En viktig lärdom

Det är min första skoldag, jag ska börja fjärde klass i en ny skola. Jag kommer in i klassrummet, min lärare står och skäller på klassen. De hade haft en vikarie förra veckan som de hade varit väldigt elaka mot. Jag kommer ihåg den här dagen så väl, Visst blev jag rädd, men samtidigt fick jag mycket respekt för min lärare. När han har skällt färdigt talar han om för klassen att de ska få en ny klasskamrat: JAG, varpå han säger: – Kom fram här och presentera dig för dina nya klasskamrater. Jag börjar kallsvettas och blir jättenervös, jag hatar att tala inför grupp. Jag tar små försiktiga steg fram mot katedern, hostar till lite för att sedan försöka få fram vad jag heter. – Var inte rädd kom fram hit bara, säger han.

Jag tittar upp, och ser att han ler mot mig. Jag känner mig genast mer självsäker och vänder mig mot klassen och presenterar mig. Klassen hälsar mig välkommen, jag niger och tackar, och går sedan till min bänk där det står mitt namn. Mitt första intryck sa mig att det var en bra skola, men tiden skulle visa att jag hade fel.

Dagarna i mellanstadiet bestod av glåpord och knuffningar, men trots det var skolan ändå bättre än hemma. Det var ingen som skrek och talade om för mig hur dum i huvudet jag var, eller att jag skulle tvätta, laga mat och passa mina bröder. Eftersom jag älskade skolan, och att lära mig nya saker kände jag inget behov av att ha några kompisar bara jag fick lära mig nya saker och vara i skolan varje dag. Jag höll mig mycket för mig själv, gjorde det jag blev tillsagd, och jag måste säga att tiden i mellanstadiet gick ganska fort trots allt. Jag kunde inte förutse att högstadiet skulle bli mycket värre.

Det var måndag morgon och min första lektion var matematik, suck. Efter en lektion matte var jag hungrig, och gick till cafeterian för att ta något att äta, jag satt där i min ensamhet när jag plötsligt fick en smäll i ryggen. Det svartnade för ögonen och jag vet inte vart jag fick modet ifrån, men jag vände mig om och slog tillbaka mot tjejen som hade slagit mig. Jag hade fått nog. Naturligtvis fick vi båda gå till rektorn, men jag klarade mig undan med en varning den gången. Resten av veckan gick och äntligen var det dags för svenska, då vi skulle få skriva en uppsats om ett valfritt ämne, Ingen var gladare än jag. Min svenskalärare var väldigt duktig, men det var många rötägg i min klass som retade henne hela tiden, och till slut ”gick hon i väggen” och blev sjukskriven en lång period.

Det gick inte en dag utan att jag fick höra att jag var ful och fet, men trots det var skolan mitt ”gömställe”. Jag fick chansen att vara mig själv men det var inte långvarigt. Jag blev kallad till skolsköterskan och där satt två personer, jag tyckte de såg ledsna ut. – Linda vi vet vad som har hänt så vi är här för att hämta dig. Jag hade berättat för min enda kompis vad min styvpappa gjort mot mig, och hon hade talat om det för skolsköterskan. Övergreppen och misshandeln gjorde att jag tappade större delen av sjuan. Det fanns ingen jag kunde lita på, eller vända mig till om jag behövde prata om mina problem i skolan eller hemma, jag var helt övergiven och allt kändes hopplöst. Det fanns ingen anledning för mig att leva. Ingen ville veta av mig ändå.

Jag blev inlagd på ungdomspsykiatriska avdelningen i sex månader. Tiden där var mycket deprimerande och bestod av självmordsförsök, och hat mot min familj som förkastade mig helt. När jag fick träffa min psykolog ändrades min syn på tillvaron och jag kunde åter se livet ur en positiv synvinkel.

Efter tiden där blev jag placerad i fosterhem, till en början var jag rädd och hade väldigt ofta panikångest, men jag märkte snart att familjen verkligen brydde sig om mig för den jag var. Jag längtade efter skolan. Jag skulle snart få börja igen och intalade mig själv att jag var stark nog nu. Det som jag var mest rädd för var att jag fortfarande bodde på samma ort, och skulle börja i samma skola, alla visste vad som hade hänt. Mina klasskamrater hade nu börjat åttan och det kändes väldigt konstigt att komma till skolan, alla tittade på mig och viskade bakom ryggen, det gjorde mig illamående. Efter två veckor i skolan inträffade det som inte fick hända; i alla fall inte för mig. Skolan började brinna och det kändes som att hela mitt liv var förstört, jag skulle också tvingas att flytta ”hem” igen. Min biologiska pappa var alkoholist, och min kontaktperson tyckte inte att det var ett lämpligt hem för mig. Det känns jobbigt att mamma i första hand valde brottslingen: min styvpappa, framför mig och, att jag fick ta på mig hela skulden, Det var jag som hade gjort fel, inte han. Jag var underviktig och hade ångest dagligen i två år. Skolan blev helt förstörd och sommarlovet började redan i maj. Jag tog varje chans att hålla mig hemifrån. En stor anledning till att det lyckades var att jag fick ett sommarjobb, och det hände ibland att jag övernattade där för att slippa åka hem. Det här var det värsta som kunde hända, men jag lyckades ta mig igenom nian och gymnasiet. Åren i gymnasiet gick fort och jag trivdes väldigt bra, men jag kände mig ensam, och hade ingen att prata med. Jag visste hela tiden att min familj lade skulden på mig för allt som hänt, men jag kunde inte låta det stå i vägen för min framtid. 1992 tog jag studenten men jag kan inte påstå att jag var glad över det, eftersom min sista tillflyktsort var borta. Det gick dröjde ända till vintern 2001 innan jag hittade mig själv helt och hållet, sedan dess har jag levt livet och lyckats få bra betyg på komvux.

För att vara en människa som aldrig varit älskad av mina föräldrar, tycker jag att jag har klarat mig bra i livet men det hade aldrig gått om jag inte hade fått skriva ner mina känslor och tankar. Från övergrepp, misshandel både fysisk och psykisk så står jag med båda fötterna på jorden. Jag är den första i familjen som går högskola och har en familj som älskar mig för första gången i mitt liv.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (13 röster)
En viktig lärdom, 4.0 out of 5 based on 13 ratings

1 kommentar

  1. Bita Skriver:

    Wow, blev väldigt rörd. Men bra och höra att du har det bra. :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.