Vrede

Han lyfte upp pappret och fäste ögonen vid den sista raden. Inte för att han skulle ha glömt vad som stod skrivet, nej han hade läst igenom hela brevet otaliga gånger de senaste två veckorna. Han läste det för att få kontroll och fokusera på en sak. Det enda som var av betydelse.
”…vi ber er härmed infinna er hos Socialnämndens kontor 14.00 den 5/12 för att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa.” Han slängde en blick på lilla och långa visaren på instrumentpanelen. Tog ett djupt andetag och lutade huvudet bakåt mot nackstödet. När huvudet fick kontakt med det hårda nackstödet stack det till. Inte av fysisk smärta, nej det var förödmjukelsen av ett plastigt nackstöd som sved. Innan skilsmässan var han stolt och rakryggad man, han lutade sig aldrig mot bilens nackstöd. Kombinationen av hårgelé och italiensk läder var inget som bättrade på andrahandsvärdet. Hans nuvarande bil hade nog inget andrahandsvärde. Kanske på skroten där han köpte den.
Han tänkte tillbaka på de gångna veckorna. Det inte hon tagit ifrån honom hade banken tagit. Allt. Tjugo års arbete utsuddat av ett par män i kostymer beväpnade med skarpa pennor och girighet som vapen.
Men de kunde aldrig ta ifrån honom hans värdighet. Att han var tvungen att dela vårdnaden med en främling, ja så kändes det numera, det kunde han svälja.
Precis som att han aldrig kunde få för sig något så galet som att söka enskild vårdnad, kunde hon i sin tur aldrig ta ifrån honom hans. Han visste att det gällde att hålla skenet uppe trots den värsta motgången i hans liv. Kunde han inte spela iskall och oberörd kunde han lika gärna försvinna. En knäckt och sinnessvag människa skulle nog inte ses som en lämplig fadersfigur av socialtanterna. Än en gång kontrollerade han tiden. Tjugo minuter kvar. Dubbelkollade med telefonen. Jodå, bilens klocka stämde.

Bit ihop, ta det som en man, tänkte han tyst för sig själv. Han andades långsamt. Aningen för sakta, men så blir det när man försöker intala sig själv att man kontroll och styr andningen med vilje. Tankarna skingrades av telefonens ringsignal. Han ryckte telefonen till sig, lyfte på luren och svarade.
’’-Håkan här.’’
‘’-Marie Salomonson på socialkontoret här, ville bara höra om du kommer på mötet idag?’’
’’-Jo, javisst jag kommer, svarade han med hjärtat i halsgropen.’’
’’-Uteblir du från frivilliga samtal, eh, ja det går ju inte att besluta något utan ditt närvarande, men det kan påverka dig negativt, om det skulle skulle bli till tingsrätt.’’
’’-Jag kommer’’, svarade han med så neutral ton han kunde. Irritation av att det hela bestämdes av en kvinna låg och gnagde i hans huvud.
’’-Bra, vi finns på andra våningen, längst bort till höger. Fråga i informationen om du inte hittar.’’
’’-Till höger, ja det hittar jag, vi ses.’’ Han klickade på den röda luren och stoppade ner telefonen i jackfickan sedan åter kastat ett öga på tiden. Tio minuter kvar. Han skulle hinna låsa bilen, klampa sig fram i slasket och ta trappan upp på fyra minuter. Ändå kände han sig stressad. Tänk om han fumlade till det med orden och omedvetet gav helt fel svar? Eller om Marie var mer förstående för moderns argument, kvinnor emellan? Trots vinterns kyla var han varm och svettig. Han slet upp dörren, klev ut i slasket och slet av sig jackan som han slängde in på förarsätet. Blicken fastnade direkt på de ljusa gluggarna på betongklumpens tvärs över gatan. Först ville han ge den rostiga dörren en klackspark men hindrades av sitt samvete. Det var ju inte bilen som sårade honom, vad skulle det hjälpa till? Han svalde hårt och stängde dörren utan att släppa kommunhusets andra våning ur sikte.
Med så bestämda steg det går att ta sig fram på i vinterns gråvita sörja stegade han bort från bilen.
Snart är det över, jag låter de inte knäcka mig, intalade han sig själv.
Vid informationsdisken i entrén satt en dam med en stor svart telefonlur tryck mot örat. Hon visade inte på något sett att hon såg honom när han passerade och gick med bestämda steg mot trapporna, inte för att han gav henne någon chans, hans blick var riktad rakt fram. Ända tills han kom längst bort i korridoren då han vred av åt höger. En blankvit dörr med en snidad skylt hängde på sned. Han lade inte märke till hantverket då hans block var riktad ner i golvet ofokuserat.
Han knackade två gånger med en alldeles för hårt knuten högernäve på skylten med texten ”Grupprummet Björnen’. Dörren öppnades och en samling kvinnor syntes. Han kände genast igen henne vid det stora runda bordet. Bredvid satt en kvinna med ett block hon skrev i.
-Du måste vara Håkan, sa damen som öppnade och sträckte fram sin hand. Hans bild av rösten som tillhörde socialsekreterare Salomonson stämde in. Först det stora falska leendet och de överdrivet stora bärnstenssmycket som hängde runt hennes hals. Sedan de färglada kläderna som även skulle ge en färgblind mardrömmar.
-Ja, hej svarade han och skakade tafatt hand.
-Varsågod och sitt, svarade hon och pekade mot en stol vid bordet. Håkan, det här är Gunilla Ohlson, som är stödperson, för er. För er båda skall jag tillägga.
-Jag vet, jag vet svarade han och satte sig ner. Han hade velat dra in fler myndighetspersoner än nödvändigt, men hans före detta resonerade tydligen annorlunda. Inte ens hans egen mor kände till den senaste utvecklingen. Klart att en vuxen karl skulle klara av det här själv, eller skulle han ta med nån av polarna från laget? Han log inte ens åt ironin. Det var länge sedan han hade format sina läppar till ett leende. Ju mer inblandning av utomstående skulle bara röra till det. Som nu var det tre kvinnor i rummet. Tre kvinnor med modersinstinkter, mot en ensam man. Jämställdheten gällde inte i Håkans värld.
Som ett mantra påminde han sig att hålla sig lugn. Han var så koncentrerad på att hålla sig lugn att han knappt följde med i samtalet som följde. På sin höjd svarade han med två tre ord, men mest var det halvtysta ”mmm” eller ”nej” som hördes från mun.
Efter en nästan en halvtimmes frågor och svar, med Marie som förde samtalet framåt föreslogs en paus för kaffe. Han lyfte sin blick och såg de tre kvinnorna röra sig bort mot kaffeautomaten.
Visst var han kaffesugen, men blotta tanken att dricka kaffe med henne var otänktbart.
’’-Jag går ut och tar en cigg’’, lyckades han få fram och började gå mot dörren.
’’-Visst, vi börjar om tio minuter igen!’’ sa hon med samma ton man använde när man ropade ut att middagen var redo till sina gäster.
Han hade velat skälla ut henne för hennes glada ton och lika glada leende. Hur kunde hon vara så falsk och kall? En pappas liv nära att slås i spillror, och den som var domare och bödel tog det med en klackspark?
Han rusade ner för trapporna. Nu såg han dem inte. Kylan som slog mot honom borde ha fått honom att huttra. Men inte nu när hjärtat arbetade för fullt. Tankarna rusade. Hjärtat slog. Han var så upprörd att han glömt var han ställt bilen. Som om det hade spelat roll, då han skakade av ilska. Hantera en tändare nu var omöjlit. Han stannade abrupt vid sidan av en en blänkande bil. Hade han sagt något fel? Skulle han kanske ha stannat för en kopp kaffe?
Allt var fel, allt. Utan att tänka knöt han sina nävar och bankade hårt på bilens tak. Det lät högt, men han fortsatte tills smärtan oundvikligen signalerade till hjärnan att sluta. Han stirrade på sina nävar en kort stund, sedan vände han sig om. I fönstret längst till höger på andra våningen var syntes tre ansikten. Två fimpar flög genom luften och landade i snön. I samma stund slocknade hans egen glöd.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.