Osvadi

Beching var hektiskt idag, ute på marknaden hade en karavan anlänt med nya varor. Beching låg avgränsat från resten av landet, på en stor ö ute i den mil breda floden Regalé. Någon gång om året kom sådana här stora resenärer och sålde te, tyg, mattor, guld och smycken åt dem som kunde betala. Och de som inte kunde det ville förstås se på alla dessa juveler och lukta på kryddorna.
Mijalú och hennes vakt trängde sig framåt en bit i massan för att ta sig till vagnen där smyckena såldes. Mijalú var i den sjätte månaden så alla såg på henne att ännu en nobel ung herre eller dam snart skulle föddas. Vakten knuffade undan dem som vägrade flytta på sig tills de stod framme vid vagnen. En lustig man med pipskägg och turban välkomnade dem in. Han såg ut att vara strax över fyrtio och levt ett gott liv med mycket mat.
”Jag ser att madam kan betala för sig”, sa gubben och tittade beundrat på hennes vackra mantel som hon svept om sig.
”Ni pratar en mycket lustig dialekt, varifrån kommer ni?”, frågade Mijalú, hon visste redan svaret, men att vara artig var ett lätt sätt att sänka priset på varorna.
”Jag härstammar från Aveeria, jag föddes i en mycket ädel familj och vi köpte en diamant gruva, där hackade vi fram diamanterna jag nu säljer runt om i världen”, sa han mycket stolt. Han tog fram två koppar och från någon slags inbyggd brasa i vagnen tog han ner en klassisk söderländsk kanna. Försiktigt hällde han på lite te i bägge kopparna. En stark smak spred sig snabbt i vagnen.
”Nå, jag antar att du kommit hit för att handla ”, sade han på hans märkliga dialekt.
”Mycket riktigt. Som ni ser skall jag snart få ett barn, och som alla i vår släkt skall han få en diamant ring. Alla andra affärer här i staden var för sjabbiga, så jag passade på när ni kom att se mig omkring.
”En ring säger ni? Ja, jag har ju några stycken utav dem. En ring med en diamant på alltså. Vilken färg skulle madam vilja ha?”
”En blå skulle passa bra, vi behöver något vackert åt vår lilla prins”, sa hon och log.
”Jag har den här”, sa köpmannen och rotade runt i en ask. Det var en Ring i rent guld, och ett mörkt mönster var ingraverat runt hela ringen. Mijalú visste inte vad det betydde, men det var vackert. Längst upp på ringen satt en glödande blå diamant, rund och len.
”Den formas efter hur tjockt fingret är och växer med barnet. Den kommer att passa hela livet”, berättade köpmannen som tydligen hette Hjuol entusiastiskt.
”Vad kostar den min herre?”
”Skall vi säga, tvåhundra Schanter?”
”Tvåhundra?! Jag betalar bara hundra.”
”Hundrasjuttio.”
”Hundratretio.”
”Sextio.”
”Fyrtio”
”Femtio.”
”Bara om den är omslagen.”Uppe i Bechings bibliotek, ett högt torn som vätte ut mot havet satt Jágúl och diskuterade med sina generaler runt ett runt bord fyllt med kartor och figurer som skulle föreställa Osvadis arméer och flottor. Jágúl hade bultande huvudvärk och den här diskussionen som aldrig tog slut började irritera honom. Han tänkte sig bort från det dammiga mörka rummet till den soliga dag då han träffat Mijalú. Det hade varit en varm sommar dag och han hade varit en ung man. Han och några vakter hade ridit ner mot stranden för att doppa sig. Vakterna avlägsnade sig något, bort vända så att kejsaren inte skulle behöva visa sig naken för några soldater. Sanden hade smekt hans fötter, han tog av sig kläderna tills han var naken, men så på andra sidan stranden såg han henne. Även hon hade klätt av sig, men hon hade inte märkt honom, så han smög sakta närmare…
”Kejsare?” Det var Xaíor, hans befälhavare över tredje legionen. Xaíor var en väderbiten man med ärr över hela kroppen och en lapp över ögat han fått utpetat. Han hade börjat sin karriär som simpel soldat och kunde något om krig till skillnad från många av dem andra kräken som satt här runt bordet, infödda i en nobel familj och inte ett slag någonsin i vrede. Kejsaren tänkte efter, han var ju i och för sig också det, men han hade i alla fall lite mer kapacitet än dem.
”Kejsare?”, frågade generalen igen. ”Hörde ni frågan min herre?”
”Ursäkta, jag tänkte på annat. Vad var er fråga general?”
”Som jag sa har vildingarna från norr börjat attackera våra mindre hamnstäder, och både våra stridsflottor och handelskepp har problem med provianten på väldigt långa sträckor. Om ni skulle vilja…”
”Det där kan ni väll själva ta hand om general, jag har viktigare saker för mig än dem där vildarna, dem har stört oss i trettio decennier, dem är inget nytt. Jag ger er fria händer i det här”, kejsaren suckade och reste sig upp från stolen.
”Men min herre…”
”Du hörde mig Xaíor. Jag skall gå och äta, Mijalú lär anlända snart”, han gick belåten med att äntligen det trista arbetet var över ut ur rummet utan att vänta på hans generalers bugningar. Utanför rummet väntade Sjö Änglarna, hans personliga livgarde insvepta i Osvadis djupblå och vita mantlar med skinande rustningar. Till skillnad från många övriga herrar var dessa inte bara formella och ståtliga män som inget dög när det kom till strid. Sjö Änglarna ensamma kapabla till att klara tjugo män helt ensamma. Med sina breda långsvärd eller med deras stora sköldar kunde de försvara sig mot vilket hot som helst. Och tillsammans kunde de till och med stå emot varelser som drakar från Normania.
Men även dem hade en svaghet, Sjö Änglarna kunde försvara honom mot allt, förutom förräderi från dem själva. Vad kan vara mäktigare än det mäktigaste. Därför fick de, bara femtio stycken, en fjärdedel av alla kejsarens inkomster. Det var en lön inte ens dem var värda, men på så sätt, varför skulle de döda honom om det bara skulle leda till ett krig, vilket dem definitivt inte vann på.
Kejsarens utgifter var över huvud taget väldigt höga. Bara en tiondel av all den skatt han fick in, det ända han fick in, kunde han bara behålla en tiondel. Inte för att det var lite det heller, han hade råd med så mycket mat om dagen så att han kunde fylla alla Osvadis magar med de finaste musslorna varje dag om och om igen. Inte för att han var så givmild, snarare satt han vid valvet nere i källaren och räknade pengar. Inte för att han ville skryta, men han var nog den rikaste mannen i hela Waquela brukade han berätta för sina vänner som inte misstrodde honom. Han bar helt rundade diamanter runt varje finger, med fästen utav rent guld, ja, hela han kallades Guldkungen. Det samma gällde hans fru, som tydligen efter honom hade flest Schanter, Osvadis valuta, i hela Waquela.
Men bara för att han var rik var han inte lika tjock och gamma som många andra herrar. Han var faktiskt en mycket stillig man som själv var kapten över Sjö Änglarna. Tillsammans med dem gick han upp längst huvudgatan, Änglarna slöt sig som en ring runt honom, och tre utav dem tio som ingick i tredje skiftet banade vägen ett tiotal fot framför honom från dem ivriga invånarna av Beching. Gruppen tog ner mot hans slott över stadens vackra kullerstensgator, ett stort palats med utsikt över havet som omslöts av tjocka murar, inte mindre än tjugofem fot höga. Utanför öppningarna väntade ett tiotal soldater i en halvmåne runt träporten som vek åt sidan när de såg sjöfåglarna närmade sig. Soldaterna ingick i den sjunde utav de femton legionerna. Alla Osvadis soldater var uppdelade i dessa. Den första och starkaste, men också minsta ledde Jágúl själv, där ingick Sjö Änglarna och alla de bästa och mest erfarna krigarna som sällan kallades ut i krig annat än att leda dem från avlägsna positioner. Dem andra varierade i storlek, alla ledda av en general som hade befäl över sina officerer, som själva ledde en blandning av artilleri, infanteri och kavalleri. Den största, den tredje legionen som Xaíor ledde var över tiotusen man starka.
Kejsaren och hans livgarde gick in genom den öppnade porten in i hans trädgård och upp mot entrén där Sjö Änglarna stannade.

Kejsaren gick själv genom många korridorer innan han kom in i hans och Mijalús personliga matsal. Där bemöttes han av Sinch, hans egen kock som stod undrande lutad över bordet. Han sken upp när Jágúl klev in.
”Kejsare, jag undrade just var ni var!”
”Skippa kejsar tramset, du vet att jag hellre vill bli kallad mitt riktiga namn”, sa kejsaren, fast Jágúl inte var hans riktiga namn, bara ett namn han tagit när han blev kejsare.
”Som du vill. Vill du ha någonting i väntan på Mijalú?”, nu visste han att hans herre var på bra humör. Sinch var kejsarens enda riktiga vän. Sinch förstod honom.
”Ja tack… Kanske ett glas av lasten från Himalista?”, svarade Jágúl på frågan. Sinch bugade och gick in i en liten dörr som ledde till det gigantiska köket som användes både till kvällar då kungafamiljen var ensamma och dem kvällar då över hundra ädla herrar och damer gästade festsalen.
Just som Jágúl satt där och började tänka på sin fru, så klev hon in genom ek dörrarna som stod öppna. Hon såg vacker ut, som varje kväll tyckte han. Hennes bruna hår flöt vackert ner över axlarna och hennes smala ansikte fick honom varje gång han såg henne att sluta tvivla på att han gjort fel beslut när han tog henne till hustru. I sin hand pryd med en röd rubin låg deras enda sons hand. Felwín som bara var fem år hade redan börjat likna sin långe far i ansiktet, och han såg glad ut över att se honom. Familjen hade inte träffats sedan gårdagens måltid. Jágúl hade suttit och diskuterat krig, Mijalú hade varit på marknaden och Felwín hade varit med Sinch och några andra av hans lärare i trädgården. Felwín sprang in i armarna på sin far och sken mot honom. I dörröppningen stod hans fru och log. På hennes mage syntes att de både snart skulle få sin andra son, som Jágúl visste att det skulle vara. De var alla lyckliga…

Kejsaren gick genom de dystra korridorerna som knappt var upplysta mot hans matsal. Slottet var inifrån antagligen den fulaste platsen i hela Beching, antagligen för att han aldrig ägnat tid åt att dekorera det. Inne i matsalen stod Sinch, och tuggade sig nervöst på naglarna. Han ryckte till när kejsaren kom in i rummet. Jágúl satte sig dystert på en av stolarna och tycktes inte märka att hans slav ens var där.
”Kejsare?”, frågade Sinch Jágúl. Hans herre stirrade dystert upp.
”Jag tar ett glas av det vanliga”, sa han bara och sjönk ner i sina tankar igen. Sinch skyndade sig att hämta det, och när han kom tillbaka satt hans herre precis som han just gjort, precis som han gjorde varje kväll. Kejsaren tog emot den svarta starka drycken och svepte glaset, och sedan slängde han bara bort det över axeln. Kejsaren började redan få rödsprängda ögon. Sinch sprang iväg för att hämta mer som vanligt.
I dörröppningen kom hans familj in. Mijalú klev försiktigt mot honom, och han vände sitt vildsinta huvud mot henne.
”Ikväll skall du sova hos mig”, förklarade han. ”Sätt dig där borta så skall vi äta strax sen går vi upp.”
Felwín såg rädd ut och gick mot sin far som bara smällde till honom med en örfil innan han ens hunnit säga något.
”Gå till din mor!” röt han och ägnade sig igen åt drycken som precis burits in. Efter den kom maten som han inte ägnade en blick, likaså sin familj. Han tog en djup klunk av drycken och tilldelade resten av kvällen till den, och efter det natten med hans ovilliga fru som visste att hon måste stå ut för att rädda sina snart två barn.

Xaíor, tredje legionens kapten som också varit närvarande på mötet igår promenerade ner längst huvud hamnen. Han hade istället för den ädla silkeslapp han brukade ha hängande framför sitt utpetade öga ett liten billig lapp som kliade något förfärligt. Han bar också en svart nersjunken hatt över huvudet och en oljig fiskarrock runt sig, och om fötterna hade han ett par gamla stövlar som han klampade med nerför krogarna på kajen. Han såg nästan identisk ut med alla sjöfararna som kom över havet. Och det var inte omedvetet. Ingen här kände ändå igen honom särskilt väl, de hade bara sett honom som ännu ett suddigt ansikte på ceremonierna.
En patrull ur hans egen legion kom marscherande längst kajen och flyttade på alla fyllon och sjömän som låg sovande mitt på gatan, sparkade dem till liv eller släpade up dem alldeles för fulla på trottoaren så att inte någon kärra plötsligt skulle rulla över dem. Det var ännu tidigt på morgonen och det hade ännu inte helt blivigt livligt. Det var en molnklar dag och solen lyste värmande på Xaíor. Soldaterna närmade sig och deras ledare lyfte lite lätt på hatten och gömde sig snabbt under den igen. Den här gången drog han ner den ännu längre. En av dem lägre soldaterna tittade långt på honom men fick en örfil och tillsägelse från patrullens ledare. Bara han inte hade känt igen honom… Men det var inte första gången han gick här nere, klädd som om han vore en full sjöman som just kommit ner från bordellerna, och inte som en av rikets mäktigaste krigare. Fast man kunde ju vara både en fylle hund och en högt uppsatt herre, det hade ju kejsaren bevisat. Kejsaren, det svinet, brydde sig bara om pengarna han drev in på tullarna och alkoholen. Inte för ens en sekund skulle han fundera på att hjälpa stadens, eller till och med landets, befolkning, nej han skulle bara tillfredställa sig med fler rubiner och diamanter som han hade på sig några få tillfällen innan dem föll till glömska i hans kassavalv.
Xaíor gick ner längst den sista biten på kajen och rundade in på en bred gata där alla resande som hade råd, alltså alla förutom dem som låg på kajen, tillbringade sina nätter. Hus i olika stilar fyllde hela gatan, till höger låg det välkända ”Den blå skutan”, till vänster det lite finare ”Ercóes nattplats”, och några hus längre ner den kända bråkiga baren ”Röda rosen”, som antagligen fått sitt namn mycket tidigare. På gatan låg också ”A´x Ces Di Chaw” och ”Staschmu”, två utländska klubbar, där fanns ”Osshijon” och ”Den gröna dagen” bägge av de nyare slaget. Men enligt Xaíor var den viktigaste klubben ”Havs Katten”. Det var bara ett litet ruckel i princip, med två våningar till skillnad från alla de andra barerna med tre för att kunna ta in fler gäster. Den vita färgen på träet började lossna här och var. Ett par av fönstren var inslagna, och på utsidan satt några priser på maten som var högre än dem finaste klubbarna. Dessutom kom en stark stank av piss och djur avföring från jordgolvet. Det funkade effektivt för att locka bort ogästvänliga blickar, folk passerade helt enkelt huset och försökte at snabbt glömma det. Xaíor gick däremot mot ingången. När han klev in i dörröppningen kom en väldig man mot honom.
”Har du verkligen råd att vara här?”, sa han och tittade med rynkad näsa på Xaíors utstyrsel.
”Jag har fem Schanter, inte mer och inte mindre”, svarade han. Dörrvakten sken upp och omfamnade honom med hans vänliga stora björnkram.
”Kul att du är här, generalen.”
”Trevligt att se dig med Cax”, sa han till den flintskallige jätten och fortsatte in i pubben. Till skillnad från en vanlig pub där bartendern hade skickat ut servitriser med stål brickor där dussintals ölglas fyllda till toppen stod på till dem redan fulla gästerna som låg under borden eller stod på borden och skrattade var Havs Katten bara ett litet rum där bekväma soffor stod runt ett bord fyllt med papper, pergament och kartor. Runt bordet satt två dussin män, alla utklädda olika, som fiskare, byggarbetare, soldater eller luffare. Allihop gav honom varma leenden nr han klev in i rummet. I mitten av en soffa fanns en plats ledig där Xaíor antog att han skulle sitta. Han sjönk ner djupt i den röda soffan. Mitt emot honom satt överste Kokop som han kände igen från alla deras möten här i det lilla rummet. Kokop var som alla andra i det här rummet en äldre man, strax efter medelåldern, med många ärr i ansiktet efter sina år som soldat. På vänster öga hade han som Xaíor en lapp där hans utpetade öga funnits. När Xaíor tittade omkring sig såg han att hela nitton utav de tjugosju medlemmarna saknade ett öga.
”Härmed öppnar jag, Kokop, Korparnas trehundraandra möte”, sa mannen mitt emot Xaíor. Han andades in moralen i ordet. Korparna. I tretton år hade de kämpat mot kungafamiljen som bara styrde och ställde med folket som om de vore dockor, som om arméerna bara vara stenpjäserna på kartorna i biblioteket, som de fortfarande gjorde. De hade varit tusentals som stormade slottet den natten och nästan dödade spädbarnet Jágúl och hans far. Tusentals, och tjugosju hade överlevt. Och i ytterligare tretton år hade överlevarna nu haft sina möten här för att göra allt de kunde för att få ett land fritt från tyrannernas järnklor. Anledningen att så många här saknade sitt vänstra öga var att det var dem kronan hade fått tag på. För att känneteckna dem som förrädare. Men några av dem hade han gett en andra chans, som Xaíor, när han såg deras kapacitet i strid. Dem hade alltid samlats här nere.
”Är alla här?”, frågade Kokop. ”Xaíor? Cax? Dimitri? Leóndez?”, fortsatte han tills han kom till det sista namnet. ”Sinch?”
”Här”, svarade kungafamiljens kock. Han var en av dem få som klarat sig med ögat i behåll. Den skallige lille runde mannen satt för sig själv nere i ett av hörnen i en stor fåtölj.
”Bra, nå, anledningen att jag kallat er hit till vårat Katten är att ännu en regent som hotar freden snart födds. Om bara tre månader kommer haggan att födda en liten pojke eller flicka som även den kommer att försöka ruinera riket. Jag skulle vilja börja med dig Sinch, vad vet du?”
Den lille mannen lutade sig fram så han kom in i ljuset och tände på pipan som han stoppade in i munnen.
”Som du säger är det bara tre månader kvar”, började han nervöst. ”Mijalú växer och så, men jag är fortfarande lite rädd för vad som skulle kunna hända med barnet. Kejsaren dricker allt mer och tar Mijalú till sängen var och varannan dag, och det är inte direkt med lugna tag, eller vad man nu säger, som han hanterar henne. Barnet kommer inte att föddas normalt, man kan inte behandla en gravid kvinna som monstret gör. Mijalú försöker gömma sina blåmärken bakom slöjor, men dem syns allt för tydligt för att inte förstå vad som händer i bäddkammaren.”
Kokop nickade åt informationen och kliade sig på skäggstubben.
”Du då Xaíor, du befinner dig ju ofta nära kejsaren?”
”Man märker att han dricker mycket. Han lämnar krigsmötena tidigare och tidigare, sitter där med sina blodsprängda ögon och bara stirrar ut ur fönstret. Han lyssnar inte när man pratar med honom. Antagligen så är det något viktigt han tänker på. Även när han är nykter för en gångs skull är han uppe i sina egna tankar. Men jag kommer inte på vad det skulle kunna vara för något, jag menar han är en kejsare på tjugosex år utan någonting annat än pengar. Men jag är säker på att det är något…”
”Eller så sitter han och tänker på inget viktigare än vilken drink han skall ta ikväll, eller kanske på om det är en grön eller blå ädelsten han skall ha på vänstra långfingret nästa onsdag”, skämtade Kokop och fick med sig en del skratt från Korparna runt omkring honom.
”Man jag är säker på att han…”
”Xaíor, vi har viktigare saker för oss än att sitta och spekulera om Kejsarens tankar han har när han är full.”
”Är det inte det ni skickade ut mig för att göra de senaste tretton åren? Hitta vad som finn bakom kejsarens stela mask?”, bet Xaíor tillbaka.
”Ta reda på det då. Men vi kan inte ödsla all våran tid på det här.”
”Inte att bråka heller”, avbröt en Korp kallad Dimitri. Dem andra nickade instämmande. Kokop insåg att han hade slösat mer tid än Xaíor egentligen gjort på ämnet. Han bad o ursäkt och fortsatte på det viktiga ämnet.
”Hur som helst kommer han att få ett barn. Om det blir ett normal fött barn kommer det bara att bli en konkurrent till Felwín mär han växer upp, men om det föds, ni vet, annorlunda? Vad skall vi göra då?”, undrade han och gruppen började diskutera och mumla.
”Vi bör föra bort barnet”, sa en av dem äldre i gruppen, Leóndez. ”Kanske till någon familj ute på landet. I vilken familj man än är född vill man inte växa upp med en far som Jágúl, som skulle avsky sin son och spotta på honom, kanske rent av döda honom, han skulle inte vilja att folk pratade om honom som kungen med det fel födda barnet. Inte för att jag har något emot sådana, men vi kan inte förneka att det är en sådan värld vi lever i.”
Många nickade instämmande, andra såg tvivlande ut. ”
”Varför rädda en son till en hagga?”, ropade någon.
”Släng ner den i havet vet jag!”
”Varför ödsla tid på att få kungafamiljen att inte förstöras inifrån?”
Kokop reste sig med ens, blodröd i ansiktet av vrede. Stolen vällte och slog i golvet bakom honom. Hans enda öga flög fram över gruppen med ilska i blicken.
”Har ni gömt vad vi kämpade för? Har ni glömt fred? Vi är människo, inte djur, eller är ni kanske det? Vi kämpar för att få slut på dödandet, och ni sitter här och pratar om att döda barn? Är ni helt fån vettet? Vi kämpar mot kronans tyranner, inte mot deras oskyldiga söner. Jag håller med Leóndez, vi för bort honom till någonstans säkert. Där kungen inte kan skada honom. Sinch, Leóndez, jag ger er i uppdrag att få ut barnet och ta honom eller henne till någonstans säkert. Då är vi klara, eller?”
Några såg skamset neri golvet när dem reste sig upp. Allihopa lyfte de sina högra händer och sa i kör;
”För ett fritt Osvadi, för en fri värld!”

Osvadi, det östliga landet i Waquela, en labyrint av floder. Av världen utanför kallades det ”Undrens Hav”. Man hade kallat det så länge, för i tiden hade det här varit platsen vart alla historier kom från, historier om heroiska hjältar, om tyrann kungar, monster som hotade riket, drakar och hjältar, pirater som plöjde över vågorna, spännande städer där folk från alla världens hörn samlades och mystiska mord på nobla människor. Det hade låtit så spännande. Alla de andra rikena hade tittat på Osvadi med avund.
Men världen var inte det samma som den var för hundra år sedan. Minnena förblev, men bleknade bort med tiden, folk levde i sina egna skal numera. Det lätt aldrig som dem där avlägsna historierna var särskilt spännande. Världen var bara ett avlägset minne från sin guldålder. Världen höll på att somna. Osvadi, Undrens Hav, på hur länge hade inte någon kallat landet det? Ändå var Osvadi det alla världens blickar var riktade på just nu, på dem oändliga floderna som sköt ut som grenar från stammen, den breda floden Regalé. Dem slingrade sig runt varandra och från ovan såg den världen ut som ett hav fyllt med stora uddar. Vågorna slog upp från floderna och stänkte upp på dem sandiga stränderna. På dem låg stenar som hade rundats av havets eviga beröring. Och ovanför stränderna kom dem gröna fälten, där byar och städer låg och där bondgårdarna lät sina djur löpa fritt på det mjuka gräset. Stora ekar stod här och var och bildade på vissa platser skogar, tillsammans med björkarna och granarna. Och på öarna fanns hamnar där tusentals skepp kom och gick dagligen för att sälja sina varor till byarna. Det var ett litet paradis som människorna levde i. Men dem saknade den där gnistan, det var som sagt ingenting som hände. Men på den största stadens slott, Beching, som täckte en hel ö som låg mitt i den milsbreda Regalé, utvecklades ännu en sådan där historia människor törstade efter.
Mijalú satt i hennes kammare och tittade ut över havet. Regnet stänkte mot fönstret. Ute på havet slog stora vågor upp mot de svarta klipporna. Drottningen satt där i en stor fåtölj med en filt om sig och en bok i handen, och till höger om henne på ett litet bord stod en kopp med en het dryck, hela tiden passade någon av slottets betjänter till henne, men hur mycket hon än var en kejsares fru så kände hon sig inte som en. Hon hade aldrig älskat Jágúl. Hur hade hennes far kunnat sälja henne? En liten tår rann ner för hennes kind när hon satt där, helt själv i en värld så stor, så mörk. Vad skulle bli av henne? Hon visste mycket väl att hennes barn inte skulle bli som alla andra. Men hon visste också att hon skulle vara en god mor, hon skulle älska honom, men hur skulle hon kunna göra det i den här världen, med Jágúl som barnets far? Tårarna började strömma ner för hennes kinder. Om tre månader skulle hennes liv kanske vara slut. En passerska tittade till henne och visste inte vad hon skulle ta sig till, allt såg så hopplöst ut för hennes drottning…

Det här är bara ett smakprov, lämna en kommentar och tyck till om det här är värt att fortsätta på!
/Nicklas Gunnarsson 26-2/10

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

2 kommentarer

  1. jajja Skriver:

    fortsätt med den! riktigt bra !

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. nicklas (författaren) Skriver:

    tack! den har blivit lite konstigt klippt här, alla radbyten kom inte med som du kanske märckte. men tack iallafall, du ser kanske den här i bokhandeln någon dag ;)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.