En Liten Värld

Because the past is history and the future is a mystery”, var nog den enda vettiga mening av allt som författaren David Brown skrivit, tänkte jag medan jag slog igen boken. Det var dessutom den enda sanna meningen, för än så länge är det ju ingen som har uppfunnit en tidsmaskin.
Med fortsatt grubblande över den betydelselösa David Brown satte jag automatiskt på mig säkerhetsbältet innan det ljöd i högtalaren, ”Vi ber alla passagerare vara vänliga att sätta på er säkerhetsbälten. Vi önskar er en trevlig resa till Thailand”. Ja, just det, jag är på väg till Thailand. Jag heter Samuel och är en man på 20 somrar som nyss sluppit ut ur plugget och vill nu utforska världen. Likt en fågelunge på några veckor som ska ta sina första vingtag kastar jag mig nu ut i det okända.
En resa till Thailand hade alltid varit en av mina drömresor efter att ha sett många ”reseprogram”. Bilderna ifrån dem är som fastklistrade i huvudet på mig. God mat, lyxiga hotell, dansöser och överdrivet långa sandstränder med turkost perfekt snorkelvatten. Det var allt en normal ungkarl kunde önska sig för att återhämta sig från det instängda Sverige.
Det var 10 timmars flyg till Bangkok och därifrån skulle jag ta tåget till hamnen och sedan båten söder ut till ön Koh Chang. Där skulle jag få uppleva mitt paradis.
Jag var mycket trött eftersom jag hade varit tvungen att gå upp klockan fyra på morgonen för att komma i tid till flyget. Tröttare än jag någonsin tidigare varit somnar jag sakta in. Den meningslösa boken glider sakta ur min hand och landar mitt på golvet i korridoren. Svagt hör jag hur en mansröst säger, ”Ursäkta …”

Jag vaknar av en smäll. Suddigt tittar jag mig om kring. Allt är kaos. Jag ser ett jättelikt hål i golvet där människor sugs ut. Varningslampor blinkar överallt och i högtalarna pratar en lugn kvinnoröst som säger; ”Vi går nu in för en nödlandning, var vänliga att ta på er säkerhetsbältena”. Hur kunde rösten vara så lugn? Var den inspelad? Själv får jag panik och det enda jag tänker på är att sätta mig i säkerhet, liksom alla andra. Efter som det jättelika hålet i golvet var ungefär i mitten av planet, så vore det ju smartast att förflytta sig till bortre delen av planet. Men det skulle inte bli lätt. Jag skulle bli tvungen att klättra ovanpå sätena för att undvika att sugas ner i hålet. Jag började klättra. Vinddraget i ryggen gör att det känns som jag bar på en blyväst. Jag vet inte hur många sekunder det tog innan jag blev tvungen att släppa taget. Plötsligt hade jag redan slungats ut i luften och det for ett skrik ur mig som var blandat av rädsla, ångest och förtvivlan.
Jag vaknar igen. Det är så ljust att jag ser suddigt och jag kan inte bedöma var jag är. Jag var lite andfådd och undrade om allt detta bara var en dröm. Eller var jag död? Svaret fick jag inom kort. Det kunde jag inte vara för jag befann mig ändå i flygstolen som jag hade somnat i, eller faktiskt dött i? Allt är ju så fruktansvärt ljust. Förvirrad gnuggar jag mig åter i ögonen och nyper mig i armen. Aj, jag drömde nog i alla fall. Men borde det inte vara lite ”mörkare” om jag nu levde? Den frågan fick jag också snart svar på.
”Men John, kan du sluta lysa den unga karln i ansiktet”?
”Okej mamma”.
Med ett leende satte jag mig upprätt. Den lilla pojken hade stått med en enorm stor ficklampa två centimeter från mitt ansikte. Jag kollade ut genom det cirkelformade fönstret och såg att solen hade gått ner. Plötsligt petar någon på min axel. När jag vände mig om och såg vem som stod där så gapade jag av förvåning. Det var ingen annan än David Brown.
”Ursäkta, är det här din bok? Ni måste vara mer rädd om den här”, sade han med ett milt leende och lämnade över boken som jag tappat på golvet.
”Oj förlåt mig”, sa jag, och småskrattade generat samtidigt som jag tog emot boken.
”Vet du varför planet inte startat än”, frågade jag.
”Ja, dom upptäckte en spricka på planets undersida strax före starten, så vi får nog vänta en halvtimme innan vi lyfter”.
”Tack då vet jag”.
”Ingen orsak”.
När den nästan betydelselösa David Brown hade vänt ryggen till och satt sig på sin plats slängde jag boken i papperskorgen strax vid mina fötter medan jag tänkte, ”Det hade kunnat hända på riktigt”…

VN:F [1.9.11_1134]
2.6/5 (5 röster)
En Liten Värld, 2.6 out of 5 based on 5 ratings

1 kommentar

  1. snigel Skriver:

    huru du borde inte skriva så där personen kan ringa

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.