Jag ska kalla dig hopp

Hon drog på sig överdragsjackan och snörade på sig skorna. Vid dörren stod hunden redan färdig att bege sig ut i den kalla, frostiga söndagsmorgonen. Idag var en extra bra dag och hon kände sig väldigt nöjd med sig själv. Affären hade gått i hamn igår, utan att hennes man visste om det. Hon log för sig själv när hon tänkte tillbaka på det och samtidigt drog hon på sig mössan och vantarna, satte snäckorna i öronen och satte igång iPoden för att sedan ta tag i hundens koppel och öppna dörren. En isig vind svepte in genom den öppna dörren och träffade henne i ansiktet. Hon drog ett djupt andetag av den kalla luften och begav sig ut medans tonerna av Johnny Cash smekte hennes trumhinnor. Hon började gå längst den snöbelagda vägen och mötte en granne en bit bort. Hon gav ett glatt god morgon med sin varma, värmländska dialekt och fortsatte vidare. Ett par hundra meter upp svängde hon av in mot skogen och började gå på en nedtrampad snöstig. Hunden skuttade glatt omkring i det vita havet av snö och blev snabbt vit i hela pälsen. Hon tittade ut över det kalla vinterlandskapet och började tänka tillbaka på sitt liv. Hon hade en man som älskade henne, tre barn som var, enligt henne själv, gåvor sända ifrån himlen. Hon hade ett jobb som hon älskade, en fin hund och ett vackert hus. Dock drömde hon om det där drömhuset ute på landet där hunden kunde springa fritt på ägorna. Inomhus skulle det finnas en öppen spis där hon och hennes man kunde spendera kvällarna tillsammans framför en varm brasa och med ett glas vin eller två. Hon pulsade vidare i snön och hennes ledbesvär började göra sig ihågkomna. Hon grinade lite illa, men bet ihop och vandrade vidare. Ingen utmaning kändes för stor för henne, trots ledbesvär och krämpor. Tankarna började flöda igen och hon tänkte hur mycket hon såg fram emot att få åka på den där bilmässan som hon sett fram emot i nästan ett helt år. Nästa år skulle hon satsa på att få med sin egen bil där och visa världen vad fin den faktiskt var. Hon väcktes upp ur sina tankar av fågelkvitter inifrån skogen. Återigen lät hon blicken vandra över det snöbetäckta landskapet och det gick ett välbehag genom hela hennes kropp. Hennes läppar formade ett leende och hon tänkte att livet nog inte kunde bli mycket bättre än så här.Hon var ute och gick i en dryg timme innan hon bestämde sig för att bege sig hemåt igen. Med hunden i glatt släptåg promenerade hon sakta mot huset. En isande vind svepte förbi och träffade henne. En olustig känsla gick genom hennes kropp som om något riktigt illa var på väg att hända. Hon slog bort känslan och trodde att hon bara inbillade sig. När hon gått ett par hundra meter på vägen som ledde mot huset dök grannen upp med sin hund på andra sidan gatan. Hon visste att den hunden och hennes egen verkligen inte gillade varandra. Hundarna började dra och skälla mot varandra, varpå hennes egen hund slet sig loss ur greppet och började springa över vägen mot den andra hunden. Hela situationen gick som i slowmotion. Hon tittade höger på gatan och såg en bil komma körandes. Då började hon förstå den isande känslan. Hon började förstå vad som var på väg att hända. Hennes vanligtvis mjuka röst började i panik skrika på hunden, som inte lyssnade utan fortsatte springa. Kort efter, i en blandning av bromsklossar som trycktes mot däcken, höga skrik och skall, blev hunden påkörd. Hennes tidigare lycka över livet förvandlades till panik och sorg på samma gång. Hon stod som förstenad i kanten av gatan innan hon föll ner på knä med tårarna rullande ner för kinderna. Kroppen kändes tung och hennes ledsmärtor tog verkligen fart där hon stod på knä i snön. Det började snurra i skallen och hon drog ett djupt andetag innan allting blev svart.

När hon sedan vaknade upp möttes hennes blick av det skarpa ljuset från lysrör i taket. Hon försökte lokalisera var hon var någonstans, men hennes kropp besvarade inte hennes försök att röra sig. Plötsligt möttes hennes blick av två mörka ögon som gav henne ett lugn. Det tog henne en stund innan hon insåg att ögonen tillhörde en sjuksköterska och att hon låg på sjukhuset i staden. Sjuksköterskan förklarade att hon hade fått en panikattack och svimmat p.g.a. paniken efter hundens död. Tårarna började rulla ned för kinderna igen och andetagen blev tunga. Då öppnades en dörr till rummet och in kom hennes man. Han tittade på henne med sina stora ögon och sa att allting kommer ordna sig. Ett samtal mellan mannen och sjuksköterskan inleddes där hon kunde uppfatta att de ville hålla kvar henne över natten för observation.

Två dagar senare hade hon kommit hem och livet började återigen komma igång, men med en stor saknad för sin älskade lilla vän. Hon satt på jobbet och försökte göra sina sysslor så gott det gick när hon återigen fick en rysande känsla genom kroppen, liknande den hon fick i samband med hundens olycka. Kort efteråt ringde hennes mobil. En mörk röst mötte hennes hälsning. Rösten förklarade att han var från polisen och att en olycka hade skett där hennes äldste son varit inblandad. Hon slöt sina ögon och lät mobilen glida ur handen för att till slut slå i golvet med en duns. Tårarna började åter igen rulla ned för kinderna. Hon tog ett par djupa andetag innan hon gick in till sin chef, förklarade situationen och sedan begav sig mot bilen. Vägen till sjukhuset har aldrig tidigare känts så lång och när hon till slut kom fram tog det inte lång tid innan hon kunde lokalisera rummet där hennes son låg. När hon såg honom ligga där med slangar och sladdar åt alla håll och kanter blev hon konstigt nog ändå ganska lugn. Han hade överlevt och det fanns fortfarande hopp.

Den efterkommande tiden spenderade hon så mycket hon kunde på sjukhuset vid sin sons sida. Hon slets mellan hopp och förtvivlan under alla operationer och prover. Men till slut, efter många veckor, fick han komma hem igen lagom till julafton. Hela familjen skulle samlas där hemma och fira tillsammans.

När väl julafton kom så var alla där och hon började återigen få tillbaka den livsglädjen hon hade innan. Det var ett stort julstök med alla maträtter, paket och folk som ofta verkade förvirrade över att de inte visste vad de skulle kunna hjälpa till med. Men efter att allt stök lagt sig och Kalle Anka var över så satt de alla tillsammans i sofforna. Hennes man hade gått ut för att ”köpa tidningen” och alla visste ju vad det innebar. En stund senare kom han till slut, iklädd den vanliga munderingen med den röda tomtedräkten och skäggmasken. Paketen började delas ut och barnen fick de flesta av pakten, som det brukar vara. När alla paket var slut så reste sig mannen och sa att han minsann hade en sista present att dela ut. Han gick då ut ur huset och försvann ett par minuter. Alla satt kvar i ovisshet och funderade på vad som skulle komma skall. Plötsligt hördes ett ljust skall utifrån hallen vilket fick allas uppmärksamhet. Hon vände då sin blick mot vardagsrumsdörren där nu mannen kom in med den sötaste hundvapen hon någonsin skådat i sin famn. Han räckte över den till henne, gav henne en puss och sa ”jag älskar dig”. Hon kände då det där välbehaget som hon inte haft sedan den sista promenaden i skogen med hennes förra hund. Hon började fälla glädjetårar när hunden försiktigt slickade henne på kinden. Hon tittade djupt in i hundens mörkbruna ögon och log. ”Jag ska kalla dig Hopp”.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

4 kommentarer

  1. Malin Skriver:

    Superfin novell! Och sorglig… Fick tårar i ögonen, haha :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  2. Sofia Skriver:

    Helt underbar novell!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Emelie Skriver:

    Gud va fin den va! Mycke bra novell :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. jasmin Skriver:

    Jätte fin novell, jag rös :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.