Den första snön

De färgstarka löven föll ifrån träden. Det var den finaste höstdagen på länge. Mina skor plaskade i vattenpölarna när jag gick ned för trottoaren. Några ungar lekte i sandlådan och en fågel gav ifrån sig ett skrik innan den lyfte från trädtoppen och flög iväg. Jag själv gick med händerna i mina mörkblåa byxfickor. Ett par fjortisar, eller vad man nu kallar dem, stod i ett hörn av det stora tegelhuset och ropade tönar efter oss. De hade ultra blont hår och ett långt linne med bara tights under, fast de syntes nästan inte på grund av alla cigarettrök som for runt dem. Jag brydde mej inte, om jag hade börjat skrikit tillbaka så hade det bara blivit bråk, och de orkade jag inte med just nu. Simon stannade upp och knöt sina händer, han var på väg att vända sig om.
”Låt dom hållas.” Jag satte min hand för min väns mun och drog honom bort ifrån ultra-blondisarna.
Han tog tag i min arm och drog sej lös.
”Jag hatar fjortisar!” halvskrek han och drog sig över munnen. Jag flinade åt honom.
Vi fortsatte gå. Vinden blåste i träden och löven föll ner ett efter ett. Tippen trippade tätt intill mej. Ett löv föll ner på hennes nos, hon började pusta och fräsa.
”Vänta så hjälper jag dej.” Simons stora hand puttade bort lövet från hennes nos. Hon klättrade uppför mina byxor och lade sig på min axel. Vi brast ut i skratt.
”Där är det!” Simon hoppade upp i luften. ”Kim, ser du?!”
”Mm.. Jag ser.” Jag suckade och skrattade åt honom. Han började springa ner längs den gröna backen. Hans halvlånga svarta spikiga hår blåste efter honom. Tippen tog ett skutt ner för min axel och sprang ikapp. Det var härligt att se på dom, två små töntar som sprang och lekte i gräset.
”Kim, kom!” Simon ropade efter mej med hastig röst och viftade med armen.
Jag skrattade åt honom och sprang efter. Den friska höstvinden piskade mot våra ansikten när vi sprang ned för sluttningen. Löv for omkring oss och solen sken över den kalla marken. Snart skulle det börja falla snö, det kändes i luften.
”Wiiie!” Simon hann knappt bromsa fören han föll in i stängslet. Han greppade fingrarna om nätet och tittade drömmande på insidan.
”Wooow. Tänk dej, snart så står jag där.” Hans ansikte var tryckt mot gallret.
”Ja, precis. Kom nu då!” Jag tog tag i hans arm och ryckte med mej honom till ingången. Där stod en vakt som var klädd i någon liknande kostym som poliser använder.
”Ska ni åka?” Den polisliknande typen tittade misstänksamt på oss.
”Nej, jo han ska men inte jag.” Jag pekade på Simon, som inte släppte blicken från ramperna. Hans bräda satt hårt intryck under hans arm.
”Jaha, namn.” Simon rörde inte ens på sig. Polisen harklade sig. ”Namn!” Jag puttade till Simon på axeln.
”Simon.” svarade han rassligt.
”Jaha, välkommen då.” Han noterade något i sina papper. ”Han ser hemskt spänd ut.” Vakten tittade fundersamt efter Simon när vi hade passerat den stora entrén.
Vi möttes av stora skateboards ramper och fullt av skate ungar som for fram och tillbaka på sina brädor. Simons blick följde varenda rörelse dom gjorde och han klagade ständigt på hur onödigt dyra deras brädor var. Det var nästan bara proffs här. Det syntes, dom hade förstklassiga brädor, de kunde dom svåraste tricken och dom utmanade ständigt varandra för att se vem som åkte bäst..
”Tänk, vi är här. I världens största skatepark, och den ligger i våran stad!” Simon hoppade och skrek. Det här betydde verkligen mycket för honom. ”Synd att du inte kan åka.” Simon tittade på mej och flinade lite. Han hade försökt att lära mej, jag vet inte hur länge. Vi gav i alla fall upp när jag fyllde 10. Varje gång, bara jag ställde mej på en bräda så vurpade jag. Minns en gång när vi var ute på hans gård, vi var 9år, och han ställde mej på brädan och puttade på. Jag skrek, flaxade med armarna och körde rakt in i grannarnas staket. Det var 6 år sedan nu och jag gör aldrig om det.
Tippen nosade mej i örat, jag skrattade och kom tillbaka till nuet.
”Jasså ni har vågat er hit också va?” sade en kaxig röst bakom oss. ”Och lilla råttan fick hänga med också?”
”Iller, det är en iller!” skrek Simon och tryckte sig närmare Robert. De var verkligen inte bästa vänner. Dom hade bråkat sedan förskolan, jag vet inte riktigt varför, Simon säger att de inte kommer överens bara. Och att ”han är en bortskämd jävla skitunge”.
”Lycka till töntar, men här kommer det riktiga proffset.” Robert slängde sig utför rampen i rasande fart med Simon strax efter sig.
Jag gick och satte mej på gräset bredvid så att jag kunde se dom. Tippen lade sig bredvid mej, hon kurade ihop sig och somnade.

Skateboards åkandet höll på hela dagen. Det var kul att titta på dem, det vart aldrig tråkigt. Dom gjorde nya saker hela tiden. Jag hade aldrig kunnat tänka mej att man kunde göra så mycket saker men bara en träbit och några små hjul. Men nu var dagen äntligen slut och Simon kom gående emot mej med brädan under armen. Tippen rusade emot honom och kravlade sig upp på hans axel.
”Tjena Tipp har du saknat mej?” sade Simon töntigt och kliade den lilla vita illern under hakan. ”Jag är helt jävla slut, det här måste vi göra om.” Han skrattade och satte sig ner bredvid mej. ”I morgon?”
”Lugna ner dej lite nu.” Jag skrattade och drog ner mössan för ögonen på honom. Han rättade till den och gav mej en putt på axeln.
”Jasså, jasså. Vad är det mitt fantastiska öga ser. Losern och hans flickvän sitter och flörtar med varandra.” Robert iskalla blick tjöt av ondska. Simon såg aggressiv ut, han reste sig upp och blängde på Robert. Robert backade några steg.
”Simon låt bli, för fan.” Jag försökte låta lugn, jag tog tag i Simons arm och drog ner honom på marken igen.
Robert muttrade och vände sig om. Hans blonda långa hår var det sista som syntes när han rundade hörnet till den stora vita byggnaden. Jag och Simon reste oss och gick hemåt. Vi vandrade uppför kullen som ledde intill stan. Vi gick bredvid varandra och var helt tysta, Tippen hoppade ned för Simons axel och rusade emot toppen på kullen. Simon rusade efter och skrattade. Dom två var mina bästa vänner, mina enda vänner rätt utsagt. Men jag behövde inga fler, om jag bara hade dom så kände jag mej lyckligast i hela världen.
Jag var den där tysta personen som gick mest för sig själv. Ingen ville ens veta av mej, det kändes som om jag inte existerade, hela dagis satt jag ensam på någon gunga på gården. . Tills den dagen jag träffade Simon, i förskolan. Jag satt och gungade för mej själv, som vanligt, då plötsligt en liten kille med svart hår dök upp framför mej.
”Hej, jag heter Simon, får jag gunga med dej?” Pojken såg blyg ut. Han grävde lite med skon i sanden. Jag nickade som svar. Ända sedan den dagen så har det alltid varit vi. Jag skulle inte kunna klara mej utan honom.
”Wooow.” Simons mun stod öppen och han stirrade rätt ned för sluttningen. ”Kim, det här måste du se.” Jag kravlade mej upp till toppen och stirrade ut över havet. Solen höll på att gå ner och den första snön föll ned över marken.
”Så fint.” Jag tryckte mej nära Simon. En flinga föll rakt på min näsa. Simon skrattade och slog bort den med ena fingret. Jag vände mej om och började gå emot staden.
”Kommer du?!” Jag tittade bak på honom. Han stod fortfarande och stirrade ut emot havet.
”Vad skulle du göra om du visste att du bara hade en dag kvar att leva?” Jag stirrade förvånat på honom.
”Jag vet inte,” jag funderande en stund sedan tittade jag på Simon. ”Vad skulle du ha gjort?”
”Hmm.. Ta en pizza nere på stan kanske.” Jag kunde inte annat än skratta åt honom. ”Men allvarligt tänk om….”
”Oroa dig inte Simon vi har all tid i världen Simon, vi kommer att leva tills vi är minst 90, jag lovar. Kom nu!” Jag suckade och vände bort huvudet, han hade sina idéer och tankestunder ibland.
”Det börjar bli kallt.” muttrade Simon och sprang ikapp mej. Han hade rätt, det började bli kallt. Tippen kröp in under min tröja för att värma sig.
Det hade redan börjat bildas ett snötäcke på marken. Jag vände mej om och tittade på våra fotspår. En liten kråka hoppade över marken och lämnade av sig små fågelspår tätt intill våra. Solen var nästan nere nu, bara en liten strimma ljus lyste fortfarande högst uppe i trädtopparna. Simon gick bredvid mej och diskuterade någonting med mej. Han pratade hela tiden. Det gick aldrig att få tyst på honom.
”..och det kan ju hjälpa, eller hur?” Simon tittade frågande på mej.
”Det kanske kan hjälpa och knipa igen din käft.” Han tittade förvånat på mej och vi började skratta. Dom små husen utanför staden tonade upp framför våra ögon. Det lyste ifrån fönstren och ljusstakar och stjärnor var placerade på fönsterbrädet.
Jag vinkade av Simon och gick hem till mej. Tippen hoppade ur min tröja och sprang i förväg till dörren. Hon visste att nyckeln låg under mattan så hon började gräva sig under den. Jag vandrade in på den lillagården. Stenplattorna var nästan snötäckta bara några små illerspår syntes i den vita snön. Jag tittade upp för att kolla hur det gick för Tippen, hon backade ut ur mattan och hade en stor dinglande nyckel i munnen. Hon kom springande till mej, nyckeln skramlade i hennes lilla mun. Hon kravlade sig upp på min axel. Jag skrattade och tog nyckeln. Konstigt nog så behövdes det ingen nyckel. Dörren stod på glänt, hade vi inbrott eller vad var det frågan om. Jag öppnade dörren försiktigt, smög mej in och tittade runt överallt. Ingen var i huset och allt såg orört ut. Morsan och farsan hade kanske haft lite bråttom till jobbet och glömt att stänga dörren helt enkelt. Tippen skrapade på mitt ben, hon ville nog ha mat. Jag öppnade skafferiet, innan jag visste ordet av så hade hon hoppat in och ryckt åt sig torrfoderkartongen.
”Haha, Tipp släpp.” Jag skrattade och hävde upp torrfoder i hennes skål. Hon började glufsa i sej det direkt. Plötsligt slog dörren igen. Jag frös till och tippen kollade upp ifrån matskålen och började fräsa. Det var nog bara vinden. Jag gick långsamt fram och tittade ut genom fönstret. Stora fotspår av stövlar prydde hela gårdsplanen. Jag sprang till telefonen och ringde Simon.
En knarrig röst svarade i telefonen.
”Simon, hjälp någon har varit in i vårat hus!” Jag halvskrek i luren och vände mej om varje sekund för att kolla i fall någon stod bakom mej. Jag måste ha låtigt väldigt hysterisk.
”Hur kan du tro det.” Han lät intresserad. Jag berättade för honom. Mitt hjärta slog nu snabbare än någonsin, tänk om det låg någon under sängen, eller stod någon bakom dörren. Jag hoppade upp och kröp ihop på en stol. Tippen åt lugnt sina kulor ute i köket igen. Jag vågade inte gå ut ur huset ifall nån kom efter mej, eller stod och väntade på mej där ute. Och vad hade hänt med mamma och pappa?
”Jag kommer och hämtar dej så får du sova hos mej.” Simon lät lugn och jag hörde att han börjat ta på sig sina skor.
”Tack.” Jag kröp högre upp på stolen och väntade.
Det tog inte mer än 10 min innan jag hörde fotsteg på trappen, jag hade full koll på klockan eftersom jga kollade på den en gång vad 5:e sekund. Det var nog Simon, eller tänk om det var någon annan. Hjälp. Jag blundade lite, jag hörde Tippen springa fram till dörren. I dörröppningen stod en svartklädd varelse med en stor mössa hängande över halva ögonen. Det var Simon. Jag sprang fram och slängde armarna om honom. Det kändes som om när jag hade honom så kunde inget ont hända.
”Kom nu så går vi.” Simon klappade mej på ryggen och släppte sig ur mitt grepp.
Jag trädde på Tippen sin lilla rosa tröja så att hon inte skulle frysa. Sedan så gav vi oss ut i mörkret, kylan och snön. Den iskalla vinden stack i mina ögon, det började blåsa upp till storm så vi skyndade oss hem till Simon.
Värmen när man kom in i den lilla timmerstugan var obeskrivlig. Dom eldade i vedspis och det stod ljus på bordet. Simon bodde ensam med sin pappa, han hade nästan aldrig träffat sin mamma, hon stack när han föddes. Jag kollade runt i huset, hans pappa var inte hemma. Tippen sprang i förväg in till Simons rum där hon hoppade upp och la sig i sängen. Simons rum var litet men mysigt och hade bandflaggor på hela väggarna. Hans gamla tv stod inklämt i ett hörn precis som vanligt. Jag satte mej bredvid Tippen och klappade henne över ryggen. Simon stod i sin pyjamas och tittade konstigt på sin vägg.
”Kom och lägg dej nu.” Jag drog täcket över mej.
”Men vilken en.” Simon blinkade och puttade in mej mot väggen, eftersom jag tog upp nästan hela sängen, sedan la han sig bredvid mej.
Nu kände jag mej inte rädd mer. Jag kröp närmare honom.
”Du är min bästa vän.” Jag viskade orden i ryggen på honom. Min varma andedräkt träffade hans rygg. Jag greppade fingrarna om hans t-shirt och slog igen mina ögon och somnade.

Det starka ljuset från morgonsolen strålade in genom fönstret rätt i mina ögon. Jag vände mej inåt väggen och började undra varför Tippen lät så mycket. Vart var hon föresten. Jag reste mej motvilligt upp ur sängen och följde långsamt hennes små pip ut igenom Simons rum. Pipandet kom från den lilla garderoben strax intill sovrummet. Jag öppnade dörren och ut flög en liten rädd iller.
”Tipp vad gör du där inne, hur kom du in dit?” Tippen sprang fort till dörren och krafsade vilt på den. ”Vad försöker du säga?” Gud, vart var Simon?! Jag slängde upp dörren men såg inte en skymt av Simon någonstans. Tippen slängde sig ut och började nosade ivrigt i snön. Jag kollade efter fotspår men nej, allt var övertäckt av snö. Tippen hoppade fram och tillbaka mellan snödrivorna. Simon vart var du…..

Flera timmar hade gått och inte en skymt av Simon någonstans. Vi hade ringt hans pappa, som hade ringt polisen, som var ute och letade.
”Lilla gumman, ska du inte ha någon mat?” Morsan tittade frågande på mej. Jag svarade inte. Jag var inte ens hungrig.
Allting kändes meningslöst. Jag smällde igen dörren till mitt rum och satte mej på sängkanten. Jag kunde känna hur tårar trängde fram ur mina ögon, jag slängde mig på sängen och tryckte ner huvudet i kudden. Efter ett tag så satte jag mig upp och svepte in mej själv i täcket och tryckte ner kudden, som nu var helt blöt och saltig, i mina knän. Tippen kom upp krypande och lade sig bredvid mej. Jag strök henne över ryggen. Hon tittade sorgset på mej.
”Vi ska hitta honom jag lovar.” Jag tittade ut genom fönstret, det snöade ute fortfarande. ”Ja vi ska hitta honom.” Jag kastade av mej täcket. Jag slog upp dörren till mitt rum och sprang igenom köket.
”Vart ska du?” Mamma tittade underligt på mej. Jag svarade inte utan fortsatte ut till hallen. Tippen kom springande i hälarna på mej. Jag satte på henne tröjan. Själv hängde jag på mej min långa svarta kappa. En tår föll återigen ned för min kind, den lämnade jag bakom mej när jag öppnade dörren. En kall vind svepte mot mitt ansikte och jag klev ut.
Tippen sprang i förväg och nosade i den vita snön. Det började mörkna, det var lampor tända i alla fönster och alla ungarna hade lämnat lekparken. Stjärnorna började synas på himlen. Tårarna rann fortfarande nedför mina kinder. Tänk om vi aldrig hittade Simon. Tänk om han var död. Vad kunde ha hänt med honom. Alla frågor dök upp i huvudet på mej. Han var i alla fall inte den som försvann utan att säga något.
Lampor ifrån en liten bil lyste upp vägen bakom mej. Jag vände mej om och bilen kom i rasande fart och körde förbi mej. Sedan försvann den bort mot staden.
”Simon, vart är du?” Jag tittade upp mot stjärnorna som lyste upp natten. Plötsligt hörde jag röster bakom det gamla stationshuset.
”Nu är du inte så tuff längre va?” En kaxig röst skrek från hörnet. Andra skrattade. Jag sprang dit och fick se kille som var upp tryckt mot tegelmuren. Ett helt gäng av ungdomar stod samlade runt honom.
”Simon!” Det var Simon, hans ansikte vad blodigt av slagen som gänget gav honom.
”Kim, nej spring!” Simons ord skrek i öronen, nej jag tänkte inte springa någonstans.
”Jasså du kom till sist.” En av killarna i gänget talade till mej. Hans ögon lyste. ”Vi undrade just när du skulle komma.”
”Vad fan är det ni vill?!” Jag lät rädd och tårarna rann. Killen skrattade och blängde argt på mej. Tippen sprang fram till Simon men en kille fångade upp henne i ett nät.
”Vad vi vill?” Resten av gänget skrattade. ”Vet du inte det, har inte din lille vän här berättat för dej.” Killen nickade åt Simon och en stor och grov kille slog honom i magen.
”Låt bli!” Tårarna trängde sig ned för mina kinder och landade i snön.
”Har han inte berättat för dej?” Rösten från killen lät ledsam och arg. Plötsligt insåg jag vem rösten tillhörde, Robert!
”Simon, vad har du gjort?” Jag pratade lugnt med Simon. Hans gröna ögon glänste när han tittade på mej.
”Det var inte meningen jag svär. Kim jag gjorde inte det med flit, jag lovar du måste tro mej!” Han tittade ner på asfalten, hans hår hängde ned för ögonen.
”Ja, ja jag tror dej. Säg bara vad det är.” Jag tog ett steg närmare och vevade med armarna medans tårarna kraschade ner i snön.
”Jo, jag kan säga vad han har gjort.” Robert tittade mej djupt i ögonen. Han pekade på Simon med sin blodiga hand och skrek. ”Han har dödat min bror!”
Jag stirrade chockat på Simon, jag trodde inte det var sant. Om nu Robert talade sanning.
”Nej, nej. Det var inte jag. Det var en olycka jag lovar. Kim du måste tro mej det var en olyckshändelse jag svär!” Simon skrek åt mej. Rädslan i hans ögon skrek åt mej.
”Så du menar att snöplogen bara råkade komma förbi när du puttade ut honom på vägen?!” Robert blängde allvarligt på Simon, tog tag om hans tröja och tryckte upp honom emot väggen. Simon ryckte till med huvudet och tryckte det hårt mot teglet, och andades kraftigt.
”Ja, eller nej. Men jag såg den inte jag svär!” Simon skrek och tårarna från hans ögon rann ner genom Roberts hand och landade i den vita snön.
”Nej, du gjorde det med flit. Och nu, nu ska din vän få känna precis samma smärta som jag fick känna,” han släppte Simon och blängde på mej. ”och du,” han vände blicken till Simon igen. ”du ska få känna den samma som min bror.” Roberts ögon lyste av hat.
”Neeej!” Jag skrek och rusade fram till Simon. Jag hann inte långt förrän två stora killar tog tag i mej och höll mej fast. Jag sprakade och slet men hur jag än rörde mej kom jag inte fri.
”Var ni tvungna att dra in henne i det här. Snälla skicka hem henne hon har inget med det här att göra, hon behöver inte se det här.” Simons röst var lugn och han stirrade oroligt på Robert.
”Jo det behöver hon. Hon ska också få lida, för att hon har valt att bli vän med en mördare som du.” Han drog ut en liten glänsande kniv ur fickan.
”NEJ!” Jag sparkade och slet men killarna var för starka. Robert började gå sakta emot Simon.
”Några sista ord.”
”Du kallar mig för mördare, du är ju för fan helt sinnes sjuk.” Simon stirrade argt på Robert som stod framför honom. Han tvekade inte en sekund. Han skar långsamt ett långt jack i Simons hals.
”NEEJ!” Jag rös av att se knivens blad smeka mot min väns hals. Blodet trängde ut och rann ner till hans axlar. Simon skrek. Kniven bildade en lång röd snara på hans hals. ”SLUTA!” Min röst skar i mina egna öron. Killen släppte kniven och jag vart fri från dom andra killarnas grepp. Allihopa sprang sin väg. Jag slängde mej ner på knä bredvid Simon. Tippen lyckades bita igenom nätet och kom springande efter mej. Jag strök Simon på huvudet och höll honom i min famn. Jag kunde känna hans varma blod tränga in genom mina kläder och rinna ner längs min hud.
”Kim, varför kom du hit?” Rösten var svag och ansträngande.
”Jag letade efter dej. Jag blev orolig förstår du väl.” Jag kramade om min blodige vän. Att känna hans värma kropp emot min gjorde mej starkare. Jag tog ett djupt andetag mot hans axel. Han luktade Simon, den person som alltid hade varit vid min sida, den person som hade gjort mitt liv värt att leva.
”Kim, jag älskar dej.” Jag sköt honom ifrån mej, hans gröna ögon stirrade vänligt på mej men ändå såg han rädd ut. Jag satte min hand emot hans sår för att stoppa allt blod som rann ner i snön. Men blodflödet var för starkt, blod silade ut mellan mina fingrar och smekte försiktigt nerför min arm. Simon tog bort min hand.
”Det är för sent.” Han lät vänlig men allvarlig. ”Du, vi blev inte 90.” Han flinade oskyldigt, hans leende lyste upp vintermörkret, mer än alla stjärnor på natthimlen.
”Nej, nej jag ska få hem dej sen blir allt bra.” Jag höll honom i men famn ännu en gång. Hans värme var försvunnen, bara det varma blodet rann nedför min kropp. Armarna som höll om mej föll ljudlöst ner i den mjuka snön och Simons kropp blev stelare. ”Nej, Simon nej. Du klarar det här. Simon du får inte lämna mej. Jag kan inte leva utan dej.” Han svarade inte, hans kropp vart tyngre och stelare mot min axel, jag vet inte hur länge jag satt där, kanske vart den 5 minuter, kanske vart det 5 timmar.
”Simon?” Han svarade inte. Jag skakade lite på honom, men jag förstod att det var för sent. Jag drog honom lite ifrån mej, hans ledlösa huvud föll bakåt, hans ögon lyste vitt och stirrade upp emot stjärnorna. Stjärnorna som han inte längre kunde se.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (4 röster)
Den första snön, 3.8 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.