Novell, spänning

”Det är slutet på människans värld, så som hon känner den” Väste hon och likt en orm slingrade hon sig runt mannen, beredd på att hugga.
”Vad är du?” Viskade han och rösten tycktes ha fyllts med ett stygn av rädsla, han såg hennes gula ögon som tycktes brinna. Hon liknade något han aldrig förr skådat. Den unga kvinnan mötte hans blick medan han modigt borrade in sina bruna ögon i henne.
”Du är ung, soldat. Fråga inte sånt som du inte har modet att svälja”. Hennes röst var fylld med ett plötsligt lugn. Hon höjde svärdet för den sista dödstöten medan hon mumlade. Mannen drog efter andan när han hörde det vassa språket som tycktes flyta ur den besynnerliga krigarinnans mun. Hares klagosång. Modet hade övergivit honom.
”Snälla! Jag måste få veta. Tycker du inte att jag förtjänar det innan min sista suck efter de krig jag utkämpat så väl och vunnit?”. Hans bruna annars hårda ögon hade fyllts av rädsla. Han mötte hennes gula ögon. Kvinnan vek inte bort med blicken och höll stadigt kvar det sylvassa svärdet ovanför hans bultande hjärta.
”Jag är Aris. Den sista ättlingen till den store krigsguden Ares”. Hon höjde svärdet och den unge soldatens krigare blev stora. Hon kunde se hur ögonen nu lyste av skräck. Aris stannade
för en millisekund för att höra soldatens hjärta slå sina sista slag. Hon log. Mannen vrålade av smärta när hans hjärta genomborrades av svärdet.

För de var en gång Gudar som vandrade på människans mark. Vackra varelser med förlängt liv, födda till det mest storslagna öde. Genom människans gång och tid hade de dött ut. Utrotade. Försvunna. Bannlysta för människans fruktan av det okända. Gudarnas ätteslinje med människan hade brytits. Endast en av de 12 hade överlevt. Hennes namn var Aris, Gudarnas sista och kraftfullaste ättling. Okänd av Gudar och människor vandrade hon på denna jord. Om dennes uppgift inte lyckades, ty skulle Gudarna aldrig få se sin Jord mer. Ty det var ett krig mellan människan och dess skapare, Gudarna. Ty skulle det komma att bli det mest blodiga krig i historiens gång.

Kvinnan blickade ut över Athen. Fridets rike. Hon flinade åt den armé som radade upp sig nedanför henne. Den orädda kejsaren hade börjat frukta, hon kunde känna det i luften. Han hade samlat alla sina trupper sedan ryktet hade spridit sig och nått Pax Romana’s kejsare. 1000 av hans män, tillintetgjora, mitt ute i öknen, utan spår. Han hade skickat ut sina bästa spårare för att besegra denna besynnerliga armé som skickat hans bästa mannar till Hares, men hoppet hade övergett den gamle mannen. Kvinnan stod kvar vid den väldiga stenen som täckte henne från Pax Romana’s soldater. De skulle aldrig förstå. Människan var överskattad. De hade dragit sig själva ner i ödet som nu låg och väntade på dem. Aris förbannade dem för det. Människan. De skulle tillintetgöra Jorden. Historien skulle bli så tvungen att upprepa sig. Och nu var det hennes uppgift att utrota dem, så som människan förstört hennes egna art. Aris blickade tillbaka på den tiden då Gudar & Gudinnor vandrat på denna mark. Då atmosfären var fylld med en oändlig kraft som vägrade ge med sig. Jorden tillhörde Gudarna. Hon undrade hur många gånger till hon skulle få sticka ner dessa homo sapiens ner i döden för att de senare återvända. Människan hade en gång också vart gudar. Vackra & ståtfulla. Innan de drog sig ner i fördärvet och det enda straffet som vilade nog tungt på dem var ett dödligt liv. Hon såg upp mot himmelen. Det hade gått en miljon år sen sista gången människan tillintetgjordes av Olympiens gudar och dök under. I 1000 år hade hon varit fullständigt utplånad. Aris mindes kriget som om det varit igår. Det hade varit en enkelt match för Gudarna. Men de hade gjort vad de var tvungna till. Människan hade kommit att blivit alltför oklok i sina val, Aris hade vart tvungen för deras egen överlevnad att dra de alla ner i djupet och låta Hares sluka dess förtvivlade själar. Och solen skulle återigen lysa på den dag, då endast Gudar skulle vandra på Jordens vackra yta. Aris, ättling till Krigsguden Ares, född för att släcka liv.

Rädslan smög sig på honom likt en vildkatta i nattens svikande mörker. Han stod inför en väldig ondska, så mycket visste den gamle kungen om. Men aldrig i hela hans långa liv hade en sån skräck gjort sig känd inom honom. Det var något i luften, han kunde känna det. Något så fruktansvärt kraftfullt att om det kom att vakna skulle det skaka till hans rike rejält.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.