pratade om allt och ingenting. De hade känt varandra sedan lågstadiet och han var som en bror för Erik.
När Jonte kommit och de hade suttit ett bra tag och spelat kände Erik att han började tappa kontrollen över sig själv och att han snart skulle få abstinens om han inte fick i sig lite till. Han gick in på toaletten och tog fram påsen med det vita pulvret han hade i badrumsskåpet i en liten burk. Det var riktigt bra grejer som han fått av Mays på kvällen innan, importerat, sa han, inte den där svenska skiten. Han tänkte att nu jävlar får jag vara försiktig och inte ta för mycket så att Jonte märker något. Han lägger upp en lina på spegeln och det kanske blev lite mycket men va fan jag tar bara halva tänker han innan han börjar dra i sig det. Precis när han tycker att nu får det räcka knackar Jonte på dörren.
- Va fan gör du där inne? Diarré eller?!
- Jag kommer!
Fan! Erik hade blivit så rädd när Jonte knackat på att han lyckats fått i sig hela linan! Helvete!
Okej, tänkte han när han såg sig i spegeln. Det blir bra, jag är van med det här. Spela bara nykter så blir det bra. Helvete, hans pupiller var större än någonsin. Han stod och tittade på sig själv ett tag innan han gick ut till Jonte igen.
- Fan, du ser ju livrädd ut, va det ett spöke där inne?
- Haha nej då, lite varmt bara.
Efter ett litet tag känner Erik extrema rysningar och om han tog på något drog nerverna som fan. Riktigt obehagligt började det kännas men han tänkte att det går väl över. Efter cirka en timme börjar han bli nervös. Fan fick han i sig för mycket ändå? Äsch, koppla bort det. Fokusera på Jonte och spelet. Tiden går men rysningarna går inte över och han börjar känna jobbiga kramper strax nedanför magen och det känns som han har kramp i fötterna. Helvete, helvete, helvete! Han börjar få svårt att andas och känner på riktigt att det här inte är bra! Det känns inte bra! Han tittar på Jonte men han är så inne i spelet så han märker ingenting. Tur det, det kanske kan gå över innan han märker något.
Det börjar rycka i hjärtat på honom och hela kroppen rycker. Nu börjar han få panik på riktigt. När han känner att pulsådern drar ihop sig måste han göra något. Han har fått i sig alldeles för mycket och han måste till sjukhuset.
- Jonte, ring ambulansen.
Jonte kollade på mig för första gången på en timme och jag satt med huvudet åt vänster eftersom pulsådern dragit ihop sig så mycket.
- Va fan är det? Vad är det som händer?
Jonte får panik och vet inte vad han ska göra. Han börjar ta på mig och försöka se mig i ögonen. När han rör vid mig känns det som om jag blir stucken av tusen knivar.
- Nej rör mig inte! Ring ambulans! Jag har tagit en överdos amfetamin, skynda dig!
Jag börjar känna att jag inte får någon luft och tänker att nu, nu kommer jag dö.
- Va fan! Amfetamin! Är du inte klok!?
- Jonte ring!
Jonte tar upp sin mobil och ringer ambulansen. Det enda han kan säga är att Erik har tagit tjack och han hade ingen aning om han brukade göra det eller inte. Rysningarna och ryckningarna fortsätter i Erik och hans hjärta slår så hårt att det känns som om det ska hoppa upp i halsen på honom. Han kan knappt andas och alla blodådror i hela kroppen är ihopdragna. Helvete!
När ambulansmännen kommer ligger Erik ihopkurad som ett spädbarn i soffan. Så fort han är i ambulansen känns allt lite bättre, det kommer blir bra. Han kommer överleva. Han får veta att han kommer få stesolissprutor när de kommer fram till sjukhuset. Erik får syn på EKG-mätaren och ser att hans hjärtslag är 300 i minuten. Chocken gör att han får ännu svårare att andas och helt plötsligt står det 0 på mätaren och allt blir svart.
När Erik får tillbaka medvetandet igen ligger han i en säng med massa sjuksystrar runt omkring sig. Han har fått syrgas och de har satt över någonting över bröstet på honom, det är ett hårt tryck. Han får veta att de har gjort tre återupplivningar på honom och han ska vara glad som lever. Han hör Jonte prata med en läkare ute i korridoren. Han verkar helt chockad och säger att han inte misstänkt något missbruk hos Erik någonsin. Visst de kanske rökte lite hasch när de var yngre men han trodde det var något han slutat med. Det skär i bröstet på Erik när han hör honom, nu har han sårat Jonte. Fan, han skulle inte bli indragen det här! Han skulle aldrig få veta någonting. Fan!
Senare får han prata med en läkare och berätta vad han tagit och hur mycket. Han får frågan om tjacket är någonting han tar ofta. Erik tvekar med svaret. Han vet att om han säger ja kommer han få kallelse till psyk och massa annat skit, men så är det som om något slår honom i huvudet. Han behöver ju hjälp och här kan han få den.
- Ja jag tar det varje dag.
Läkaren skriver någonting på sitt papper och mumlar något innan han går ut. Erik vet att han har tagit steget nu. Han måste komma ur det här, det har gått för långt. Om han fortsätter nu kommer han förlora allt och det kan han bara inte göra. Det kommer bli ett helvete men det ska han fixa.
Jonte kommer in till honom och sätter sig bredvid sängen. Han tittar på honom med undrande ögon. Lilla Jonte, så naiv. I nästan tio år har han trott att Erik slutade samtidigt som han.
- Hur fan kunde det bli så här?
- Jag vet inte.
- Jag finns här, det vet du.
- Hur fan kunde det bli så här, Jonte?

En månad efter han blivit utskriven från sjukhuset blir han också utskriven från psykavdelningen. Efter nästan ett halvår utan sömn eller mat är det enda han gjort är sova och äta. De första veckorna var hemska som en mardröm som aldrig ville ta slut. Det är den sista veckan han har börjat känna sig som en människa igen. Han har haft oändliga prat med sina föräldrar, släktingar och vänner och de har kommit fram till att han ska läggas in på ett behandlingshem i Småland. Han kommer vara där i minst tre månader. Hur fan kunde det bli så här?

Erik vinkar av sina föräldrar, sin bror och Jonte när de åker från Åkergårdens behandlingshem. Han känner sig inte ledsen. Med glad över att nästa gång han ser dem kan de vara stolta över den han är. Han vänder sig om och går in. Helvete vad han ska visa alla!

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (3 röster)
Slutet, 3.7 out of 5 based on 3 ratings

1 kommentar

  1. Erik Skriver:

    Blev alldeles medryckt av historien, så himla spännande. Du har ett beundransvärt flyt i texten och det hela känns förvånansvärt autentiskt.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.