Isprincessan

För en förbipasserande kunde hon tyckas föga uppseendeväckande, en kvinna som just lämnat ungdomsåren sittandes med ett glas mörkrött vin framför sig och en cigarett mellan de smala ljusa fingrarna, en vanlig syn i en stad som närmast kan liknas vid uteserveringarnas Mecka. Men studerade man henne närmare såg man en kvinna med torkade tårar i ansiktet och ögon utan liv. Tittade man riktigt nära såg man också en människa som var tömd, tömd på kärlek, tömd på hat.

Hon hade varit yngre. En engångsföreteelse hade André förtvivlat insisterat på men det Agnes såg i deras ögon under bara någon tiondels sekund när hon kom in i rummet var något helt annat. Det var kärlek.
Hon slöt ögonen, försökte känna något, men det gick inte längre och det var nästan som om det var värre än att vara arg.

Nyss hade Agnes varit lycklig, nyss hade hon strosat längs Seine med dagens sista solstrålar i ryggen på väg hem till sin blivande make. Då och då kunde Paris fortfarande verkligen ta andan ur henne. Efter fyra år hade hon ännu inte vant sig vid den otroliga atmosfären, arkitekturen och allra minst det vackra språket som hon snart hade lärt sig tala felfritt.
Agnes strök sig över magen. Hon hade mått illa ett tag och tog därför ett graviditetstest på förmiddagen. De hade försökt få barn i ett år snart och båda två hade börjat bli oroliga men ingen hade velat ta upp det. Hon kunde knappt vänta tills hon fick se Andrés ansiktsuttryck.
Luften var precis så där ljummen och mjuk som hon tyckte så mycket om, så som den bara är de där veckorna i maj precis innan sommaren bryter ut och hon slogs av hur förbannat bra det kunde smaka att leva.

Två timmar senare satt hon där igen, nu ensam, förnedrad och övergiven, utan någonstans att ta vägen. Hon tittade planlöst ut över gatan, betraktade den praktfulla allén som löpte längs floden och människorna som rörde sig som mörka silhuetter i den. Cigarretten i hennes hand brann ut och hon sträckte sig genast efter en ny och förde den vant mot munnen. Allt hon kunde tänka på var hur hon kunde ha varit så fruktansvärt naiv.
Senast igår hade han talat om hur mycket han älskade henne, hur han såg deras kärlek som ett kapitel utan slut och hon trodde honom. De hade legat i sängen och pratat om barn, om hus och om en ålderdom med barnbarn ute på landet ända tills gryningens första ljus trängde in genom de stora ljusa gardinerna.
Hon rös av tanken och en känsla av total förödmjukelse och skam spred sig i kroppen. Hon kände sig så fruktansvärt utnyttjad och dum.
- Aldrig mer ska någon få mig att känna så här, sa hon så högt att hennes bordsgranne tittade fram bakom sin tidning av förvåning.
Mörkret hade för länge sedan belägrat staden och hon beslutade sig för att gå hem och förberedde sig på det värsta. Hon hällde upp det vin som var kvar i flaskan och drack upp det i ett svep, lämnade pengarna på bordet och gick med ostadiga ben bort mot tunnelbanan.

När hon kom hem var han borta. Han hade tagit med sig allt som var hans, kläder, skor, skivor, till och med de fyra kaffemuggarna hon köpt till honom i födelsedagspresent i fjol.
Hon satte sig på sängen och strök handen över de rödblommiga lakanen. Att bädda och byta lakan hade han i alla fall kostat på sig, kanske i ett sista försök att behålla någon form av värdighet.
Att gråta gick bara inte hur mycket hon än försökte, vad var det för fel på henne? Skulle hon någonsin kunna älska eller överhuvudtaget kunna känna något igen? För några timmar sedan hade hon varit förbannad, bedrövad. Hon hade gråtit tills det inte längre fanns tårar och skrikigt tills rösten tog slut, men nu, ingenting. Det var som om hon hade förbrukat alla känslor och nu fanns där ingenting kvar förutom en sprängande huvudvärk.
När hon la sig på soffan önskade hon ingenting annat än att få vakna upp till ett par omfamnande armar, skäggstubb mot halsen och en trogen man som förklarade hur allt bara varit en mardröm.

Tre veckor senare satt Agnes på perrongen på tunnelbanestationen och väntade. Hon visste att han brukade ta ett tåg runt den här tiden på morgonen när han skulle till jobbet. Hon försökte se oberörd ut medan hon diskret lät blicken glida ut över vänthallen.
Så plötsligt fick hon syn på honom, bara några meter bort stod han i egen hög person. Han hade inte förändrats ett dugg. De bruna lockarna stack precis som vanligt försiktigt fram under den svarta hatten som han insisterat på att börja använda dagligen sedan han fyllde trettio för några månader sedan. Han hade på sig samma svarta rock som han hade haft sedan de träffades på en restaurang genom gemensamma vänner för några år sedan. Den var flera nummer för stor och ganska sliten, hon hade fått laga den flera gånger, men han hade ärvt den av sin pappa som hade omkommit i en bilolycka när André var 18 varpå han betraktade rocken som hans allra värdefullaste ägodel.
Agnes hade planerat den här stunden flera dagar, hon ville vara förberedd på deras första möte, denna gången skulle hon vara den som hade kontrollen.
Den röda, knälånga klänningen hade varit ett självklart val, André hade alltid älskat den och hur den satt på hennes kropp.
Det långa kastanjebruna håret hade hon satt upp på ena sidan så att halsen blottades, hon visste mycket väl hur svag han för för den delen på kvinnor. Fastän hon hade fyllt 29 år i höstas såg Agnes inte ut att vara en dag äldre än 25, hon var en sådan där person som som inte kunde beskrivas som något annat än vacker, en person som hade förmågan att ta andan ur en på ett märkligt vis.

Hon vek ihop morgonens tidning hon satt med, lade ifrån sig den på bänken och gick med bestämda men lätta steg bort mot André. Det tog inte lång tid innan han kände hennes närvaro och vände sig mot henne. För en stund stod de bara och tittade på varandra. Det var lustigt, hon visste precis hur han luktade, tänkte och hur han smakade, hon kunde varenda kvadratcentimeter på hans kropp utantill, men ändå var det som hon stod mittemot en främling.
Han stirrade på henne med sina stora gröna ögon som var fyllda med en blandning av förvåning, ånger och skam. Hon log svagt och han slog ner blicken.
Ibland är det så tydligt hur tunn gränsen mellan kärlek och hat kan vara och hon insåg att den person som nu stod framför henne var inte längre den man hon älskat så djupt i fyra år, han var inte ens en människa längre, bara en symbol för allt ont som någonsin hänt henne.
Hon hatade honom.
- Jag vet inte vad jag ska säga… började han trevande.
- Vad finns det att säga? svarade hon med ett leende som hon såg fick honom bli mer och mer förvirrad. Han tycktes ha svårt att läsa henne och det var precis vad hon var ute efter.
- Agnes, jag saknar dig så otroligt mycket, jag tänker på…
- Schh… Hon förde sitt finger mot hans läppar och gick så nära honom att hon kunde känna hans kropp mot sin. Han andades häftigt och såg ut att när som helst omfamna och kyssa henne men i sista stund avbröt hon hans tankar.
- André det kommer aldrig bli vi igen och det är ditt fel, du har gjort ditt val, så enkelt är det.
Hon njöt av att se hans förtvivlan och hans uppgivna tårar som började rinna ner för hans kinder. Hon kunde nästan se hur han gick sönder lite mer för varje sekund medan hon själv var iskall inombords.
Det började mullra i tunnlarna och de hörde att tåget var på väg. Det var dags för den slutgiltiga, dödande stöten.
- André jag är gravid.
André hade längtat så mycket och länge efter ett barn att han inte visste om han skulle skratta eller gråta. Agnes visste om det mycket väl, de hade pratat om det många gånger. Men hon visste också att han föraktade föräldrar som levde isär, som lät barnen vara någon slags stafettpinne, han hade själv varit där och hade flera gånger svurit på att aldrig göra så mot sina egna barn. Hon visste att detta skulle göra allra ondast och att skada honom så mycket som möjligt var allt hon brydde sig om just nu.
André stod orörlig, oförmögen att prata. Han var en sådan man som alltid valde sina ord väl, som inte sa något om han inte hade något vettigt att säga och det var en sida Agnes beundrade men som ibland kunde reta henne till vansinne.
Tåget kom allt närmre och dess ljus lyste upp perrongen. Hon förde hans hand mot sin mage och fortfarande med ett mystiskt leende på läpparna sa hon tyst
- Du skulle ändå blivit en förfärlig pappa.
Ljudsignalen som uppmärksammade väntande människor på att tåget var nära lät och Agnes böjde sig fram och kysste honom adjö på kinden.

Helt plötsligt drogs hon bakåt och en svartklädd, välbyggd man med en mössa långt nerdragen slet åt sig hennes väska. André försökte stoppa honom men väskryckaren var stor och i allt tumult tappade André balansen och föll ner på spåren.
Agnes började skrika förtvivlat och folket i vänthallen blev helt hysteriska. Metallskenorna tjöt och hon såg gnistorna när föraren slog på bromsen fullt. Men det var redan försent. Andrés kropp hade fullkomligt krossats mot vagnen, han hade omkommit omedelbart. Människor började springa runt, ingen visste vad man skulle ta sig till och flera personer kom fram till kvinnan som stod otröstlig och förkrossad på perrongens kant och och skrek.
- Han dödade pappan till mitt barn! Han dödade André! Ni måste ta fast honom!
Men den svartklädde mannen hade redan försvunnit mitt i allt kaos som hade brutit ut och ingen hade sett vart.
-Jag klarar inte av att se det, utbrast Agnes och rusade iväg. Blodet pumpade så snabbt att hon trodde att hennes ådror skulle brista. Hon sprang fort och länge genom gångarna. Till slut kom hon till en passage som var mörkare än alla andra, några lampor tycktes vara trasiga och det var helt tomt på folk. Hon tog stöd med handen mot en vägg men hade ändå svårt att stå av utmattning. När hon tittade upp stod hon öga mot öga med mannen i svart.

- Du spelade bättre än jag trodde.
Hon fnös åt hans kommentar.
- Du måste verkligen ha hatat honom, vad var det egentligen han hade gjort?
- Det spelar ingen roll nu. Det enda som är viktigt nu är att han är ur världen och att du håller tyst om det här.
- Vad tar du mig för egentligen? Dessutom har jag mer i skit garderoben som inte bör komma ut än du någonsin kommer få. Han såg närmast förolämpad ut av hennes kommentar.
- Det tänker jag inte argumentera emot, jag vill bara vara helt säker.
- Har du pengarna?
Hon log.
- De ligger redan i väskan.
Mannen sträckte ut handen i ett försök att få det hela lite formellt och hon tog den. Utan ett ord nickade de mot varandra och började gå åt olika håll.

- En sista fråga bara…
Hon vände sig om.
- Älskade du honom?
Agnes stod tyst för ett tag
- Mer än jag någonsin kommer att älska någon annan.
- Så varför gjorde du det?
- Just därför.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Isprincessan, 5.0 out of 5 based on 1 rating

3 kommentarer

  1. malin Skriver:

    Obehagligt… Och väldigt bra!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. maria Skriver:

    vad bra! jag rös!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Aller Skriver:

    Detta var egentligen den första jag läste och jag har tänkt (i 2 dagar) vad jag skulle skriva i kommentar… Men nu vet jag!
    Jag bokstavligen ÄLSKAR din lilla känsla för hat och kärlek :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.