Förvandligen

Varför, varför mal det i Maj-Britts huvud. Varför ska det hända just nu? Hon är inte alls beredd. Det är alldeles för tidigt. I juli månad när den isblå kylan med sin knivskarpa klarhet nästan känns skön, då kan det få ske. Nu har vårsolens trevande strålar knappt hunnit ge någon värme eller växtlighet. Kanske är det ändå möjligt att klara av det utan solvärme i kroppen. Varje år kommer skräcken att försvinna för evigt och denna gång blir det förmodligen svårare än någonsin.
Det började på sommaren nio år tillbaka i tiden när hela familjen flyttade hit till det storslagna huset och det småskaliga jordbruket. Egentligen ville Maj-Britt inte flytta ut på landet men hon hade ingenting att säga till om och så har det varit i hela hennes liv. Andra har bestämt vad hon ska tycka, känna och förstå. Det är bara att lyda, hålla med och arbeta. Saker måste utföras, sedan är det inte mer med det. Det var hennes fars filosofi och hennes man har samma inställning. Själv har Maj-Britt ingen inställning alls. Det hon måste göra, blir gjort!
Och nu är det dags. Förvandlingen har redan börjat. Huvudet töms på allt blod, hjärtats rytm ökar först hastigt och slår därefter i allt långsammare takt. Andhämtningen följer hjärtrytmen, hastig och sedan långsam. Den inre kylan kommer smygande och även om dvalans styrka är dunkel får den Maj-Britt att stå kvar i hallen. Långt borta hörs signaler från telefonen men endast en tanke existerar i Maj-Britts huvud, att vara klar innan familjen kommer hem. Hon har inte mycket tid på sig och det får inte finnas några spår av hennes aktivitet. Om hon har otur kan det bli smutsigt både i hallen och i köket. Benen är blytunga när hon går bort mot den mörkblå dörren och andningen har nästan upphört men dörren måste passeras. Det finns ingen annan möjlighet. Hennes rörelser sker i ultrarapid och först efter fem minuter är kroppen framme vid dörren och vänstra handen sträcks ut och trycker ned handtaget med stor möda. Den unkna lukten slår emot henne och kväljningarna kommer nästintill omedelbart. Maj-Britt står stilla någon minut för att slippa kräkas. Kroppen stödjer sig mot den skrovliga väggen och högra handen trevar efter den obefintliga ledstången. Två lampor lyser bristfälligt upp det underjordiska rummet och fötterna går sakta, steg för steg nedför trappan. Det rasslar till nere i mörkret. Hela processen stannar upp, allt upphör. Allt utom hatet! Hatet mot de vidriga djuren. En dag ska hon döda dem, långsamt, en efter en!
Efter en ändlös vandring nedför trappan når de känslokalla fötterna golvets damm och lort. Kväljningarna kommer tillbaka men hon kan inte vända nu. Gör hon det kommer allt lidande vara förgäves. Maj-Britt står blickstilla en lång stund, går sedan skyndsamt och utan tvekan mot en dunkel passage. Hon är klart medveten om att förvandlingen nu är total. Det är mörkt här nere! För mörkt och för sent. För sent för allting men hon måste fortsätta. Dvalan har henne helt i sin makt, starkare än någonsin tidigare och Maj-Britt inser katastrofen. Hon faller på knä, smärtan i knäskålarna är det enda beviset på liv, därefter försvinner all känsel och kroppen faller tungt omkull på sidan. Ögonen är slutna och minnesbilderna kommer utan barmhärtighet. De stängda ögonen blundar hårt men minnena låter sig inte stängas ute. Inte heller lögnen att det började för nio år sedan. Mörkret fanns där redan när hon var barn. En sommarkväll när regnet piskade hårt på rutorna och åskan dånade både långt borta och nära, beslöt sig Maj-Britts bröder för att skoja med henne. Hon hade gått ut för att stänga om hönsen och befann sig inne i hönshuset och kontrollerade att alla djuren fanns på plats, när dörren plötsligt låstes från utsidan. Alla försök att få upp dörren från insidan var omöjliga. Om hon hade försökt.
Maj-Britt försökte aldrig och inte ett ljud kom över hennes läppar. Istället inträdde för första gången förvandlingen. Precis där, mitt bland de sovande hönorna. Hjärtverksamheten sjönk till det absolut minimala och hon kände frusenhet, stelhet och dvala. Bröderna fanns där utanför. I spänd förväntan stod de tysta och hoppades höra henne ropa på hjälp. Kanske till och med böna och be om att få bli utsläppt. Det dröjde två timmar innan bröderna snopna öppnade dörren och släppte ut henne. De såg inget av hennes tillstånd, märkte endast den frånvarande blicken. Utan att säga något till någon gick hon genast till sängs och sov djupt och drömlöst långt in på nästa dag.
Allt detta ligger Maj-Britt och tänker på nere i den mörka källaren. Hon tänker på att förvandlingen kommer varje år, ändå är den okänd för alla i hennes omgivning och ska heller inte avslöjas för någon. Vetskapen om detta får henne gnyende att resa sig upp och ansträngt fortsätta sin vandring in i mörkret. Då hör hon oväntat fotsteg däruppe och blir andäktigt stående. Vem det än är, grannen, brevbäraren eller någon okänd får personen inte se henne så här och hon sänder en desperat önskan att vederbörande försvinner bort från huset. Stegen hörs igen och i vild förtvivlan bryter Maj-Britt sin låsta position. Hon börjar släpa den tunga korgen längs väggen i den trånga gången och hon bryr sig inte om något annat än att komma ifrån källaren och tillbaka upp i huset med skörden. Det är bråttom nu, eventuella spår måste sopas bort och hon behöver komma in i badrummet för att skölja av sig damm och skräck. Lugn, prydlig och leende ska hon finnas på plats i köket när familjen återvänder hem.
Än råder mörkret och skräcken. Öronen lyssnar intensivt, ögonen lyser skarpt utan att se mer än diffust. Maj-Britt hoppas innerligt att personen där uppe ska avlägsna sig i tron att ingen är hemma. En liten het vrede flämtar till inom henne. Varför står ytterdörren alltid olåst! Vreden skärper förmågan och Maj-Britt hör fotstegen röra sig från ytterfarstun, över hallgolvet och närma sig den tunga källardörren. Nej, nej ropar det inom henne, människan får inte komma ner hit, får inte avslöja hemligheten. Förtvivlan stegras till vansinnets gräns, kroppen glömmer sin dödsliknande dvala och svettas nu istället ymnigt. Halvvägs tillbaka med bördan hör hon hur dörren öppnas där uppe och att någon tveksamt går nedför trappan. Allt blir så fel det här året men Maj-Britt kan ingenting göra för att förhindra katastrofen. Hennes värsta mardröm kommer att besannas när den fullständiga förvandlingen avslöjas. Förvirrad av den uppkomna situationen släpper hon taget om korgen och skyndar in mot det totala mörkret i den inre delen av källaren. Hjärtat slår i ett fruktansvärt tempo och huvudet är i färd med att sprängas. Har hon en chans att hinna gömma sig eller är allt förbi?
Nästan framme i ett hörn känner Maj-Britt hur någon tar tag i hennes vänstra arm och hennes mun öppnas för ett fasans skrik men inget ljud tränger upp ur strupen. Allt är dödstyst tills personen börjar tala.
– Men morsan vad håller du på med? Vad gör du här nere? Finns det inga potatisar kvar i kallförrådet? Är de redan slut fast det bara är i mitten av april. Förresten hittade jag inget äppelmos till gröten i morse. Är det också slut? Hade vi dålig skörd av allting förra året?
Den sjuttonåriga sonen står bredvid henne och fast hon inte kan se hans ansikte, äntligen fritt från finnar, känner Maj-Britt hans undran. Men hon klarar inte att säga något och vill inte följa med när han börjar dra sig mot ljuset. Med ena handen försöker Maj-Britt ordna håret och med den andra rätta till sina kläder och tänker att hon måste se förfärlig ut. Det svider på benet och hon kvider till.
– Har du gjort dig illa morsan. Kom så går vi härifrån. Vad har du här nere att göra, du som är så otroligt mörkrädd!
Hon lutar sig mot sin gänglige son och han lägger beskyddande armen om hennes axlar.
– Du är bra tokig du morsan, säger han ömt. Du tror fortfarande att vi är små och att du måste fixa allting. Vi är snart vuxna allihop! Nästa gång ber du någon av oss grabbar eller farsan, att hämta upp potatisen från den här ruggiga källaren.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (4 röster)
Förvandligen, 3.8 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.