Att hitta tillbaka

Gång på gång målar jag en bild av någon i mina drömmar, någon underbar person. En vacker person med mörkt hår och djupa bruna ögon. Någon som är helt okänd, men välkänd i mina drömmar.

Bara i drömmarna väcker den här personen mer än tusen tankar och känslor. Känslor som jag aldrig känt förut, och tankar jag bara kunde drömma av att tänka ens en gång.
Denna person för mig till en värld jag inte vill vakna upp ur, men som jag motsträvande och långsamt vaknar upp ur varje morgon när ljuset når mitt fönster.

Om jag kunde skulle jag aldrig vilja vakna upp ur min dröm, där jag möter denna främmande människa som gör sig otroligt vacker i den gröna omgivningen intill det glittrande havet.
Jag själv skulle vilja kalla drömmen för kärlek, där jag får uppleva det jag inte hittat i verkligheten. Kärlek som jag mer än gärna vill uppleva.

Jag vaknade åter upp av att solen försiktigt tittat sig in genom fönster en härlig dag i juni. Jag suckade, eftersom jag vaknat upp och inte kunde fortsätta drömma mig bort i denna underbara värld som fyller hela min kropp om nätterna och som jag nyfiket vill utforska.

Motsträvande kliver jag upp ur den sköna sängen och börjar leta efter något att klä mig med.
I ett desperat försök hittar jag mina ljusa jeans och min vita blus i den enorma kläd högen som pryder mitt rum på min andra sida av sängen.

Ångesten om att rummet behöver städas sprider sig i magen och även det som jag ska hinna med under dagen.
Jag lämnar rummet och går uppför den vita trappan som leder upp till hallen och köket.
Solen lyser underbart in i det ljusa köket som är prytt med vita paneler och beigea tapeter på väggarna.

Med lätta fötter rör jag mig över det mörka trägolvet och öppnar skafferiet för att ta fram flingor, och går sedan mot kylskåpet för att ta fram mjölken.
Lugnt och stilla går jag ut och sätter mig på altanen för att känna den härliga morgon disen som fortfarande ligger som ett extra tunt täcke över den härligt gröna gräsmattan.

Jag älskade de tidiga morgnarna på försommaren. Det är så lugnt och tyst, och det enda som hörs är fåglarnas kvitter. Det är något underbart som jag vill vakna till varenda morgon, men också till att veta att man har någon som älskar en och som man älskar tillbaka.
En som finns där för alltid.

Många vänner i min närhet hade hittat någon dom älskar, och dom berättade ofta om deras romantiska stunder på stränderna och härliga mornar då dom vaknar upp tillsammans. Mina försök att dölja avundsjukan lyckades jag alltid med, men innerst inne visste jag hur mycket jag själv skulle vilja vara med om det där romantiska och vackra med ett förhållande som alla andra upplever.

Ofta brukade jag drömma mig bort i romantiska böcker och sätta in mig själv i deras karaktärer. För dom stunderna mådde jag underbart. Men så fort jag slutat läst, vaknade jag upp i verkligheten om att det bara var drömmar.
Tankarna om att själv få uppleva kärlek verkade vara långt bortom verkligheten, som om det inte existerade i min värld utan bara i alla andras.

Jag har försökt ,men utan framgång.
Inom ett tag har jag snabbt insett att dom inte varit något för mig, och jag har fått obehagliga känslor och tankar som påverkat mig negativt. Obehag av att vara fast och av att det känts helt fel.
Ångesten har dykt upp och jag har fått känslor som om jag varit fast i en cell utan syretillförsel. Kvävd i mina egna tankar och funderingar har jag tagit den snabbaste och som jag trodde var den lättaste vägen ur mina problem.

Oron av att hitta någon som passar just mig, ökar för var dag som går. Jag vill ha någon som är omtänksam,underbar och romantisk. En som finns där när jag som mest behöver det och som har båda fötterna på jorden, men även ett enormt tålamod.

Jag var en gång riktigt kär och lycklig. Men det förhållandet varade inte länge och jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka den tid som varit, när den var som underbarast.
Om det nu var min första och enda kärlek, är den otroligt svår att glömma. Jag trodde jag hade allt jag kunde önska mig, men den försvann lika snabbt som den kommit och det sitter kvar än i dag.. ett år efter att förhållandet avslutats.

Svek har fått mig att blivit osäker på kärleken och rädslan av att bli lämnad och sviken sitter som fastklistrad i mitt bröst.
Om jag bara kunde glömma, om jag bara kunde sluta påminna mig själv om det.
Tankar om att jag hade glömt honom lurar mig själv, men bara synen av den bekanta gestalten som en gång var min får mig att falla platt till marken.

Önsketänkandet om att en dag hitta tillbaka till mig själv och hitta kärleken har funnits så länge jag kan minnas och det vore en underbar dröm om den skulle uppfyllas.
Mina försök av att dölja och försöka glömma mina problem har gjort att osäkerheten har nått sin topp och påverkat min självkänsla något enormt.
Tankar om att jag inte duger och att allt som hänt är mitt fel har fått mig att förlora en hel del av mig själv, som i sin tur har lett till prestationsångest och känslan av att allt vore bättre om jag inte fanns.

Att leva så påverkar det mesta i mitt liv. En dålig självkänsla har bidragit med många felfattade risker och beslut som påverkat det mentala inom mig och som sakta gjort att livet börjat gå utför och verka meningslöst.
Självförnekelsen om att man inte påverkas och försök av att skjuta allt under mattan är den dumdristigaste man kan inbilla sig själv att göra, som jag själv gjort.

Att jag själv har insett att jag måste bygga upp min självkänsla igen och lösa mina problem har fått något djupt inom mig börjat att lösas upp.
En känsla om att jag ska övervinna mina rädslor och få ordning på mitt liv en dag med eller utan hjälp.

Jag tänker lära mig att älska mig själv, innan jag älskar någon annan.
Vägen dit kommer vara svår, men jag är beslutsam och jag tänker lyckas.
Allt för att få ordning på mitt 15åriga liv en gång för alla.

VN:F [1.9.11_1134]
2.0/5 (2 röster)
Att hitta tillbaka, 2.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.