Du såg mig

Du såg mig då ingen annan gjorde det. Du såg mig och du la märke till mig. Du fick mig att le och skratta som ingen annan tidigare hade fått. Du kom in där i mitt liv och gjorde hela min tillvaro så mycket bättre, så mycket underbarare. Du gav mig din hand och drog upp mig ur mörkret som lagt sig runt mig, som jag hade tänkt lämna för gott genom att för alltid sluta mina ögon. Men du kom, du såg mig och du älskade mig.

Jag blev så varm inombords när jag tänkte på dig och när jag såg dig började det bränna i mig, men när du rörde vid min kind, min hand, ja bara din hud nuddade min så smälte jag som en isbit i den varmaste öknen. Jag kunde aldrig förstå varför jag hade fått dig. Varför en sådan som jag, lite blyg och tillbakadragen, inte så himla populär tjej kunde få dig, du som var så snygg, så populär och rolig. Jag hittade aldrig något svar förutom att jag älskade dig och du älskade mig. Det var det ändå som betydde något för mig, vår kärlek till varandra.

Vi hade det så otroligt bra tillsammans, du fick min första kyss, du var den som mina läppar för första gången fick känna någon annans läppar mot sig. Du var den som fick min oskuld. Du var den som räddade mig. Du fanns alltid där för mig, vad jag än behövde så fanns du alltid där. Du fick mig att inse att världen inte blir en bättre plats utan mig, tvärtom, det finns så många som skulle sakna mig och det skulle inte glädja mig att ge dem den smärtan som jag skulle orsaka.

Du blev min livlina. Det ända som höll mig ovanför vattenytan. Och det skrämde mig. För vad skulle hända den dagen vi gick skilda vägar? Skulle jag drunkna? Jag fick svaret på det, nej det skulle jag inte. För du hade visat mig vad som är värt att leva för. Kärlek. Och den kan jag hitta på så många stället, för kärlek är ett så stort ord, det innehåller så många olika, underbara känslor. Men jag frågar mig ibland om jag var dum som tillät dig att ta mitt hjärta, min själ under de där fantastiska sju månaderna av mitt liv. Men nej, det var jag inte. Om jag inte hade gjort det hade jag inte klarat mig utan dig. För någonstans på vår väg genom livet måste vi få älska tills det gör ont, tills vi verkligen känner smärtan av den. Och det är när vi kan älska så mycket, det är då vi behöver den som mest för att förstå att vi alla är värda den plats vi fått. Om det sen blir när vi 15 år eller 40 år, det spelar inte någon roll, för kärleken är blind och kommer till dem som behöver den.

Idag vet jag ett till svar på en fråga som jag hade, den om hur du kunde älska mig, hur du kunde se mig. Svaret är bara ett ord: ödet. Det var ödet som förde oss till varandra. Och jag kommer alltid att vara ödet evigt tacksam för det.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (1 röst)
Du såg mig, 4.0 out of 5 based on 1 rating

1 kommentar

  1. Rolf Hedberg Skriver:

    En vacker reflektion att kärleken kan rädda liv, att någons kärlek kan vara livsavgörande vid ett visst tillfälle men sedan upphöra att betyda samma sak. Som novell vet jag inte, det händer egentligen ingenting som får mig att se personerna framför mig. Stycket är snarare som ett brev till den som älskade och såg.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.