En existentiell ungdomsnovell

Det var den centrala busstationen nere vid Floden – Sveriges fulaste ställe – som alla ungdomar hängde. Clint var killen som fixade allt. Han hette förstås inte Clint, men alla kallade honom det på grund av hans arga ansiktsuttryck och iskalla tonfall. Mer om honom senare. Det var en lördagskväll och alla fjortisar från Järby tillsammans med alla ”gangsters” från Krippan hade samlats nere vid busstationen för att göra staden osäker – som man gjorde. Jag och min barndomsvän Bambi var på väg med våra damcyklar hem till honom för att röka Shisha.
”Vi cyklar genom stan.”
”Varför då?”, sa Bambi.
”Varför inte?”, sa jag.
”Okej.”, sa Bambi.
Vi cyklade förbi ålderdomshemmet och Systembolaget och slutligen Ica Nära. Fy fan vad jag hatade Ica Nära. Vadå ”Nära”? Jag fick fan cykla 20 minuter för att komma till en butik med dryga kassörer som vägrade sälja mig cigg trots att de var polare från plugget som fjäskat till sig ett glassigt sommarjobb.
”Ey, Bambi!”, sa jag med hög röst. ”Vi lär ju kirra cigg till Megs fest imorgon.”
”Jag vet inte.” svarade Bambi. ”Du vet hur min mamma är. Och förresten ska jag börja träna på gymmet borta vid Granvik snart.”
”Men ofta, ditt jävla fett kommer aldrig försvinna, även om du tränar i 4000 år. Och för det andra så kan jag lätt charma din mamma när du går in och slänger din rökluktande tröja i tvättmaskinen. Hon lär ju inte klaga mer på röklukten än din jävla svettlukt heller.”
Jag var aldrig välkommen hos Bambi, och jag visste aldrig varför. Jag kommer ihåg att jag tänkte att hans hus säkert var skitfult och att han var för generad för att bjuda hem någon. Vi cyklade hursomhelst genom staden. Jag ville åka genom staden för att det kanske skulle finnas några snygga bimbos vid busstationen, men det sa jag aldrig till Bambi, eftersom han bara skulle ha protesterat och gnällt. Huvudgatan var sliten och påminde om en 1800-tals köpgata för pigor och drängar. Det hade börjat dugga lite lätt.
”Jag hatar duggregn.”, sa Bambi.
”Jag med.”
”Alltså, antingen ska det regna på riktigt, verkligen ösa ner, eller så ska det inte regna alls. Det är som att det klibbar sig fast i ansiktet, det här jävla duggregnet.”
”Aa, jag håller med”, sa Bambi.
Det var tyst ett tag. Vi lät nattluften och tystnaden gör sitt.
”Hur går det med dig och Åsa förresten.” sa jag, med ett hånande tonfall. Bambi förstod inte sarkasmen och sa:
”Jag vet inte.” Det blev tyst. ”Hon är söt och så, men vad fan ska jag säga till henne liksom? Vem är jag för henne?”

”Nej, men inget jävla gnäll nu om att du inte är värd henne.”, sa jag skrattandes. ”Varför ska alltid alla trycka ner sig själva? Man är den man vill vara. Hur svårt kan det va?”
Tystnaden tog återigen kommandot, nu med en obekväm karaktär.
”Vad fan är Åsa för namn, ändå?”, sa jag tyst för mig själv.
Vi cyklade igenom en allé med tall. I diket på vänster sida låg en död grävling som någon försökt täcka över med löv. Vägen genom allén var av grus och det hade blivit lerigt under tiden det duggat. Jag hatar fortfarande dugg. Den är så oärlig. Den gör bara en massa insinuationer, men är aldrig ”rak på sak”.

**********************

Vi kom till sist fram till busstationen. Jag bromsade in så att gruset på gatan gjorde ifrån ett coolt ”burn-out”-ljud. Jag minns att jag var fett stolt över det ljudet, just då, i den stunden. Jag vände mig om och såg Bambi komma farande på sin cykel med ett ytterst tveksamt ansiktsuttryck.
”Varför stannade du för?”, frågade han halvviskande samtidigt som han med rädsla blickade bort mot Clint och hans polare.
”Det enda vi gör är att spela TV-spel och röka Shisha. Seriöst, varje jävla helg och jag pallar inte mer! Jag vill knulla! Är du inte trött på barn-livet som våra päron, speciellt din morsa, kedjar fast oss vid?”
Bambi blinkade långsamt och tog ett djupt andetag, innan han tillsist sa:
”Jo.”
”Dåså!”, utbrast jag, triumferat. ”Då visar vi Clint att vi inte är små fittor.”
Vi steg av våra cyklar och ställde dem vid ett träd. Bambi ville åtminstone låsa dem, sådär smart med ett kedjelås som är tillräckligt långt så att man kan låsa fast två cyklar med det.
”Men skärp dig, vad fan. Vi skiter i det.”, sa jag irriterat.

Idag kan jag inte förstå varför jag inte ville att Bambi skulle låsa våra cyklar. Kanske var det den hänförande känslan att gå emot reglerna som etablissemanget – våra föräldrar – satt upp för oss. Det där förstod jag heller aldrig, och gör det fortfarande inte. Hur hjälper du din tonåring att hantera sina galna hormoner och känslor genom att sätta upp en massa onödiga regler för att tygla denne? Det ger bara motsatt effekt. Ger man sin unge frihet men samtidigt en ansvarstagande inställning så borde det inte slå snett. Jag skulle rekommendera att slänga in lite kärlek i smeten också.
Vi närmade oss busstationen där alla var. Clint stötte sig mot en lyktstolpe med ena handen i fickan med tummen utanför och med den andra ihållandes en spliff. Han hade en vit jacka med blixtlås ända upp till hakan, som huliganerna hade i ”Green Street Hooligans”. Jag tyckte han var fett cool. Brydde sig inte ett skit om något. En riktig förebild. Slå ner mot samhället och alla jävla regler.
När de kom närmare kunde de se, bakom busshållsplatsväggen, fem fjortisar med kortbyxor och benen korsade. Jag fnös till med ett hånflin när jag beskådade lite papper som stack ut från ena tjejens bröst.
”Vilka är du?”, hojtade Clint åt mitt håll i samma iskalla tonfall som han var så känd för. Det tog ett tag för någon av oss att svara men till sist sa en oss något.
”Ronny och Ragge! Vem fan är du?”, sa Bambi kaxigt. Han kollade på mig och nickade på huvudet uppåt på ett malligt vis.

**********************
Det svartnade för mina ögon när jag började springa och jag tvingade mig själv att inte svimma. Det löpte en slingrande grusväg längst med Ica Nära och med varje hastigt frånskjutande med skorna gjorde så att jag nästan ramlade. Men sedan fick jag kontroll på balansen. Jag sprang och hörde knytnävsslag bakom mig. Jag ramlade ner i en tidslös världsuppfattning och jag kommer ihåg att det kändes som om att jag hade tagit stora mängder heroin. När benen inte ville bära mig längre, sprang jag in i en buske nära en stor sjö och i samma ögonblick som löven från busken nuddade mina håriga ben, slutade benmusklerna att fungera och jag föll ner genom busken. Mina händer var hårda klot av ben och mina tår trycktes mot hälen med hjälp av musklerna. Det började ösregna. Jag låg där, med ögonen vidöppna och andades jord genom näsan.


Författarens kommentar:
Jag tog mig tid att skriva den här korta berättelsen, inte på grund av en strävan av erkännande som författare eller på grund av andra karaktärshävdande orsaker, utan för att jag har haft den här idén i mitt huvud den senaste veckan. Jag tänker väldigt mycket på sociala samhällsproblem och politik och musik och ja, saker som intresserar mig, men det är inte ofta som jag minns idéer som legat och tänkt på i sängen, i väntan på att sova. Den här berättelsen är egentligen för mig själv, för att se om jag är nöjd med vad jag skriver. När jag tittar mig i spegeln eller skriver egen text så bygger jag upp psykologiska hinder direkt. I spegeln är jag inte personen som spegelbilden är en reflektion på, utan jag när spegelbilden. Ett ansikte och en kropp. Ur ett skrivarhänseende resulterar detta i att mina idéer aldrig blir på papper såsom de är i mitt huvud. Jag vill tro att de riktiga konstnärerna är de som aldrig lämnade tonårsgrubblandet bakom sig och som aldrig hämmades av varken sin familj, auktoriteter eller andra inflytelserika personer i deras omgivning. För att sammanfatta dessa förord valde jag ett passande citat som sagts av Stephen King:

”Det viktigaste sakerna är de svåraste sakerna att säga. De är de sakerna som du skäms över eftersom ord minska dina känslor – ord krymper till saker som verkar tidslösa när de är i ditt huvud till högst levande saker när de först ut”.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (10 röster)
En existentiell ungdomsnovell, 3.0 out of 5 based on 10 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.