Jag vill inte se mamma så

”Så, Daniel, du är här och besöker igen?”
Läkarens leende var ansträngt. Det här var den otacksamma delen av jobbet, att ha mig här var och varannan vecka.
Jag försökte ge ett likadant leende tillbaka men misslyckades, jag såg så där ledsen ut istället som jag bara gjorde när jag var här. Jag hade sett mitt ansikte i en spegling i ett glasskåp för något år sedan och insett att det var en min som jag bara antog när jag var här, en min som jag aldrig hade sett förut bära mitt ansikte, en min som lade en sten i folks magar. Jag ville verkligen le mot läkaren men kunde inte åsidosätta mina egna själviska känslor så mina mungipor förblev neddragna.
Det här var den otacksamma delen av läkarens jobb, att klistra på ett leende och leda mig till rum 127 som jag gått så många gånger att korridorsgolvet borde börja bukta och bli nedtrampad av mina miljontals fotsteg och tavlorna på döda sjukhuschefer borde bli nötta av alla gånger jag dragigt blicken över dem.
”Du vet reglerna nu, Daniel.” sade läkaren med en blinkning. En kvart, tänkte jag och läkaren gick innan jag hann nicka att jag visste dem.
Jag stack handen i byxfickan och kände den spruckna stenen ligga där. Stenen hon gett mig när jag vart liten, när hon skulle åka bort ett par veckor med jobbet och jag var så ledsen. När du har den här halvan av stenen och jag den andra så finns jag hos dig ändå, även fast jag inte är här. Förstår du? I ditt huvud finns jag, bara du tänker på mig så kommer du se mig!
När jag tänkte tillbaka på det tillfället stannade alltid tiden lite, jag fastnade i tankevärlden. Jag skakade av mig det och kramade stenen.
Du är alltid hos mig, mamma, tänkte jag och så öppnade jag dörren.
Och där låg mamma. Hon såg likadan ut som för två veckor sedan med munnen lite öppen på slänt och liggandes på rygg, armarna bredvid sig, det bruna håret smutsigt och åt alla håll och kanter. Kanske lite för likadan. Misstänksamt gick jag fram till henne, vred lite på henne, visste att under hennes nattlinne var det stora infekterade sår och dem verkade aldrig kunna vända på henne tillräckligt för att de skulle få chansen att läka.
Fyra år. Och två veckor. Och tre dagar. Jag kommer aldrig glömma dagen det hände. Kraschen. Att jag var hemma hos Benke och att hans pappa skjutsade mig hem utan att säga varför.
Hej mamma, tänkte jag och kramade stenen i handen, kände att jag var lite närmare när jag höll i den. I början när hon legat här hade jag försökt prata med henne, sjunga barnsånger, berätta min dag, göra allt för att hon skulle må bättre. Men nu höll jag inte på med sånt skit längre, hon visste ändå inte om att vi var där. Hon skulle aldrig vakna ändå.
Sondmatad. Konstandning. Pacemaker. Hjärndöd. De döda vaknar inte och man levde inte bara för att man andades. Eller för att blod pumpades runt ens ådror. Jag hade insett på senare tid att det inte var min mamma jag besökte när jag var här; det var hennes grav.
Rummet var stort, grått och lite ljus sipprade in genom neddragna persienner. Det var rätt mörkt och lite här och var stod det slokande blommor skickade av min pappa. Det spelade ingen roll. Det låg en annan hjärndöd på andra sidan rummet, man kunde höra hans tunga andetag genom det tunna plastskynket som skiljde dem åt. Det spelade ingen roll, det hade aldrig gjort det och det skulle aldrig göra det heller.
Minnen slog inte upp i mitt huvud längre när jag var här. Jag tittade på henne och försökte tänka på ett glatt minne men hon var så olik sig själv att jag inte kom på något. Det väckte inga större känslor att vara här, jag gjorde ingenting speciellt, det fanns gånger jag kom och besökte och sen gick utan att sedan kunna minnas vad jag egentligen hade gjort. Eller hur mamma såg ut. Hon fanns inte kvar längre, kroppen som låg där spelade ingen roll. Jag hatade mig själv för det. För att jag hade gått vidare.
Min pappa var tydligen religiös. Han trodde i alla fall på mirakel, han skickade blommor var fjärde dag och besökte varannan och gick i kyrkan och bad varje dag. Det hade blivit så mycket rutiner att jag bara vill kräkas när jag ser honom. Han ber som han borstar tänderna, två gånger om dagen. Och vilket gud lyssnar på en tandbortstroende?
Pappa trodde väll egentligen inte att hon skulle vakna heller. Han var inte dum, bara förblindad. Verkade tvingad att göra alla sakerna, tvingad att jobba, tvingad att hålla humöret uppe för att sedan bryta ihop uppe på sitt rum och inte komma ut förrän nästa dag. Jag ville inte veta vad som hände där inne men kikade man in stank det av smuts, rädsla, och ångest. Svett och tårar.
Han klarade inte att gå vidare. Jag hade gjort det. Jag ville släcka mamma. Pappa vägrade.
Tusenskönor. Rosor och violer och färger och allt vackert som fanns hade vi fyllt rummet med. Ja, inte nu då. För länge sedan, när det precis hade hänt, när man orkade. Jag hade gråtit så mycket då. Jag tittade mig omkring och fick för första gången ett minne från förr, när vi hade vart här första gången. Hur vackert det här rummet hade vart då, som en orientalisk trädgård, men hur mycket hemskare allt ändock varit, som en mardröm. Det var som om allt vackert då hade försökt speglat vår sorg i överdådiga färger och lukter. Idag speglades sorgen också. Det fanns ingen kvar förutom den pappa skickade, och de var budgetblomverken som gav ifrån sig en unken lukt av smutsigt blomvatten.
Jag hade en lillebror också. Ett jävla sladdbarn, sex år, fjorton år yngre än mig. Konstig unge, nervös för allting men har man vår pappa med det livet kanske det inte är ett så stort mysterium ändå. Pojken kom inte ens ihåg mamma men pappa försökte ändå påminna hela tiden, tittade på foton, tar med honom till mamma. Inte så konstigt att ungen är störd.
Jag hade besökt en gravplats och föreställt mig mamma ligga där. Ute i solskenet, bland blommorna, frisk luft. Så mycket finare än detta gråa, gråa rum där de tog ifrån än en av de minst omtalade, om ens nämnda, rättigheten: att få dö.
Jag kände plötsligt en enorm sinnesfrid med det jag egentligen var här för att göra. Det jag hade kräkts över i veckor, kissat ner mig för. Jag, tjugo år och kissar i sängen.
Men det handlar inte om mig längre. Det handlar inte om pappa. Det handlar om mamma. Och min lillebror Kevin. Inte om pappa.
Jag slöt handen om elkontakten som gick till respiratorn. Jag såg mamma ligga ute på den där gravplatsen med en vacker sten över sig, hur vi kom och besökte vår döda mamma. Pappa en dag kanske med en ny kvinna.
För dig, mamma, tänkte jag och så drog jag ur kontakten.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
Jag vill inte se mamma så, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.