Rättvisans skepnad

Hon satt alldeles blickstilla under träden. Många långa timmar hade förflutit sedan hon intagit den nedhukade ställningen. Kroppen värkte av mjölksyra, benen var som avdomnade stubbar, men hon kände inte smärtan längre.

Hennes sinnen hade tagit sin tillflykt utanför kroppen. Hennes huvud var klart, medan resten av henne sov som i dvala. Ändå visste hon att kroppen genast skulle lyda henne när det blev dags.

Lidandet hade betalat sig, de hon iakttog hade inte en aning om att hon satt där, mitt ibland dem. Så är det med människor, de ser dåligt, de hör dåligt. Och inbillar de sig att de är trygga, kan inget ta det ur den villfarelsen innan det är för sent.

- I gryningen slår vi till. När de första ljuset stiger över horisonten ska byn skövlas. Döda alla män. Gör vad ni vill med kvinnorna och barnen.

Hon kände inget annat än avsmak för männen som satt framför henne. Legosoldater kallade de sig, men det var inget annat än våldtäktsmän och mördare. Rymlingar från fängelsehålor runt om i landet, män som var villiga att åta sig vilka jobb som helst – bara den om anställde dem kunde betala.

Nu visste hon dock att männen inte var ute på någon annas smutsiga uppdrag, i morgon skulle de skövla en hel by, bara för sitt eget höga nöjes skull.

Ledaren för gruppen var vaksammare än de flesta. Han hade varit med länge och lärt sig att alltid vara på sin vakt, även när allt verkade vara som det skulle. Speciellt när allt verkade vara som det skulle. Han lät misstänksamt blicken glida över omgivningen en sista gång innan han åter vände uppmärksamheten till fåret som långsamt stektes över elden.

Han log lite när han tänkte tillbaka på hur förvånad bonden hade sett ut när de dödade honom. Även efter att huvudet hade skillts från resten av kroppen gapade munnen vidöppen och de oseende ögonen stirrade oförstående på männen som tagit hans och hans familjs liv för ett litet får.

Hon visste att hon skulle få vänta länge än, men att se det krypet le sitt otäcka leende fick henne nästan att rysa till av äckel. Minsta lilla rörelse från hennes sida skulle dock röja hennes gömställe, så hon bet ihop och betvingade reflexen.

Snart, snart var det dags. Männen hade börjat dricka nu. Inom kort skulle de alla sova som små grisar, fulla av mjöd och kött. Nästan alla, rättade hon sig själv.

Ledaren hade inte druckit mycket mer än en munfull, han visste hur viktigt det var att ha alla sinnen på topp i strid och även om det bara var en försvarslös by de skulle anfalla, ville han vara klar i huvudet. Dessutom hade han fortfarande den stickande känslan i nacken av att vara iakttagen. Ännu en gång lät han blicken glida över landskapet. Den här gången dröjde han sig kvar vid träden där hon satt. Ögonen smalnade lite, men sen ryckte han på axlarna och började ge spydiga kommentarer till de andra männen.

Till sist var det tyst i gläntan. Skränet dog ut och ersattes istället av snarkningar. Ännu var det inte dags, men i huvudet började hon redan ännu en gång gå genom i vilken ordning hon skulle slå ut dem.

Plötsligt ylade en varg inte långt bort. Hon log triumferande och reste sig och satte en pil till bågen i en enda smidig rörelse.

Ledaren som automatiskt vänt sig mot ljudet av vargen anade mer vad som skedde bakom honom än vad han faktiskt såg eller hörde. Han vände sig om men innan ett ljud hade hunnit lämna hans läppar var det redan försent. Den fjäderförsedda pilen tycktes materialiseras rakt ur hans bröstkorg och med ett lätt kvidande föll han död till marken.

Männen var inga vanliga bönder, även i deras druckna och förätna tillstånd räckte den mjuka dunsen när deras ledares kropp slog i den frusna marken för att de skulle vakna. Trots detta hade de inte längre en chans. Fler vargar ylade runt dem och medan de försökte ta sig upp och hitta sina vapen skickade hon sammanbitet leende pil efter pil genom luften. Alla träffade sina mål, och i samma stund som den siste mannen sjönk ihop på marken kunde hon börja ana vargarnas smygande skuggor i utkanten av gläntan.

Hon hängde bågen på ryggen, vände sig om och försvann i natten. Vargarna skulle ta hand om alla spår av männen och ingen i byn skulle någonsin få veta vilken fara de svävat i eller vem som räddat dem.

Det var så hon arbetade, det var så hon ville ha det.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (14 röster)
Rättvisans skepnad, 3.9 out of 5 based on 14 ratings

5 kommentarer

  1. Aller Skriver:

    Jätte bra! Jag tycker om meningen i själva novellen. Det fins en början, en mitt, och ett slut. Och jag gillar kvinliga bågskyttar.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.7/5 (3 röster cast)
  2. pe Skriver:

    så bra så det inte är klokt,den kyliga sinnesstämningen,beskrivningen skickligt gjort

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (4 röster cast)
  3. jarran Skriver:

    Bra! Älskar stämningen

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)
  4. jonathan Skriver:

    bra novell

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  5. Love1horse Skriver:

    Jättebra! Fattar nästan inte hur du kunde tänka ut en sån handlig! 9 av 10!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.