Corbitts öde hus

Första besöket

Jag kommer inte ihåg hur jag först mötte Peter. Faktum är att jag kommer inte ens ihåg Peters efternamn men jag hoppas att ni, kära läsare, kan ursäkta min glömska när ni läser min återgivelse av det jag har sett för det jag såg har etsats in med sådan kraft i mitt minne att mindre, triviala detaljer verkar ha utplånats från nämnda minne.
Åter till saken. Efter att ha tagit kontakt med (eller rentav ha kontaktats av) Peter bestämde vi ett möte för att diskutera detaljer om våran affär. Ni förstår, jag är en privatdetektiv och hade (märk min böjning av verbet!) ett stort intresse för det ockulta. Detta banade väg för många arbetstillfällen som mina kollegor skulle dra sig för att acceptera. Man kan kort och gott säga att mina kunskaper om det ockulta och övernaturliga gav trovärdiga ”lösningar” till de vidskepligas problem. Många personer skulle nog kalla mig för en lurendrejare men jag ansåg och anser än i denna dag att jag gav frid till deras oroliga sinnen – mot en viss betalning, givetvis. Jag är inget helgon och bara sådana klarar av att leva på ingenting medan de för gott.
Nej! Nu måste jag fokusera. Kanske svävar jag ut såhär eftersom att skriva ner det jag har råkat ut för skulle innebära att jag skulle genomleva det igen, även om bara i mitt eget huvud.
Jag mötte Peter i staden Sanctuary – fristad – som låg på den engelska västkusten, inte alltför långt från Skottland. Jag kommer ihåg att mitt dåtida skarpa sinne tyckte att det var något lurt med det namnet. För att förtjäna ett sådant namn måste det ha funnits en fiende men om den var av militär natur borde staden hellre ha hetat Stronghold eller något liknande.
Som jag skrev så mötte jag Peter, på ett kafé, tror jag, och vi började diskutera mitt arbete. Mot en betalning på 25 pund om dagen för att undersöka ett visst hus och ytterligare 200 pund om jag kunde konstatera om huset i fråga var ofarlig att hyra ut. På den tiden var det en ypperligt stor summa pengar även om man räknar bort mina resekostnader till och från staden.
Huset i fråga var ett gammalt hus på Captain’s Road norr i staden. Detta och följande, kan jag tillägga, kommer i huvudsak från mina anteckningar.
Som jag sade ligger huset norrut. Jag gjorde som jag brukade och besökte huset. Det var ett gammalt och malplacerat tvåvåningshus med ett krucifix uppspikat direkt under taknocken där det var skyddat mot regn. I solens bortdöende sken såg jesusfiguren och hela huset blodrött ut och jag vet inte vilken färg det egentligen hade. Jag gick in, tände lyset och började snabbt söka igenom undervåningen metodiskt. Våningen bestod av en korridor som löpte igenom hela huset och slutade i två trappor – den till höger gick ner till källaren och den till vänster gick upp till övervåningen. Korridoren kantades av tre dörrar på vänster sida och två på höger med dörrarna på ändarna parallellt mot varandra. Den första dörren till vänster gick till ett långsmalt rum fullt med gamla packlårar och andra behållare. En och annan möbel stod också att finna där så som en byrå tätt mot väggen. Eftersom den var så nära gick jag igenom lådorna men hittade endast ett fynd. I översta lådan hittade jag en ask som innehöll svartvita fotografier av en okänd text av vad jag tror var mayansk text. På askens lock står det Codex Corozal. Jag stoppade ner den i fickan eftersom jag är bekant med en psykolog som arbetar här i Sanctuary. Han har ett intresse av allt som rör den förlorade mayanska kulturen. Om han skulle kunna översätta den skulle den kunna ge information om det här ”fallet”. Därefter gick jag till det andra rummet på vänster sida som också det var av samma form. Det rummet innehöll trasiga möbler av trä och annat brännbart som gick att bryta sönder till bränsle för en vedspis. Den tredje dörren ledden till en liten hall som innehöll en klädhängare med kappor, backar med kol och en sidoutgång. Jag har noterat att den hade tre spärrar och två lås. När jag snabbt letade igenom kapporna såg jag två namn skrivna i dem; Vittorio och Gabriela Macario. Med tanke på kappornas storlekar så kom jag fort fram till att de måste vara föräldrarna. Två mindre kappor gav mig anledning till att tro på att det var två barn.
Första dörren till höger var en dubbel dörr som ledde ett stort vardagsrum med vanliga möbler och apparater som soffan och radion bredvid. Mot en av väggarna stod en kamin som troligtvis eldades med kolen i hallen. Tre fönster täckte två av väggarna. Det enda ovanliga var mängden katolska symboler. Det verkade lite väl många krucifix, även för en katolsk familj. Kanske var fadern präst? Från en dörr i vardagsrummet kom jag in i matsalen som innehöll ett stort och dyrt mahognybord kantat med sju stolar. Bordet var dukat och mitt på bordet stod en gryta kantad med råttavföring. Vad som än hände här skedde innan någon hann ta av maten. Råttorna fick den åtminstone inte att helt gå till spillo. Tvärs över bordet såg jag ännu en dörr som måste ha lett in i rummet andra dörren till höger i korridoren. Ovillig att närma mig grytan och dess innehåll gick jag genom vardagsrummet och ut i korridoren. När jag öppnade dörren fick jag genast en kväljande stank mot ansiktet. Rummet var ett kök och stanken kom från alla ruttnande matvaror och den stora ansamling råttavföring som jag hittade i matsalen. Jag fick också syn på en vedspis och flera flaskor vin med handskrivna etiketter.. Detta gav upphov till att familjen Macario flyttade hit från ett annat land. Vinflaskorna visade på ett sydeuropeiskt ursprung och med efternamnet skulle jag kunna våga mig på att gissa Italien som deras ursprungsland. Detta stämmde bra med alla katolska symboler här i det protestantiska England.
Efter att ha stängt dörren efter mig så vände jag mig mot de båda trappor. En gick upp till övervåningen och en gick ner till källaren. Jag bestämde mig för att ta den vänstra trappan upp. Mitt minne är som sagt svagt men jag tror jag gick uppåt först eftersom jag tyckte mig höra en duns uppifrån. Jag gick upp för trappan som svängde till vänster och fann mig ståendes i änden av ännu en korridor. Till höger om korridoren fanns tre fönster med jämt mellanrum. Var fönster lyste upp en dörr. Det fanns också ett badrum med öppen dörr och ett proppskåp på väggen bredvid. Lika metodiskt som jag gick igenom undervåningen tog jag mig nu an övervåningen. Badrummet visade sig innehålla det vanliga. Ett handfat, en toalett och ett badkar med diverse vattenrör som syntes på väggarna.. Den första dörren visade ett sovrum innehållandes en dubbelsäng, en bokhylla till höger om dörren och ett fönster som vette ut över taket av första våningen. Bokhyllan var fylld med svartvita fotografier och vissa blekta färgfotografier av familjen Macario och det rådde inget tvivel av att Vittorio och Gabriela delade detta rum. Fotografierna avslöjade också att de faktiskt hade två barn som jag tidigare hade misstänkt och en titt in i det andra rummet visade barnens två sängar och leksaker som låg utspridda på golvet.
Innan jag hann ta mig en närmre titt på det rummet hörde jag en duns från rummet bredvid. Det rum som jag ännu inte har besökt. Den här gången var jag helt säker på min sak. Det är något som gör dessa ljud! Det vet jag med säkerhet för mitt minnes välsignade slöja har dragits undan. Jag gick tyst ut ur rummet med den skicklighet man får av ungdomens stadiga handlag kombinerat med detektivens uppövade förmåga att röra sig ljudlöst närhelst han känner för det. Jag ställde mig med ryggen tätt mot den mörka väggen bredvid dörren förr att undvika att bli sedd igenom springorna mellan dörrens sidor och dörrposterna. Jag kommer tydligt ihåg hur stickorna på den omålade dörrposten hotade att tränga in i min kind när jag sträckte min hand mot dörrhandtaget. Dörren svängde utåt mot mig vilket var högst olägligt eftersom väggen på andra sidan dörren var för liten att gömma sig bakom. Trots detta lade jag fingrarna runt handtaget och lyssnade. Närhelst jag skulle höra personen i rummet röra på sig skulle jag öppna dörren och överraska denne. Vad jag önskade att jag tog med mig min revolver!
Lång tid gick utan ett ljud ljöd från rummet. Kanske inbillade jag mig det? Jag bestämde mig för att vrida om dörrhandtaget och ta risken.
Till mitt försvar av följande händelse kan jag säga att jag var ordentligt nervös. Jag stod just i färd med att konfrontera en okänd fiende (i mitt yrke är alla fiender tills jag har lärt känna dem och, alldeles för ofta, då med) obeväpnad i ett hus som enlig Peter skall hemsökas av något.
I min nervositet lyckades jag inte stiga åt sidan i tid utan fick dörrens kant över pannan i närheten av tinningen och läpparna när jag slängde upp dörren.
Omtöcknad av smällen staplade jag bakåt men inte utan att få rummet ur sikte. Medan dörren sakta forsatte sin nästan hejdade bana mot väggen såg jag in i ett tomt rum medan en bula började utvecklas obarmhärtigt på min stackars panna. Bula och fläskläpp till trots så gick jag in i rummet. Det var tomt bortsett från en gammal säng mot väggen bredvid dörröppningen och det fönster som knappt klarade av att lysa upp fönstret vid denna sena timma. Madrassen som var väldigt gammal – kanske från tiden när huset ursprungligen byggdes – stank av förrutnelse. Jag hade inte varit förvånad om en eller annan råtta hade byggt bon och sedan dött där i. Jag gick in i rummet och ställde mig i mitten. Jag roterade långsamt medan jag iaktog allt som skulle kunna vara av värde i min undersökning (och hur jag gick till väga för att ”bannlysa” spöket) men jag såg absolut ingenting som var av värde. Det var självklart att familjen Macario inte använde detta rum av en eller annan anledning.
Plötsligt fick jag en droppe i nacken. Jag tittade upp i taket och ännu en droppe hamnade i mitt öga. Jag sänkte huvudet och gick bakåt medan jag med fingrarna torkade mitt öga. Något lätt oljigt fastnade på mina fingrar och när jag tittade upp igen såg jag allt genom det ögat i en sorts röd dimma som om jag hade tagit ett fotografi med bara röd färg. Jag tittade på fingrarna och de var också röda som av blod. Nu tittade jag i taket och såg en syn vars like jag inte hade skådat någonsin förrut. I taket har en blodröd fläck växt sig stor och från dess mitt droppar det ner på trägolvet och sögs upp nästan lika fort som det hade matrialiserats precis ovanför mitt huvud. Droppandet ökade i styrka och efter bara ett par sekunder efter bara ett par sekunder efter den första droppen träffade min nacke kan man beskriva strömmen av blodröd vätska som rinnande! Jag vände mig om och jag snabbt till fönstret. I min hjärna hade jag gjort kopplingen att någon ligger ovanför och häller ner denna vätska men det till trots var synen så intensiv att jag var tvungen att få frisk luft men innan jag hann öppna fönstret hörde jag ett högljutt skrapande och något träffade mig lågt och jag kastades ut genom fönstret. Glasskärvor trängde in i mitt ansikte och mina händer medan jag rullade nerför taket ovanför nedervåningen. Medan jag rullade tittade jag upp mot fönstret. Var det än var så träffade det mig så lågt att jag inte kan se det men min hjärna registrerade ytterligare en sak. Taket var så lågt att ingen hade kunnat gömma sig mellan inner och yttertaket för att hälla ner vätskan. Precis innan taket tog slut och det riktiga fallet påbörjades slog jag huvudet i en takpanna och förlorade medvetandet.

Sjukhuset:

När jag vaknade låg jag i en sjukhussäng på Sanctuarys kombinerade sjukhus och psykiatri. Medan jag återhämtade mig från mina skador som inkluderade en bruten vänsterarm, en rejäl hjärnskakning och en mängd skärsår i händerna. Eftersom jag hade yrat om det jag sett under mitt besök i huset tror jag de överdrev min hjärnskakning och mot doktorns order lämnade jag min sal för att gå till psykiatriavdelningen och till min mayaintresserade vän som jag nämnde hastigt tidigare. Scott Thomas, vilket är hans namn, blev förvånad att se mig stiga in på hans kontor, lätt haltande med bandage runt huvudet, plåster på händerna och armen i gips. Efter jag hade lugnat honom och sagt att mina skador bara är ytliga, med undantaget av armen, så klargjorde jag om mitt ärende vilket naturligtvis var den ask innehållandes fotografier av Codex Corozal jag hittade i byrån på nedervåningen. Thomas bekräftade min gissning om att det var mayanska och han berättade att den här codexen är helt okänd för honom och fotografiernas ålder säger att det inte är ett nytt fynd. Han gick även vidare med att berätta för mig att Corozal är ett område i Brittiska Honduras, numera känt som Belize, och att codexen måste härstamma därifrån.
Mycket entuiastisk över detta frågade jag Thomas om han skulle kunna översätta den. Bedrövat skakade han på huvudet och förklarade att endast tre codices (fyra i dagens läge) är upptäckta och att ingen har lyckats dechiffrera mayaindianernas tecken. Ett i synnerhet brutalt bakslag i min utredning att en av mina två ledtrådar som jag upptäckte under mitt besök är helt otydbar. Jag tackade för att han tog emot mig och svarade på mina frågor. Jag lät honom behålla asken med oanvändbara bilder mot ett löfte om att aldrig yppa ett ord om detta utan min tillåtelse. Att det var fotografier och inte ett original gjorde att han ändå inte hade kunnat avslöja det för allmänheten utan att bli förlöjligad som psykologen som lekte arkeolog.
Jag gick tillbaka till mitt rum i tid för doktorns inspektion av mitt huvud. Efter han hade gott satte jag mig ner och gick igenom mina anteckningar. Mitt resonerande ledde bara till än större förvirring och en mängd bortslösade sidor i mitt anteckningsblock. När en sjuksköterska kom in med kvällsmat till mitt rum bestämde jag mig för att gå efter min andra ledtråd. Jag frågade henne om hon kände till familjen Macario. Hon tittade förbryllat på mig och svarade jakande. Det råkade till och med vara så att både Vittorio och Gabriela Macario var inskrivna i psykiatriavdelningen på just detta sjukhus! En ofattbar tur att båda skulle finnas här. Barnen däremot visste hon inget om.
Jag bestämde mig för att det inte var något värt att störa dem så här sent – jag hade sovt långt in på förmiddagen, vaknat i tid för middag och så talade jag mer med Thomas än bara codexen.
Nästa morgon när jag hade vaknat gjorde jag mig i ordning, åt min frukost och undersöktes en sista gång. Närhelst under dagen fick jag gå från sjukhuset så länge jag kom tillbaka regelbundet för min brutna arm.
Efter att ha förberett några frågor gick jag till receptionen utanför psykiatriavdelningen. Kvinnan bakom disken gjorde mig till viljes och visade mig två filer, en över vardera person. Tydligen hade Vittorio knivhuggit sin fru i magen med en kökskniv efter att ha brutalt styckat deras två barn med ovan nämnda kniv. Nu sitter han i sin cell med tvångsjacka och pendlar mellan okontrollerat ursinne och lika okontrollerat gråtande. Intressant nog så var det inget som tydde på bipolaritet. Snarare en mycket förvrängd form av extrem personlighetsklyvning. Han växlade mellan en enorm lust att orsaka skada och oerhörd ånger över vad han gjorde. Gabriela hade visst mått psykologiskt illa redan före händelsen och när Vittorio bröt samman totalt skadades hennes psyke så svårt att bara hennes katolska bakgrund har hindrat henne flera gånger från att ta det sista steget till självmord. Var gång hade hon ångrat sig och sedan frågat efter en präst att bikta sig hos. Om hon hade fått släppas ut i världen skulle den nästan garanterat ha trasat sönder hennes vilja att leva.
Lite senare stod jag utanför en dörr märkt ”Rum 49” och tittade in genom en tjock glasruta. Jag såg den stackars uppenbarelse som man kallar Vittorio Macario. Han låg precis som beskrivet i filen men ändå var allt radikalt annorlunda. Inte mycket kan jämföras med att se Vittorio liggandes i fosterställning medan han utstötte fruktansvärda vrål av sorg i sin madrasserade cell. Trots ljudisoleringen kunde man inte undgå att höra hans plågade skrik som endast stannade när han snyftande drog in sjukhusets unkna luft. Som detektiv har jag sett många saker som har övertygat mig om att inte släppa ut några barn i världen men här ligger en man som gjorde det värsta en far kan göra.
Mina tränade nerver till trots så var jag ordentligt skärrad när jag gick vidare till nästa korridor och rum nummer 58. Gabriela Macario satt i ett nästan identiskt rum med madrasserade väggar för att hindra henne från att skada sig. Det som skiljde sig var gallret i dörren till skillnad från glasrutan och att det inte syntes några tecken på ljudisolering. Gabriela satt framför ett besynerlig bord vars ytor också såg ut att vara madrasserade. På bordet låg ett antal klassiska böcker och berättelser av komisk eller annan allmän positiv karaktär så som Don Quijote av den spanske Cervantes, Så tuktas en argbigga av William Shakespeare och Paradiset från Dantes komedi. Hur man lät en kvinna som inte fick uppröras läsa den uppenbart kvinnofientliga Så tuktas en argbigga i dessa tider där suffragetter demonstrerar är bortom mitt förstånd. En uppenbart lärd kvinna satt här och läste. Jag frågade en av sköterskorna om jag fick tala lite snabbt med Gabriela och snart satt jag på en mjuk pall framför vår plågade vän.
Jag försökte väldigt varsamt leda in vårt samtal på den händelse som fick henne inlagd på detta institut men inte ens de varsamma orden hos en väloljad politiker hade kunnat lirka sig in där utan oönskade effekter. Under gråt berättade Gabriela om sin tid i huset:

Då hon och hennes man köpte sin nya bostad från familjen Corbitts stärbenhus verkade allt frid och fröjd men nästan genast började hon drömma mardrömmar. Eftersom de var djupt religiösa så kallade de på en präst. Prästen i fråga var katolsk och stänkte vigvatten i varenda rum i huset, inklusive det oanvända sovrummet, och läste böner. Natten därpå drömde hon ytterligare en mardröm. I drömmen låg hon i sängen bredvid sin make, vaken, medan en svart skugga stod lutad över sängen. Skuggan böjde sig ner över Gabriela, som var helt paralyserad, med sin öppna mun med stinkande andedräkt och ruttnande tänder som en reva i verkligheten. Just då vaknade hon alltid med ett ryck. Den här drömmen blev vanligare och vanligare tills den slutligen helt ersatte de andra mardrömmarna.
Nästan ett år efter flytten till huset och då flera månader efter att ha plågats av denna drömmen bestämde sig Vittorio för att noggrannare genomsöka källaren. Han hade genom sitt arbete (Vittorio var anställd på en begravningsbyrå och inte präst som jag tidigare misstänkte) fått reda på att Walter Corbitt, den tidigare ägaren, var begravd i ovan nämnda källare, i enlighet med sitt testamente. En präst – inte den som familjen Macario bad om hjälp av – hade säkerställt att allt stod juridiskt korrekt till i Corbitts önskan att få begravas i sitt hus.
Vittorio ägnade en eftermiddag till att röja i källaren och redan natten som följde ändrades drömmens karaktär.
Samma mörka skugga stod vid sängens fotända. Den stod där länge medan Gabriela var förlamad av samma orubbliga skräck som bara kan existera i drömmen. Efter en evighet böjde sig skuggan över sängen. Gabriela kunde inte stänga ögonen medan skuggan böjde sig ner över Vittorio och iaktog honom.
Dagen efter var hon mycket trött, som om hon inte hade sovit alls. Vittorio var mycket oroad men var övertygad av att det bara var hjärnspöken. Trots allt hade ju en präst välsignat varenda rum i huset. Den eftermiddagen använde Vittorio till att frakta bort allt bråte i källaren och att städa i ordning det som han hade sparat. Ingenstans kunde han hitta graven.
Den följande nattens dröm började också med att Gabriela såg den nattsvarta skuggan vid sängens ände. Utan tvekan böjde sig mörkret över Vittorio som i föregående kväll och viskade i hans öra. Detta viskande var hemskt och gick inte att uppfatta. Det gled omkring utanför hennes uppfattning och hon kunde inte ens höra om det var engelska. Efter ytterligare en evighet av skräckfylld betraktande av skuggans nattsvarta yta vilandes över Vittorio vaknade äntligen Gabriela.
Dagen som följde på natten var en lördag och Vittorio gled som en osalig ande runt huset. Barnen var till och med rädda för att gå nära honom eller för att leka så högt att det skulle kunna störa honom.
Till kvällen gick de alla och lade sig. Gabriela nattade sina två barn i rummet bredvid och gick sedan in i det större sovrummet där Vittorio redan låg sovandes. Oanandes lade sig Gabriela ner. Som vanligt tog det tid innan hon gled iväg till sina plågande drömmar.
Skuggan stod än en gång vid fotänden. Den rörde sig snabbt och gled med sitt mörker över Vittorio. Den evigt mörka skuggan tog tag i Vittorios axlar med långa, magra, skelettfingrar och drog upp honom i sittande ställning. Nu tog mörkret istället tag i Vittorios ena axel och ledde honom upp ur sängen och genom rummet. Vittorio gick genom dörren och till vänster mot de andra sovrummen med skuggan bakom som ledsagare med fingrar böjda över Vittorios axlar.
Gabrielas lungor vägrade göra något annat än att andas tungt, hur mycket hon än ville skrika, ända tills äntligen, hon skrek! Hon skrek och flög upp ur sängen – ur drömmen – och sprang ut i korridoren och in i barnens rum där det riktiga skriket hördes.

Mer fick jag inte ut ur Gabriela innan jag blev utkörd ur rummet av en sköterska som hade hört Gabrielas förfärade utrop och skrik när hon försökte beskriva det som hade hänt.

Andra besöket:

Beväpnad med min revolver gick jag till Walter Corbitts hus. Liksom vid det första besöket gjorde den döende skymningssolen att jag fick ett nedslående och kanske profetiskt intryck av att huset var täckt med blod. Jag gick fram till dörren och vred om handtaget och svängde dörren utåt medan gångjärnen klagade. Hallen var fortfarande tänd efter mitt förra besök.
Jag stod där i dörröppningen länge – inte för att samla mod att för att samla mina tankar – innan jag gick rakt in i det förbannade huset. Jag gick rakt fram till de båda trapporna och gick vänster. Uppåt. När jag kom upp för den krökta trappan såg jag på alla fyra utåtsvängda dörrar. Jag bestämde mig för att inte låta mig psykas av Gabrielas berättelse och gick in i barnens rum. Det stod två sängar med huvudändan mot var sin sida av fönstret på väggen mit emot dörren. Under fönstret stod en öppen kista med leksaker barnen hade plockat ihop innan de gick och lade sig.
Jag gick framåt och kände någo skrapandes under min skosula. Jag backade ett steg och gick ner på knä. Där mellan två golvbräder satt det fast något styvt. Med hjälp av mina naglar lyckades jag få grepp om objektet och jag drog upp det. Mellan min pekfingernagel och tum nagel höll jag en mindre, tredje nagel.
Shockad släppte jag mitt makabra fynd på golvet och gick rakt ut i korridoren. Jag öppnade genast det mellersta av de tre fönstren och andades tungt – nästan hyperventilerade – ut i nattluften.
När jag hade lugnat ner mig stängde jag fönstret och stängde dörren till barnens rum. Efter ytterligare ett par andetag gick jag in i det som jag antar var Corbitts sovrum. Sängen stod mot väggen bredvid dörren som förut och solens röda ljus flödade genom det trasiga fönstret. Taket var täckt av en enorm brun fläck och golvet likaså. Den enda röda vätska jag kände till som blev brun när den torkade var blod. Blod som koagulerar.
Nu stod det ohyggligt klart för mig att det som hände här var övernaturligt. Illamående gick jag långsamt och vaksamt in i rummet. Jag ställde mig som tidigare vid fönstret. Precis som förra gången hörde jag ett högt skrapande ljud men nu var jag beredd. Jag slängde mig snabbt åt sidan men något träffade mitt ben och under ett kort ögonblick trodde jag att det skulle brytas. I smärta landade jag på golvet där jag snabbt vred huvudet tillräckligt för att se min angripare. Det var sängen!
Sängen med den illaluktande madrassen hade attackerat mig. Jag vred mig loss ur fällan jag frivilligt hade utsatt mig för och stirrade på sängen. Det var ofattbart hur något dött föremål skulle kunna attackera mig. Jag rörde vid madrassen.Den var oerhört svampaktig men jag tyckte mig känna hårda föremål däri. Jag drog min fickkniv och skar upp madrassens tyg. Det jag såg var ytterligare en hemsk överaskning det här förbannade huset bjöd på som ännu en rätt avtäcktes på en fin buffé. Jag stirrade ner på otaliga råttlik som fyllde madrassen i olika stadier av förrutnelse. Av vissa var det bara ben kvar medan andra sjöd av maskar som åt på råttornas döda kött. Även en ofattbar stank nådde mig och jag sprang rakt ut ur rummet och smällde igen dörren efter mig. Jag hann inte ens till toaletten medan jag kastade upp det lilla jag hade i mig.
Efter många smärtsamma minutrar medan jag hulkandes försökte få ur mig maginnehåll jag redan hade förlorat kunde jag till slut gå ner för trappan. När jag väl befann mig i korridoren stirrandes mot den lockande dörren ut från detta helvete hörde jag dunsar från ovanvåningen. Otvivelaktigen från det rum som jag just lämnat. Jag ignorerade oljuden och inriktade mig på det enda utrymmet i huset jag inte har besökt.

Källaren:

När jag hade gått ner för trappan stod jag framför källardörren. Den var bastant, troligtvis av ek, och låst. Att bryta upp själva dörren var helt uteslutet med dess gjutjärnsförstärkningar. I stället gick jag ner på knä och ägnade mig åt en färdighet som alldeles för många behärskar; nämligen konsten att dyrka upp lås.
Efter ett par minuter då jag hade satt mig in i låsets utformning och flyttat alla stiften till rätt läge. Det var av den typen som inte kan låsas upp utan man måste hålla nyckeln omvriden hela tiden. Jag vred långsamt om handtaget tills det inte gick längre och knuffade lätt på dörren. Den satt fast. Jag lade mer tyngd på dörren men inget hände. Nu satte jag ena foten mot dörren medan jag höll i dyrken och handtaget med händerna och lade så mycket tyngd bakom foten som möjligt utan att tappa balansen. Den gled långsamt upp några centimetrar. Tillräckligt mycket för att man skulle kunna släppa både dyrken och handtaget och ta i på riktigt. Jag lade ficklampan på trappan. Med båda fötterna på marken gick den mycket lätt upp och jag såg bara mörker. Jag skymde effektivt lampan ovanför trappan och min ficklampa var riktad åt fel håll. Mina knän började darra när jag slogs av Gabrielas prat om skuggan och dess mörker och jag kände den våta kallsvetten bryta fram över hela kroppen. Med en viljeansträngning lyckades jag ta upp ficklampan och lysa in i källaren. Den var ordentligt städad med ett par lådor staplade vid hörnen och ett par verktyg låg sorterade på en av lådorna. Jag lös med ficklampan över hela källarvåningen och jag lade snabbt märke till två saker; Vittorio var verkligen grundlig när han städade igenom källaren och, den bortre väggen var av trä och inte betongblock som de övriga. Förbryllad över detta gick jag snabbt dit och knackade på träväggen. Den var ihålig! Jag överkom snabbt min förvåning och tänkte än en gång på Gabrielas ord. Vittorio hade genom sitt arbete läst om Walter Corbitts grav i källaren. Graven måste självklart finnas här bakom väggen! Jag tog en kofot och bända bort brädorna och snart hade jag fått upp ett hål tillräckligt stort för att släppa igenom min kroppshydda. Jag lös in i hålet med min ficklampa för att se så att inget var i vägen på andra sidan. Till min bestörtning såg jag att så var fallet. Ytterligare en vägg syntes på andra sidan ungefär en meter ifrån den jag just hade arbetat mig igenom..
Uppgivet sträckte jag in huvudet och tittade mellan de båda väggarna efter varför någon hade bemödat sig med att sätta upp en hel vägg bara en meter innanför en annan. Inget syntes någonstans. Bara råttlort syntes i utrymmet mellan väggarna.
Jag satte mig på en av lådorna och begrundade detta. Det kan säkert ha varit till för att gömma saker men att senaste gången man förseglade utrymmet inte skulle ha gömt något var absurt. Om man inte hade något att gömma skulle man inte bry sig om att försegla gömstället. Inte så grundligt som det hade blivit utfört. Om inte!
Med ett språng tog jag med mig kofoten och ställde mig vid det mansstora hålet i väggen och jag förde kofoten igenom. När jag träffade den inre väggen hörde jag samma ljud som jag hade hört första gången jag knackade på den synliga väggen. Den var ihålig, den med!
Med förnyad kraft gick jag in i utrymmet och gick lös på även den väggen medan torkade exkrementer knastrade under mina sulor. Jag fortsatte tills jag hörde en stor duns från ovan. Det något min entusiasm något att bli påmind om att jag inte var helt ensam i detta hus. Normalt hade jag föredragit sällskap framför ensamhet i ett hus vars historia var så morbid som det här husets historia men med det sällskap som nu försökte stifta bekntskap med mig verkade inte vara så vänlig. Jag brukar hålla mig borta från folk som har fått mig inlagd på sjukhus. Jag hoppades att det som jag skulle kunna hitta i källaren skulle hjälpa mig att motverka det rummets – och hela husets – hemsökelse. Trots allt var det det jobb jag hade tagit på mig att utföra.
Innan jag återgick till mitt arbete lös jag in för att kolla om något stod i vägen för mig och genast önskade jag att något verkligen skulle ha stått i vägen. På golvet innanför den andra väggen låg ett ruttnande lik!
Chockade fann jag att jag inte kunde göra något annat än att fortsätta med mitt arbete att bryta mig in i en död persons sista viloplats. Jag fortsatte med mitt arbete som på ett ögonblick hade blivit mycket mer makabert. När jag väl lagt alla bräder åt sidan gick jag in i rummet och såg mig omkring. Precis som den delen av källaren jag kom ifrån var väggarna av betongblock och golvet av cement. Det var riktigt kyligt här nere och kylan måste ha bevarat kroppen som låg framför mig. Till skillnad från min tidigare glimt av kroppen såg jag nu att benen och armarna var ordnade enligt da Vincis berömda Den vitruvianska människan. Likaså var kroppens kalla fingrar och tår alla mot periferin av en stor cirkel ritad med krita i golvet. Den nakna kroppen vittnade om att det var en man som låg här men skadorna var väldigt små. Förutom råttors festande på fingeropparna, tårna och andra mjuka delar av den männskliga kroppen var det bara förruttningsskador på kadavret som låg framför mig. Tungan var svart, uppsvälld och trängde gäckande ut genom de råttbitna läpparna och ögonen var helt bortätna av insekter.
När jag sakta närmade mig kroppen hörde jag dunkandet från ovan bara bli starkare och starkare. När jag till slut kom fram till den som måste vara men omöjligen kunde vara Walter Corbitt som skulle ha ruttnat för länge sedan var dunkandet så högt att det lät som om det skedde i mitt huvud. Säkerligen var grannar redan på väg för att få ett stopp på det i den här sena timmen. Medan crescendot hamrade in spikar i min plågade och redan misshandlade hjärna ville jag skrika åt liket att få det att sluta. I raseri sjönk jag ner på knä och tog strupgrepp om den dödes hals och skakade om. ”Sluta!” skrek jag. ”Få det att sluta!”
Jag stirrade in i de ögonlockslösa hålorna där ögonen borde sitta och jag kände hur något tag tag i min hals på samma sät som jag håll i den dödes hals. Förskräckt släppte jag och reste mig upp medan jag förtvivlat kippade efter luft. När jag reste på mig förstod jag att det var kadavrets egna råttbitna, ruttnande fingrar runt min hals och jag försökte skrika. Men jag kunde inte. Bara det oupphörliga oljudet från ovan hördes.
Medan syret till min hjärna höll på att försvinna drog jag min revolver och satte den mot huvudet på det ögonlösa monstret. Jag tryckte av gång på gång på gång och en obeskrivlig gråaktig sörja forsade ut ur skotthålen. De kalla händerna runt min hals och de trubbiga tummarna mot mitt struphuvud slappnade av och gled av mig men jag fortsatte att pressa avtryckaren även efter att mina kulor hade tagit slut och bara klickanden hördes. Inte ens dunkandet fanns längre. Bara de klick av hanen som slog mot de tomma patronerna.
Till slut samlade jag mig och jag försökte genast kasta upp maginnehåll jag tidigare hade blivit av med. Efter många smärtsamma hulkningar närmast sprang jag igenom de båda väggarna och upp för trappan. Ljudet hade upphört och när jag sprang ut på gatan fanns det ingen där. Alla hade gått hem efter oljudet stannade. Antagligen var det det bästa eftersom jag hade skapat panik med mitt vilda utseende och med en revolver i handen.
Med mitt arbete utfört gick jag äntligen tillbaka till mitt hotell.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (3 röster)
Corbitts öde hus, 3.7 out of 5 based on 3 ratings

2 kommentarer

  1. Linda Skriver:

    Den var bra! Spännande, det enda jag vill kritisera är slutet. Det känns om en sån bra novell förtjänar ett mer genomtänkt slut!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. jarran Skriver:

    Spännande! Och bra!!! Men tycker samma sak som Linda.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.