Vandringen

Jag vaknar av ljudet från Disney Channel. Det tränger igenom sovrumsväggen, öronpropparna och in i hjärnan. Jag fattar inte varför de måste kolla på tv varenda morgon. Till och med i fjällen.

Nu bråkar de om fjärrkontrollen, de gälla rösterna överröstas av hennes hesa skrik från köket och jag ångrar redan att vi åkte hit.

Jag försöker sätta mig upp i sängen men smärtan hinner före och hugger tag i ryggen.

Skitrygg. Jag faller tillbaka på kudden igen och stirrar upp i taket. Tre rastlösa flugor surrar omkring. Tänk om man ändå kunde flyga.

Jag gör ett nytt försök att komma upp och tar några djupa andetag. Benen över sängkanten, ett, två, tre. Så där ja. Upp med persiennen. Skitväder. Det kommer att bli en lång dag.

När vi lämnar huset kommer de första dropparna. De är sju och nio och vill egentligen inte följa med. Efter bara några hundra meter börjar de bråka och jag undrar varför jag gör det här.

Det var jag som ville åka till fjällen. Det var jag som ville göra den här vandringen.

Alltid jag. Hon skulle aldrig följa med.

”Vem tar hand om Lillen?”, säger hon.

Det handlar inte om lillen, hon vill inte följa med. Tycker förmodligen det är skönt att slippa oss.

Det handlar inte om barnen överhuvudtaget – det handlar om oss; att vi inte längre angår varandra, att vi gett upp. Att vi gav upp för längesen.

När vi påbörjar klättringen uppför bergsryggen öser regnet ner. Tur att jag köpte stövlar och regnkläder. Billiga, men ändå. Vi kämpar oss uppåt och jag ser att deras ryggsäckar är alldeles för stora, för otympliga. Det blev ett impulsköp på Statoil som vanligt.

De slinter med fötterna och andas häftigt. Vi håller ett bra tempo och jag njuter av tyngden från min ryggsäck. Jag har packat helt fel och tältpinnarna och fiskespöet skär in i ryggen, men jag välkomnar smärtan, om det gör ont slipper man tänka. Högre upp är luften lättare att andas.

Stigen löper längs en smal och stenig ås och jag tar täten. Det gäller att sätta fötterna rätt för att inte störta ut för branten, ändå kan de inte låta bli att knuffas. När jag ska säga till är det redan försent; nioåringen har trängt sig före och sjuåringen tappar balansen och är en hårsmån från att falla ner över kanten. Hon sätter stora stenar i rullning och när de sista faller ner i avgrunden under oss blir det fullkomligt tyst. En kort stund står vi bara och ser på varandra. Jag får upp henne på benen igen men nioåringen gör inte ens en ansats för att hjälpa till. Kanske skäms han för mycket.

Det är alltid bråk – hemma eller borta, det spelar ingen roll. Varenda dag är det bråk, vartenda sommarlov är en plåga, ett straff. Efter fyra till sex veckors helvete är det en befrielse när dagis, skolor och arbeten börjar igen i augusti. Den här sommaren har varit värre än någonsin.

Nioåringen har pendlat mellan att apatiskt sitta klistrad framför tv:n med sitt nintendo i handen eller att bråka och slåss med sina småsyskon.

Han har inte velat bada, inte leka med kompisar eller fiska- ingenting. När vi har försökt hitta på roliga saker har han protesterat och skrikit, grälen har blivit slagsmål och till slut har vi utmattade gett upp.

Min enda chans att få med honom på den här vandringen var att lova honom ett nytt tv-spel som muta, fast det är helt emot mina principer.

Vi kommer ner i dalen. Regnet har förvandlat stigen till lervälling och träspängerna som ska ta oss över myrar och mossor har sugits upp och blivit ett med gyttjan. Vi sjunker ner och lervattnet sipprar in över stövelkanterna.

Barnen orkar inte gå så fort längre och jag stannar för att kissa. De går förbi och jag önskar att de fortsätter att gå så att jag får stå här själv och bli ett med regnet, med lukten av mull och skog.

”Pappa, jag är törstig.” Det är nioåringen. Jag skyndar ifatt dem. Vattenflaskan går runt och vi dricker glupskt medan regnet och svetten droppar från våra huvuden. Jag plockar fram äpplen och fastän de förväntar sig choklad säger de inget. Vi äter i tystnad och det enda som hörs är regnet som smattrar mot regnkläderna.

Sjuåringen börjar huttra men hon klagar inte, det har hon aldrig gjort. Vattnet tränger igenom mina regnkläder och fötterna är genomblöta. Det måste vara likadant för barnen, tur att det inte är minusgrader.

När vi närmar oss målet upphör regnet och svärmar av mygg och knott letar sig in bland håligheter i kläderna och lämnar kliande bett efter sig.

Barnen är trötta men försöker ändå att springa ifrån flygfäna. Varför tvingade jag ut dem på den här vandringen, varför?

”Där, pappa, jag ser vattnet!” Sjuåringen springer i förväg och nioåringen tar chansen och lägger krokben. Hon halkar i lervällingen och kanar några meter.

Tystnaden varar i en sekund, sedan kommer gråten. Jag borde kanske springa fram och trösta men jag orkar inte. Hon ligger och storgråter helt täckt av lera. Nioåringen skrattar skadeglatt och det brister för mig, jag hinner inte tänka förrän handen har träffat hans kind. Som ett hugg i tiden. Jag har slagit mitt barn. Jag har burit hand på mitt barn och det kan aldrig göras ogjort.

Han tittar på mig som om jag vore en fullkomlig främling och flinet är borta.

Varför gråter han inte? Om han ändå kunde gråta. Sjuåringen har också tystnat och tittar på mig med sitt leriga ansikte. Jag blundar och tänker att allt bara är en ond dröm men väcks av ett plötsligt ljud följt av en fruktansvärd smärta; en stor kotte har träffat min näsa. Barnen ser på mig.

På min näsa. Hade det hänt för några år sedan skulle vi säkert ha skrattat tillsammans.

När vi kommer fram är det eftermiddag och solsken. Tjärnen är verkligen så smaragdgrön som den färgglada turistbroschyren utlovade. Jag önskar att vi var som människorna på de där bilderna, glada och okomplicerade. När jag reser tältet börjar nioåringen att storgråta. Han klamrar sig fast vid ett träd och längtar efter mamma och vill gå hem. Gråten smittar av sig på sjuåringen och hon vill också gå hem. Alla vill gå hem. Gråten ekar över tjärnen.

Jag tittar på det smaragdgröna vattnet, på snötäckta fjälltoppar och klarblå himmel. Jag tittar på mina barn och inser; jag är ingen bra pappa. Det har jag aldrig varit.

Plötsligt slutar sjuåringen gråta och vill fiska istället. Jag plockar fram spöet och dragen och vi börjar fiska. Jag försöker locka med nioåringen men det går inte, han kan inte sluta gråta.

Vi turas om att kasta. Det blir bara bottennapp. Hon får till några riktigt långa kast men det hjälper inte. Jag borde ha köpt metspön i stället. Myggorna biter oss överallt. Den nedåtgående solen sticker i ögonen och jag ser på klockan. Halv sju. Han har gråtit oavbrutet i två timmar. Jag kan inte göra något, även om vi skulle skynda oss tillbaka så skulle vi inte hinna hem före midnatt. Tänk om han inte slutar gråta? Om han blir hysterisk? Jag måste tänka rationellt, det är jag som är vuxen och jag måste fixa det här. Han gråter med ansiktet mot trädet och jag försöker tycka synd om honom men jag kan inte. Jag föraktar honom. Jag föraktar och hatar honom för att han förstör det fina som jag vill skänka dem. För att han hindrar mig från att vara en sådan pappa som jag önskar att jag kunde vara.

Jag kan inte hjälpa honom. Jag vill inte. Hans gråt går rakt in i mig och jag stänger av.

Gör mig hård. Han påminner mig om mig själv som liten och jag står inte ut med det så jag stänger av och vänder honom ryggen.

Solen står mitt i horisonten och dess strålar skär in i ögonen som knivar.

Min hand kramar fiskespöet och kasten blir längre och längre.

Hans gråt blir värre och värre. Den är outhärdlig. Något i mig vill slå honom igen.

Gode gud, förlåt mig. Förlåt.

När barnen somnat ligger jag och lyssnar på deras andetag. Något har hänt. Jag tänker inte försöka förstå eller analysera men något har hänt och det räcker just nu.

Plötsligt satt jag bredvid honom vid trädet och försökte lägga armen om honom men han drog sig undan. Jag försökte igen men han blev våldsam. Jag försökte igen och jag försökte igen och jag fick ta i med alla mina krafter för att hålla honom. Han var så stark och jag trodde aldrig att jag skulle klara att hålla fast honom men till slut gav han upp och kröp ihop mot mitt bröst och kved som ett djur. Eller som ett barn. Mitt barn. Det här är mitt barn, Elias, och det här är vad han känner.

De gick och samlade ved tillsammans och höll sams när vi skulle tände brasan.

När vi åt ville de ha påfyllning tre gånger och berömde min kokkonst, trots att jag bara följde instruktionerna på baksidan av soppaketet.

Efter maten diskade de sina egna kåsor och bestick, trots att jag inte bett om det. De gick till och med och lade sig utan tillsägelse och låg och viskade och fnittrade i tältet. Mina barn, Elias och Karin. Karin somnade först och började genast snarka. Elias låg vaken och såg bekymrad ut.

”Pappa?”

”Vad är det”, frågade jag.

”Det var inget.”

”Jo, vad då?”

”Kommer du ihåg den där sången?”

”Vilken sång?”

”Den som du brukade sjunga när jag var liten, om vargen.” Hur kunde han minnas den, det måste ha varit sju-åtta år sedan? När det bara var han. När vi fortfarande hade tid.

”Vill du att jag ska sjunga den?” frågade jag.

”Okej”, sade han.

Jag harklade mig och försökte:

”Vargen ylar i nattens skog. Han vill, men kan inte sova.

Hungern river hans vargabuk, och det är kallt i hans stova.

Du varg, du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig.” Jag kom bara ihåg den första versen, men det räckte, han sov redan.

Jag lyssnar på deras snabba andetag som får sovsäckarna att häva sig upp och ner och jag tänker på hur sköra de är. Någonstans hoar en fjälluggla. Det fräser till därute och den falnande glöden skickar små bloss av ljus genom tältduken över deras ansikten.

Efter frukosten försöker vi fiska en stund men det nappar inte så jag föreslår att vi bryter upp och går hem. Det går fort att riva tältet och packa ihop när man är tre.

Vi går i sakta mak och stannar för att titta på fjärilar och konstiga blommor. Vi låtsas att vi är dinosaurier och skriker så det ekar i hela fjällvärlden. Solen steker våra ryggar och när vi kommit över en höjd bestämmer vi oss för att ta en drickpaus. Nedanför oss öppnar sig dalen; den glittrande ån slingrar som en gyllene orm genom landskapet och en bit bort ser vi de röda stugorna som utslängda klossar på bergssluttningen.

Vattnet rinner utanför när Elias sliter flaskan från munnen och ropar:

”Titta pappa, snart är vi hemma igen!”

”Ja”, säger jag. ”Snart är vi hemma igen”.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.