Novell

Arlanda flygplats var full med folk. Lyckliga charterresenärer. Allvarliga affärsmän och kvinnor i blanka kostymer. Människor med bistra miner som just landat efter långa resor från paradiset. Mitt i allt detta stod Magda. Hennes smaragdgröna ögon utforskade omvärlden. De svepte runt lokalen och sökte efter skylten där det stod New York. Hon var förväntansfull. I hela hennes 65-åriga liv hade hon aldrig varit i Amerika. Hon hittade den och började gå med raska steg mot kön till incheckningen. Hennes blonda hår, som hon alltid var så noga med att ha papiljotter i varje kväll, guppade när hon gick. Hon visste att trots sin ålder såg hon bra ut. Hennes kropp var inte som den hade varit men den var fortfarande vacker. Den var som en blomma, som hade levt hela livet och just var på väg att vissna. Kronbladen var kanske lite skrynkliga och stjälken slokade en aning, men den hade fortfarande kvar sin fina färg och var fortfarande praktfull. Hennes ansikte hade många fina drag och små fräknar hade snöat ner och lagt sig på den lilla näsan.
En pojke som stod framför henne i kön råkade knuffa till henne och hon vaknade ur sina tankar. Hon log snällt mot honom med hon väntade på ett förlåt. Men det kom aldrig. Magda ilskande till och tänkte att så oförskämd var man minsann aldrig på hennes tid. Men Magda ändrade sig väldigt plötsligt när den lille pojkens far smällde till honom på kinden och sa argt med sammanbitna tänder att han skulle säga förlåt. Pojkens ögon tårades och han sa ett väldigt tyst förlåt till Magda. Pappan sa inget mer utan tog pojkens bara arm i ett hårt grepp och vände honom och sig själv framåt igen. Magda blev förskräckt när hon såg ett stort blåmärke på pojkens hals. Pojken och hans pappa gick fram och ställde sina väskor på bandet. De visade sina pass och försvann sedan. Magda gick fram och gjorde samma sak, med tankarna på den stackars pojken.
Knappen med säkerhetsbältet slutade lysa. Magda knäppte upp sitt och lutade sig lite tillbaka i sätet. Pojken från kön ställde sig bredvid henne. Han sa något men Magda hörde nästan inte hans lilla viskning i bullret från motorerna.
- Ursäkta, vad sa du lilla vän? frågade hon och log.
- Förlåt, sa då pojken igen.
- Det är ingen fara ska du se. Jag mår bra, svarade Magda.
- Sätt dig, fortsatte hon och log samtidigt som hon pekade på sätet bredvid henne som stod tomt.
Pojken såg lättad ut och trängde sig förbi henne. Men trots det så fortsatte han:
- Jag menade inte att knuffa till dig, sa han skamset. Magda log igen.
- Tänk inte på det nu. Hur var köttbullarna?
Pojken log stort och Magda såg att två framtänder saknades. Det chokladbruna håret var busigt och hängde ner i pannan.
- De var jättegoa, svarade han.
- Vad bra då, sa Magda.
De satt tysta en stund och Magda tittade på pojkens pappa på andra sidan gången. Han sov djupt.
- Vill du leka en lek? frågade Magda.
- Ja, visst, sa pojken och hans mörkt gröna ögon lös upp. Magda såg att han nästan hade likadan färg som hon själv.
- Hur gör man?

Magda hann inte svara på frågan för hela planet hoppade till och knappen med säkerhetsbältet började lysa. Magda skyndade sig över till pojkens säte för att knäppa fast hans bälte innan hon gjorde samma sak med sitt eget. Pojkens hand letade upp hennes och hon kände hur hon fick en stark ömhet till honom. Det kändes som om varm sirap rann genom hennes kropp. Han höll fast hårt och hon tänkte inte släppa taget. En raspig röst i högtalarna hördes:
- Kaptenen talar. Vi har ett stött problem . Motorn på vänstra sidan av planet har börjat brinna. Vi har radiokontakt med flygtornet i England. Vi gör allt vi kan.
Magdas grepp om pojken hårdnade.
- Släpp honom! skrek en man.
Det tog en stund för Magda att inse att det var pojkens far som till skrek henne. Hon tittade ner på pojken som grät. Hon kände hur en stark kärlek till det lilla barnet flammade upp inom henne.
- Nej, sa hon bestämt. Han stannar med mig.
Mannens ögon blev svarta av ilska för en sekund, men han sa inget utan vände sig om och satte sig på sin plats, knäppte händerna och stirrade på sina knän. Paniken tycktes hänga som en slöja över hela planet. Små barn grät och klamrade sig fast i sina föräldrars famn. Föräldrarna höll hårt om sina barn och viskade lugnande ord i deras öron. Vissa grät högljutt medan andra satt och bad tyst för sig själva. Några stirrade bara rakt fram med skräck i sina ögon. Några skakade och blundade och bara hoppades på att allt bara skulle vara en dröm.
Magda tillhörde dem som tänkte rationellt. Efter tjugo år som sjuksköterska hade hon varit med om många paniksituationer. Men aldrig hade det handlat om hennes egna liv. Nu gjorde det det och hon var tvungen att tänka på vad hon skulle göra. Hon brydde sig inte så mycket om sig själv. Hon hade levt det mesta av sitt liv. Det hade däremot inte pojken. Han måste överleva, hon var tvungen att rädda hans liv. Det var som om det var hennes uppgift och hon skulle göra allt för att lyckas. Helt plötsligt kändes lättare att andas. Hon var inte rädd längre. Hon tittade ner på pojken som skakade och stirrade med uppspärrade ögon på stolen framför. Hon smekte honom över håret och viskade att han skulle klara sig, det var inte hans tur att dö idag. Det kändes som om det bara var hon och pojken kvar. De enda som gällde var de två. Det bullrade det till i hela planet och de föll. Alla började skrika. Panikslöjan var nu ett tjockt täcke över allas ansikten. Pojken grät högt. Magda höll honom hårt. Hon drog upp armstödet emellan dem och drog honom intill sin bröstkorg. Hon andades lugnt.
- Jag älskar dig, sa hon.
Trots att hon inte visste något om honom, inte ens hans namn, så ljög hon inte. Hon älskade honom. Men en stor duns slog det i vattnet som var hårdare än berg eftersom de fallit från så hög höjd. Planet bröts på mitten av den enorma kraften. Allt blev tyst en sekund. Det första hon kände var en fruktansvärd smärta i båda hennes ben. Hon öppnade ögonen och fann att en stor metallbit hade grävt sig in i hennes smalben. Sedan kände hon kylan. Det var höst och det var fruktansvärt kallt i vattnet. Hon tittade på pojken. Hans huvud hängde tungt mot hans bröst. Den ena armen låg i konstig vinkel. Just då hörde hon ett hjärtskärande skrik framifrån planet. Hon tittade runt omkring sig. Planet låg i vattnet, det flöt ännu, men det dröjde bara minuter innan det skulle börja sjunka. Där planet hade brutits hade folk krossats. Den fruktansvärda synen skulle aldrig lämna hennes näthinna. Hon tittade ner på pojken igen. Han såg helt livlös ut. Nu började rädslan krypa i hennes kropp. Hon hade inte lyckats. En kvinna med uniform ställde sig på ett säte.
- Snälla, sitt still som möjligt så har vi mer tid innan planet sjunker. Vi har sänt efter hjälp. Behåll lugnet, sa hon hysteriskt och satte sig orkeslöst ner igen.
Magda hörde några små, knappt hörbara, hostningar. Hon tittade ner på pojken. Hans läppar var blåa och han darrade av köld men han hade överlevt! Hon tog honom i famnen försiktigt. Hon grät glädjetårar.
- Jag älskar dig med, sa han med de få krafter som han hade kvar.
Hon hade lyckats!

Han bromsade in vid rödljuset. En ljummen sommarvind blåste igenom den öppna rutan och rufsade till det chokladbruna håret. Ett avlägset flyplansljud hördes och han tittade upp på den molnfria himlen genom vindrutan på bilen. Ljudet fick honom att minnas hans första flygtur. Trots den varma sommarluften började han skaka. Han mindes hur det hade bullrat till i planet och hur de hade fallit. Han kom också ihåg den varma famnen som hade hållit om honom, och de snälla smaragdgröna ögonen som hade tittat på honom med kärlek. Inte hat som han hade varit van vid. Just de ögonen och den famnen hade räddat honom. Inte bara fysiskt utan även psykiskt. Kvinnan som ägde dem hade älskat honom och det hade gett honom styrka. Styrka att fortsätta leva sitt liv, när tillvaron hade varit som jobbigast. Han hade aldrig träffat kvinnan igen. Men trots det skulle han aldrig glömma henne. Hon skulle alltid finnas någonstans inom honom och påminna honom att fortsätta när det var jobbigt. Att aldrig ge upp. Trafikljuset slog om till grönt, och mannen gasade och körde vidare i sitt liv.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (2 röster)
Novell, 4.0 out of 5 based on 2 ratings

3 kommentarer

  1. Malin Skriver:

    Åh, din novell var verkligen hur fin som helst. Älskade handlingen, den var spännande och härlig, hemsk och allt på samma gång. Superbra! :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Ida Skriver:

    Den var riktigt bra! :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Olivia Skriver:

    Den var spännande med bra handling. Och som vanligt vill jag ha mer :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.