Vargkullen

Av Maria ThunholmDe små vargungarna tittar på sin mamma, Vargas, som precis kom hem från jakten och Lina, hon som hade vaktat dem, visade sin underlägsna roll. Vargas tittade sorgset på sina små.

Johnny, den tuffaste, svart och med sina gula ögon, viftade på svansen och bad Vargas om föda.

Vargas slickade honom och sen kom Gina, hon som var grå, puttade sin bror och de tumlade runt. De var som en liten pälsklädd boll. De andra följde efter och tumlade runt, men Vargas puttade till dem med sin nos och släppte ner köttbitarna framför dem.

Johnny slängde sig på köttet, tätt följd av Gina, men de andra tvekade litegrann, särskilt Timmy som var den minsta av dem alla, gråspräcklig. Han puttades undan av sina syskon.

Vargas lade sig ner ett par meter från sina ungar och tittade på dem.
Samtidigt strövade Alf, fadern, vid älven och gick ner till älven för att släcka sin törst. Han passerade ett kadaver av en järv, han såg att det glänste vid järvens fötter. Han såg att klorna och tassarna var allvarligt skadade. Köttet hade ruttnat och han drog sig därifrån. Flugorna var många runt kadavret denna tidiga sommardag.

Han såg ett par djur som gick på två ben på andra sidan älven. Han brydde sig inte om dem, han släckte törsten. Djuren hade inte sett honom.

Samtidigt oroade sig Vargas för Alf. Var höll han hus? Hon tittade nervöst på sina små som hade börjat leka igen, som vanligt var Timmy blyg och höll sig i utkanten. Hon gick fram till honom och slickade honom. De andra såg Vargas slicka Timmy och sprang fram till deras mamma. De kände att det var något som inte stämde, det var något i hennes doft som inte stämde och de kände sig nervösa.

Samtidigt hade de tvåbenta djuren upptäckt Alf, de gick snabbt bort mot ett konstigt träd, ett som stämde med omgivningen. Alf upptäckte de snabba rörelserna och fjärmade sig snabbt från dem och drog sig in i de låga buskarna för att lämna älvens strandbankar. Han passerade kadavret av järven och hörde flugorna surra omkring kadavret.

En av de tvåbenta djuren drog fram en pinne som glänste från en hålighet. De gick snabbt bort mot älven och sökte efter Alf, de gick bort mot ett stort träd som låg över älven vid en smal passage. De förföljde Alf.

Samtidigt gnydde Vargas ungar och hon lät dem dia, men hon tittade bort mot älven där Alf hade varit, hon låg där framför den grunda grottan med sina små.

De tvåbenta djuren hade passerat älven, de hade kommit fram till kadavret av järven och såg spåren efter Alf, de tittade bort mot bergen. Men de såg inte Alf, hans gråa päls doldes i omgivningen. De tvåbenta djuren gick bort mot bergen med de konstiga pinnarna i sina underliga tassar.

Samtidigt somnade de små vargungarna och Vargas la sitt huvud på sina tassar, de andra flockmedlemmarna höll sig på ett visst avstånd och sysslade med sina sysslor, visade vilken rang de hade och de undergivna underordnade sig de andra.
Alf närmade sig snabbt bergen och upptäckte inte att de tvåbenta djuren nu hade upptäckt honom. Han hörde ett skarpt ljud och kände en smärta på ena sidan ett par sekunder senare.

Han gnydde av smärta och föll omkull bakom en buske, men han levde. Han reste sig upp och kände smärtan pulsera på sin högra sida.

Djuren som förföljde honom såg honom falla och började springa mot busken där Alf hade fallit. De skyndade sig fram över myren och ville verkligen se Alf död.

Alf försökte springa, men det gjorde för ont, så han gick mot några buskar och en bäck. Han hörde de båda djuren närma sig samtidigt som han kom fram till bäcken, han rörde sig mot träden i bäcken.

De båda djuren kom fram till busken där Alf hade fallit och såg blodspåren mot buskarna, den ena av dem log elakt. De tittade på varandra och de gick fram till buskarna för att upptäcka att spåren upphörde vid bäcken.

Alf hörde dem diskutera, han förstod att det var de djuren som kallades människor, men de kallades människor visste han ju inte om. För Alf var dem ju bara andra djur i naturen. Han gick sakta uppför i bäcken och de båda männen avslutade förföljandet.

De återvände besvikna till de konstiga buskarna och tittade upp mot bergen utan att upptäcka honom. De gjorde upp en eld och började prata vid skymningen. Plötsligt hörde de en varg yla.

Alf hade tagit sig upp i bergen och smärtan var olidlig, han ylade och hopp ades på att hans flock skulle svara honom. Han var ledsen och hans ylande var smärtsamt.

Vargas hörde Alfs ylande och ställde sig upp, hon svarade genom sitt ylande och resten av flocken stämde in i hennes ylande. Hon hörde att Alf hade ont genom hans ylande.

Alf hörde Vargas och kände en vilja att röra sig i hennes riktning där i månens svaga sken. Han satte sig ner och slickade sina sår innan han han fortsatte. Det var ett ytligt sår, men det gjorde ont. Han haltade fram genom skogen och rörde sig mot klipporna där hans flock och Vargas väntade på honom. Han stannade upp och ylade som för att säga att han kom.

Vargas hörde att Alf närmade sig genom hans ylande och tog sig långsamt nerför backen för att möta honom.

Alf stannade till och slickade sina sår innan han fortsatte. Han skymtade klippan där Vargas gick nerför backen och han hörde henne när hon ylade för att kalla på honom.

Johnny, Gina, Timmy och de andra vargungarna hörde deras pappa, de kände sig glada över att han var där. De ville följa med deras mamma, men de andra vargarna hindrade dem att följa Vargas. Johnny försökte smita igenom denna barrikad som varghonorna utgjorde, de morrade för att signalera att de skulle hålla sig på deras plats. Men Johnny smet mellan benen, men kom inte så långt, ty en ung hanne tog tag i hans nacke och föste tillbaks honom till de andra ungarna.

Alf upptäckte att Vargas närmade sig honom och hon kände doften av blod, av vargblod. Han var skadad kände hon på sig när hon upptäckte Alf som haltade när han närmade sig Vargas. Hon sprang fram till honom och de slickade varandra lätt, Vargas upptäckte såret och rengjorde det varsamt. De cirklade runt ett tag på ängen och Vargas gick vid Alfs sida, i hans takt.

Ungarna hörde att Alf och Vargas närmade sig dem, de blev mer och mer upphetsade. Johnny ställde sig framför sina bröder och systrar, han kände på sig att pappa var skadad, han gnydde. Gina närmade sig sin bror och ställde sig vid hans sida. Timmy väntade bakom de vuxna vargarna.

Gå uppför backen var jobbigt för Alf, smärtan var olidlig och han hade bara en önskan, det var att få vila sig och veta att hans ungar mådde bra. Vargas gick vid hans sida och puffade på honom med sitt huvud för att stötta honom. Alf tog sig i alla fall långsamt uppåt mot sina små som väntade där.

Johnny började springa mot sin pappa och gnydde oroligt när han såg såret på faderns högra sida, en blodig reva hade rivits upp, men blodet hade börjat att koagulera. Alfs gråa päls var täckt av blod, men han levde och hade nått fram till sin flock. Johnny som stod bredvid sin pappa fick höra sin mammas morrande. Han återvände snabbt till sina syskon där Timmy låg ner bakom de andra, han gnydde och var orolig för sin far.

Men Alf tog sig upp på klipputsprånget där grottan var, han lade sig ner och blev snabbt omringad av sina ungar som tittade på deras skadade far. Han slickade Timmys huvud för att lugna honom när han kom fram. Han vilade sig och lät sina ungar trösta honom. Men Vargas lade sig mellan ungarna och Alf för att slicka rent såret. De andra flockmedlemmarna var oroliga och en ung hanne kände sig redo att ta Alfs plats, men gjorde inget utspel denna natt.

Samtidigt borta i människornas läger satt de två männen och pratade om Alf.
« Han förtjänar inte att få leva, han tar våra renar… » sade den äldre, fadern till den andre mannen. Jonas hette han och var 53 år gammal.
« Men farfar har ju kämpat för deras existens, han pratar ju om att leva i en naturlig harmoni tillsammans med vargarna. Jag gillar inte alls att du sköt vargen… »
« Min son, du måste lära dig att vargen är vår fiende och hur ska vi kunna överleva om vi förlorar våra renar till dessa odjur? »
« Men pappa, jag håller inte med dig! Det finns andra medel att skydda renarna.. » började han säga.
« Mikael! Nu lyssnar du på mig! » sade Jonas ilsket till sin son. « Vargen är en ond varelse som dödar blodtörstigt! »
Mikael som var 24 år gammal, med sina klarblå ögon betraktade han sin far innan han började prata. « Pappa! Vargen har lika mycket rätt att leva här som vi och de var här före oss! »
« Det är lätt för dig att säga, det är ju inte du som har förlorat några renar. » Jonas tittade ilsket på sin son. « När ska du lära dig? » muttrade han.
« Vargen, järven, björnen… » började Mikael säga innan Jonas avbröt honom.
« Börja inte nu igen ! Rovdjur är ett ohygge och de ska bort från min mark! »
Mikael reste sig snabbt och hans hår rörde sig i vinden. « Pappa, lägg av! jag klarar inte av att höra ditt snack om de onda ulvarna! » Sen vände han sig om och gick bort till tältet, packade snabbt ihop sina saker och lade ner dem i sin ryggsäck.
Jonas reste sig upp och gick bort till sin son. « Va i h-e gör du? »

Mikael vände sig om och hängde samtidigt ena remmen over sin vänstra axel innan han svarade. « Jag går! Det ser du väl? »
« Det är midnatt! Vart i h-e ska du nånstans? » sade Jonas ilsket.
« Bort härifrån! Bort från ditt tjat om de onda ulvarna! Adjö! »
« Kom inte och gnäll om du går vilse! »
« Ingen fara! » svarade Mikael snabbt innan han vände ryggen till sin far och gick bort mot älven, mot bron som de hade passerat när de sökte efter vargen.
Jonas satte sig ner och tjurade, stirrade på lägerelden. Men när Mikael var utom räckhåll då började han gråta.

Mikael gick snabbt över myren i månens sken och muttrade för sig själv. « Vi har inte rätt att bestämma över andras liv… » Hans öppna Helly-Hansen jacka fladdrade i den lätta vinden. « Hoppas att vargen lever… »

Mikael hade kommit fram till bergen. « Dessa fjäll döljer en rik skatt som människan inte ser… » sade han tyst för sig själv. Han stod bredvid en bäck och beslöt sig för att sätta sig ner vid bäcken där han upptäckte att Alf hade passerat, hans blodspår syntes på klipporna. « Jaså? Det är däråt du gick. Men jag hittar dig inte i mörkret… » mumlade han tyst för sig själv. Han satte sig ner mot en sten och blundade, sedan somnade han av utmattning.

Fortsättning följer

VN:F [1.9.11_1134]
2.8/5 (5 röster)
Vargkullen, 2.8 out of 5 based on 5 ratings

1 kommentar

  1. Claes Lundqvist Skriver:

    Den var bra och hade ett bra slut. men vargar har inte namn eftersom det är något människan har kommit på att ge djur. de lyder inte under samma reglar som vi gör. men du får ändå 4/5 i betyg av mej. väntar på nästa del.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.