Låtsaskompis

Det var en helt vanlig dag. Men det var de vanliga dagarna som Nicole hatade. Hon ville ha ovanliga dagar. Då brukade det hända att hennes mor mådde bättre, att hon var gladare. Men såna ovanliga dagar var som sagt, ovanliga. De vanliga dagarna satt modern, Lena, i soffan eller i köket med gardinerna fördragna och en kopp kaffe och cigarett i sina skakande händer. Med blek hud, på grund av all den sol den missat, och påsar under ögonen, på grund av all den oroliga sömn de fått utstå. Håret var sällan borstat och oftast bara uppsatt i en svans. Det var så Nicole brukade se henne. Men på morgnarna brukade Lena alltid ligga kvar i sängen till sent, hon jobbade inte, utan var förtidspensionerad. Så när Nicole klev in i köket satt det ingen utmärglad, skakande kvinna där i köksstolen, vilket var skönt, för Nicole klarade inte av att stå ut med att se på henne så tidigt på morgonen. Hon tassade tyst och vant fram till kylen och gjorde i ordning frukost för sig själv. Sen gjorde hon åt hennes mamma också och satt in i kylen för när Lena skulle vakna. Allt gjordes efter rutin. Om de ändrades skulle den svaga tryggheten brytas och det vågade Nicole inte göra. När hon stod vid köksdörren tittade hon sorgset bort mot Lenas sovrum och längtade efter en lång hård kram. Men det skulle hon inte få. Istället öppnade hon tyst dörren, för att inte göra modern rädd, och gick ut ur lägenheten.
När hon kommit ut ur hela byggnaden drog hon ett djupt andetag, tog bort alla barriärer i huvudet och tänkte glatt ”God morgon, sovit gott?” i sitt huvud. Så hade hon alltid gjort. Hon låtsades att någon, någonstans i världen, kunde läsa tankar, och Nicole tyckte att det vore ganska ensamt att veta vad precis alla tänker, men ingen visste vad den här personen tänkte. Så då pratade Nicole varje dag med sig själv, så om den här personen hörde hennes tankar, då skulle det vara som att ha ett samtal med vem som helst, förutom att han/hon inte skulle kunna svara, med ändå. Det var ganska komplicerat och lite knäppt, Nicole hade en gång berättat om detta för en klasskompis för nått år sen, men kompisen hade då sett på henne som om hon var en ailien, så Nicole hade skrattat och sagt att hon bara skämtade. Men att prata med sig själv, eller, med den här personen, hade fått Nicoles dagar blivit lättare att uthärda. Det var som att ha en låtsaskompis inne i skallen. När något hände som hon inte ville dela med sig av, tänkte hon sig bara att hon satte upp en stor dörr som skyddade hennes tankar, sen så tänkte hon aldrig mer på den saken när hon tog bort dörren. Sen pratade hon heller aldrig om speciella personer med hennes ”låtsaskompis”, för tänk om just den personen var den som hörde vad hon tänkte? Det vore inte så kul.
Nu sände hon återigen en tanke till den här personen.
”Jag själv sov ganska bra, men det är en förbannad hund i rummet under mig som bara skäller och skäller hela tiden.” Skrattade hon för sig själv. Hon brydde sig inte om ifall det var ägaren till hunden som kunde läsa tankar, då förtjänade han/hon att höra det. ”Men vilket fint väder vi har, eller hur? Jag älskar verkligen våren, då blir det sällan för varmt och det luktar alltid så fräscht! Visst blir det regn och så, men jag har inget problem med det, regn låter så härligt när det slår mot taken.. Jag undrar vilken din favoritårstid är.. Fast, oj, det kanske inte är fint väder där du är? Då får du ursäkta men jag tänker njuta av mitt.” Nicole flinade i sina tankar, hon älskade att prata med hennes ”låtsaskompis”. Även fast det var lite tråkigt att aldrig få något svar. I skolan hade hon nästan inga vänner. Hon hade dragit sig undan de flesta för att slippa berätta något om henne själv och hennes liv. Visst hände det att ”kompisarna” pratade med henne, och Nicole svarade alltid vänligt, men hon engagerade sig inte i konversationen. Efter ett tag hade hon blivit den tysta flickan som bara fanns där. Även där hade Nicoles låtsaskompis blivit en räddning. Det var nästan ironiskt när hon tänkte på hur förvånade hennes klasskompisar skulle bli om de förstod hur pratglad hon var inne i sitt eget huvud.
Hela vägen till skolan pratade Nicole glatt med sin låtsaskompis om allt från vad hon drömt till vad hon skulle göra i skolan idag. Men hon undvek skickligt ämnen som hade med henne familj och hennes mamma att göra. Sådant pratade hon aldrig om. Inte ens med sin låtsaskompis.
När hon gick förbi en gäng med tjejer som stod och pratade och såg hur en tjej verkade skryta över något tänkte hon.
”Jag hatar verkligen människors falska fasader.” Sen dök en tanke upp i hennes huvud innan hon hann hejda den. ”Och jag hatar verkligen min.”

Adam gnuggade sina tinningar och försökte ignorera alla röster. Alla de här förbannade rösterna som störde honom dag ut och dag in. Som attackerade honom som en tornado av röster, ljud. Men han kunde inte sätta in hörlurar för att stänga ute ljuden, eftersom de kom från inne i hans huvud. Så hade han haft det i nästan fyra år nu. I början hade han trott att han bara inbillade sig, eftersom det var så svagt. Men sen tilltog ljudet i styrka, och han kunde höra ord, meningar. De flesta inte trevliga. Sen hade han råkat svara på en mening som hans mamma inte hade sagt, högt. Utan bara hade tänkt. Då insåg Adam att något var riktigt fel med honom. Efter en reaktion han fått av en kompis, som Adam också hade råkat svara, bestämde han sig för att inte säga något om va han kunde göra. Det hade faktiskt varit lärorikt att kunna höra vad människor tänkte, även om det var skitdrygt i längden. Men han kunde höra när någon var i fara, han hade räddat några personer genom att låtsas ha gått förbi. Sen kan han alltid ligga steget före någon som utmanat honom. Det var ganska kul. Vad som förvånade Adam var hur veka människor egentligen var. Han hade sett människor som var så otroligt tuffa när de pratade, men i tanken uppträdde de som barn och klagade på allt. Och de var ofta så rädda för massa saker. Men ibland ville Adam bara dö när han hörde vissa saker. Han inkräktade på allas privatliv, det enda stället där människorna trodde att de var säkra, det enda stället där de trodde att de fick säga precis vad de ville, tänka på precis vad de ville, utan att skämmas. Därför försökte han lyssna så lite som möjligt på vad som sades. Även om han inte kunde stänga ute ljudet.
Men det var en röst som han inte kunde stänga ute nu för tiden. En röst som liksom sökte upp honom, pratade med honom hur konstigt det än låter. Det var en tjej, han gissade på att hon var sjutton eftersom hon verka gå på samma skola som han själv gick i. Och varje morgon fick hon honom att rycka till med ett glatt ”God morgon! Sovit gott?”
I början hade han trott att hon bara hade tänkt det till sig själv, att hon var lite.. tokig. Det fanns många som talade med sig själv. Men efter nån dag hade hennes röst blivit mer och mer enträgen. När han koncentrerade sig på henne märkte han att hon faktiskt pratade med sig själv som om hon trodde att någon faktiskt lyssnade. Vilket det nu gjorde, men det visste ju inte hon. Det var faktiskt ganska kul att lyssna på henne. Hon babblade på om allt som föll henne in. Men ibland kom de här små tysnaderna. Då hon på något sätt stängde honom ute. Han vet inte hur gör, men när han någon gång försöker så stöter han på någon slags dörr, som är helt omöjlig att ta sig igenom. En gång var det t.o.m. Taggar på den. Han undrade varför.. Det hände någon gång varje dag, men det hände ALLTID precis när hon steg innanför dörrarna till sitt hus. Då åkte dörren igen och öppnades inte förens hon kommit ut ur huset igen nästa dag och sade sitt glada ”God morgon!”. Det retade Adam. Han var irriterande nyfiken på hur hon bodde och varför hon stängde honom ute. Att han ville veta det gjorde honom irriterad på sig själv. Omedvetet började han titta efter den här kvinnan i skolan. Han kom på sig själv med att studera varje person han mötte samtidigt som han lyssnade på vad hon sade i tankarna. Men problemet var att det fanns många människor på skolan, och det skulle kunna vara vem som helst. Det enda han hade att gå på var att hon hette Nicole.
”Jag hatar verkligen människors falska fasader.” Tänkte Nicole precis och återkallade hans uppmärksamhet. ”Och jag hatar verkligen min.” Tillade hon otroligt svagt. Som om det var en tanke som hon bara råkat släppa fram. Vad menade hon? Men det svarade hon inte på, utan fortsatte med sin tankegång. ”Jag menar, alla här låtsas vara något som de inte är. Vissa låtsas vara modiga när de faktiskt är ganska fega, andra låtsas tycka om kryp när de faktiskt hatar dem, andra säger att de älskar att festa när de egentligen hellre vill stanna hemma om kvällarna. Och så säger de att de vill att man ska ta dem som de verkligen är? Hur ska man kunna göra det när de inte visar oss deras riktiga jag?” Tänkte hon och lät lite frustrerad. Hon var insiktsfull, tänkte han imponerat. Det var sant. Det hade han ju själv hört. Det där om att människor låtsades vara vissa saker som de egentligen inte var. Men det var inte lika lätt som Nicole fick det att låta. Alla hade en stolthet som de inte vill ska spricka, därför låtsas de. Vissa hade kanske blivit sårade innan på grund av att de varit lite rädda, så då började de låtsas att de faktiskt var modiga för att inte bli sårad igen. Det var en försvarsmekanism. Adam kände en konstig känsla av att han ville diskutera detta med Nicole. Öppet, ansikte mot ansikte, inte bara lyssna på vad hon tänkte och sen diskutera med sig själv. Han reste sig från stolen han suttit på sen han kom till skolan och bestämde sig för att gå ut en liten stund. Han öppnade dörren ut mot parkeringen utan att titta upp och stötte hårt in i en kvinna som precis kom in. ”Oj, jäklar!” tänkte kvinnan precis samtidigt som Nicole och sekunden senare kom dörren fram, vilket fick Adam att inse något. Detta var hon, kvinnan han längtat efter att få träffa. Nicole.

Hon hade blivit sen eftersom hon engagerat sig pinsamt mycket i sitt samtal med ”sig själv” så när hon såg att dörren öppnades skyndade hon in och dunsade hårt in i personen som öppnat dörren. Tyst tänkte hon ”Oj, jäklar!”, sen manade hon fram den där dörren hon hade för att skyla sina tankar, högt sade hon, ”Förlåt! Jag är sen, så jag glömde akta mig!”, med en ursäktande röst och kikade upp på den hon stött ihop med och höll på att svälja tungan direkt. Han var verkligen snygg. Inte övermänskligt snygg, men han strålade på något sätt en aura som drog till sig ens blick. Han var som en huvudperson i en film som man bara fick lov att älska. En riktig Edward Cullen, tänkte Nicole. Han hade lite mörk solbränd hy och svart hår som vilken tjej som helst skulle kunna döda för. Hans ögon var djupt gröna och hade en glöd som utmanade en att göra honom arg. Han var lång och vem som helst skulle kunna se att han tränade, kanske flera gånger i veckan. Nicole hade sett honom flera gånger i skolan, alltså, vem hade inte gjort det? Hon visste även att han hette Adam Lundell och gick i trean. Men hon hade aldrig varit så här nära honom nån gång. När hon nu tittade upp på honom där han stod och log ett snett leende och sade ”Det gör inget, det var inte bara ditt fel, jag skulle också ha sett mig för.” blev Nicole helt svag i knäna och hon kände hur blodet steg till hennes ansikte, även fast hon egentligen sällan rodnade. Medan hon försökte komma på ett svar såg hon att han såg nyfiket och roat på henne. Sen kom hon på att hon var sen, gjorde en snabb grimas mot Adam och sade ”Jag är ledsen, men jag måste skynda mig innan jag får lov att stå utanför klassrummet för att jag är sen.” och skyndade vidare in i skolan medan hon svor över att hon inte hade haft mer tid på sig att prata med Adam. Eftersom hon inte tittade bakåt såg hon inte att Adam böjde sig ner för att ta upp något från marken.
Även fast hon sprang fick hon tyvärr stå utanför rummet ett tag tills läraren pratat klart med klassen, sen lät han henne komma in så att han fick skälla ut henne inför alla. Nicole tog emot behandlingen med kallt lugn, även fast hon egentligen ville knäcka näsan på den irriterande läraren. För att kunna uppnå detta känslolösa tillstånd som hon själv kalla det, så behövde hon bara tänka på sin mor hemma. Då kände hon en sorg så djup, att hon instinktivt stängde av känslorna för att inte låta dem ta överhanden. Som alltid när hon tänkte på sin familjelägenhet spärrade hon av vägen till sina tankar med en bastant dörr. När hon äntligen fick sätta sig på sin plats längst bak trängde hon bort alla tankar på modern och öppnade sakta dörren igen.
”Du distraherar mig visst ibland.” sade hon och tvingade fram ett skratt i tanken. ´”Fast jag får väl skylla mig själv, eller hur?” tillade hon sen ironiskt. ”Suck, vet du, vänner vore nästan trevligt ibland” Tänkte hon dystert, då skulle hon kanske inte prata sig igenom dagarna med en som hon hade i huvudet. När hon tänkte det kände hon plötsligt en obeskrivlig känsla. Det var nästan som om någon frågade henne ”Vad menar du?” men inom henne. Hon blev så förvånad att hon tittade upp som för att titta ifall någon tittade på henne, men alla koncentrerade sig på uppgiften läraren gett dem. Tveksamt böjde hon ner huvudet mot boken igen. ”Om.. Om du undrar varför.. Så har jag inte så jättemånga vänner i klassen, jag är rätt mycket av en ensamvarg.” Hon visste inte varför hon förklarade, men det kändes rätt. Kunde det verkligen finnas någon som läste tankar? Nicole slog undan tanken, det var en för komplicerad fråga som hon troligen aldrig skulle få svar på.
Lektionen gick segt och Nicole suckade lättat när den var över. När hon kom ut ur salen såg hon i ögonvrån att Adam stod en bit från henne och hennes hjärta började bulta lite snabbare. Hon skyndade vidare till sitt skåp och gömde sig bakom dörren. När hon långsamt tittade upp stod han inte länge där hon sett honom. Så hon drog ett andetag av både lättnad och besvikelse. Hon stängde skåpdörren, vände sig om och flämtade skrämt till. Helt automatiskt åkte dörren igen i hennes tankar. Adam satt bakom henne vid ett bord och log snett mot henne. ”Hej igen. Jag lyckas visst alltid skrämma dig.” Skojade han. Nicole visste inte vad hon skulle göra eller varför han ens pratade med henne. Hon hade nyss sagt att det kanske vore trevligt med vänner, men hennes liv skulle inte bli lättare av det. Så hur mycket hon är beklagade det och hur mycket hon än skulle vilja babbla på om allt hon kom på med honom bara för att han inte skulle gå, så måste hon stöta bort honom.
”Ja, du lär nog sluta med det.” Svarade hon honom med tonlös röst. Hon såg att han blev förvirrad av hennes plötsliga vändning i humör, men det var bäst så, intalade hon sig och hejdade ursäkten som ville poppa ut.
”Dålig dag?” Frågade han och tittade intensivare på henne vilket fick henne att tvinga sig själv att inte börja skruva på sig. Hon svarade inte, utan tittade bara tyst på honom. Adam ryckte på axlarna och stoppade handen i fickan. ”Du tappade det här när vi sprang in i varandra i morse.” Förklarade han och räckte fram handen. I den låg ett halsband. Det var en silverkedja och hängsmycket var en röd pärla formad som en vattendroppe.
”Mitt halsband!” Utbrast Nicole och kände i fickan. Hon hade inte ens märkt att det var borta! När hon insåg hur otrevlig hon varit rodnade hon och tittade på Adam. ”Tack så jätte mycket! Det var min mormors och jag vill verkligen inte förlora det!” Sade hon och log ursäktande mot honom och tog emot halsbandet och skulle just lägga det i fickan igen när Adam stoppade henne. ”Varför lägger du det i fickan för?” Frågade han förvånat.
”Jag är rädd att någon jävel snor det om han/hon ser det.. det är ganska värdefullt. Egentligen borde jag väl inte ha med det alls, men det betyder mycket för mig. Mormor betydde mycket för mig innan hon dog.” Hon hade varit den enda trygga i Nicoles liv, enda stället att fly till. När mormodern dog tog mardrömmen tagit över hela hennes liv..
Adam verkade se att han träffat en öm punkt, men han log vänligt och tog halsbandet ur Nicoles hand. ”Om hon betydde så mycket för dig så tycker jag att du ska ha det på dig. Inte tror jag att din mormor skulle vilja att ett sådant fint halsband skulle ligga i en mörk ficka hela dagarna. Här, jag ska hjälpa dig.” sade han och vände runt henne. Han knäppte mjukt fast halsbandet vilket fick Nicoles hjärta att hamra mot bröstet. Hon måste lugna sig. Hon fick inte bli såhär påverkad av någon! Hon slöt ögonen och föreställde sig sin mors bleka och rädda ansikte innanför näthinnan. När hon kände sorgen komma svallande som en mörk flodvåg stängde hon av sina känslor och blev ett tomt skal. Utan känslor. Hon vände sig om mot Adam igen.
”Tack, men nu måste jag gå.” Fastslog hon utan att egentligen titta på honom. Hon tog sina böcker och gick förbi honom som i trans.

Adam kliade sig frustrerat i håret medan han tittade efter Nicoles ryggtavla. Hade han sagt något fel? Först hade hon varit besviken för att hon inte såg honom, men också lite lättad, men det ignorerade Adam. Sen hade dörren åkt igen när hon blev överraskad av hans uppdykande så sen fick han lov att gissa vad hon tänkte.
Hon hade verkat helt.. oengagerad. Som om hon försökte stöta bort honom. Sen hade hon varit glad över att få sitt halsband tillbaka, sen generad, vilket var lite roande. Sen helt plötsligt hade hon verkat helt tom, borta. Som om själen hade undsluppit kroppen. Han hade varit väldigt ivrig att få prata ansikte mot ansikte med henne för omväxlings skull, särskilt efter den gångna lektionen. Han hade lyssnat mer på henne än hans lärare och blivit förvånad när hon sade att hon ville ha vänner, sen hade han blivit ännu mer förvånad när hon hade förklarat vad hon menat som om hon hade känt hans förvåning. Det var en anledning till varför han sökt upp henne. Men också för att han ville veta VEM hon var. HUR hon var. Den frågan hade han nu fått svar på. Hon var ett mysterium. En gåta. Med ett humör och lika oberäknelig som en ung katt. Nu hörda han i sitt huvud hur hon återigen började prata med ”honom.”
”Nu ska jag ha matte. Om du verkligen finns där kanske du kan hjälpa mig lite? Jag suger verkligen på det! Du kan väl.. jag vet inte, ge ditt medkännande när jag gör rätt och tja, göra nått annat när jag gör fel?” Hon skrattade åt sin egen virrighet, men Adam tyckte bara att det var konstigt hur hon kunde låta så munter i tankarna när hon var helt tom alldeles nyss. Han skakade förvirrat på huvudet åt hennes gåva att dölja sina känslor samtidigt som han var lite besviken eftersom han ville veta hur hon egentligen kände. När han tittade på klockan och såg att han var sen skyndade han sig till sitt klassrum, men lyssnade mest på vad Nicole sa, även om flera andra tankar trängde sig på. När han satt på sin plats på Geografin hade hon börjat sin matte och satt och höll på med ett tal som inte ville lösa sig.
”Varför i helvete ska vi kunna sånt här för? Det är så förbannat onödigt, jag kommer inte hålla på med massa ekvationer när jag börjar jobba! Ååh, jag hatar det här! Ekvationer suger! ” Frustade hon i tanken. Det lät så kul att Adam började skratta lågt, men slutade när han såg att hans bordskamrat tittade snett på honom. ”Han måste vara knäpp.” Dök upp i Adams huvud men han ignorerade det. Han tänkte han att han ville höra mer av Nicoles känslor. Han ville höra henne när hon var arg, ledsen, förvirrad, irriterad. Men framför allt ville han höra henne när hon var glad. När hon skrattade. Men inte i tanken, utan på ”riktigt.”
Han hade hört henne uttrycka flera olika känslor, i tanken, särskilt när hon läste. När hon hade en bra bok levde hon sig in i dem så mycket att det var härligt att lyssna på henne när hon läste. Han själv hade nästan slutat läsa för det var inte längre samma sak. Så han lyssnade bara på henne och berättelserna hon valde ut. En gång hade hon läste en riktigt sorglig bok om en liten flicka som blivit ivägskickad av sin fattiga mor till en annan bättre familj i Tyskland. Där bodde hon när kriget började, och i slutet hade hon förlorat hela sin familj där, av en bomb, flickan var den enda överlevande i det huset. Bara för att hon suttit i källaren.
Då hade Nicole varit så upprörd att hon gråtit floder. Hon hade suttit i ett rum i skolan där några sällan kom. Hennes känslor hade smittat av sig på honom så att han själv kände sig helt bedrövad. Han hade varit väldigt nära att börja gråta. Men han satt i lektion och hade hejdat sig. Han hatade det verkligen när hon var ledsen. Som den där gången då de hade stött ihop i dörren och hon hade sprungit vidare till lektionen hade han lyssnat extra noga på henne, om hon skulle nämna något om honom, men som vanligt hade hon inte sagt ett ord. Hon tänkte aldrig något speciellt om andra människor. Det var också något konstigt, eftersom alla andra tänkte saker om andra. Men inte hon. I alla fall inte utan en ”stängd dörr.”
Den här gången hade dörren åkt igen när läraren började skälla på henne. Men när han hade försökt lyssna riktigt noga hade en känsla av sorg kommit över honom och han kände att det kom från henne, genom den där dörren. Det fick honom att rycka till av förvåning. Varför var hon så ledsen? Vad hade hänt? Han ville springa till henne och ge henne en kram, ta bort smärtan. Men han hade bitit ihop och hållit ut ända tills hon hade satt sig ner och öppnat dörren igen. Men då var allt som vanligt igen. Då var hon åter den glada Nicole.
Då, just där, under den där geografi lektionen bestämde han sig. Han skulle få henne att öppna upp. Inte för hennes låtsaskompis, utan för honom, i hög person. När han bestämt sig för det nickade han svagt och återgick till vad de fått i uppgift i geografin.

Nicole var väldigt förvirrad. Under flera dagar hade Adam varit efter henne. Väntat utanför hennes skåp när hon slutat en lektion. Ställt olika frågor till henne om olika saker, skolan, vädret, intressen. Sen hade han bara pratat med henne om saker som föll honom in. Hon hade gjort sitt bästa för att verka ointresserad. Men han envisades med att alltid komma och det han pratade om var alltid något som intresserade henne, så ibland kunde hon inte låta bli att börja diskutera med honom och när han väl fick svar från henne verkade han så glad att hon började svara honom oftare. Det var kul att prata med honom. Han hade alltid åsikter om allt men han var också beredd att ändra åsikt om han fick sin motbevisad.
Ibland fick han ett konstigt fjärrseende utseende. Som om han lyssnade på något som hon inte kunde höra. Ibland log han åt något, ibland blev han helt plötsligt irriterad, men inte så att någon som inte verkligen tittade skulle se det. Hon kunde heller inte bortse från hur snygg han var. Han drog henne till sig som en magnet, hur hon än kämpade så drogs hennes blick till honom.
Det var otroligt frustrerande och oroande att någon skulle kunna komma så nära henne. Varje gång han ens kom i närheten av att nämna familj blev hon avvisande och började svalt tala om något annat. Hon märkte att han undrade, men han frågade inte. Han följde bara henne och pratade om ämnet hon valt. En del av henne var lättad, men den andra delen, hennes förrådande del, ville berätta för honom. Allt om hennes far, mor och hennes liv. Men hon gjorde det aldrig. Hon funderade lite på hur han verkade veta vad hon tyckte om och vad hon inte gillade. Det var som om han verkade ha känt henne länge utan att hon själv vetat om det. En tanke dök upp i hennes huvud, bakom stängda dörrar självklart, kunde han läsa tankar? Det hade konstigt nog inte förvånat henne, men tanken var egentligen absurd, även för en person som pratade med sig själv och låtsades att någon lyssnade.
Nicole var djupt inne i sina tankar att hon inte märkte gruppen av tjejer som närmade sig henne längs vägen förens en av dem hejdade henne med en knuff i axeln.
”Du, vakna upp va! Drömmer du om Adam? Tror du verkligen att han skulle vara särskilt intresserad av dig?” Väste tjejen som knuffat henne. Hon hade axellångt brunt hår och var ganska söt. Men hon hade den där bitchiga blicken i ögonen. Nicole trodde inte sina ögon eller öron. Det var precis som en scen ur böckerna hon läste. Hur ett gäng tjejer omringade en ensam flicka bara för att hon drog till sig en speciell killes blick när de inte gjorde det. Det var så kul att hon började fnissa. Vilket var ett misstag.
”Vad skrattar du för? Lilla slampa!” Skrek den brunhåriga igen och slet tag i Nicoles hår. Nicole skrek till, men gänget hade slagit till på en enslig plats, självklart, så ingen hörde henne.
”Sluta, lägg av!” Fräste Nicole åt kvinnan. Men greppet blev bara hårdare och hennes huvudet böjdes bakåt.
”Nu ska du bara lyssna riktigt noga.” Väste en röst in i hennes öra. Den här gången en annan än den brunhåriga. ”Om du bara gör som vi vill så ska du komma härifrån oskadd, okey?” sade den hotfulla rösten. ”Du måste låta bli att vara i Adams närhet. Sluta prata med honom, ignorera honom, hitta någon annan att leka med. Förstått?”
Det här var ju löjligt! Tänkte Nicole. Men vad skulle hon göra? Hon greppade tag om handleden som höll hennes hår och vred till så att den brunhåriga kved till. Men direkt gick de andra till attack. Hon fick ett slag över ena kinden som sved hårt. Sen tog någon annan tag i hennes hår igen. Nicole vred sig, sparkade en tjej i sidan och bet en annan i armen så att hon släppte Nicoles hår. När hon var fri backade hon så att hon såg alla i gänget. De var fem stycken, alla i olika längder men alla lika aggressiva. Det första hon gjorde var att öppna dörren i tanken. ”Snabbt, skicka en polisbil till Hagavägen, det har blivit lite problem här..” Tänkte hon snabbt innan hon stängde dörren igen. Nu fick hon lov att koncentrera sig på tjejerna. Det var på väg att bli mörkt, men hon såg ändå bra, så hon missade inte när en tjej försökte smita bakom henne. Nicole vred sig snabbt så att hon fortfarande såg henne. När tjejerna förstod att överraskningsmomentet var över blev de försiktigare, men de var fortfarande säkra på att de hade övertaget. Det var nästan Nicole också säker på. Hur tusan skulle hon klara av fem kvinnor själv? Visst var hon rätt stark, men inte SÅ stark. Inte så duktig i kampsport heller för den delen. Men hon hade gått på det i några år, så lite kunde hon. Så när en tjej gick till attack och svingade ett slag mot hennes ansikte snurrade Nicole åt sidan så att hon kunde greppa tjejens arm och lägga en hand på hennes nacke, sen så snurrade hon snabbt ner den chockade tjejen på marken och tryckte sen upp hennes arm på hennes rygg så att hon blev fast. Sen tittade Nicole snabbt upp på de andra i gänget som förvånat stannat upp. Nicole höll kvar tjejens arm i ett hårt grepp medan hon pratade med den brunhåriga tjejen igen.
”Jag tänker inte bara låta er göra som ni vill, jag tänker definitivt inte låta er klå upp mig bara för att jag pratat med en kille. Om ni vill ha hans uppmärksamhet får ni bara se till att bli av med er bitchiga attityd och er vana att gadda ihop er. Sen tror jag det skulle hjälpa om ni pratade med honom, inte bara beundrade på avstånd. Om ni vill ha ut något av honom vill säga.” Sade Nicole med kylig röst. När hon hörde att tjejen hon satt på kved till släppte hon efter och backade bort.
”Vem i helvete tror du att du är?” Väste en blond tjej i gruppen. ”Adam pratar bara med dig för att han är uttråkad och vill ha lite kul. Även om han inte kan få någon bra utmaning från dig. Om jag var du skulle jag ta det som ett gudamirakel att någon som Adam skulle lägga märke till mig.” blondinen skrattade elakt. ”Eller så kanske han bara tycker synd om ditt ensamma lilla ansikte och tyckte att du skulle få ha ett litet äventyr innan du blev ensam för livet.” Orden gjorde ont. De smärtade Nicole även fast hon visste att Adam inte var den sortens kille. Anledningen till att de gjorde ont var att hon inte visste varför han intresserade sig för henne, därför fanns det en del av Nicole som tyckte att det kanske var möjligt att det blondinen sade var sant. Det var vad hennes hjärna sade, hennes hjärta sade att hon visste att Adam aldrig skulle göra så. Men Nicole hade inte känt honom länge nog för att kunna välja mellan hjärta eller hjärna. Nu rycktes hon snabbt till verkligheten när hon såg att en annan i gänget nu kom fram emot henne. Nicole höll upp händerna och gjorde sig beredd att slå, men innan tjejen ens hann fram ställde sig någon framför Nicole och gjorde så att hon nästan fick en hjärtattack av överraskning.
”Lägg av med detta!” Utbrast rösten lite andfått men helt igenkännlig. Det var Adam! Så ironiskt, tänkte Nicole. ”Hur fega är ni egentligen? Att ge sig på fem mot en? Trodde ni att jag skulle bli imponerad av detta? Det är ju sjukt!” Fräste Adam åt de lamslagna tjejerna. Det var den brunhåriga som öppnade munnen först.
”Adam! Vi ber om ursäkt, men hon förtjänar dig inte! Hon lurar folk med sin tysta och oskyldiga utseende, hon lyckades även lura dig!” Fick hon fram med en svag röst.
”Tyst och oskyldig? Ni känner henne inte alls, har ni verkligen tittat på henne någon gång? Hennes ögon är mognare än någons jag känner och när det gäller ett ämne hon gillar glittrar de ögonen som något jag aldrig sett. Hon slår er med länder, till och med när hon bara sitter tyst.” Efter att han sagt det vände han sig om och drog med sig Nicole när han gick därifrån.

Adam skyndade sig bort från gruppen av tjejer med Nicole i släptåg. Han var fylld av både lättnad och bävan. Lättnad för att Nicole var säker, för tillfället. Han bävade för att hon nu kanske skulle misstänka honom som tankeläsare. När hon tagit bort dörren och anropat polis hade hans hjärta stannat mitt i slaget och han hade slutat prata mitt i ett samtal med en kompis. När han i en snabb glimt förstod vad som stod på vände han tvärt om och började springa mot stället hon sagt att hon fanns. Hans hjärta hade dunkat i racerfart hela vägen och då inte bara av att han sprang. Han hade varit så rädd. När han kom fram och såg hur Nicole satt på en av tjejerna och höll henne fast saktade han ner och försökte andas normalt igen. Det betydde ju att hon inte var i omedelbar fara. Han hade hört gängets tankar och de var inte snälla. Alla var svartsjuka och ville Nicole illa. En planerade en attack mot henne. Men när han sett det röda märket på hennes kind hade han känt ilskan svälla. När han såg tjejen som gick till attack blev han förbannad och ställt sig framför Nicole.
Nu fick han lov att hitta på en ursäkt till varför han var där. Han hade en början. Han hade varit på väg förbi, men hört dem osv. Men han hade ingen ursäkt till varför han var just på den vägen.
De småsprang en lång bit ända tills han kände att Nicole saktade av och tvingade honom att stanna med henne. När han vände sig om och tittade på henne stod hon böjd med händerna på knäna och flämtade lätt.
”Är du oskadd?” Frågade han oroligt. Hon kisade upp mot honom och han såg att hon var förvirrad och förvånad och undrade vad han gjorde där. Men han svarade inte på hennes outtalade fråga. När hon insåg att han inte skulle svara ställde hon frågan högt istället.
”Hur hittade du mig? Vad gjorde du där?” frågade hon förvirrat. Adam sade den ursäkt han kommit upp med.
”Jag var på väg förbi när jag hörde hur gänget skrek, jag undrade vad i hela friden det var som hände, sen när jag såg dem och dig rusade jag fram och ja.. resten vet du ju.” Sade han i saklig röst. När han såg på hennes ansiktsuttryck att hon tänkte fortsätta fråga undvek han det genom att lägga en hand på hennes haka och vrida på hennes huvud så att han fick se hennes kind. Det var rött med skulle nog inte bli något blåmärke.
”Jag är så ledsen, det är mitt fel.” Viskade han och rörde lätt vid hennes kind med sina fingrar. Nicole skakade på huvudet.
”Vadå ditt fel? Är du inte lite självgod nu?” Retade hon honom. ”Kom igen, det var bara en örfil, det slutade göra ont för länge sen. Sen så är det väl mitt fel också. Om jag inte hade..” Hon tystnade och vände bort ansiktet men Adam hann se att hon rodnade. Varför det? Vad hade hon tänkt säga? Den förbannade dörren var i vägen så han kunde inte ta reda på det den vägen heller. ”Vad är det? Vad tänkte du säga?” Frågade han nyfiket. Nicole tittade generat på honom och avslutade meningen hon påbörjat. ”Om jag inte hade velat umgås med dig så hade jag inte brytt mig om dig alls.” Sen böjde hon ner huvudet och gick förbi honom där han stod helt mållös. Han visste inte vad det var som fick honom att göra det, kanske var det atmosfären, eller så kanske var för att hon hade sett så otroligt vacker ut när hon var generad. Men han vände sig om och sprang ikapp Nicole och tog tag i hennes arm och vände henne mot sig. Han hann se hennes förvånade min innan han böjde sig fram och tog hennes läppar i besittning. Först stod hon alldeles still, men sen lade hon armarna om hans nacke och tryckte sig mot honom. Han kvävde ett stön och kysste henne passionerat. När hon varsamt vred sig ur hans grepp släppte han efter och backade ett steg för att få tillbaka kontrollen. Vad höll han på med egentligen? Det var första gången en tjej fått honom att tappa kontrollen så. Oftast visste han ju vad alla tänkte och ville, men med Nicole fick han oftast lov att gissa och det var så nytt.
”Jag är ledsen.” Sade han nu lågt till henne. ”Jag är inte ledsen över att det hände, men över att jag var så påträngande.” Nicole lade sin hand över hans mun och log ömt mot honom. ”Jag är inte heller ledsen över vad som hände.” Viskade hon och lade armarna om hans midja och kramade honom.
”Men jag måste varna dig..” Viskade hon mot hans bröst. ”Det finns vissa saker om mig som jag inte kan berätta för dig.. än.” Hon tittade upp på honom med ögon som bad om förståelse. Adam var väldigt nyfiken på vad hon menade, men sorgen i hennes ögon hindrade honom från att fråga mer. Istället nickade han bara och kramade henne hårdare. Han skulle vänta på henne, vänta på att hon berättade av egen vilja.

Nicole svävade på små moln. Den meningen hade hon alltid tyckt var töntig och tänkt att så kunde väl ingen känna, men det tog hon tillbaka nu. Hon var alldeles extatisk. Hennes klasskompisar trodde nog att hon gått och blivit galen helt plötsligt. Nu log hon mot dem när hon innan nästan ignorerat dem. Visst så hade de flesta förstått vad som hänt och hon fick flera iskalla och arga blickar från nästan alla tjejerna i skolan, men de gjorde inget mot henne fysiskt.
Nicole log inom sig när hon kom att tänka på dagen då han hade räddat henne. I början hade det varit konstigt att han hade kommit när bråket faktiskt hade varit om honom. Men det som störde henne var den lilla rösten som sade att hon faktiskt hade bett om hjälp till sin ”låtsaskompis” och sen ett tag senare kommer Adam och hjälper henne. Men det kunde ju inte vara så att han.. nej, det går ju inte. Nicole öppnade dörren i sitt sinne.
”.. Finns du på riktigt egentligen? Jag har tänkt på det. Jag är ju egentligen ganska galen som pratar med mig själv. Det har jag då själv tyckt ända tills nyligen. För på senaste tiden har jag känt det som om du faktiskt lyssnar. Jag har liksom känt.. jag vet inte. Men som på min mattelektion för några dagar sedan. Då när jag var så förbannad, då liksom kände jag det som om du skrattade. Det var lite irriterande.. Och väldigt förvånande. Men när jag försökte känna det igen var det borta, som om jag inbillat mig det..” Hon tvekade lite. ”Men det var kul att känna att någon kanske lyssnade på mitt babbel. Att prata med dig har nästan kommit att bli min.. dagbok på något sätt. Hoppas du inte tar illa upp. Du har verkligen hjälpt mig igenom jobbiga dagar.” Hon log i tanken. Då fyllde en känsla av värme henne. Och glädje. ”Som nu.” Lade hon till i tanken. ”Det känns som om du försöker säga att ”Det var kul att lyssna” till mig. Och det är så härligt. Jag är ledsen att jag kanske inte pratar med dig lika mycket som innan, men du förstår.. Jag har fått någon som lyssnar på mig när jag pratar högt.” När hon tänkte det log hon. Då såg hon helt plötsligt Adam stå där i ett hörn och verkade titta på något i luften som ingen såg och han log mjukt. Det verkade som om han kände att hon såg på honom för han vände på huvudet och mötte hennes blick och log stort mot henne. ”Jag är ledsen, men jag måste stänga dig ute igen.” Sade hon i tanken. Sen log hon tillbaka mot Adam och gick fram till honom.
”Hej!” Sade hon glatt.
Han lade armarna på hennes axlar och lutade sig framåt så att hans läppar snuddade vid hennes. Sen lutade han sig tillbaks ingen och log.
”Hej.”
Nicole var fortfarande tagen av den lätta kyssen och hon kände att hon rodnade lite.
”Kan inte vi göra något efter skolan?” Frågade Adam henne. Nicole tänkte precis svara ja. Men sen dök hennes mors ansikte upp i huvudet och hennes hals knöt sig. Hon hade inte pratat så mycket med sin mor på sistone, hon hade inte ens berättat om Adam. Sorgen steg i hennes kropp men hon tryckte undan den och tittade upp på Adam med ett ursäktande leende.
”Jag är ledsen, men jag tänkte tillbringa eftermiddagen med min mamma idag..” Svarade hon undvikande.
Adam tittade på henne ett tag, men sen strök han henne över kinden med baksidan av handen. ”Självklart. Vi får ta det en annan dag.” Log han.

När Nicole klev över tröskeln in till lägenheten kände hon direkt den välbekanta tystnaden. Men sen hördes hennes mors darriga röst från köket.
”Nicole, är det du? Nicole?”
”Ja mor det är jag, du behöver inte vara orolig.” Svarade Nicole och tog av sig sin jacka och skor. När hon gick ut till köket var det första hon såg sin mors oroliga ögon där hon satt med en kaffekopp i handen.
”Jag är ensam mamma, det är okey sa jag ju.” Lade Nicole till med lugnande röst.
Lena svarade inte utan nickade bara och drack av kaffet igen.
Nicole gick till kylen och tittade efter något att äta. Det var nästan tom. Hon fick lov att handla igen snart. Men först måste hon göra läxan. Städa och tvätta var något av det som Lena klarade av utan att gå utanför dörren.
Nicole bredde en macka och började koka några ägg. När de kokat i tre minuter lade hon dem på ett papper och satte sig framför sin mor.
”Mamma..” Började hon försiktigt. Hennes mor tittade upp och såg frågande på henne. Nicole tänkte berätta om Adam, men så såg hon hur blek, rädd och utsliten Lena såg ut. Hon hade inte varit ute i solen på nästan två år nu så hennes hud var nästan vit och ögonen röda av för lite sömn. Nicole hade inte hjärta att berätta att hon börjat dejta en som för modern var en främling.
”Är du hungrig?” Frågade hon istället.
”Nej, jag åt en pizza för ett litet tag sedan.” sade Lena och log svagt.
”Okey,” Mumlade Nicole och åt tyst. Det var så sorgligt att se sin mamma såhär. Förut hade Lena varit energisk och velat pröva massa olika saker. Hon hade älskat att testa nya fina klänningar även om de inte brukade bli använda. Och hon brukade också ofta stila Nicoles hår innan hon gick till skolan. Men det gjorde hon aldrig numera. Allt var hennes fars fel. Den jäveln hade pumpat ut livsglädjen ur Lena och sen lämnat henne som ett tomt och rädd skal. Som vanligt när Nicole tänkte på sin far fylldes hon av ilska och sorg. Hon knuffade undan honom ur tanken och tittade på klockan istället.
”Mamma, jag måste gå och göra läxor nu, men jag kommer ner in till sig sen så kanske vi kan se en film eller nått?” Sade Nicole försiktigt och reste sig från bordet. När hon kom till sitt rum stängde hon tyst dörren och sjönk ner på knä vid sängen. Hon knäppte händerna och sände tyst en tanke uppåt.
”Gode gud, jag ber dig, hjälp min mamma att hitta rätt väg igen och våga sig ut åter igen. Låt henne hitta hoppet inom sig och leta sig fram och ut ur sitt fängelse. Jag ber dig, snälla.. Amen.”
Efter att hon tänkt det satt hon stilla ett tag men sen tog hon itu med läxan.
Efter en halvtimme hade hon plöjt igenom det hon kunde svara på, resten skulle hon fråga läraren imorgon. Hon slog igen boken och sträckte på sig, samlade sig själv innan hon gick ut till hallen igen. Där stötte hon ihop med sin mor när Lena kom ut från toaletten.
”Oj, vad du skrämde mig!” Utbrast Lena svagt och lade enda handen vid halsen.
”Förlåt mamma.” Sade Nicole lugnande. Plötsligt fick hon en lust att testa en sak. Hon närmade sig ytterdörren och tog tag i handtaget.
”Nicole, vad gör du?” Frågade Lena oroligt.
”Eh.. jag glömde en sak utanför dörren.” Sade Nicole tvekande.
”kan du vänta tills jag har gått då?” Sade Lena snabbt och började gå mot köket.
”Mamma.. tror du inte att det börjar bli dags för dig att ta tag i detta? Och våga dig ut?” Viskade Nicole.
Lena vände sig om och tittade storögt på Nicole.
”Tänker du tvinga ut mig? Tänker du också få det att låta som om det är något fel på mig? Försöka rätta till mig?” Viskade Lena tillbaka.
”Nej mamma, självklart inte. Men du mår inte bra av att vara instängd såhär.. Du måste komma ut hit ibland.” Sade Nicole och öppnade dörren ut. Så fort hon gjorde det skrek Lena till och kröp ihop av skräck. Nicole stängde snabbt förren och sprang fram till sin mor.
”Låt bli! Det är farligt där ute! Han vill mig illa! Han vill döda mig..!” Kved Lena snyftande och klamrade sig fast vid Nicoles arm.
”Såja, lugn mamma. Jag är ledsen. Det är okey, ingen vill skada dig här. Jag lovar, jag ska skydda dig. Såja, lugna dig..” viskade Nicole och vaggade Lena fram och tillbaka. Efter ett tag slutade Lena att snyfta. Nicole hjälpte henne att resa sig upp och följde med henne in till Lenas sovrum. Där hjälpte Nicole henne ner i sängen och bäddade ner henne. När modern sov av utmattning tassade Nicole försiktigt ut och in på sitt eget rum. Hon sjönk ner på sin säng och lade sig ner och stirrade upp i taket. Väl där kom mörkret över henne. Det kom som en flodvåg av nattsvart mörker. Det lindade sig om henne och fick henne att krypa ihop i fosterställning. Hon ville inte leva såhär, hon ville kunna berätta för sina kompisar om sin familj med stolthet i rösten, kunna tänka på sina föräldrar utan skam. Hennes hals värkte av tillbakahållna tårar och hennes mage värkte av kramper. Sorgen gnagde på henne inifrån.
Plötsligt var det något som ryckte henne ut ur plågornas mörker. En ringsignal. Från hennes mobil. Nicole satte sig långsamt upp och tittade på displayen. Adam. Darrande tryckte hon på svararknappen och tryckte luren mot örat.
”Hallå?” Svarade hon lågt.
”Nicole? Kan du komma ut?” Frågade Adam direkt med en intensiv röst. Han lät lite andfådd.
”Ut? Varför då? Vad är det?” frågade Nicole förvirrat som fortfarande kämpade mot sorgen. Hon fick inte gråta.
”Jag väntar på dig där.” Avslutade han kort och lade på. Nicole stirrade förbluffat på mobilen. Sen mot fönstret. Ute? Här? Nu? Hon for upp på fötter och sprang fram till fönstret, men det var så mörkt så hon såg inget. Hur hade han hittat hit? Hon hade aldrig sagt var hon bodde innan. Ingen mer än rektorn visste var hon bodde. Nicole småsprang tyst till hallen och tog på sig sina skor. Tyst som en mus öppnade hon dörren och smög ut. När hon kom ut ur trapphuset såg hon genast Adams gestalt i mörkret. När hon sprang fram mot honom kom han henne till mötes och när de kom fram till varandra slog han genast armarna om henne. Nicole blev så förvånad att hon inte visste vad hon skulle göra, men kramen kändes så skön och tröstande att tårarna började trängas bakom ögonen igen. Hon fick inte gråta! För att distrahera sig själv ställde hon frågorna som trängdes på tungan.”
”Hur.. Hur visste du vart jag bodde? Och vad gör du här? Vad är det?”
Adam kramade henne hårdare och det dröjde ett tag innan han svarade.
”Jag.. jag kände din sorg.. Jag fick lov att komma hit..” Viskade han i hennes hår.
Nicole stelnade till och förstod först inte vad han menade. Men sen kom hon på hur sorgen tagit över henne för ett tag sen. Den hade fyllt hela hennes kropp, hennes sinne. Hennes tankar. Hon tog ett litet steg bakåt och lade händerna på Adams bröst samtidigt och tittade upp på honom. Nu var hon säker, det måste vara så.
”Du.. Det är du..! Du kan läsa tankar eller hur?” Flämtade hon tyst. Hon såg svaret i hans ögon, han behövde inte svara. Plötsligt kändes hennes knän svaga och lika dallriga som gelé. Hon sjönk ner på knä på marken och lade händerna mot den svala asfalten.
”Jag kan inte tro det.. Du finns på riktigt..” Mumlade hon för sig själv. ”Men då.. Då visste du ju vem jag var och hur jag var långt innan vi började prata!” Sade hon högt och tittade upp på hans oroliga ansikte. Han tittade henne i ögonen och nickade.
”När du började prata med mig så blev jag fascinerad. Du var så annorlunda. Jag fick lov att hitta dig och prata med dig i verkligheten, se vem du var, förstå varför du ibland stängde mig ute..”
”Åh, så det funkade?” Frågade Nicole lite förvirrat. Adam log mot henne.
”Ja, väldigt bra. Men efter att jag träffade dig förstod jag dig lika lite som innan. Du stängde fortfarande ute mig ibland. Jag såg sorgen i dina ögon och frågade inte mer. Men det är först nu som jag verkligen har känt den..” Sade han lågt. Han sjönk ner på knä och tog hennes händer i sina. ”Snälla, låt mig trösta dig..?” viskade han och drog in henne i sin famn igen.
Nicole kunde inte kämpa emot, ville inte. Så länge har hon varit den som tröstat. Varit stödet för hennes mors rädslor. Nu fick hon äntligen släppa fram sina känslor, få kärlek istället för att ge. För första gången på ett och ett halv år började Nicole gråta. Plötsligt rann tårarna nerför hennes kinder och gick inte att hejda. Som ett litet barn klamrade hon sig fast vid Adam som om han var det enda som kunde rädda henne från att drunkna.
När snyftningarna avtog kände Nicole sig som om en knut i magen som funnits där i år äntligen lösts upp. Sorgen fanns fortfarande där, men hon hade äntligen hittat någon att dela den med. Det var mer än hon någonsin haft sen mardrömmen började. När hon väl slutat gråta låg hon bara där med huvudet mot Adams bröst och lyssnade på hans hjärtslag. De var så lugnande. Efter ännu ett tag lutade hon sig tillbaka och log upp i hans vackra gröna ögon. Ur dem strålade värme och kärlek.
”Är du okey?” Frågade han lågt och smekte henne över håret.
”Ja, nu är jag.” Viskade hon tillbaka, sen lutade hon sig fram och tryckte sina läppar lätt mot hans. ”Tack.” Lade hon till och log mjukt.
”Jag är bara glad att du fick släppa efter lite.” Sade han och kysste henne i håret.
Nicole blev tyst. Hon var tyst så länge att hon kände hur Adam lutade sig bakåt lite för att se på henne.
”Om du sett såhär mycket så antar jag att du behöver veta resten…” mumlade hon. Hon kände hur han blev stilla.
”Jag tänker inte tvinga dig, det vet du. Jag kan vänta. Jag väntar gärna på dig.” Mumlade han i hennes öra. Men hon skakade på huvudet.
”Jag vet, men jag vill berätta. Jag behöver berätta.” Sade hon och reste sig upp och drog honom med sig. ”Men vi kan väl sitta någon annanstans än här?” Lade hon till.
Adam hade blandade känslor. Han var glad över att Nicole ville berätta om sina problem för honom, att hon hade så mycket tillit till honom. Och för att hon äntligen visste om hans förmåga. Men han var fortfarande orolig för hur hon mådde efter hennes gråtattack. Det var sant som han hade sagt. Att han innan aldrig hade känt hennes sorg så tydligt som han hade gjort den här gången.
Han hade suttit i sin lägenhet och sett på en film samtidigt som han lyssnade efter Nicole även fast han vetat att hon skulle stänga honom ute som hon alltid gjorde när hon var hemma. Han hade bara inte kunnat låta bli. Men plötsligt hade han känt en dålig känsla inom sig och han kände att den kom från den reglade dörren. Han hade nästan tryckt sig själv mot den där dörren och då, då hade dörren plötsligt inte funnits längre och sorgen hade sköljt över honom och fått honom att flämta till av chock. Rent mörker hade svävat ut från dörren, så stark att inte ens Nicoles dörr hade kunnat hindra det.
Adam hade inte kunna hindra sig själv ens om han hade försökt. Nicole var viktigare än hans egen hemlighet. Han hade rusat upp och ut innan han hann tänka något annat än ”Jag måste dit!”
Han hade vetat hur han skulle springa efter alla bilder han sett i hennes tankar när hon gick till skolan, så han hade en gissning på vart hon bodde, men när han kom fram tog han ändå upp mobilen och ringde till henne, bara för att distrahera henne från hennes sorg. Det hade funkat, till en viss del och han hade aldrig känt sig så lättat att höra hennes röst som just då.
Han hade inte återfått kontrollen ens när hon kom ut. Hans armar värkte efter att få hålla om henne. När hon hade börjat gråta i hans famn kände han sig otroligt hjälplös, men samtidigt glad över att hon faktiskt grät. Men oron för vad hon sagt innan det gnagde fortfarande på honom. Oron över hur hon skulle reagera när det gått in. Meningen: ”Du.. Det är du..! Du kan läsa tankar eller hur?” som hon tyst hade viskat snurrade i hans huvud. Men när han tittade på hennes ryggtavla framför honom, när hon drog med honom mot en byggnad, och kände hennes hand i sin kände han sig plötsligt lugn. Hon skulle kunna hantera det. De skulle ta sig igenom det. De måste det!
Nicole gick öppnade tyst dörren de kommit fram till. Hon slank smidigt in och drog med sig Adam. De kom in i ett trapphus, men det var mörkt och kändes instängt, som om det inte fått frisk luft insläppt på länge.
”De använder inte längre den här ingången. Den rasade in förut så de har gjort en ny, på andra sidan. Så det är säkert att prata här.”sade Nicole över axeln. Väl inne släppte hon hans hand, han saknade redan känslan av den, och sjönk ner mot ena väggen. När han inte gjorde en ansats att sätta sig ner tittade hon upp.
”Men sätt dig då.” Hon log. Men Adam kunde se rädslan i hennes ögon. Han sjönk långsamt ner bredvid henne och drog upp knäna framför sig och knäppte händerna.
De satt tysta länge. Det enda som hördes var deras andetag. Adam kände lukten av damm och han såg spindelväv lite här och där. Han hörde hur Nicole tog ett djupt andetag.
”Vet du vem John Rikssen är?” Frågade hon lågt.
Adam var lite förvirrad över frågan, men svarade ändå ärligt.
”Är inte han en högt uppsatt bankman eller nått?”
Nicole nickade.
”Men han är också min far.” sade hon tonlöst.
Adam visste inte vad han skulle säga. Han hade sett denne John på tv några gånger, han var framgångsrik och populär. Men för två år sedan hade han blivit befordrad till att bli VD för Bank of America, så han hade flyttat. Men Adam hade aldrig hört något om att hans familj följt med. Han hade överhuvud taget inte hört något om en familj.
Nicole verkade inte märka hans tystlåtenhet. Utan hon fortsatte prata.
”Han var en jättebra pappa när jag var liten.. Jag älskade honom, beundrade honom.” En sorgsen blandning av ett skratt och en snyftning undslapp Nicoles läppar. ”Han var som en gud för mig.”
Sen tystnade hon. Som om hon började tveka om hon verkligen skulle berätta detta. Adam tog mjukt hennes hand och kramade den. Hon tittade upp på honom och log svagt. Plötsligt kände Adam hur en ström av värme fyllde honom. Han tittade förvånat på henne och såg att hon tittade forskande på honom.
”Du kände det verkligen.. och hör detta..” ljöd plötsligt i hans huvud. Det var Nicole. Han tittade på henne.
”Ja, det gör jag..” Svarade han lågt på hennes tanke. Nicole skakade på huvudet som för att skaka av sig det komplicerade i ämnet. Sen sänkte hon huvudet igen och tog vid där hon slutat.
”En dag kom jag hem tidigare från skolan än jag brukade, eftersom jag mådde illa. När jag kom in hörde jag genast röster, skrik och svordomar. Jag var liten då, inte ens tolv än. Jag var rädd, men jag hörde att skriket var mammas och att det var pappa som svor, så jag fick lov att ta reda på vad som hände, om de var i fara. Ljuden kom från mina föräldrars sovrum så jag smög tyst dit. Jag hörde orden tydligare nu. Det var mamma som skrek åt någon att låta henne vara. Att det gjorde ont. Sen hörde jag pappas röst.. Han hotade min mamma.. Och så hörde jag mitt namn.. Då började mamma vädja, sade att hon skulle göra som han sa, bara han lät mig vara. Jag fattade fortfarande inte vad som hände. Jag öppnade långsamt dörren, bara så mycket att jag kunde kika in..” Nu tystnade Nicole igen. Tårarna rann sakna nerför hennes kinder och hon såg spöklikt blek ut. Adam ville göra något, få bort smärtan som han både såg och kände, men han kunde inget göra mer än att krama hennes hand och bara finnas där även fast det plågade honom att vara så hjälplös. Men plötsligt log hon mot honom.
”Jag känner det också. Jag känner ditt medlidande och din oro. ” Hon lutade huvudet mot hans axel. ”Tack” Lade hon till.
Adams hjärta hade ökat takten ett steg när han kände värmen som kom från Nicoles kropp men han tryckte undan känslan och koncentrerade sig på vad hon berättade.
”Vad jag såg där inne förstörde min syn på pappa totalt. Jag såg mamma ligga på rygg på sängen med pappa över sig. Han höll mamma i håret och tryckte hennes huvud bakåt. Mamma hade ett stort rött märke i ansiktet och hennes läpp var sprucken, hon grät. Hennes skjorta var sönder och halvt borta och hennes kjol hängde vid hennes fot. Pappas skjorta var uppknäppt och han satt mellan benen på mamma och flinade elakt. Den andra handen höll han fast mammas händer med ovanför hennes mage. Medan jag skräckslaget såg på släppte han mammas hår och förde handen ner mellan hennes ben. Mamma kämpade inte längre emot, hon var helt lealös på sängen. Pappa slet av hennes trosor och.. körde sen upp fingrarna i henne, fick henne att skrika till. Han väste åt henne. ”Sluta kämpa, du vet att du gillar det din slyna. Det är ändå den enda sortens sex du kommer att få ha. Så låt mig ha lite kul nu.” När han började knäppa upp sina byxor med handen föll mammas huvud åt sidan och hennes ögon mötte mina. Chock fyllde hennes ögon när hon såg att hennes dotter sett vad som hänt, höll på att hända. Hon mimade åt mig att gå, att sticka, men jag var för ung och för chockad för att förstå. Jag sade bara.
”Pappa.. Varför gör du mamma illa? Varför har du fått henne att gråta? Varför?”
Pappa stelnade till och tittade långsamt på mig, hans ögon mötte mina och jag såg för första gången hur kalla de var. Sen log han mot mig, sitt vanliga pappa leende. Men nu skrämde det mig bara.
”Jag och mamma har bara lite kul, ser du. Men du förstår, du får inte berätta för någon, för andra har inte kul på samma sätt jag och Lena. Men du kanske vill vara med?” Frågade han mig med spinnande röst. Då vaknade mamma till liv. Hon skrek. ”Stick! Förvinn härifrån! Nu Nicole!”
Det förstod även jag. Jag vände om och sprang in på toaletten och låste dörren. Jag hörde att min mamma försökte övertala min pappa att låta mig vara, att jag inte skulle kunna göra något. Jag hörde hur pappa.. stönade.. och mammas skrik. Sen tystnaden.
Efter ett tag hörde jag hur pappa klampade ut ur rummet och efter ett jag hur han gick ut ur lägenheten. Efter det knackade det försiktigt på dörren in till toaletten och en röst som viskade.
”Älskling? Kom ut snälla du. Han är borta. Ingen kan skada dig just nu. Snälla, kom ut nu..” Det var mamma, och jag hörde på hennes röst att hon grät. Jag gick ut till henne och vi kramades i nästan tio minuter. Vi pratade aldrig om det igen.
Efter det var allt som vanligt, på ytan. Jag gick aldrig mer i närheten av pappa om jag inte fick lov, eller om mamma bad mig, vilket hon sälla gjorde. Pappa spelade sin roll väl. Låtsades vara den älskade fadern som älskade sin familj. Men han var alltid kall, som en staty. Misshandeln fortsatte. Värst var det när han hade druckit, särskilt för mamma, för då gav han sig på mig också ibland. Sen kom dagen då han blev befordrad. Han sade inget speciellt. Bara packade sina saker och stack… efter det.. tja, mammas energi tog slut.
Den rädsla hon byggt upp under alla år kom fram. Numer vågar hon inte gå ut. Hon tror att han fortfarande finns där utanför och vill henne illa. Hon tror faktiskt att om hon går ut så kommer han tillbaka och tar över våra liv igen. Hon törs inte ens stå i hallen när jag öppnar dörren!”
Nicole tystnade och snyftade. Nu satt hon i Adams famn med hans armar om henne och han kramade henne hårt medan minnena for genom hennes huvud.
Adam satt tyst. Tänkte över vad han hört. Det var en mardröm till liv och Nicole hade fått lov att leva i den mardrömmen i fem år. Hur hon hade överlevt smärtan själv och fortfarande kunde le var något som han inte förstod. Hennes tankar var förvirrande och gick igenom minnena om och om igen, det var plågsamt, inte bara för Nicole. Adam drog sig bakåt lite och satte sin hand under hennes haka och tvingade henne att titta på honom.
”Jag är ledsen att jag fick dig att återuppliva minnena, jag kan inte ens tänka mig hur hemskt det måste ha varit för dig. Men jag är också glad över att du tyckte att du kunde dela detta med mig. Att du litar så mycket på mig. Det betyder oerhört mycket.” Viskade han och kysste hennes panna. ”Och som tack.. tycker jag att du förtjänar min berättelse..” Sade han. Egentligen mest bara för att skingra hennes tankar på hennes eget förflutna. Det funkade. Hon stillnade och han kände att hon lyssnade. Han blundade och tänkte tillbaka.
”Jag märkte att något var konstigt först när jag var tio, för åtta år sen alltså. Jag hörde massa brus hela tiden. Som på en tv när volymen är för låg. Man hör ljud, men man hör inte vad de säger. Jag trodde först att jag hade något fel på öronen, så min mamma skjutsade mig till en läkare. Men de hittade inget fel så jag blev hemskickad. Men efter en vecka av mummel lyssnade jag mer koncentrerat på vad jag hörde, och då var det som om någon vred upp volymen. Jag hörde min mammas röst som sade. ”…annade tvätt! Varför ska jag behöva göra detta själv? Städa, laga mat, handla, ta hand om Adam, städa igen. Jag behöver verkligen semester!” Min mamma brukade aldrig klaga men jag trodde ju hon pratade högt så jag svarade helt naturligt. ”Mamma, du behöver bara be mig så hjälper jag dig! Det vet du!”
Efter jag sagt det tittade mamma ut med ett chockat uttryck. Sen kom hon fram till en egen slutsats. ”Oj då Adam, pratade jag högt? Förlåt, jag är bara lite trött. Jag klarar mig.” sade hon åt mig och försvann igen. Men hennes röst ljög fortfarande i mitt huvud. ”jag måste verkligen vara trött om jag pratar högt. Jag får gå och lägga mig sen. Men jag kan inte lämna Adam själv. Aah.. Vart är den där jäkla mannen när man behöver honom?” Den här gången lyssnade jag mer och insåg att rösten inte kom utifrån, utan inifrån, från mitt huvud. Jag blev galen. Jag sprang ut, med mammas förvånande röst efter mig.
Men det blev inte bättre av att komma ut. Där fanns det mer folk, mer tankar, mer röster. Jag hörde vartenda ord som tänktes och jag kom inte undan. Jag sprang ända tills mina hjärtslag nästan överröstande rösterna. Till sist kom jag rätt långt bort från staden och in i skogen så rösterna minskade, tystnade lite i volym. Då kunde jag äntligen tänka, förstå situationen. Jag satt där och tänkte i nästan en halvtimme. Jag undersökte också de tankarna som jag fortfarande hörde. Jag tyckte faktiskt att det var lite coolt ett tag. Jag hörde alla människors hemligheter och svagheter.
Men den känslan försvann efterhand. Jag insåg att jag gjorde intrång på andras privatliv. Det blev heller inte bättre av att varje gång någon tänkte mitt namn svarade jag. Mina kompisar började undvika mig och tankarna de tänkte var oftast inte trevliga. Jag var freaket i klassen. Efter ett tag lärde jag mig leva med det. Det var inte kul. Jag kände ofta för att gråta men jag tog mig igenom det. När jag bytte skola blev det lättare. Jag kunde börja om. Gömma min.. gåva.. leva ett normalt liv. Till största delen. Längs vägen hade också mina föräldrar insett att något var fel på mig. Mamma var rädd för mig och pappa.. tja, pappa förnekade det bara. Jag skonade dem genom att börja på en skola långt hemifrån. Jag skaffade en lägenhet och flyttade. Mamma försökte låtsas var ledsen och få mig att stanna hemma. Men jag visste ju hur hon egentligen kände. Enda anledningen att hon försökte var nog pliktkänsla och skuldkänslor. Hon visste nog att det var delvis deras fel att jag stack.. Det gjorde ont, att se dem plågas på grund av mig, deras son. Det gjorde ont varje gång jag såg familjer. Varje gång skolan sade att det var föräldramöte eller nått annat som föräldrar behövde vara på..” Adam tystnade men Nicoles handtryckning manade honom att fortsätta.
”Jag vänder mig fortfarande om ibland när någon tänker mitt namn. Men jag kan oftast skratta bort det.” Han skrattade lågt. ”Men jag hade aldrig stött på någon som riktigt kallade på min uppmärksamhet med tankarna som du gjorde. Från början trodde jag bara att du var lite.. udda, men du fortsatte prata med ”mig” och du fascinerade mig. Jag undrade hela tiden vem du var, varför du pratade med ”dig själv” och varför du alltid stängde mig ute när du kom hem.. Hur du kunde stänga mig ute.. jag ville lära känna dig helt enkelt och jag blev inte besviken när jag gjorde det.” Sade han och log ner mot henne och såg att hon rodnade.
”Du var min räddare i nöden. ” Sade Nicole och skrattade mjukt. ”Varje gång jag var ensam, varje gång jag var sorgsen, kunde jag skjuta undan det när jag pratade med dig. Men det blev lite jobbigt när jag förstod att om det fanns någon som kunde läsa tankar kunde det vara vem som helst! Så då kunde jag inte prata om en speciell person med dig. Eftersom jag var rädd att den jag pratade om var den som läste tankar. Det begränsade ämnena att prata om.” Skämtade hon men såg plötsligt fundersam ut.
”Är det bara du som kan läsa tankar? Eller har du hört om någon annan kan det?” Frågade hon tvekande.
Adam skakade på huvudet. ”Jag har inte stött på någon än.”
”Bra.” sade hon högt. Men samtidigt tänkte hon ”jag hatar verkligen Louise i min klass, hon är så kaxig! Och Vince sen, han är så otroligt.. feg! Varje gång någon retar honom håller han bara tyst och står ut.” Där slutade meningen och hon log stort. ”Jag har längtat efter att göra sådär.” Skrattade hon högt. Adam skrattade lågt med henne.
Plötsligt blev Nicole allvarlig.
”Jag har aldrig berättat om detta för någon.. Det har liksom varit min egen personliga börda. Ingen förtjänar att få höra något så hemskt.. Men jag är glad att jag berättade det för dig.” sade hon och log upp mot Adam med värme i ögonen. Han muttrade en svordom och kysste henne passionerat.
”Du får inte se så otroligt vacker ut när du sitter i min famn, då kommer du bli min död.” viskade han med läpparna några centimeter från hennes.
Nicole flinade lite. ”Då kanske jag ska göra det oftare.” viskade hon tillbaka och kysste honom.

Dagarna som följde var.. annorlunda. Nu behövde Nicole inte tänka på att stänga dörren om sig och sina tankar längre. Inte ens när hon var hemma. Fast visst gjorde hon det ändå i alla fall, men då brukade Adam vara över henne som en hök nästa gång de träffades för att fråga varför. Han fick inte alltid ett svar och då brukade han sura lite, men det brydde sig Nicole inte om. Vissa saker tyckte hon var privata.
Just nu satt hon och läste ur en av sina favoritböcker. Hon visste att han satt och lyssnade, det gjorde han alltid, hade han sagt till henne. Att varje gång hon läste ur en bok hon gillade blev han också helt fängslad. Det fick Nicole att bli helt extatisk, äntligen någon som förstod hur mycket hon gillade vissa böcker!
Nicole kände hur Adam skrattade åt henne.
”Tyst med dig, du vet inte hur frustrerande det är när man försöker förklara men alla tycker att man överreagerar, det är riktigt irriterande.” Tänkte hon åt honom. Hon kände även att han bad om ursäkt.
”Okey, du är förlåten.” Tänkte hon glatt. Sen kom hon på en sak som hon tänkt ta upp.
”Jag har tänkt på en sak.. Hur kunde vi egentligen ha haft sån tur att vi gick på samma skola? Det var väl en jäkla slump?”
hon kände hur Adam var lika förvånad över det som hon, men hon kände också att han inte brydde sig, bara glad över att de gjorde det.
”Visst, det bara är så, ingen idé att tänka mer på det..” Höll hon med. ”Du, kan inte vi gå någonstans efter skolan imorgon? Jag vill komma ut lite.” Hon kände att han var glad, så hon bara antog att det var ett ja. ”Toppen!” Tänkte hon precis när det ringde på dörren.
”Nicole? Nicole!” hördes Lenas svagt panikslagna röst från köket och Nicole fylldes av sorg igen, fast inte lika stark som vanligt. ”fasen.. Jag måste gå.. Jag är ledsen att jag gör det här, men jag är inte van vid att dela mina sorger.” tänkte hon till Adam lite sarkastiskt. Hon kände att hans medkänsla och hans motvilja mot att låta henne ta hand om det själv. ”Jag mår bra, jag klarar mig.” lugnade hon honom, även om det inte funkade. Hon stängde dörren om sina tanker och stängde ute Adam.
”Nicole?” Nu hade Lena höjt rösten och började låta ännu mer panikslagen så Nicole skyndade sig ner för att öppna dörren och lugna Lena.
”Ta det lugnt mamma, det är ingen fara. Jag tar hand om det.” Ropade hon.
Hon öppnade försiktigt dörren så mycket som säkerhetskedjan tillät. Utanför stod det en ung man med kavaj och en portfölj.
”Ja?” Frågade Nicole lite irriterat.
”God dag. Är frun i huset hemma?” Frågade mannen med ganska ljus röst.
”Nej tyvärr.” Sade Nicole kort. Mannen såg lite fundersam ut först, men fick han tillbaka sin professionella blick.
”Jag säljer utomhus attiraljer. Jag har några broschyrer här som du kan ge din mor så kan hon ringa mig? Det är riktigt bra saker.” Sade han och räckte fram flera broschyrer tsm med hans kort.
Nicole ville helst slänga dörren i ansiktet på honom, men Nicole klarade inte av att vara så oartig. Så istället öppnade hon dörren och tog broschyrerna och korten, tackade kort och stängde sen dörren igen.
”Nicole? Är det du?” Det var Lenas röst.
”Ja mamma, det är okej, det var bara en försäljare. Inget farlig.” Svarade Nicole och gick ut till köket. Där satt Lena och darrade i stolen med armarna om sig själv. Det stack till i Nicoles hjärta. Så här kunde det inte fortsätta. Hon sjönk ner på knä bredvid Lenas stol och lade en hand på sin mammas hand.
”Mamma..” hon tvekade.
”Ja älskligt? Vad är det?” frågade Lena när Nicole tystnade.
”Jo.. mamma, jag har fått en pojkvän..” Tvingade Nicole tyst fram. Lena stelnade till och tittade i tyst chock på henne.
”Han är jätte snäll! Helt underbar! Du skulle gilla honom.. Mamma, ta det lugnt nu, okej?” Babblade Nicole på. Då såg hon att Lena hade börjat skaka ännu kraftigare. Hon ställde sig upp och lade armarna om henne.
”Såja mamma, lugn.. Andas.. Andas.. Andas med mig mamma.” Mumlade Nicole. Men plötsligt blev hon tyst. Så här skulle inget bli bättre. Hon släppte motvilligt Lena och backade ett steg. Sen sjönk hon ner på golvet igen. Lena skakade ett tag till, sen såg hon förvirrat ner på Nicole. Nicole tittade bara sorgset på Lena.
”Mamma, detta kan inte fortsätta.” sade hon tonlöst.
”V..vad menar du?” Stammade Lena.
”Detta. Jag kan inte lugna dig varje gång det bara ringer i dörrklockan, eller vakta varje mening, varje ord jag säger till dig. Jag vill kunna prata om min dag i skolan, mina vänner, min pojkvän, med någon annan än mig själv. Jag vill kunna prata med dig. I två år har jag tagit hand om nästan allting, att handla, tjäna pengar, ta hand om familjen. Jag hat tagit hand om allt som behövdes göras utanför dörren. Vid vissa tillfällen måste jag även ta hand om hemmet. Det är mina pengar som går till hyran. Mina pengar som går till maten. Visst, även dina, de du har kvar. Men de börjar sina nu. Men mamma, det är inget som en sjuttonårig tjej ska behöva göra. Jag har lyssnat på mina klasskompisar klaga över saker deras mammor gjort, något de förbjudit dem att göra. Men det är saker jag vill att du ska göra! Mamma, jag vill ha normala regler. Jag.. jag vill..” Nicole kunde inte säga mer på grund av gråten i hennes hals. Lena såg chockad ut av tårarna i Nicoles ögon och visste inte vad hon skulle göra. Det var första gången som Nicole gråtit framför henne på väldigt länge. Hon reste sig halvt upp men Nicole höjde en hand och hejdade henne.
”Nej, du behöver inte trösta mig. Jag behöver inte dig för det. Det har jag gjort själv i två års tid och nu har jag äntligen någon som har en öppen famn för mig när jag behöver det. ” Nicole log ömt när hon tänkte på Adam. Lena såg det och satte sig klumpigt på stolen igen.
”Mamma, jag ber dig inte att bara sådär gå ut och va som vanligt. Jag vet vad du gick igenom, jag såg det själv, flera gånger. Jag blev själv påverkad starkt av det. Men lyssna. Pappa tänker inte ens på oss. Den jäveln förstörde våra liv sen lämnar han oss för att få ett bättre och du gör det lättare för honom. Du förstör ditt eget liv. Jag vill bara att du ska försöka att.. jag vet inte.. försöka ta dig igenom det här. Hitta dig själv igen. Skulle du kunna göra det? För min skull?” Frågade Nicole och tittade på sin mor med bedjande ögon. Men hon såg att Lena inte skulle kunna svara just nu så hon tittade ner och reste sig sakta.
”Du kan väl tänka på det? Du behöver inte ens svara mig, bara.. tänk på det, okey?”
Lena tittade tomt på Nicole, men nickade svagt. Nicole log, gick ut i hallen och tog på sig ytterkläderna, sen öppnade hon tyst dörren och slank ut.

Det var kallt ute och vinden fick tårarna på Nicoles ögon att frysa. Hon gnuggade sig i ögonen och blåste på sina händer för att behålla värmen. Hon var på väg till Adam, hon behövde höra hans röst, känna hans armar om sig. Hon behövde honom. Hon gick snabbt längs gånggatan mot hans hus. Hon kunde inte komma fram fort nog.
Halvvägs dit tog hon en genväg genom en park, hon trodde iaf att det var en genväg. Hon skulle precis svänga runt hörnet på en byggnad när en röst nådde henne.
”..du har själv en flickvän, eller hur, Nicole heter hon va?” rösten var stadig och hotfull. Pratade han om henne? Flickvän? Då måste han ju prata med..
”Ja?” Svarade en röst. Det var Adams! Vad gjorde han här? Nicole kikade försiktigt fram. Där stod Adam lutad mot väggen och mittemot honom stod det tre killar hotfullt lutad mot honom. Alla var fulla, det syntes, men de verkade vara sådana som blev våldsamma av sprit.
”Nej, det var bara ett fråga. Hon betyder väldigt mycket för dig va? Vi har sett hur du klängt på henne i skolan.” Väste samma kille.
När Nicole tittade närmare kände hon faktiskt igen killarna, de gick på samma skola som hon, mer visste hon inte om dem. Vad som förvirrade henne var varför de hade tryckt upp Adam mot väggen. Var de bara uttråkade? Det spelade egentligen inte så stor roll, Adam skulle klara av dem. Hon log lite medan hon väntade på Adams svar på killens halvdanna fråga. Adam var tyst ett tag, men sen släppte han till Nicoles förvåning fram ett hånfullt skratt.
”Nicole? Haha, viktig? Snälla du, hon är bara ett tidsfördriv! Tror ni verkligen att någon skulle vara seriös med henne? Hon är seriöst konstig. Ni anar inte vilka vanor hon har.” Fnyste han. ”Hon betyder lika lite för mig som vilken främling som helst. Jag ville bara ha lite omväxling, om ni fattar. ”
Nicole stod som förlamad. Vad hade hon hört? Hon måste drömma. Detta kunde bara inte vara sant. Eller så var det inte Adam som stod där.
Killarna var tysta ett litet tag, sen så flinade ledaren av dem.
”Ja, hon ser lite tråkig ut eller hur? Och är inte så värst populär i klassen. En sån person som borde bli tacksam för det hon blir erbjuden.”
Snälla Adam, förneka det, skydda mig, snälla.. Tänkte Nicole förtvivlat. Men Adam skrattade kort men sade inget.
Det började svartna framför Nicoles ögon. Detta kunde inte vara sant. Detta kunde inte vara sant. Hon mådde illa nu. Hon måste bort härifrån! Hon vände sig klumpigt om och började springa därifrån.

”Nicole? Haha, viktig? Snälla du, hon är bara ett tidsfördriv! Tror ni verkligen att någon skulle vara seriös med henne? Hon är seriöst konstig. Ni anar inte vilka vanor hon har. Hon betyder lika mycket för mig som vilken främling som helst. Jag ville bara ha lite omväxling, om ni fattar.” Även om han fick fram meningen som en fnysning skar den i hjärtat på honom och fick det att blöda av sorg. Han tänkte på Nicole varma leende och tilliten i hennes ögon och hans hjärta sved igen. Men han gjorde det av en god anledning, tröstade han sig själv.
Han hade varit på väg till Nicole eftersom han var orolig för henne efter att hon stängt honom ute. Han hade tänkt vänta på henne utanför. Men när han genat genom parken hade han stött på de tre killarna. Adam hade bara tänk gå förbi, men så hade en av killarna snubblat till och fort in i honom. När killarna vände sig om började de anklaga Adam för att ha gjort det med flit. Sen hade en av killarna stannat upp och granskat Adam noga. Sen hade han öppnat munnen som hade en liten efterlukt av alkohol.
”Men är det inte prins Adam. Vilket sammanträffande.” Hade killen väst fram. När de andra två killarna också insett att det var han hade alla tre börjat gå mot Adam så att han fick lov att backa mot en vägg.
”Och vad vill ni?” Hade Adam kallt svarat även om han redan visste vad de ville. Och det var nästan skrattretande.
”Va inte så snobbig! Du är inte i så bra läge för det just nu.” Hade den yngsta av killarna fräst så att spottet yrde.
”Precis. Du ska inte vara så självsäker. Bara för att du tror att alla älskar dig så ska du inte tro att du går säker jämt.” skrattade en annan.
”Jag förstår inte vad du menar.” Hade Adam svarat. Då hade den äldste tagit tag om hans jacka och tryckt honom mot väggen.
”Min flickvän är helt väck nu för tiden eftersom hon är helt förhäxad av dig!” hade killen väst. ”Och han där.” killen gjorde en kastande gäst mot den yngste killen. ”Hans flickvän gjorde slut med honom eftersom eftersom hon tänkte göra ett försök med dig. Och vad gjorde du? Du dumpade henne direkt.” Killens spott hade träffat Adam i ansiktet.. Adam hade äcklat lyft en hand och torkat sig i ansiktet. Sen knuffade han tillbaka killen med en handrörelse.
”Och? Då har jag väl inte gjort något fel? Vad vill ni egentligen?” Frågade han lugnt. Killen knöt nävarna. Även det svaret fick Adam ur killens huvud.
”Du tyckte väl att hon inte var nog bra åt dig eller hur? Hon dög inte. Vad vi vill, är att du ska hålla dig borta från våra tjejer, annars kan du råka riktigt illa ut.” killen hade tystnad och såg fundersam ut. Sen fick han ett beräknande uttryck i ansiktet och hans mun sprack upp i ett elakt flin. Adams hjärta hade nästan stannat när han såg in i killens huvud.
”På tal om flickvänner, du har själv en flickvän, eller hur, Nicole heter hon va?”
Uttalandet var helt klart ett hot. Som sade att om Adam inte lämnade deras tjejer ifred skulle Nicole råka illa ut. Adam hade sett i killens tankar vad han skulle göra med Nicole om Adam snodde fler tjejer. Det fick inte hända. Men han kunde inte heller slå ner killarna, det skulle inte hjälpa, de skulle fortfarande kunna göra allvar av sitt hot och Adam skulle inte kunna vara med Nicole 24 timmar om dygnet, även om han ville. Han fick lov att ljuga, få dem att tro att Nicole inte betydde någonting och hoppas på att de var dumma nog för att tro honom. Det var anledningen till att de där hemska orden lämnat hans mun. Nu hade han bara lust att tvätta sin mun med tvål och vatten och sen gå och se Nicole för att få bort skammen han kände. Men han måste få bort killarna först. De stod fortfarande och tänkte på hans uttalande. Om de kunde lita på det eller om han bluffade. De bestämde sig för att han såg ärlig ut. När de svarade var det ledaren av killarna som flinade mot Adam.
”Ja, hon ser lite tråkig ut eller hur? Och hon är inte så värst populär i klassen. En sådan person som borde bli tacksam för det hon blir erbjuden.”
Hatet fyllde Adams kropp som en sjukdom. Den förtärde honom. Han kände sig som Edward, i boken Midnight Sun som Nicole hade läst för honom en gång, kände när det handlade om Bella. Boken hade faktiskt varit riktigt ironisk med tanke på att Adam kunde läsa tankar. Adam ville mörda killen framför honom. Han ville se paniken och dödsångesten i hans ögon och Adam skulle skratta åt den. Hur kunde han tycka att Nicole, den varma, snälla, förstående, underbara kvinnan, skulle vara glad med vad hon än fick. Adam kände sig helt klar som ett monster när han kände hatet. Men han kunde inte göra något sådant. Han fick lov att fortsätta skådespeleriet annars skulle Nicole hamna i fara. Hur ont det än gjorde. Så Adam tvingade fram ett hårt skratt som ett medkännande. Samtidigt sände han ett förlåt till Nicole. När han gjorde det kom han att tänka på att dörren hade varit stängd länge nu. Hon brukade alltid öppna den efter ett samtal med modern. Men vad som förvånade honom ännu mer var att dörren hade förvandlats till en stor mur, lika tjock som kinesiska muren och lika hög som.. ja, den verkade aldrig ta slut. Varför? Vad hade hänt? Adam kunde inte känna minsta känsla genom muren och det gjorde honom orolig. Såhär solitt hade hon aldrig stängt honom ute förut, då måste hon vara riktigt sorgsen. Han måste dit!
”Okey, kan vi inte göra såhär? Jag ignorerar era tjejer, spelar riktigt läskig så att de struntar i mig. Blir det bra?” frågade han killarna med kylig röst. Han hoppades bara att de inte märkte det. De tittade misstänksamt på honom så han tvingade fram ett flin som sade att ”eftersom ni är som jag så borde jag väl få gå?” Ledaren lade armarna i kors och flinade. Adam hade redan knutit nävarna.
”Visst, vi säger väl så. Har du bråttom nånstans eller? Du kanske ska till lilla torrbollen?”
Hatet flammade upp igen. Bara ett slag, tänkte Adam, ett slag mot näsan så skulle allt kännas lite bättre, eller nej, det skulle kännas långt från okej. Killen måste vara död den stunden då Adam mådde bra igen. ”Djupt andetag nu, andas, förstör det inte nu.” tänkte han snabbt för sig själv.
”Ja, Jag var ensam och behövde lite sällskap, vilket som helst.” Meningen frätte som syra på Adams tunga men ut kom den och killarna skrattade.
”Visst, vi hörs du, och håll ditt löfte, annars är vi inte lika vänliga.” Sade ledaren och gick iväg med de andra två som en svans efter.
Så fort de vänt sig om började Adam springa mot Nicoles hus samtidigt som han skickade ett sms till henne som sade. ”Kom ut, jag är på väg till dig!”
Svaret dröjde så han var nästan framme vi hennes lägenhet när hans mobil pep.
”Jag är ledsen, jag sover.. syns imorn.” det var allt som stod. Ingen förklaring, ingenting. Det gjorde honom ännu mer orolig. Men han kunde inget göra, det kunde mycket väl vara så att hon sov, även om det lät tvivelaktigt. Han fick lov att vänta till imorgon. När han gick därifrån lämnade han kvar sin själ för att vakta över Nicole.

I skolan satt han otåligt och väntade på att Nicole skulle komma in genom dörrarna. Varför var hon så seg? Varför hade hon inte flyttat bort muren från hennes tankar och hälsat honom ”God morgon!”? Det var första gången. Adam klarade knappt av att sitta still. Hela hans koncentration var fäst vid den orubbliga muren. Hans mobil låg bredvid honom ifall hon skulle skriva, men den var lika tyst som hennes tankar.
”Fan!” Muttrade han och stängde igen sin mobil för hundrafemtioelfte gången.
När dörren öppnades och Nicole äntligen kom in for han upp som en speedad kanin och småsprang fram till henne. Hon tittade upp på honom med en blick som var lika tom som en övergiven brunn. Adam blev kall. Något hade hänt, något allvarligt.
”Nicole, hur mår du? Är du okey?” frågade han lågt och grep henne om axlarna. Hon tittade på hans händer och sen på hans ansikte.
”Det är ingenting.” Svarade hon i en tom och ihålig röst. Adam kunde inte läsa ett dugg ur varken hennes tankar eller hennes ansikte. Det var lika tomt som hennes röst. Hon gick runt honom och fortsatte mot sitt skåp. Adam skyndade efter. Han stod bakom henne och tittade på hennes rygg. Den sade nästan mer än hennes ansikte. Hennes ryggtavla såg väldigt ensam ut. Han ville inget annat än att lägga armarna om henne och krama henne hårt. Men nånting i situationen sade att han inte borde göra det nu. Nicole stängde tyst skåpet och vände sig om, fortfarande frånvarande.
”Nicole, snälla, prata med mig..” Vädjade Adam. Nicole visade ingen reaktion. Hon vände sig bara om och tog det steg bort men sen stannade hon och vände sig mot Adam igen. Den här gången for en ensam känsla i hennes ögon. Sorg. Hon gick närmare honom och Adam sträckte nästan fram armarna för att krama henne. Men hon omkom honom.
”Föresten, jag gör slut.” sade hon med låg röst sen vände hon sig om och lämnade en chockad Adam bakom sig.

Hon var tom. Det var konstigt. Hon borde vara fylld av hemska känslor, som hon sen skulle stänga av så klart, men de skulle finnas där. Men nu fanns det inga känslor att stänga ute. Bara en tomhet. I början hade hon inte kunnat andas av alla känslorna hon känt. Därför hade hon byggt upp en stor och tjock mur runt sitt sinne. Sen hade hon satt sig ner och bara låtit känslorna gå över. Efter det hade känslorna tagit slut. Hon hade kanske använt alla känslor hon hade. Kanske skulle hon aldrig känna något mer. Det vore kanske skönt. Men Nicole visste att känslorna skulle lomma igen. Mötet med Adam i morse hade varit en början. Sorg hade skakat om henne. Att säga till honom att hon gjorde slut var enklare än hon trodde. De var bara ord. Men känslorna de skapade, de var svårare att hantera. Nicole lutade tungt huvudet mot händerna och stirrade tomt på läraren som pratade om något om mytologi. Gårdagens händelse hade väl fortfarande inte gått in antog hon.
”Varför kan inte allt bara försvinna?” Muttrade hon trött för sig själv.
Lärarens ord skar i hennes öron, hon klarade inte av detta längre, hon måste bort. Nicole reste sig upp och gick fram mot läraren.
”Jag mår inge bra.. jag mår illa och har ont i huvudet..” Klagade hon för läraren som bekymrat tittade närmare på Nicole.
”Har du någon ni kan ringa? Som kan hämta dig?” Frågade läraren.
”Nej, men jag bor rätt nära, jag kan gå. Det klarar jag.” Försäkrade Nicole.
Läraren verkade tvivlande men nickade och lät henne gå. Hon skyndade sig ut från salen och tog sina grejer. Hon kunde inte komma ut fort nog. Hon kände att känslorna började trycka mot hennes sinne. När hon tittade mot dörren slutade hon andas. Fasen! Adam stod där och tittade på henne med en blick som fick henne att vilja börja gråta och be om ursäkt. Hon bet sig själv i läppen och stängde in sina känslor igen. Sen stålsatte hon sig och närmade sig sakta Adam.
”Snälla Nicole, prata med mig! Jag står inte ut längre. Du kan inte bara göra slut utan minsta förklaring!” Bad Adam när hon kom fram till honom. Det gjorde ont i henne. Hon ville inte såra honom. Men hans ord var fortfarande färska i henne. ”Haha, viktig? snälla du, hon är bara ett tidsfördriv!” det högg till i henne igen när hon kom ihåg. Nicole raderade alla känslor i sitt ansikte och tittade upp på Adam.
”Jag har inget mer att säga, var snäll och flytta dig så att jag kan gå ut.” Sade hon tonlöst.
”Varför då? Vart ska du? Jag tänker inte låta dig gå bara sådär! Sluta stänga mig ute..” Adams röst var sorgsen.
”Så du tänker inte flytta dig? Okey.” sade Nicole och trängde sig förbi honom. När hon kände hans kroppsvärme brast det för henne. Hon kände att tårarna tänkte tränga sig fram så hon började springa och stängde ute Adams rop bakom henne.
Hon måste drömma. Detta kunde bara inte vara verkligt. Men det gjorde för ont för att vara en dröm.
När Nicole sprungit så långt att hennes hjärta dunkade lika fort som en galopperande häst. Hon saktade in och sjönk ner på marken och lutade sig mot en byggnad. Förutom henne var det folktomt på gatan.
Hon hade berättat allt för honom. Allt. Om hennes far, mor, bakgrund. Hon hade berättat om sin sorg. Hon hade öppnat sitt hjärta för honom, gjort sig sårbar. Och så var hon bara ett tidsfördriv?
”Din dumma brud! Litar du verkligen så lite på Adam?” Sade hennes samvete till henne.
”Men han lät så.. kall, så.. känslolös. Och han lät ärlig!” Sade hon till sig själv.
”Okey. Vi säger att han menade vad han sade. Tänk på vad han berättade för dig! Han berättade om sin bakgrund, om sin gåva. Tänk på hans känslor som du känt. Tänk på hans ansikte när han tittar på dig. Skulle han titta på dig så om du bara var ett tidsfördriv?”
”Jag vet! Men varför skulle han säga något sådant? Vad hade han för anledning?” Envisades Nicole.
Hennes samvete svarade inte. Istället kom bilden av de tre killarna upp i hennes huvud. Hur de hade lutat sig mot Adam och flinat elakt. Hur de hade sagt hennes namn, som ett hot. Nicole tittade chockat upp. Gud vad korkad hon var! Självklart hade han en anledning! Han hade gjort det för att skydda henne. Killarna måste ha sagt något om att skada henne, varför visste hon inte, men det var inte viktigt. Hon måste tillbaka, hitta Adam. Nicole reste sig upp och tittade sig förvirrat omkring. Sen tog hon fram mobilen. Tre sms, alla från Adam. Hon tryckte bort dem och skrev snabbt. ”Café George, nu.”
Det var ganska lite folk på cafét och det bästa med stället var att man kunde få platser nästan helt privat. Vilket var nödvändigt för samtalet Nicole skulle ha med Adam. När hon klev innanför dörren gick hon direkt bort mot de avskilda borden, Adam skulle hitta henne.
Fem minuter efter att hon satt sig ner klev Adam flämtande in genom dörren. Nicole såg hur han tittade sig omkring i lokalen och sedan hur hans ögon låste sig vid henne. Han skyndade sig fram och ställde sig bredvid henne. Nicole svalde nervöst och kikade upp på honom. Han var helt klart förvirrad.
”Sätt dig, snälla.” Sade hon lågt och nickade mot sätet mittemot henne. Han satte sig snabbt, med blicken fäst på henne.
”Jag är ledsen, detta är ganska svårt för mig, så vänta lite..” Viskade hon. Han nickade, nästan utan att blicka. Han tittade henne djupt i ögonen.
Nicole tog ett djupt andetag, tittade ner och bröt ögonkontakten.
”Igår.. Igår när jag hade ett samtal med mig mor, ja, du minns det.. Efter det så ville jag så gärna träffa dig. Jag behövde vara nära dig. Så jag ville komma till dig snabbare, så jag tog en genväg.. Genom parken.” Hon tittade på honom genom ögonfransarna. Han hade stelnat till.
”Jag såg dig med.. killarna.” Viskade hon. Adam hade knutit nävarna.
”Vad hörde du? Nicole, vad hörde du?” frågade Adam genom tänderna.
”..Jag kom precis när du sade att jag var ett tidsfördriv..” Viskade hon så lågt att det knappt hördes.
”Fan..!” Stönade Adam och gömde ansiktet i handen. Sen tittade han snabbt på henne.
”Jag menade det inte! Det förstår du väl? Fan, det är därför du stängde mig ute.. Det är jag som sårade dig så.. Lyssna, jag fick lov att säga så, annars skulle de ge sig på dig..!” Sade han snabbt och lutade sig framåt och försökte fånga hennes blick. Hon tittade på honom och log blekt.
”Jo, jag vet det.. nu. Men då var jag förtvivlad. Jag trodde verkligen att du menade det, ända tills jag sprang från skolan och verkligen tänkte genom det, då förstod jag att du inte skulle göra något sådant.. Jag är ledsen Adam.. Jag är ledsen att jag inte litade mer på dig och pratade med dig från början..” Hon hade gråten i halsen nu och hennes röst bröts på sista ordet.
Adam reste sig snabbt och gick runt bordet och satte sig bredvid henne. Han lade ömt armarna om henne och drog henne intill sig.
”Din lilla dåre.. självklart att jag aldrig skulle mena något sådan hemskt. Och ja, du är en idiot som inte pratade med mig. Men jag kan inte klandra dig heller. Gud Nicole, jag älskar dig.” Viskade han och kramade henne hårt.
Nicole kramade honom tillbaka och lät tårarna rinna. Sen torkade hon sig om ögonen och log mot honom. ”Tack. Jag älskar dig också.” så kysste hon honom mjukt.

De satt och bara log mot varandra som två fånar i nästan en kvart innan ett mörker av tankar dök upp i Adams huvud och fick honom att stelna till.
”…om horan bor kvar. Hon har säkert gått och slappnat av sen jag stack, tror att hon är säker.”
Vilket jävla svin tänkte Adam äcklat. Mannen hade bilden av en medelålders ganska söt kvinna svävade i hans sinne. Han fortsatte sin tankegång.
”Men enligt rapporterna har hon gått och blivit en riktig feg käring. Vågar sig inte ens utanför huset. Det är bra, jag ska lära henne att hon tillhör mig även fast jag inte är där. Hon ska lära sig att känna mina händer mot hennes hals 24 timmar om dygnet. Och den där skitungen sen, hon ska lära sig att fortsätta hålla munnen tyst och att hålla sig undan.” Tankarna var mörka och smittade av hat och fick Adam att frysa. Han kanske borde ringa till polisen? Men han visste inte vart mannen bodde. Men det var något som störde honom, något som påminde honom om något. Han vände sig om lite för att titta ut genom fönstret, men det var många människor på gatan och kunde vara vem som helst, kanske han i telefonen, eller han med hunden, eller han med ryggsäcken, eller han som sträckte ut en hand för att stanna en taxi. Adam satte sig irriterad tillbaka i stolen och hann se en glimt av Nicoles vita och skräckslagna ansikte som stirrade ut genom fönstret innan hennes tankar och bilder slog Adam som en slägga i magen.
Det var bilder av hennes far när han våldtog modern. Bilder av hur en stor hand slog till henne själv så att hon for bakåt. Bilder av hennes mammas skakande kropp som skyddade dottern medan sparkarna och slagen haglade. En bild av hur en man som hon respekterat och älskat förvandlats till ett monster. Men över alla bilder var det en mening som skrek i Nicoles huvud.
”Pappa.. han är här.. han är tillbaka.. Mor..” Nicoles ansikte var så vitt att om det blivit vitare så hade det blivit genomskinligt, hennes ögon var mörka av skräck och hon darrade okontrollerat.
”Nicole, Nicole! Titta på mig!” Utbrast Adam och lutade sig fram mot henne, försökte få henne att se på honom. Hennes ögon vred sig långsamt mot honom men hon såg honom inte. Hennes ögon var tomma av ren skräck. Hon var fortfarande så chockad att hon inte ens dragit upp dörren i hennes sinne. Hennes tankar var kaotiska och skräckslagna, men han hann se en bild av fadern. Vänta, Adam hejdade sig, det var mannen som stoppat taxin!
Plötsligt vaknade Nicole till, när hon såg att han halvt stod upp och såg riktigt orolig ut åkte dörren igen och taggar vändes utåt. Han var utestängd. Hon reste sig upp och skyndade sig förbi honom. Han grep tag om hennes hand och vände henne mot sig.
”Nicole! Lyssna, jag kände din rädsla, jag hörde dig! Jag vet vem du såg. Du kan inte jaga efter honom! Nicole, lyssna på mig snälla du!” Bad han henne enträget. Han såg hur hon kom tillbaka, hur hon tittade på honom, kände att hon verkligen ville stanna. Men hon skakade häftigt på huvudet.
”Jag måste rädda mamma.. Hon.. han kommer döda henne!” Hon grät inte än, men det var nog bara för att hon var för envis. Adam kunde inte protestera, han hade ju själv hört svinets tankar, han kunde gott och väl döda Lena. Men han kunde inte släppa iväg Nicole rakt i famnen på en galen man som våldtar sin egen fru och slår sitt barn? Nej, det kunde han inte.
”Nicole, tänk, han kommer skada dig också!”
Nicole tittade på honom med en blick som fick honom att rysa.
”Det gör inget. Jag har inget emot att offra mig själv om det räddar mamma.” Viskade hon och drog till sig armen och sprang ut och bort längs gatan, hemåt.
Adam knöt händerna och morrade tyst.
”Men det har jag.”

Hon måste skynda sig! Hon måste hinna..! ”Snälla gud, låt mig hinna!” Flämtade Nicole fram genom tänderna. Hon hade aldrig trott att den här dagen skulle komma. Varför kunde han inte bara hålla sig borta? Nicole hade trott att hon skulle svimma när hon såg sin fars ansikte utanför fönstret. Och det värsta var att han hade försökt få tag på en taxi, han skulle alltså hinna hem innan henne. Dumma ben! Skynda er! Fast han kanske skulle stanna någonstans och köpa sprit? Kanske, hoppas det. Då skulle de ha tid nog att fly, sticka från lägenheten till ett säkrare ställe. Men det skulle aldrig gå! Inte i Lenas tillstånd. Fast Nicole skulle bära ut henne om det behövdes, allt skulle vara bättre än det som väntades.
Nu började Nicoles ben protestera av ansträngningen och hennes hjärta dunkade i racerfart och då inte bara av språngmarschen. Hon kände skräcken som fanns i varje cell av hennes kropp. I huvudet såg hon sin mors rädda och skakande kropp, full av blåmärken och skrapsår. Avslitet hår som ligger på golvet tillsammans med blod. Fan, hon måste skynda sig! Nicole började se lägenheten nu, snart där, snart. Hon började kika efter en bil, men det var ingen där, antingen hade han redan kommit eller så hade han inte. Tusan! Hjälplösheten gjorde henne arg. Varför kommer han nu? Han har inte rätt att komma hit och sätta skräck i dem. Han är ute ur våra liv! Han är död! De hade kanske till och med nått framsteg i Lenas problem, men så kommer han och slår allt i spillror..!
Hon rusade in i trapphuset samtidigt som hon famlade fram nycklarna i fickan. Hon stormade in i lägenheten andfådd och svettig.
”Mamma? Mamma?!” Ropade hon och hörde själv hur hysterisk hon lät.
”Nicole? Men älskling, vad är det? Vad har hänt?” Hördes Lenas röst och hennes huvud kom fram bakom en vägg in till tv rummet.
Lättnaden sköljde över Nicole som en våg. Han hade inte kommit än. Lena var säker. Nicoles ben blev som gelé och hon sjönk ihop på golvet.
”Men Nicole! Hur mår du?” Frågade Lena oroligt. Först verkade hon tveka, tittade på något bakom Nicole, men sen skyndade hon sig fram mot Nicole och böjde sig ner.
”Kom igen, res dig upp och förklara vad som har hänt.” Sade hon mjukt.
Nicole lydde och reste sig ostadigt. Det var först när hon stod upp som hon insåg något. Hon hade lämnat ytterdörren öppen, men Lena hade ändå kommit fram till henne frivilligt.
”Mamma.. Du.. Du klarade det.” Viskade hon förundrat. Lena log generat, men man såg att hon var stolt. Sen kom Nicole ihåg varför hon hade varit så rädd för att gå ut.
”Mamma! Vi måste härifrån! Snälla mamma, vi måste fly!” Utbrast hon och grep tag om Lenas axlar. Lenas ansiktsuttryck var chockat och hon rörde sig inte.
”Mamma! Lyssna på mig, vi måste sticka!” Upprepade Nicole.
”Vad är det du säger? Inser du vad du vill få mig att göra?” Viskade Lena uppskakat. Sen blänkte något till i hennes ögon och ögonen smalnade.
”Varför? Vad har hänt Nicole?” frågade hon enträget. En liten gnutta rädsla hade också smugit sig in i hennes röst.
Nicole tittade sorgset på henne. Andades långsamt in och ut.
”Mamma, vi måste sticka för att.. HAN är..”
Dörren for upp med en smäll och fick Nicole och Lena att rycka till av rädsla.
”Men se här, står ni här och ska välkomna mig hem? Vad vänligt av er.” Sade mannen i dörröppningen.
Nicole såg hur Lenas ansikte blev vitt och hur hon började skaka. Hon vände ansiktet mot mannen som skadat henne så.
”Pappa..”

Han måste skynda sig! Hon måste vara så rädd. Helt själv mot en fullvuxen våldsam man. Som dessutom har skadat hennes mor sen hon var liten. Han måste skynda sig. Måste rädda henne!

John tittade på dem med sina kalla blå ögon. Han rörde inte en min när Nicole tilltalade honom. Utan tittade bara på Lena. Sen drogs hans ena mungipa upp i ett snett hånleende.
”Du ser verkligen risig ut Lena, har du slutat äta helt eller? Och du måste verkligen färga håret, det är ju nästan grått, helt hemskt.” Sen tittade han på Nicole och log ett djuriskt flin.
”Men du, du är då din mor upp i dagen, ja, alltså, som när hon var ung och vacker. Du har en riktigt snygg kropp också, tursamt också från mor din.” Hans röst började bli hes när han troligen mindes snuskiga minnen från när han och Lena var unga. I alla fall hoppades Nicole att det var det han drömde om. Varken Lena eller Nicole rörde sig så John tittade skarpt på dem.
”Vad står ni där för och glor som två kor, ta min packning unge! Och du kvinna, häll upp ett glas åt mig!” Fräste han. Lena ryckte till och lydde automatiskt hans order. Hon försvann in i köket medan Nicole stod kvar och stirrade på sin pappa. Han mötte hennes blick och fick henne att rysa, han hade verkligen inga känslor.
”Har du något att säga? Eller är du döv? Jag sade att du skulle ta min packning!” Han tog ett hotfullt steg mot henne men hon backade inte. Det fick inte bli som det var förut, det skulle hon inte stå ut med. Hon böjde ner huvudet.
”..låta dig..” Mumlade hon.
”Vad sade du snorunge?” Frågade John och stannade upp.
Hon höjde häftigt på huvudet och blängde hatiskt på honom.
”Jag tänker inte låta dig förstöra mamma igen!” Skrek hon rakt i ansiktet på honom. Hon visste att slaget skulle komma innan han ens höjde armen. Slaget kom som en kanonkula och träffade henne över kinder med en smäll så att hon for bakåt och in i väggen. Kinden gjorde ont och hon kände blodsmak i munnen. John tornade upp sig framför henne som en svart skugga fylld av ondska.
”Din jävla horunge, du ska inte tilltala mig på det viset, hör du det?! Om du inte gör som jag säger och håller tyst så ska jag straffa dig så att du inte kan gå på flera dagar!” Hotade han henne. Han hade inte ens höjt rösten, den var låg och isande kall.
”På vilket sätt då? På samma sätt som du fick mamma att inte kunna gå på flera dagar? Tänker du våldta mig? Din egen dotter? Du är inget annat än ett monster!” Skrek Nicole. Hon såg hur Lena kom ut i hallen med skräckslagna ögon. Självklart hade hon hört allt. Fan dig Nicole, bannade hon sig själv. Varför kunde du inte bara hålla käft och lyda så hade ni kanske klarat er! Men nu har du försatt både dig och Lena i fara! Ditt jäkla pucko!
John var illröd i ansiktet och Nicole såg blodådrorna i hans panna. Han skulle nog kunna döda henne nu. Nicole blundade hårt när han höjde handen.
”Nej! Låt henne vara! Låt henne vara!” Skrek Lena och kastade sig fram mot John, grep tag i hans arm och klängde sig fast.
Nicole öppnade överraskat ögonen och tittade skrämt på Lena. Det var första gången som Lena kämpat emot John, innan har hon bara hoppat emellan och tagit slagen istället för Nicole. Vem visste vad han skulle göra nu. Han såg faktiskt också ganska förvånad ut, visste nog inte riktigt hur han skulle reagera. Men sen glittrade det till i hans ögon och han log upphetsat.
”Men se där. Du verkar ha fått tillbaka lite glöd sen jag åkte, vilken trevlig överraskning. Du var ganska tråkig i slutet, det är alltid roligare med lite motstånd. Idag ska jag ha kul.” Han hade höjt en hand och lagt den under Lenas haka. Hennes ögon var vidöppna och skräckslagna, men hon släppte inte taget. John tittade ner mot Nicole.
”Gå ut härifrån unge, om du inte vill ha fler dåliga minnen vill säga.”
Nicoles ilska steg. Hon var arg på sin mamma också. Hon reste sig upp och stödde sig mot väggen.
”Nej. Jag tänker inte backa längre. Du ska inte få förstöra vårt liv längre.” Hon vände sig mot Lena. ”Jag är besviken på dig. Jag är glad över att du vill skydda mig. Men det är väl lite försent för det nu? I fem år har jag skyddat och tröstat dig. Det enda jag vill ha av dig nu, är lite mod. Mod till att slänga ut den här skitstöveln och monstret ut ur våra liv! I hela mitt liv har du gett efter för honom, gjort som han velat, du har praktiskt taget lagt dig under honom! Har du ingen stolthet? Hur kan du låta honom förtära dig och sen se dig själv i spegeln? Nej, visst ja, det kan du väl nästan inte?” Nicole drog ett djupt andetag och tittade sorgset på sin mor. ”Mamma, jag vet att du är rädd, det är jag med, livrädd. Men jag vill inte att detta ska få fortsätta! Snälla mamma, stå upp för dig själv!”
Den här gången kom slaget oväntat, den träffade Nicole på samma kind som innan och sved mer än förut. När hon tittade upp såg hon John titta ilsket på henne och att han med andra handen hade ett fast tag om Lenas hår och drog det bakåt så att hon skrek till.
”Släpp henne!” Skrek Nicole och försökte resa sig upp men John knuffade tillbaka henne. ”
”När ska du inse fakta? Hon kommer inte att gå emot mig. Det har hon aldrig gjort som du sa. Hon är för feg, och för klen. Jag äger henne och hon vet det. Hon tycker till och med om det. Så om du bara ligger kvar där så ska jag ta hand om din mor.”
Medan han hade pratat hade han inte märkt att Lena höll i någonting. Hon gjorde en plötslig handrörelse och John skrek till. I hans arm satt en sax nedstucken. Hans hand släppte taget om Lenas hår och hon backade undan, ställde sig framför Nicole.
”Du har rätt om en sak. Jag gick aldrig emot dig förut. Jag inser nu vilket misstag det var. Jag vet att jag inte har styrkan att gå emot dig, jag har inte ens modet. Men jag har något som får mig att kämpa, och jag tänker inte låta dig skada det!” Väste Lena fram samtidigt som hon höjde en skyddande arm framför Nicole.
Blodet rann från Johns arm och han väste ilsket mellan tänderna.
”Du.. Hur vågar du.. Din slampa!” Han reste sig upp, drog ur saxen och slog till Lena hårt över ansiktet så att hon ramlade ner på golvet. Sen vände han sig mot Nicole.
”Det är ditt fel. Varför fick du lov att födas? Du är bara ett problem som jag fick lov att gå runt varje gång jag ville njuta av sex. Du är bara en pengaätande odjur som lever i MIN lägenhet! Men nu får det vara nog.” Han närmade sig henne med ilskna steg. Nicole var livrädd, hon kröp ihop på golvet och höjde armarna för att skydda sig mot slagen som hon visste skulle komma. Minnen från förr blixtrade förbi, han skulle inte låta henne leva. Hon skulle dö där, på golvet, mördad av sin egen far. Hon kände ett vinddrag och såg sin mor kasta sig över henne, sen hörde hon hur ytterdörren for upp och såg hur en mörk skepnad for fram över golvet och slog ner hennes far till marken. När hon satte sig upp med Lenas armar om sig såg hon till sig förskräckelse att det var Adam som låg ovanpå John och tryckte ner honom på marken. John hade blivit så tagen av överraskningen att han först låg helt stilla av förvåning. Men nu ilsknade han till och lyckades slita loss en hand. Han slog till Adam med knytnäven och fick honom att ragla till men han hittade snabbt balansen igen och slog tillbaka så att Johns läpp sprack. De brottades på marken i flera minuter innan man tydligt såg att Adam började få övertaget, han kom runt Johns rygg och tryckte upp hans arm bakom honom, sen hade han helt plötsligt saxen som Lena använt i handen och tryckte den mot Johns hals. John slutade kämpa och blev stilla.
”Nu vill jag att du lyssnar på mig.” Väste Adam fram mellan flämtningarna. ”Jag vet att du är envis som en åsna och vägrar erkänna en förlust, men nu har du inget annat val. Nu vill jag be dig att bara sitta still ända tills polisen kommer och tar dig. Jag ringde dem innan jag kom förstår du. Bara en säkerhetsåtgärd ifall det skulle sluta såhär. Det är synd att jag måste ta fast min flickväns pappa, men ett arsle som du hör hemma bakom lås och bom! Och jag skulle inte för något i världen låta dig smita undan efter allt du gjort mot Nicole och Lena. Det är ganska frestande att bara skära av dig halsen här och nu.” Hotade Adam och tryckte saxen hårdare mot Johns hals. Nicole såg hur John svalde hårt. Hon reste sig upp och gick närmare. Adam tittade upp på henne med oroliga ögon.
”Mår du bra, har du brutit något? Självklart att du inte mår bra.” Morrade han och blängde på John med mörka ögon.
Nicole log blekt och sjönk ner bredvid Adam.
”Nej, jag mår bra, nu när du är här.” Hon lutade huvudet mot hans axel och viskade tyst.
”Tack för att du kom.”
Han lutade huvudet mot hennes och hon kände hur han slappnade av och hörde hur hans hjärta dunkade mot hans bröst. Han hade verkligen varit rädd.
Plötsligt kom Nicole på vem som satt framför dem och hon stelnade till och backade ett litet steg bort, Adam märkte det.
”Det är lugnt, han kommer inte göra något. Jag vet det.” Han blinkade mot henne och hon förstod att han hade hört det. Hon log mot honom. Sen kastade Nicole en blick mot mamma och var snabbt på fötter igen. Hon skakade fortfarande, och höll sig för sidan där John måste ha gjort henne illa. Nicole sprang fram till henne och gav henne en kram, tröstade henne. Hon hörde hur Lena viskade i hennes öra.
”Vem… Vem är han?”
Nicole tittade på henne och undrade vad hon menade, följde hennes blick och såg att hon tittade på Adam med rädd men tacksam min. Han mötte hennes blick och såg orolig ut, nervös.
”Det mamma, är Adam. Min pojkvän, du vet.” sade Nicole försiktigt. Hon såg hur Lena stelnade till och fortsätta att stirra på Adam som nu verkade vilja vrida sig där han satt med en kniv mot min fars hals.
Så såg Nicole att Lena nickade svagt.
”Ja, han är nog bra. Han verkar då kunna skydda dig och vill göra det.” Hon vände ansiktet mot Nicole som väntade spänt. ”Det är okey Nicole, jag tänker inte säga något annat.”
Nicole slappnade av och log stort mot Lena trots vad som satt några steg bredvid dem. Hon vände huvudet mot John som fortfarande satt som på nålar, men han blängde på henne när hon mötte hans blick. Han gömde då inte sitt hat, låtsades inte vara ångerfull över vad han gjort eller försökte be om ursäkt. Han blängde bara mot henne och höll tyst. Han var som ett envist litet barn. Ett ondsint barn dock.
Nicole reste sig upp och gick tveksamt fram mot honom. Hon ställde sig framför honom och mötte hans svarta blick som innan dess hade skrämt livet ur henne, som hade gjort henne kall ända in till märgen, gjort benen till spagetti av skräck och hennes hjärta att skrika. Han log mot henne, ett flin som innan alltid varit en varning för vad som skulle komma.
”Så du har också fångat någon?” Frågade han hånfullt ”Trodde aldrig det skulle hända. Det verkar som om du är den klängiga typen, den som alltid vill bli skyddad. Den som låter mannen slåss åt en. Den veka typen. Det trodde jag faktiskt inte om dig.” Han hade fortfarande hånfull röst. Nicole tittade på honom och mindes hur han innan hade varit hennes värsta mardröm.
”Ja, jag behöver någon att skydda mig, eftersom ingen någonsin gjorde det förut, förutom mamma, men det skadade mig inombords istället. Jag inser nu hur patetisk du egentligen är. Även nu, när det faktiskt är över för dig, så försöker du få mig att må dåligt, få mig att inte lita på någon. Du är en ond, patetisk skitstövel.” Sade hon med lugn kall röst. Samma som han alltid använt på henne. Han var chockad, det såg man. Men han sade inget, inte ens när ilskan steg i honom och färgade hans ansikte rött.

Polisen kom efter fem minuter, Nicole och Adam fick lov att förklara vad som hade hänt med alla detaljer. Nicole förklarade även väldigt tyst vad han gjort mot henne och Lena i flera år. Poliserna de pratade med var professionella och reagerade inte på något speciellt sätt över berättelsen, men en poliskvinna som gick förbi tittade medlidande på dem. De tog iväg John som protesterade högljutt och sade att han ville ha en advokat, att han sade rättigheter. Sen stängdes han klagoljud in av bildörren. När Nicole vände sig om såg hon Lena stå i dörröppningen och klamrade sig fast vid karmen och såg rädd men beslutsam ut.
Nicole gick dit och lade handen på hennes arm.
”Hur är det mamma?” Frågade hon lågt.
”Bättre än på länge..” Svarade Lena men såg fortfarande blek ut.
Nicole såg att det var något som Lena ville, hon stod inte bara där utan anledning.
”Mamma, vad är det?” Frågade hon.
Lena tvekade lite, men lyfte trotsigt upp hakan.
”Jag behöver se honom.. åka härifrån.. om jag ska klara av att.. bli bättre.” Viskade hon och sänkte huvudet. Hon skämdes, förstod Nicole plötsligt.
”Jag är ledsen Nicole, att jag varit så feg och aldrig tänkt på dig och hur du känner. Jag var bara rädd..” Lena hade gråten i halsen och Nicole lade armarna om henne och kramade henne hårt.
”Jag förstår det, jag säger inte att det inte gör något, det sårade mig, men jag förstår varför du gjorde det, det är därför jag stod ut med det och lät dig vara ifred, men det var även fel av mig att göra så. Låta dig vara menar jag. Jag borde ha sagt vad jag kände redan innan. Förlåt.” Nicole log mjukt mot Lena som besvarade det med ett litet blekt leende. Nicole kramade henne igen och gick tillbaka till Adam som stod och väntade på henne. När hon kom fram smet han in sin arm runt hennes midja och kramade henne hårt.
”Jag var så rädd att han skulle döda dig. Att jag aldrig skulle få se dig le eller rodna eller bli arg.. Jag trodde att jag inte skulle få höra dina hjärtslag igen. Jag var så rädd..” Viskade han med hes röst och kysste hennes hår. Så stod vi medan vi såg på när poliserna körde iväg med John sittande i baksätet och skrek. När han fick syn på Nicole tystnade han och mötte hennes blick. Han gjorde ingenting, blängde inte, pekade inte finger eller skrek. Han tittade bara på henne. PÅ ett sätt som skrämde henne nästan lika mycket som han brukade göra. Han hatade henne med ett så starkt hat att det förtärde honom. Han skulle inte förlåta henne för detta. Inte Adam heller. Nicole lutade huvudet mot Adams axel och blundade hårt. Han hörde vad hon tänkte och viskade lugnade i hennes öra.
”Jag kommer inte låta honom göra dig illa igen, jag lovar och svär. Om han någonsin skulle komma fram till dig så kommer jag slå ihjäl honom, två gånger om.”
Nicole gillade inte direkt tanken på att Adam skulle döda någon för hennes skull, men om det kom fram till det så skulle hon vara där och stoppa honom.

Tiden gick och dagarna var som vanligt, Nicole och Adam gick till skolan och väl där umgicks de så mycket som möjligt med varandra. Nicole började försöka prata med sina klasskompisar, hon försökte även prata lite om sina föräldrar, men det skulle ta tid innan hon vågade berätta allt för någon igen. Hennes mamma försökte dagligen att bli modigare och gå ut och hon kom sakta men säkert närmare sitt mål, även om det skulle dröja innan hon skulle kunna börja träffa flera främlingar samtidigt.
Nicole visste att framtiden var väldigt osäker, att det inte alls var säkert att Lena skulle klara av att gå ut, om Nicole någonsin skulle klara av att berätta sin historia för sina kompisar eller ens om de skulle slippa John hädanefter. Men i all denna ovisshet var det en sak som Nicole visste med total säkerhet. Hon tittade på Adam som satt bredvid och tittade på henne och hon visste att de båda tänkte samma tanke.
De skulle alltid vara där för varandra.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
Låtsaskompis, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

6 kommentarer

  1. miranda Skriver:

    Väldigt gripande novell! Läste den i sträck. Jag tycker den liknar Twilight mycket och sandor/ ida lite. Är det de böckerna du fått insperation från?
    Jag gillade den väldigt mycket och hoppas du fortsätter att skriva mer ” egna” saker för du skriver bra!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. doris Skriver:

    noveller är inte så långa

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Aller Skriver:

    Haha! Strunta i om den är lång eller kort (doris). Jag tycker den var bra och jag håller med Miranda, den liknar faktiskt Sandor/Ida. (I love the movie).

    Fortsätt så :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. Lollo Skriver:

    VEt inte vad jag ska säja… den var… en av de bästa noveller jag läst!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  5. Minna Skriver:

    Håller med om att den var för lång för att vara en novell men det bryr jag mig inte om. Väldigt väl skriven och gripande berättelse, så pass att jag började gråta. Fortsätt så här, det var verkligen jätte bra!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  6. fannyyyy Skriver:

    ÅÅååååh Vad bra den var!!! Jag läste hela i sträck, och den var väldigt fin och gripande!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.