Vågar du, så vågar jag

Om hon ansträngde sig riktigt mycket, kunde Vera se honom genom trädets brandgula förklädnad. På den gröna åkern, som stod i så stor kontrast till trädet, stod han helt stilla med den röda rocken piskande runt sina ben.
Han skulle stå så där länge till, det viste Vera. Med ansiktet lyft mot himlen som i grå och blå plymer var nära att sluka honom.
Han hatade hösten hade han alltid sagt. Ändå så gick han ofta ut på åkern och stod där helt stilla. Kanske ville han få mer plats runtomkring sig till sina tankar, eller så njöt han kanske av att inte behöva tänka alls. Vera viste inte.
Nu vände han sig om, och direkt hittade hans mörka ögon hennes. Snabbt och med en förskräckt flämtning drog hon sig tillbaka bakom gardinernas skydd. Han hade vetat att hon sett honom hela tiden, det viste han varenda gång. Han kände hur hon stod i fönstret och betraktade honom, och varenda gång mötte han hennes blick.
Det var ju därför som hon gjorde det. Smög fram, betraktade honom andlöst och insöp sedan det korta, korta ögonblick som deras ögonkontakt varade. Sedan skulle hon gömma sig, med minnet av hans blick som någonting varmt och flackande under revbenen. Hennes hjärta satt där, trodde hon, men hon viste inte säkert. Någonting slog i alla fall ihärdigt inom henne, någonting som blev varmt varje gång hon såg honom.

Med en oändlig försiktighet som krävde hela hennes koncentration tog hon sig upp på knän och kikade fram över fönsterkarmen. Inte ett ljud gav hon ifrån sig, så smidig var hon. Men varför såg hon honom inte?

Fyra lätta knackningar på dörren, och Vera stelnade till. Hon öppnade inte, det gjorde hon inte för någon. Ingen störde henne någonsin, och hon störde för den delen inte heller någon annan. När en tid hade gått (var det minuter, timmar eller mer?), vågade hon vrida om nyckeln och öppna dörren.
En hand, kantad av ett rött ärmslut, höll fram en gren från det brandgula trädet. Med darrande händer tog hon emot den, kände värmen från hans hand och möttes av ett hastigt men skyggt leende när hon lyfte blicken. Nu rörde det sig i hennes inre igen, och hon blev förvirrad. Sedan stängde hon snabbt dörren och vred åter om nyckeln, den enda sköra del som skilde henne från omvärlden.
Grenen tryckte hon mot bröstet, och först efter en stund kastade hon en blick ut genom fönstret. Det var som hon trodde; han var borta. Varför skulle han ändå ha stannat? Den vänskap som funnits mellan dem hade ju runnit bort för länge sedan, lika långsamt men stadigt som smältvattnet om våren.
En gång hade de känt varandra, han och Vera. Nu var de främlingar, med ett förflutet gömt någonstans inom dem.
Hon kände sig fånigt glad, för han hade väckt förhoppningar i henne, öppnat nya dörrar till en möjligt ljusare framtid. I samma anda kände hon melankolin och tystheten svepa in henne i en tjock kappa, ty hon viste ju att hennes känslor inte var besvarade.

Eller? Var de det?

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Vågar du, så vågar jag, 5.0 out of 5 based on 1 rating

1 kommentar

  1. Olivia Skriver:

    Den var jätte bra , Jag Gillar hur du skriver :) !

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.