Min bästa väns storebror

För att förstå den här historien så måste jag förklara att jag aldrig var kär i Alexander, inte från början i alla fall. Kanske att jag blev det efter händelsen.
Jag ville inte vara kär i honom. När jag tittade i hans gröna ögon så kände jag kärlek, men inte som i en förälskelse. Mer som man känner för en bror. Och det var ju det han var för mig med, eller nästan i alla fall. Han var min bästa väns storebror, hennes älskade underbara storebror. Ingen kunde ta honom ifrån henne.
Min bästa vän Elin hade varit min bästa kompis sedan dagis, då vi brukade leka kurragömma och klättra i klätterställningen. Sedan gick det över till Barbie och andra meningslösa gosedjur som vi då tyckte var det viktigaste i världen. Nu är vi mer i stadiet då vi kan ligga och prata i timmar om en och samma kille, eller läsa en tidning och diskutera innehållet hur länge som helst. Man kan helt enkelt säga att vi har gått igenom alla faser tillsammans.
Vi såg precis ut som varandras motsatser. Hon var lång, hade mörkt lockigt hår och såg otroligt bra ut. Jag var ganska kort, hade rakt blont hår och såg inget speciellt ut för världen. Inte för att jag var ful, jag var bara…inget speciellt.
När jag var tio så skilde sig mina föräldrar och har sen dess inte brytt sig så mycket om mig, utan mer om att bråka med varandra och ser istället mig som en blandning av en budbärare och ett misstag. Det vill inte ha något gemensamt och jag är det enda som gör detta omöjligt. Det var då jag började bo mer och mer hos Elin och det har sedan dess blivit som mitt hem. Jag känner mig mer hemma där en hos någon av mina föräldrar. Det är så skönt att kunna se att riktiga familjer fortfarande existerar. Det är en sådan värme och glädje hos Elin.
I alla fall, tillbaka till Alexander. Han var Elins storebror och jag har också alltid sett honom som det, som den storebrodern jag aldrig fick. Det är svårt att inte gilla han glada leende eller hans varma skratt, eller hans snälla ögon. Hans hår var lika mörkt som Elins och låg på något sätt alltid perfekt. Typiskt att killar alltid bara kan gå upp på morgonen utan att ens behöva titta sig själva i spegeln. Kanske, när jag tänker på det på det här sättet så har jag nog ändå varit lite småkär i honom, men inget jag någonsin vågat visa. Elin hade aldrig klarat av det. Alexander är hennes. Hon delar inte med sig av honom. Sedan var han ju faktiskt fyra år äldre.

Det var i alla fall den kalla höstkvällen som det hemska började. Jag skulle gå från mamma till pappa, jag minns inte riktigt varför faktiskt. Jag minns däremot att det blåste mycket och träden lät högt av att vinden ruskade i bladen. När jag skulle gå förbi busshållsplatsen så var jag så kall att jag hade armarna hårt knutna om mig själv och jag tittade ner i marken för att minska blåsten i ansiktet till ett minimum. Jag hörde inte när moppen svängde upp bakom mig och jag hörde inte rösterna som pratade bakom mig. Däremot kände jag handen som lades på min axel och jag minns de svarta ögonen som tittade iskallt på mig och hånleendet som spreds över läpparna på den mörke killen.
- Den här blir bra, sa han till som kompis.
- Hon är ju liten ju, ropade den andre tillbaka.
Jag skakade av rädsla och försökte vränga mig loss men handen hade ett stålgrepp om min axel.
- Ja, desto yngre desto bättre, sa den förste killen.
Sedan hände allt fort och jag minns det bara som i ett töcken av svärta och smärta. Den förste kille slog till mig i magen så jag vek mig dubbelt, samtidigt som den andre killen tog fram en tejprulle och rev loss en bit och satte över min skrikande mun.
Jag fäktades och slogs allt jag förmådde, men eftersom att jag var knappt 160 cm, så hade jag inte stor chans. Jag började få kväljningar av rädsla och i huvudet snurrade alla självförsvarslag och sparkar jag någonsin lärt mig.
- Slå mot underlivet, hade en lärare sagt till oss en gång. Jag kunde inte röra armarna. Den andre lite mindre killen höll fast dem stenhårt.
- Sparka på smalben eller slå i solar plexus, hörde jag också röster i huvudet säga. Mina ben satt fast, med tejp.
Hur kunde det här hända? Jag försökte skrika och slingra mig, det gick inte. Jag kände paniken stiga med väldig fart. Mina ben blev dallriga och ett hårt slag mot huvudet och jag kunde inte se längre. Den kalla och blöta marken var en hård när jag landade på den. Jag såg killarna ovanför mig, skrattande. Nu visste jag att det var över, det skulle ta slut. Det kunde inte bli värre än så här. Vad fel jag hade. När de började dra ner byxorna på mig, långsamt, liksom för att plåga mig ännu mer så var paniken så stor att jag skakade och mitt ansikte var blött av tårar. Jag kunde inte röra mig, mina ben höll en av dem fast i ett hårt grepp medans den andra killen drog ner sina egna byxor. Jag såg suddigt nu för tårarna som inte ville sluta rinna ner för mina kinder. Mina byxor var nere vid fötterna och killen böjde sig ner mot mig och la sig över mig. Jag kände hans tyngd och sedan smärtan som var uthärdlig då han pressade sig själv in i mig. Flera gånger.
Sedan stopp. De drog på mig trosorna och byxorna och var sedan borta. Det var över.
Jag låg där på sidan på marken med knäna uppdragna till hakan, i sekunder, minuter, timmar. Jag vet inte hur länge. Jag vet bara att jag vill att det ska vara över.
Efter mycket lång tid hör jag steg. De går snabbare och snabbare och till slut så böjer sig en människa över mig. Det var Alexander. Jag känner lättnaden skölja över mig och tårarna börjar rinna igen.
- Herregud Hanna! Vad har hänt? Klockan är 3 på natten, sa han och började lirka bort tejpen från min mun. När den var borta så fortsatte han men armarna.
Jag kunde inte få fram ett ord utan grät bara. Han tog mitt huvud och la det mot hans bröstkorg. Sedan lyfte han upp mig och bar in mig till hans hus som inte låg alls långt ifrån. Jag vilade mot hans bröst och kände mig trygg igen.
Han bar in mig till hans säng där han la mig och stoppade sedan om mig.
- Det är bara jag hemma, sa han. Vill du att jag ska ringa någon?
Jag fick inte fram något efter chocken men skadade lätt på huvudet. Han nickade och klappade mig över pannan. Sedan gick han ut och jag somnade.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (7 röster)
Min bästa väns storebror, 4.0 out of 5 based on 7 ratings

4 kommentarer

  1. A Skriver:

    Men gud det är ju hemskt vad som hände!! Bara det att Alexander hjälpte dej osv som var lite bättre kanske?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. A Skriver:

    Alltså i berättelsen, för det har väl inte hänt på riktigt!? XO

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Aller Skriver:

    Jag har alltid varit rädd för detta! Vad bra du är! Starkt skrivet…

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. Sandra Skriver:

    Så starkt du skriver, det känns i hjärtat, tårar i ögonen. Fortsätt skriva, du kan verkligen det!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.