Stjälk för stjälk, kronblad för kronblad

Gullvi och den fem år yngre systern Rut satt i den blå hammocken och beundrade de blommande gladiolusarna, när en bilmotor på högvarv hördes nedanför backen. Sekunden efteråt utspelade sig följande scenario. Skylten med orden, Grattis Gullvi 82 år, råkade uppenbarligen stå någon millimeter för nära vägen, vilket resulterade i att den mejades ner utav den förbi passerande bilen. Fordonet stannade inte och den handmålade skylten slogs i spillror. I början utav raksträckan, ca femtio meter innan backkrönet och sammanlagt 100 meter från Gullvis hus stod en skylt med siffrorna 40, något som inte var det lättaste för bilisten att se då gasen var nedtryckt i botten och siffrorna 110 lyste på instrumentbrädet. Gullvi satt kaffet i halsen. En utav trettio blomstjälkar stod fortfarande upprätt efter att svärmen av grus lagt sig, resten låg halshuggna på gräsmattan. Rut tittade nervöst på sin syster och konstaterade att systern fått något svart i blicken. Vilket kanske inte var så konstigt när födelsedagskalaset hade börjat så trevligt med kaffe med dopp och ett paket innehållandes en porslins anka, visserligen groteskt ful och uppenbarligen köpt på en lågprisbutik i all hast, men ändå, det var ju tanken som räknades. Men nu hade trädgårdens vida omtalade, Gullvi uttryckte sig gärna så, (även om det bara var lokaltidningen som skrivit tio meningar om hobby odlaren Gullvi Larssons strålande gladiolusar) blivit mördade, för att en blodröd blomma överlevt massakern var en obefintlig tröst.
– Den förbannade slyngeln! Gullvi reste sig upp ur hammocken och hötte med fingret mot ett dammoln av grus i horisonten.
Rut sög på sin uppluckrade bulle utan att säga ett ord.
– Förra året var det mina solrosor och förrförra året var det mina luktärter. Gullvi tryckte ner sina ömmande fötter i träskorna och hasade sig över gräsmattan mot slagfältet.
Ruts bulle ramlade isär och for ner i kaffekoppen med ett plask, hon visste inte om hon skulle följa efter sin syster, eller rädda bullen i koppen. Det slutade med att hon gjorde ingetdera, bullen sjönk ner i kaffet för att förvandlas till någon form av avlagring längst ner i porslinsmuggen medan hon satt kvar i hammocken och iakttog sin syster. Gullvi frustade och pustade när hon böjde sig ner och plockade upp trafikoffren. Vad vore en värdig begravning för en blomma? Gullvi tryckte ner de sargade blomstjälkarna i en stor pilkorg.
– Komposten, muttrade hon.
Rut såg hur systern vaggade sig fram till komposten med pilkorgen i famnen i vilken de nedtryckta gladiolusarna låg i väntan på sin sista vila och förruttnelse.
– Bortryckt är livet. Gullvi torkade bort en tår från den insjunkna ögonvrån, sedan tippade hon ner korgens innehåll i lövhögen.
Rut plockade upp sin mobiltelefon, som hon fått utav sitt barnbarn Knut (Att Rut och Knut rimmade tyckte Rut alltid var lika underhållande) och lät det rynkiga pekfingret trycka in sonens nummer och så grön lur. För när helvetet är på väg att bryta ut är det bäst att försvinna från platsen, så resonerade i alla fall Rut och bad därför sonen att komma och hämta henne.

Gullvi vinkade av sin syster och plockade sedan in de rosablommiga porslinskopparna. När solens sista strålar smekte gräsmattan hade Gullvi hunnit med att vattna växterna i växthuset, plockat en näve krusbärssteklar som i år funnit sin väg till vinbärsbuskarna och som verkade vara resistenta mot såpvatten samt plockat in fyra rädisor till kvällsmackan. För 82-åriga Gullvi var trots sin höga ålder en alert gammal dam, även om fötterna värkte till och från och ryggen var stel och krävde lite övertalning innan den gick att böja, men huvudet var helt klart, det enda som glappade där var löständerna i munnen. Det första Gullvi såg när hon gick utanför dörren om mornarna var grusvägen vid tomtgränsen och det sista hon såg om kvällarna när hon åt sin kvällsmacka och tittade ut genom fönstret var grusvägen, den förbannade grusvägen. Den hade inte stört Gullvi på de fyrtio åren hon bott ensam i sin stuga, inte förrän en fiskeförening bestämt sig för att plantera in ädelfisk i sjön sju kilometer därifrån. Det var då helvetet hade börjat. Vissa av de unga männen och gamla gubbar också för den delen, vinkade glatt åt den förgrymmade kärringen i rabatten innan de tryckte ner gaspedalen så att bilens vrålande överröste fågelsången. Men den här gången hade de gått för långt! Gullvi drömde om sina gladiolusar på natten, om den röda färgen, om livet som pulserat innanför deras gröna själkar, om löken under backen som hela våren samlat energi och livskraft. Hon hade följt deras uppväxt, bevattnat dem vid torka, gödslat dem måttligt för maximal blomutdelning, men till vilken nytta? Gullvi grymtade till i sömnen. Hon låg på rygg, men lade sig sedan på sidan, hon sparkade av sig duntäcket för att i nästa stund dra upp det till hakan. Månljuset sken på de svarta stödstrumporna som stack fram i fotändan på sängen.
– Dom jävlarna! Gullvis redan rynkiga ansikte skrynklades ihop ytterligare.
Månljuset sken in genom sovrumsfönstret och retade de ådriga ögonlocken. Den gapande munnen var torr och händernas knogar var vita av ett krampartat grepp om täcket.
– Hämnd! Ordet dök upp i drömmen i stora neonblinkande bokstäver.
– Stjälk för stjälk, kronblad för kronblad!
Gullvi satte sig raklång upp i sängen med ett snett leende över de smala läpparna. De svullna fötterna stoppades ner i ett par tofflor medan morgonrocken drogs på över det urtvättade nattlinnet. Gullvi gick ut till uthuset med en pannlampa på huvudet. Det slamrades innanför förrådets väggar innan hon hittade det hon sökte. Hon stegade sig ut på vägen med en gruvyxa i ena handen och en spade i andra. Hon slog och grävde om vartannat, ursinnig och som om hon varit tjugo år, inte åttiotvå. När hon sedan lade sig i sängen igen, svettig och med smutsigt nattlinne kände hon sig betydligt bättre än hon gjort på flera år.

När morgonens första strålar sken in genom köksfönstret satt Gullvi med en äggmacka i handen och en kopp kaffe i andra. Hon blåste på kaffet. Långt borta kunde hon höra hur en bil närmade sig. När kaffet nådde Gullvis läppar såg hon den svarta S40:n flyga över backkrönet. Hon log. Bildäcken skrek då mannen krampartat tryckte på bromsen, men för sent, den sönderhackade vägen fick bilen att hoppa upp och ner. Avgasröret sade tack och hej och föll ner i en utav groparna. I ett desperat försök att rädda övriga bilen vred bilföraren ratten likt en rallyförare för att parera fällorna, enda nackdelen var att han inte var en rallyförare. Ett skrik av dödsångest hördes innan den svarta S40:n for ut i skogen och krockade mot ett träd. Ett gäng vettskrämda korpar flög upp från grenarna.
– Det var den första. Gullvi tog en till tugga av mackan, äggen var utsökta, lagom löskokta.
Allt som allt skördade groparna fem offer den dagen. Gullvi drog fram kropparna ur bilvraken och en efter en fraktade hon bort dem i skottkärran. Tio meter från olycksplatsen rann en bäck och i den tippade hon ner de sargade och livlösa männen.
– Nu får kräftorna ta dom. Gullvi suckade då hon såg en blodfläck på sitt förkläde.
– Nåväl, det går väl bort med lite galltvål.
Sedan drog hon över lite kvistar och ris över bilvraken. Det lösa avgasröret satt hon i trädgårdslandet, för det var på tiden att hon skaffade sig en ny fågelskrämma. När bilvraken blivit så många att det var svårt att dölja dem ringde hon en bilfirma med tvivelaktigt rykte och undrade om de inte kunde frakta bort skrotet för en billig peng. Bilfirmans ägare svarade ja, för vem brydde sig om bilarnas ägare inte lagligt gett sitt medgivande till att sälja bilarna, de skulle ändå bara bucklas ut och skickas till Yttre Mongoliet. I och med att den sista bilen försvunnit började andra bilar åka förbi, dessa i betydligt långsammare tempo. Bilisterna letade tydligen efter något eller någon, för var hade deras sambo alternativt man tagit vägen? Polisbilar började även de bli en vanlig syn på den lilla grusvägen, de pendlade mellan storstaden och sjön med ädelfisk. En dag stannade en konstapel vid Gullvi.
– Ursäkta damen, harklade han sig, men du har inte sett någonting underligt i skogen?
– Underligt? Gullvi rynkade sitt redan rynkiga ansikte.
– Ja, försvunna flugfiskare?
– Flugfiskare?
– Ja, de höll till i sjön där borta. Polismannen pekade bortåt vägen.
– Nej, inte på ett tag. Svarade Gullvi uppriktigt.
– Men ni kanske vill kolla i bäcken? Hon pekade inåt skogen med en liten blomspade i handen.
Gullvi hade nämligen blivit uppvuxen med orden att det var syndigt att ljuga. Hon hade även fått höra att det var syndigt att mörda, men att gräva gropar åt andra hade inte föräldrarna sagt något om.
– Nej, skrattade polisen samtidigt som han lyfte på hatten och tackade för sig. För vad skulle väl en harmlös gammal dam ha sett mitt uti skogen?
Gullvi vinkade då polisbilen rullade ner för backen, sedan plockade hon upp två krusbärssteklar och gick till bäcken. Vattnet porlade långsamt. Den gamla näven vecklade ut sig och skadeinsekterna hamnade i vattnet. Kräftorna som kröp fram ur sina hålor var ovanligt stora och välgödda. De enda de inte verkade gilla var en liten lilltå med deformerad nagel som guppade upp och ner bland vassen.
– Bra att veta att det finns reservdelar när man behöver dom. Gullvi vickade på sina värkande tår innan hon gick tillbaka till huset.
– Undrar om doktorn syr på tån gratis om jag har med mig en egen?
Gullvi stängde dörren efter sig,
– Fast jag skulle visserligen behöva en ny lilltå till vänster fot också, tänkte den 82-åriga damen med ett snett leende på läpparna.
I samma stund for en bil ner i en utav groparna utanför.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (3 röster)
Stjälk för stjälk, kronblad för kronblad, 3.7 out of 5 based on 3 ratings

2 kommentarer

  1. Stefan Skriver:

    Väldigt underhållande novell måste jag säga, från det lite gulligt komiska ”tantbeteendet” till den bisarra vändningen. Alltid trevligt med något uppfriskande på morgonen! Det finns en del som inte verkar tro att en bra novell kan vara en rolig sådan, att en novell måste vara ”djup” för att platsa i kategorin!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  2. Viktoria Skriver:

    Det enda jag har att säga är: jätterolig! :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.