Stark

Jag hörde mig själv säga: ”jag bryr mig inte om du tar ditt liv”. Om den drömmen skulle gå i uppfyllelse skulle ett av alla mina problem vara ur världen. Jag ångrar inte vad jag sa till henne, även om det tog emot rätt hårt efteråt. Jag kan inte med att få dåligt samvete. Jag som alltid ställt upp för henne och gjort allt för att få våran lilla familj ska gå ihop, och aldrig har jag
fått något tillbaka.Jag drar upp persiennerna, molnen ligger tungt över staden. Höstlöven faller från träden och det kalla regnet slår mot fönstret. Jag bäddar sängen, och går sedan ut till köket för att göra frukost till mig själv. Efter det packar jag ner läxorna i väskan och tar en extra titt i hallspegeln. Jag sätter upp mitt långa svarta hår i en toffs och granskar sedan mina bruna ögon. De ser ledsna ut, som om det lager jag tar på mina bruna ögon varje morgon har blivit genomskinligt.

Rebecca springer ifatt mig när jag går på skolgården:
Amorita! Hur är läget? säger hon flåsande med ett stort leende på läpparna. Över sig har hon ett prickigt paraply som har vänt sig av den hårda vinden.
Bara bra! ljuger jag och ler. Hur är det själv?
Det är fint, säger hon ler tillbaka.
Vi tar ut våra franskamappar från våra skåp och går mot franskasalen.
Du ser lite nere ut, är det säkert att allt är bra? tvekar Rebecca när vi går i den långa korridoren. Hennes leende har gått bort och hon anpassar sig mer till mitt humör.
Jadå, är bara lite trött, ljuger jag igen.

Efter franskalektionen går vi till cafeterian, där jag köper varmchoklad med grädde och en fralla. Rebecca likaså. Vi går och sätter oss i soffan bland de andra från klassen. Jag hör dem andra tjejerna börjar prata om att åka in till centrum efter skolan för att shoppa. De frågar Rebecca och hon i sin tur mig.
Nae, jag kan inte idag, svarar jag kort.
Aha, va tråkigt, säger hon och ser på mig med en vemodig blick.
Fast egentligen kan jag åka med dem, men jag är säker på att jag bara skulle dra ner stämningen.

Efter skolan går jag till Ica och handlar. Sedan går jag direkt hem. I trappuppgången står det flera poliser, hur många lägger jag inte märke till. Jag fortsätter uppför trappan till våran lägenhet, dörren står öppen. Jag får en klump i halsen och vill inte gå in, jag vill nog inte veta vad som har hänt. Jag är nära till känslan panik. Mot min vilja går jag in i lägenheten, poliser och ambulanspersonal är överallt känns det som. Det kommer fram en polis till mig.
Är du Amorita Santos, Kitty Santos dotter? frågar han.
Ja…, svarar jag försiktigt. Jag frågar vad som har hänt men alla är upptagna och jag chockad.
Kan du följa med till polisstationen? Jag skulle behöva fylla
i några uppgifter, säger han och bläddrar igenom några papper. Han har
en stor ölmage som hänger ut under den förkorta t-shirten med polismärken på. Under hans stora gråa skägg bubblar det av dubbelhakor. Hans för stora runda glasögon påminner mig om en av alla mammas pojkvänner som högljutt supit när jag försökt sova genom alla år.

Jag packar in varorna i kylen. Nickar åt polisen, går ut från huset och hoppar in i polisbilen. När vi passerar centrum ser jag Rebecca och de andra kompisarna gå på en trottoar. Jag sneglar åt deras håll, lika så gör de åt mitt. Jag får en känsla av att de sett mig. Sett mig sitta där i baksätet av en polisbil, med förvirrad och frågande blick. Jag får ögonkontakt med Rebecca för en sekund, innan vi rullar vidare genom staden.
-Hur va Kitty som mamma? frågar polisen plötsligt och kollar på mig i backspegeln. Han ser sådär snäll och ödmjuk ut när han säger det.
- Vad ska jag säga, alltså, jag har lärt mig att sköta mig helt själv..
Jag orkar inte berätta om hur hon egentligen är, det river bara upp massa grymma minnen som jag helst vill förtränga.
-Jag förstår. Du kommer troligtvis bli flyttad till någon familj som kan ta hand om dig, vad säger du om det? Frågar han med klar röst.

Jag funderar på varför jag ska bli flyttad till någon familj som jag inte känner. Är det för att mamma har tagit sitt liv som jag bad henne göra, eller sitter hon inne nu igen? Jag känner rädsla. Tänk om hon har tagit sitt liv för att jag sa det. Egentligen menar jag det så jäkla mycket, för då skulle jag inte behövt sköta allting hemma + henne. Men kanske är det bättre att leva såhär i fyra år till, tills jag blir 18 och kan flytta hemifrån på riktigt och.. Jag hejdar mina tankar och frågar polisen vad som hänt med min mamma:
- Hon sitter inne igen, säger han till slut och kollar mig djupt i ögonen med en förstående blick.

Jag pustar ut och känner lättnad, tänk vilken skuld jag skulle känna om hon tagit sitt liv. Men vad ska hända nu? Ska jag flytta till någon familj som jag aldrig träffat, vad ska kompisarna säga? Jag som lyckats dölja allt detta så bra under alla år. Och nu när jag ska behöva säga sanningen.. kanske blir de besvikna på mig för att jag inte berättat för dem, och inte litat på dem. Men jag har inte vågat. Kanske skulle jag bli utanför och få titeln ” Hon med den drogade mamman” Mister jag mina vänner har jag bara en nerdrogad och full mamma som sitter inlåst på ett unket behandlingshem. Då skulle jag inte ha någon att vända mig till. Ingen.. Det skrämmer mig.

Jag börjar svettas och polisen frågar varför jag är så blek i ansiktet. Jag blir yr och vill spy upp alla tankar och känslor som far runt i hela kroppen. Just nu vill jag bara försvinna från allt. Från alla känslor och alla tankar. Jag förstår att jag har fått en chock, konstigt egentligen, för jag har flera gånger hört poliser säga till mig: Hon sitter inne igen.. och så suckar de tungt.
Det finns en som skulle kunna göra allt bra, och det är min mamma. Jag har fortfarande inte gett upp hoppet om att min mamma kommer bli som en vanlig mamma. Kanske är det mitt fel att allt blivit såhär från början?

Jag har ett svagt minne sen min yngre barndom som är positivt. Jag satt ihopkrypen i mammas famn i tevesoffan, vi kollade på idrottsgalan. Jag frågade mamma, ”vem fick kärringapriset?” istället för jerringpriset. Då kollade vi på varandra och skrattade ikapp. Det är sådana små detaljer jag saknat i vardagen, att kunna skratta hemma, tillsammans med sin mamma. Men det var väl en önskedröm, att det vore så..

Nu händer det som inte får hända, jag spyr i polisbilens säte. Jag blir yr och faller ner på golvet.

Nästa gång jag vaknar är hemma hos Rebecca. De gula tapeterna och alla kuddar i sängen gör det mysigt. Allt är lugnt och harmoniskt och jag känner mig som hemma hos Rebecca. Här är allt tryggt. Hon strålar när jag slår upp ögonen. För en sekund får jag panik och vet inte hur jag ska förklara mig ur detta. Men hon kramar om mig. Hennes del av vårat vänskapshalsband hänger runt hennes hals. Likaså gör min del runt min hals. -Vänner för evigt- står inrispat och jag ler inombords när jag tänker på Rebecca.
Jag vet allting, du behöver inte förklara. Vännen, jag förstår verkligen hur jobbigt du har haft det. Men du är så stark, du klarar detta, Amorita. Jag finns alltid, och stöttar dig. Säger Rebecca med en låg röst och med gråten i halsen.
Jag blir alldeles rörd av varje ord, vet inte vad jag ska svara, eller om jag borde skämmas över att jag inte berättat för henne om allt. Aldrig någonsin har någon sagt så till mig, jag får tårar i ögonen. Jag kommer aldrig glömma de orden hon sa till mig, aldrig någonsin. Men jag får fram,
Tack, det betyder overkligt mycket, Rebecca!

Efter skolan går jag till Behandlingshemmet för att hälsa på min mamma. Solen lyser och himlen är klarblå. Strax framme slår det mig att jag faktiskt är lite nervös för att träffa henne, och för att prata med henne. Senast jag pratade med henne utan att hon var påverkad va nog för fem, sex år sedan nu. Väl framme blir jag lotsad till hennes avdelning. Den långa korridoren bär väggar av betong och i taket hänger lysrör till lampor. Miljön känns opersonlig och mer som ett industrilager än ett behandlingshem. En sköterska öppnar dörren till mammas rum och jag går in. I rummet står en säng och ett köksmöblemang. Inga gardiner, Inga mattor. Lukten känns unken och instängd.
- Amorita! ropar mamma leende och slår upp armarna. Först tvekar jag. Mitt första intryck är att hon tycker att allt är bra, liksom normalt och som om inget har hänt. Men skulle jag inte krama tillbaka nu kommer väl detta aldrig ta slut. Så jag ler mot henne och kramar tillbaka. Mamma ser sliten ut, hennes hår är stripigt och hennes hy är rynkigare än ett russin.
Efter två timmars prat om livet som varit, livet som nu och våra framtida liv känns det rätt bra. Jag har fått se en helt annan sida av mamma som jag aldrig någonsin sätt förut. Vi pratar om hur allt började, och även hennes motivation till att sluta. Hon berättar att hon gör det för min skull och att hon tänkte om när jag bad henne ta sitt liv. Plötsligt kände jag mig stolt, precis som om jag räddat hennes liv med en hemsk mening, jag bryr mig inte om du tar ditt liv.

Amorita, säger mamma med en sänkt röst och lägger sin hand i mitt knä.
Jag ångrar allt jag gjort, viskar hon och brister sedan i gråt.
Jag vill trösta och peppa henne, samtidigt som jag känner att det är hon som står i oändlig skuld till mig. Jag menar, hon kastade bort min barndom. Jag borde inte förlåta henne så lätt. Men det känns riktigt skönt att hon ber om förlåtelse, även om det precis rör vid ryggen på mig, inte mer. Jag står i en svår situation, det gäller även nu att vara stark i mig själv och inte bara förlåta. Men det är extremt bra gjort av henne, som vågar säga så till mig, till sin fjortonåriga dotter. Hon har kommit till insikt vad hon gjort mot mig, och andra i hennes omgivning. Det gör mig glad, hon har kommit en bra bit på vägen av behandlingen känns det som. Annars skulle man inte våga säga så, eller ens vågat erkänna för sig själv att det är hon som gjort fel. Hur som helst är det starkt gjort av henne. Riktigt starkt gjort..

Redan nu efter en månad på psyket ser hon mycket piggare ut, hennes bruna ögon lyser och man kan skymta livsgnistan igen.
Men jag glömmer inte allt som varit och går vidare, jag sätter nya mål i livet och satsar allt på det.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

3 kommentarer

  1. Katrin Skriver:

    åh, så bra du skriver !

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Johanna Skriver:

    riktigt bra novell!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. josefin Skriver:

    Tack så mycket

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.