Ett brustet hjärta, läker tiden det också?

Så det var så här det kändes, så här smärtfullt. Jag kommer aldrig att älska någon efter det, efter att ha fått känna hur ett brustet hjärta känns. Jag har läst om det, sett på tv och sett hur många tårar som har fallit över de brustna. Men aldrig hade jag kunnat ens gissa hur ont det skulle göra –jag har inte så livlig fantasi över huvudtaget. Men nu vet jag hur in i helvetes ont det gör! Som om någon har tryckt in ett basebollträ och mosat hjärtat. Jag gråter inte, tårarna vägrar komma. Skulle det inte ha hjälpt lite om jag hade vetat att du visste att du sårat mig. Istället står jag där känner smärtan, och bara stirrar. Stirrar på dig som jag litat på, jag hade kunnat gett dig mitt hjärta så mycket, men vilket hjärta? De mosade, eller de brustna? Du väntar på min reaktion – den kommer inte. Jag vill bara dö, jag vill inte titta på dig. Efter vad du sa. Du är inte värd min blick, svin! Det är vad du är! Ett jävla svin! Man hade ju i alla fall kunnat gråta hackande skrikit kastat grejer på honom, men det är bara så på film.

”Elvira..?” viskar du. Du reser dig upp går sakta fram till mig. Jag bakar undan. ”Jag ville bara kolla om du andades…” han låter faktiskt ledsen – han ledsen?! Hah, visst du är bara glad att du blir av med mig. ”Det var inte planerat, fattar du väll?!” nu skriker han, han? Jag är ju den som ska skrika! Och det gör jag – inne i mitt huvud. Jag skriker åt mig själv, hur kunde jag vara så blind?! Han har ju redan sagt det han säger nu, bara lite försiktigare.

Han har börjat dra sig undan när jag vill prata. Han är tyst och har till och med frågat om jag fortfarande ville vara vänner om vi gjorde slut.

Hur har jag kunnat vara så blind?!

Jag tittar in i hans ögon igen – han står tre meter från mig, för nära. ”Vem är det?” min röst är en viskning men han behövde nog inte ens höra vad jag sa för att veta.

”Spelar det någon roll?” Åh… så typiskt att han ska ta en replik från TV:n.

”Ja… det spelar en jävligt stor roll! Vem jag fan har du gjort med barn?!” nu skriker jag – äntligen.

Han tittade inte på mig längre, han började gråta. Det såg äckligt ut, en stor full vuxen man står framför mig och stor bölar för en sak jag ska gråta över. ”I… ingen…” stammade han.

Gud så patetisk. Det kändes som om jag fick mer kraft över hans tårar. ”Åh, gud så skönt. Allt är bara inne i ditt huvud. Du har gjort Ingen gravid! Tack gode gud!”

”Fattar du inte, jag var med henne för du beter dig så här! Så jävla jobbig är du.” han skrek nu också.

Jag stirrar på honom, så allt var mitt fel? Ett barn har nästan kommit till världen och det är mitt fel, jag var inte ens med i själva akten..? ”Vad menar du? Hur vill du att jag ska reagera, ska jag gråta? Som du, ska jag sitta ner och undra vad fan jag gjorde för fel? Vad som fick dig att vara med en annan och skapa ett barn till livet?!” Jag stirrade på honom. ”Vem är det?”

Han tittar fortfarande inte på mig. ”Jonna…”

Då blir allt svart, kolsvart. Hela mitt huvud slutar jobba, jag slutar andas då. Det enda jag kan tänka är: Nej…

”Elvira…” hans röst får mig att vakna upp ur min tillfälliga kortslutning.

Jag stirrar på honom. ”Hur fan kan du?! Är du helt och hållet sjuk i huvudet! Min syster, min lilla syster! Hon är bara sjutton!” Jag skrek. ”Nej!” tårarna kommer nu. De strömmar ner från mitt ansikte. ”Du är fan sex år äldre än henne!” Nej, nej, nej! Vem som helst men inte Jonna.

”Förlåt…” viskade han.

”Förlåt?! Du har fan förstört hennes liv! Hela mitt liv! Allt! Bara för att du inte kunde hålla händerna i styr!” Jag backar än en gång när han försöker närma sig. Nu för avsmak istället för svek.

Han drar in ett djupt andetag som för att samla sig. ”Hon var med på det! Flera gånger faktiskt, hon visste att vi var ihop men ändå så gjorde hon det!”

”Okej, förlåt. Såklart är allt Jonnas fel, hon är en sjutton årig tjej som fortfarande är ett barn, och du, det är ju du som ska vara vuxen. Du som ska säga nej! Har du ingen självbehärskning?! Överhuvudtaget?” jag vill gråta sitta ner på golvet och bara gråta.

”Nej, jo. Men… jag älskar dig.”

”Jaha, du har ett väldigt konstigt sätt att visa det på… konstigt nog gillar jag dig inte överhuvudtaget.” Konstigt nog kunde jag fortfarande vara sarkastisk.

Nu går han fram till mig, och jag har ingen plats att backa undan något mer. ”Jag ska gott göra dig, visa att hon inte betyder någonting! För att jag älskar dig.”

I vanliga fall skulle det ha smickrat mig men inte nu. ”Hur ska du kunna gott göra att du gjort mig lillasyster med barn? Ska du göra mig med barn nu också?”

Han stirrar på mig. ”Om det är de du vill?”

”Är du helt skruvad? Eller ja, det är du. Nej jag vill inte bli med barn, och jag vill inte veta av dig längre! Kanske ska du gå till Jonna och vara hennes skydd när ni berättar för pappa och mamma så de inte dödar henne, hoppas att de dödar dig i stället.” jag tittade inte på honom, han var äcklig. ”På tal om skydd, borde ni inte haft det?”

”Eh, jo men Jonna sa att hon tar P-piller.”

Jag suckade. ”Såklart är det Jonnas fel, igen.”

”Nej men hon sa det!” han skrek som om han inte redan var förlorad.

”Säg mig, trodde du att jag fortfarande skulle vilja ha dig efter det här?”

Han tittar ner på sina händer. ”Jag trodde att du skulle gråta sen skulle jag trösta dig. Sen skulle du förlåta mig.”

”Nej… jag vill inte. Du är störd.” jag ser på honom. Ser ner på honom, även fast han är tio centimeter längre än mig. ”Bara för att du just har förstört allt så tycker jag att du ska säga till mamma och pappa.” inte för att det var ett straff nog så tyckte jag att jag såg skräck i hans ögon. Hah!

Som sagt mina föräldrar blev galna, jag hade pratat med Jonna innan och hon grät och sa att hon var så jävla ledsen, och jag förlät henne. Hon kunde knappt tro det och lovade att hon skulle göra abort. Svikaren, den otrogna och pappan fick lov att säga till mina föräldrar att han gjort fel dotter med barn. Först trodde mamma att han bara sa fel namn, sen så blev det ett jävla liv. Jag hörde mest bara mitt namn och Jonnas. Pappa var som sagt rasande och jag kunde slå vad om att han hade i tanke att slå honom men mamma hann först. Sen så gick de sig på Jonna ”Hur kan du vara så oansvarig, och med Elviras pojkvän?! Jag fattar bara inte, hur kunde du vara så dum? Och inte ens skydda dig!” Skrek mamma. Jonna grät och lovade än en gång att göra abort. ”Jag fattade inte att han ens brydde sig om mig och jag blev jätte glad sen ledde en sak till den andra, sen så blev det så att vi träffades några gånger. Sen började min mens sluta komma och jag fick panik! Mamma jag ville inte göra det men jag kunde inte heller sluta.” det var samma tal som hon använt mot mig.

Två veckor senare så gjorde Jonna abort, hon var bara i andra månaden så hon kunde ta tabletter så barnet dog. Hon mådde jättedåligt och ville inte prata med någon. Niklas pratade varken jag eller Jonna med mer, han fick vara i det förflutna. Det värsta med allt det här är att jag inte vågade lita på någon på ett tag.

Idag mår jag bra, jag har fått en liten flicka som heter Hanna hon är två år. Jag är också gift med stans snyggaste man.

VN:F [1.9.11_1134]
2.3/5 (3 röster)
Ett brustet hjärta, läker tiden det också?, 2.3 out of 5 based on 3 ratings

2 kommentarer

  1. sari Skriver:

    Har det här hännt på riktigt eller? I så fall… HEMSKT!! Men det var en bra novell

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Aller Skriver:

    Shit vad bra! Jag älskar detta! Jag fattar vilket jävla kräk jag skulle se honom som om han jorde min tre år yngre syster med barn!!! (Min är 3 år yngre)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.