Svart på vitt

Huvudvärk. Det var den allra första tanken som slog honom. Inte så konstigt heller eftersom han knappt sovit en blund på hela natten. Hans tappra försök till sömn hade förstörts utav en blandning av ängslan, vemodighet och längtan. Natten hade varit full av hjälplösa knep för att somna. Räkna ner ifrån ett tusen. Dricka varm mjölk. I sin allra mest desperata stund hade han försökt slå sig själv i huvudet för att somna men fick bara tjugo minuters smärta som lön för mödan.
Det var alltså en otroligt trött Jesper som långsamt klev på det knarriga parkettgolvet genom vardagsrummet in till köket där han direkt satte kurs mot vattenkokaren. I med vatten, två skedar pulver i kaffepressaren. Han tog sig för ryggen då han kände en slags trött smärta, som om han legat allt för länge på en hård träbänk – en sådan smärta som bara är relaterad till en sömnlös natt.
Jesper pressade kaffet och den ljuvliga aromen av fransk mörkrost lindrade den bittra tröttheten en aning. När han till sist kände kaffet rinna ner för svalget och ut i kroppen kunde han för en stund glömma de tankar som förföljt honom under natten.
Men likt en pingisboll som sitter fast i racket genom ett snöre kunde tankarna bara slås iväg för ett ögonblick innan de till sist kom med rasande fart tillbaka och sedan föll platt ner i magen.
Idag var det den tjugotredje september. Han behövde inte försäkra sig om det. Det var oundvikligen det datumet. Hur mycket han än älskade de gula löven som pryder marken under den tidiga hösten, den krispiga morgonluften som fortfarande påminner om den förgågna sensommaren så hade han länge fruktat den här dagen.
Förra gången som solen hade stigit upp och välkomnat den tjugotredje dagen i september månad så hade dagen börjat så mycket bättre. Men slutat tragiskt. Genom ett i minnet detaljerat händelseförlopp hade han plötsligt funnit sig ståendes vid vägkanten. Handfallen och rådslös. Ambulanserna var på plats och sjukvårdarna arbetade likt flitiga bin. Men han visste. Han såg. Hur mycket de än försökte så skulle de inte kunna rycka henne tillbaka ifrån dödens obamhärtiga käftar. Hans Jenny var och skulle förbli försvunnen ur hans liv.
Han suckade. Huvudvärken hade lindrats utav koffeinet men hade istället rotat sig fast i bakhuvudet, där den ständigt påminde honom om sin närvaro, om än försvagad. Han sneglade mot brevinkastet. Idag skulle det komma. Eftersom klockan bara var halv åtta så skulle det dröja flera timmar innan brevbäraren skulle göra sitt besök. Timmar som han visste skulle kännas som veckor.
Han mindes advokaten. Din hustru har även lämnat dig det här, hade han sagt när de rättsliga detaljerna angående hennes dödsbo hade diskuterats. Han hade visat honom ett kuvert. Ett brev som hon skrev när de var nygifta, ett tillägg till testamentet. Vad som finns inuti har hon inte berättat, hade advokaten sagt. Men hon har lämnat instruktioner. Jesper hade känt sig villrådig som aldrig förr. Instruktioner, hade han tänkt, för vad?
Instruktionerna hade varit lika enkla som tydliga. Brevet får inte öppnas förrän ett år efter Jennys död. För att försäkra sig om detta hade hon bestämt att brevet skulle få stanna hos advokaten tills den dagen kom. Jesper hade inte sagt emot det. Han hade inte sagt någonting. Förvirrad och rådlös hade han gått därifrån och hade inte förrän en månad efteråt ens känt på tanken att han kunde ha krävt brevet av honom. Men det var för sent. Det fick bli som det blev.
Allt som tiden gick och han dag för dag försökte lära sig att leva igen så ökade nyfikenheten mer och mer. Vad hade hon skrivit? Antagligen ett tio sidor långt brev, detaljerat och perfekt. Sådan var Jenny. Hon hade aldrig haft talets gåva, men när det kom till det skrivna ordet var hon underbart och uppfriskande kreativ. Hon brukade skriva dikter till honom och lämna på kylskåpet. Han brukade minnas hur han med förväntan steg in i köket på morgonen för att se om där fanns ett meddelande till honom. Vilket det ofta gjorde.
För att se till att timmarna skulle gå förbi snabbare så höll han sig ständigt aktiv. Han diskade. Städade. Duschade länge och väl. Han prövade ett dussin olika par byxor, likaså med tröjorna. Han valde till sist ett par blå jeans och en skjorta med pasleymönster som han avskydde. Jenny hade köpt den till honom i present och han hade prisat den högt och ståtligt och sedan hängt upp den i garderoben där den fick samla på sig damm. Nu blir du glad va gumman, sa han lågt för sig själv och knäppte den sista knappen.
Plötsligt hördes en hög duns ifrån hallen. Lika blixtsnabbt som hjärnan knöt ihop trådarna och lade pusselbitarna på plats så drogs knuten åt i hans mage hårt. Jesper sprang till högen av post som brevbäraren oförsiktigt dumpat ner på golvet.
Han grävde. Erbjudanden ifrån Coop, Mediamarkt. En inbjudan till hans alldeles egna väg mot välmående hos den scientologiska kyrkan. Ett vykort med en vacker strand på framsidan. Allt kastades otacksamt åt sidan. Pulsen var skyhög och han darrade i hela kroppen. Till sist såg han ett stort brunt kuvert med advokatfirmans logotyp på. Han slet upp det och kände hur en iskall hand greppade tag om hjärtat när han såg det vita kuvertet som låg inuti.
Pappret var strävt och hade elfenbensvit färg. Det måste ha varit väldigt dyrt. Centralt på framsidan stod det med guldfärgad kursiv stil: Ett år har nu passerat…
Till sin egna förvåning lyckades han för stunden endans få fram en enda tanke. Typiskt Jenny. Att vara så poetisk även ifrån graven. Han kände på vikten. Det var som han hade anat. Inuti fanns det antagligen tio till femton sidor text. Tankar dök upp i huvudet om hur han skulle sitta och läsa igenom ett sådant långt och välskrivet brev utan att bryta ihop av sorg.
Efter vad som kändes som en evighet reste han sig till sist upp och vandrade med tunga steg in till vardagsrummet. Allting verkade sakta ner runt omkring honom. Ena fönstret var öppet och han kunde höra grannens radio tydligare än aldrig förr. Några barn lekte där utanför. Han önskade med hela sitt hjärta att han var en av dem. Att få leka fritt och skratta hela dagen och sedan somna tryggt och veta att han inte var ensam.
Han slog sig ner på soffan och stirrade på kuvertet. Utan att riktigt vara medveten om hur eller varför han gjorde det så slet han upp brevet och tog ut innehållet.
Med darriga händer vek han upp papprena och torkade svetten ur pannan med armen. Han hade inga förväntningar. Eller rättare sagt så visste han inte vad han skulle förvänta sig. Sorg? Glädje? Längtan? Han tittade. Bladet var tomt. Hade hon skrivit med blindtext? Knappast.
Han granskade det noggrant och konstaterade att där var ingenting. Nästa sida var tom den också. Nästa efter den likaså. Till slut slängde hans hand mekaniskt ner tomt blad efter tomt blad på golvet och förtvivlan steg till kokpunkt innanför bröstkorgen.
Men så skymtade han något i ögonvrån på det sista pappret som föll till golvet. Han såg något. Ord! Han var säker på det. Snabbt som vinden dök han ner på golvet och fiskade upp pappret.
Då såg han det vackraste han någonsin hade sett. Jennys handstil. Så mjuk, feminin och kärleksfull. Det var som om hon använt en speciell handstil bara för honom. Han studerade handstilen länge utan att bry sig om vad där stod, tills han bestämde sig för att läsa vad hans älskade hade att säga honom.
Alldeles i mitten på bladet stod det med Jennys mjuka handstil: Jag saknar dig.
Jesper log. Han tittade på det igen. Tre ord. Han hade väntat i ett år på tre enstaka ord. Tre ord, som var de mest underbara som någonsin skrivits ner på papper. Knuten i magen försvann som om den lösts upp i magsyran och den iskalla handen runt hjärtat smälte av den otroliga värmen som orden skänkte honom i den stunden. Lättnaden sköljde över honom och tycktes väcka någonting inom honom som legat i dvala under en lång tid.
Han var nöjd. Inte i sin vildaste fantasi hade han kunnat tänka ut något så perfekt. Tre ord som legat och väntat i ett år på honom. Tre ord som gav hans hjärta ro.

Jag saknar dig.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.