En del i mitt liv

Ett telefonsamtal, så här sent? Displayen visade ”Pappa”, det så alltid annars betryggande ordet och ändå tog det emot att trycka på den gröna knappen. Någonting var fel, jag kände det på mig. Aldrig annars ringde pappa så här sent på kvällen och tonen i hans röst bekräftade mina misstankar direkt. Det var en ton jag endast hört en gång tidigare.

Pappa inledde samtalet med de vanliga artighetsfraserna, hur mår du? Vad gör du? Och så vidare. Mina korta svar tvingade oss dock allt närmare den verkliga anledningen till samtalet och tre ord var allt som behövdes. Tiden stannade, och utan att tänka vidare lade jag på luren och ringde det tidigare så välbekanta numret i min telefonbok. Min före detta pojkvän svarade direkt och jag berättade allt för honom i hopp om en sekunds känsla av trygghet. Men den tryggheten jag alltid hade funnit hos honom tidigare fanns inte längre kvar. Chocken tog tag i mig och jag skickade istället sms till halva min telefonbok i ett desperat sökande efter de betryggande orden som jag behövde höra. ”Allt kommer att bli bra”, ”Allt kommer att ordna sig”. Men jag visste att jag inte skulle få höra de orden. Det fanns bara en människa som kunde förstå mig nu, och det skrämde mig så fruktansvärt mycket att plocka upp telefonen och låta fingrarna dansa över knapparna till det välbekanta numret.

Ellinor svarade inom loppet av några sekunder. Hennes röst var lugn och hon lät mer vuxen än någonsin tidigare. ”Mamma har lungcancer” sa hon plötsligt. Det lät som att det bara ramlade av tungan på henne. Trots att jag redan visste om det från pappas samtal kändes det som att samma chock föll över mig ännu en gång. Sjukdomar kan drabba vem som helst, det vet vi alla. Men någonstans där inom oss så är vi ändå helt säkra på att det aldrig ska drabba oss själva eller någon i vår närhet. Där satt vi, i varsin ände av en mobiltelefon. Vi behövde inte säga någonting till varandra. Tryggheten fanns där.

Det dröjde bara några dagar innan jag åkte till Västerhaninge för att träffa Ellinor och tillsammans med henne hälsa på Ylva. Men dom dagarna var jag som en helt annan människa. Jag pratade inte gärna, och jag log alltmer sällan. I skolan höll dom sig undan, dom visste nog inte vad dom skulle säga och jag förstod dom. Det kändes som att jag befann mig i en mardröm, och att allt jag ville var att vakna upp.

Vägen hem till Ellinor kändes längre än tidigare, och konstigt nog så hittade jag dit den här gången. Ellinor varnade mig hela vägen för hur Ylva hade förändrats, så att jag inte skulle bli så chockad. Men när Ellinor öppnade dörren och jag såg Ylva ligga i soffan fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Hon gick emot oss, och för vem som helst såg hon säkert normal ut. Men vi var inte vilka som helst.

Ylva hade alltid varit vältränad, men nu fanns det ingenting kvar. Medicinerna gjorde hennes ansikte betydligt rundare, och hennes ögon visade oss alltför tydligt det hon kämpade så hårt för att dölja. Det var först nu som vi vaknade upp ur chocken vi levt i de senaste dagarna. Hon var sjuk på riktigt och ord som cellgifter och metastaser tog plats i våra samtal.

Men livet går vidare, det har man ju alltid hört och kanske stämmer det. Vissa dagar känns det som att vi blundar för sjukdomen. Den finns inte och vi lever våra liv som vanligt. Men även dessa dagar finns det sekunder då känslan och vetskapen dyker upp, och hur mycket vi än försöker blunda för det så tvingas vi att inse att det numera är en del av våra liv.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
En del i mitt liv, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

1 kommentar

  1. Ulrika Skriver:

    Det finns ingen vändpunkt, eller ingen punkt i över huvudtaget… Vad är tanken bakom novellen? Det verkar inte finnas någon. Den dör ut, på något sätt.

    Början är riktigt bra, däremot. Kanske ska renskriva lite mer men gillar ”det var en ton jag endast hört en gång tidigare”.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.