Du fina

Fruktansvärt ensamt. Vita väggar med fina bilder på minnen som förvridits och blivit bättre, finare. Men ensamt. Mycket ensamt. Ur stereon en skev och ojämn röst som verkligen hör till. Verkligen hjälper i allt det kalla och tysta och ensamma. Håkan. Hellström alltså. Han var också minnen som förvridits och blivit bättre. Är. Han är minnen. Han ger något som var. Ger den där natten då vi dansade fötterna av oss och jag mest var avundsjuk på dig Astrid men jag låtsades inte om det för jag var glad att du ville vara med mig. Då var jag också ensam, jag erkände det bara inte. Men ändå, jag hade ju dig. Astrid. Du fina.

På väggen över stereon hänger bilden på oss. Astrid och Evelyn. Astrid den fina, Evelyn den fula. Men glada var vi. Skriker woha. Det syns. Och det känns också. Så himla, himla mycket känns det varje gång jag ser den. Du känns, Astrid. Du bränner som en nedsläckt eld ungefär. Envist och tyst. Men du finns inte här längre. Du är någon annanstans, kanske bättre. Förhoppningsvis bättre. Du är nog någon bättre. Du är nog fin. Jag saknar dig så in i bomben, som du skulle sagt.

Jag vet inte fall du minns, Astrid. Vet inte fall du minns att jag skrek att jag älskade dig. Vet inte fall jag riktigt gjorde det men jag ville skrika det. Om och om igen för du var min vän. Du var liksom där. Inte som dom andra riktigt. Fast jag var rätt feg så jag är osäker på om jag verkligen skrek. Jag kanske viskade, kanske skrev det. Jag hade lite svårt för att skrika. Hade svårt för att uttrycka känslor. Det har jag nu med Astrid, du skulle bara veta. Jag brukar gråta, mest när jag tänker på dig, men jag gråter aldrig när någon ser. Det skulle jag inte orka med. Jag grät en gång på tåget. En tant frågade hur det var. Jag sa att det var okej. Att jag saknade en vän så in i bomben. Hon sa att hon förstod sen köpte hon mig en kaffe som jag brände tungan på. Det var fint. Men jag vågar inte gråta för någon annan. Det var du i så fall, fast det vågade jag nog inte heller. Du var för vacker, för sann. Och jag var mest himla avundsjuk på att inte jag fick vara sån. Försökte bekräfta mig själv med det stora blonda håret om du minns? Och stjärnorna under ögonen. Men så kom du och var mycket finare i allt det där. Jag kände mig ofta ensam då Astrid, men inte som nu. Inte lika påträngande. Inte lika illa.

Dom kallade mig ofta för skitsaker. Vissa kallade mig Eve. Du sa alltid Evelyn. Eller något fint. Aldrig Eve. Eve är fult sa du bestämt. Evelyn och Astrid, inget Eve och Assa. Du sa också till dom jävlarna när dom sa något. Det blev jag också avundsjuk på. Jätte, faktiskt. Men jag sa inget för jag ville inte göra dig ledsen. Hatade att se dig ledsen. Minns när du grät över Oskar och Viktor och Andreas och Alexander och Fredrik och Rasmus. Så du sa; bli aldrig kär Evelyn. Det blev jag inte heller. Har så svårt att älska. Älskade bara dig, men aldrig kär. Kan kanske inte bli kär Astrid. Kanske är ditt fel, men om det är det gör det ingenting. För du var världens bästa. Allt med dig är världsbäst. Även den trasiga handleden och det trasiga hjärtat och det trasiga huvudet. Det är världsbäst för du finns med. Du höll mig flytande. En liten bit från botten. Det var bra, vet du. Nu bär ingenting mig längre. Visst börjar handleden läka men huvudet och hjärtat är trasigare än någonsin. Kanske för jag insåg något när du försvann. Kanske för att ensamheten fick chans att krypa längre in. Enda in. In innanför.

Du vet att jag fäller miljoner små vattendroppar för dig. Om man samlade dom skulle man säkert kunna börja på ett litet hav. Men jag vill inte samla. Jag vill bara fälla. Vet inte riktigt vad dom där vattendropparna betyder, men något lär det vara. Kanske att du finns kvar i mig. Det gör du nog jämt för du är Astrid och man glömmer inte Astrid. Det är omöjligt. Jag fick lite för mycket av dig och då kan man inte bara sluta helt plötsligt för då blir det himlens tomt. Det borde du förstå. För det är tomt nu. Som ett gigantiskt hål till vänster. Där det brukade banka och slå och pumpa för att göra så att livet går runt där är det mest tomt nu. Lite trassel och tras kvar kanske. Lite som håller igång mig. Men hur fan kan en Evelyn hållas igång utan en Astrid. Det borde inte gå. Men lite trassel lämnade du. Lite. Tillräckligt för att hålla mig igång.

Nu blev jag att tänka på den där norska sången du alltid sjöng för mig. ”Men i min blopump där plasker du, apu apu, apu apu”. Det sjöng du. Jag skrattade jämt. Nu sjunger jag den för dig Astrid. Jag sjunger på norska för dig. Jag kan sjunga länge och falskt, bara du hör, bara du förstår hur jävla tomt det är här nu. Fan Astrid. I min blopump plasker du men varför är du inte här för? Jag saknar dig. Du fina.

VN:F [1.9.11_1134]
2.0/5 (3 röster)
Du fina, 2.0 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.