Kära syster

Jag gick långsamt över parkeringsplatsen som var täckt med röda och gula löv. Automatiskt lade jag handen på min höggravida mage och log vid tanken på att jag skulle få en dotter, en Lexie. David ville hellre att hon skulle heta något ”vanligt” svenskt, urtråkigt namn. T.ex. Emma, Anna eller Sara. Visst, de är väl fina, men hur ofta får man barn egentligen? En plötslig spark fick mig att rycka till och flina över mina reaktioner. Jag borde vara van vid sparkarna vid det här laget.
”Var inte så otålig, gumman” Sa jag till magen. Som av en reflex flög min blick över parkeringsplatsen för att kolla om någon hört mig. Jag kom fram till den vita Volvon och satte ner matkassen på marken för att ta upp nyckeln ur jackfickan. Till min förvåning var den inte där. Jag suckade högt och funderade på vart den kunde vara. Plötsligt kände jag en kall hand på min axel. Jag skvätte till och vände mig om. Där stod en kvinna, vacker som skönheten själv och log mot mig. På något sätt kände jag igen henne. Men jag var säker på att vi aldrig hade träffats tidigare. Det svarta, långa håret låg i lockar kring hennes ansikte på ett väldigt speciellt sätt. Medans jag väntade på att hon skulle säga något granskade jag hennes felfria ansikte. Det var något som inte stämde. Efter en kort stund såg jag ögonen. De var röda. Mörkröda, med en mörkare ring runtom. Jag spärrade upp ögonen och gav ifrån mig ett kvavt ljud. Hon harklade för att återfå min uppmärksamhet.”Du tappade de här” Sa hon. Jag insåg att hon höll i mina bilnycklar, hon snurrade dem runt pekfingret.
”Åh, eh, t-tack.” Svarade jag förvånat. Hennes blick gled ner mot min mage. Hon tittade på den utan att riktigt titta på den. Det var som att hon var helt borta i sina egna tankar. Det dröjde några sekunder innan och lyfte på huvudet och log mot mig. Det var inget innerligt leende, utan ett skrämmande. Nästan psykat. Jag tog ett steg bakåt och trampade på matkassen, ett äpple mosades. Men jag var för rädd för att bry mig. Jag visste inte varför jag var rädd, men jag var säker på att jag var illa ute.
”Men hjärtat då, varför så rädd? Det är ju bara jag” Sade hon och slutade le. Det gjorde mig ännu räddare.
”Eh… Jag…” Jag gjorde mitt bästa för att kunna säga hela meningen. ”Jag är inte h-helt säker på… Vem du… Påstår dig att vara”
”Du verkar vara lite borta idag, syster” Svarade hon och hennes fylliga läppar drogs över de kritvita läpparna. Det var omöjligt att inte lägga märke till de vassa tänderna. Ordet ”syster” lockade fram ett gammalt, skrynkligt minne. Min döda syster. Hon dog för tre år sedan, men det blev ingen begravning av det. När jag tänkte på henne insåg jag vem jag tittade på. Min döda syster. De röda ögonen stirrade intensivt på mig, som om hon koncentrerade sig. Upptäckten kopplade allting på plats. klick. Röda ögon, huggtänder, skönhet och död syster. klick. Utan att tänka mig för kastade jag mig i hennes stenhåra famn. Skit samma att hon är en jäkla vampyr, hon är här.
”Nej, nej, nej! Du ska inte vara glad! Du ska vara rädd. Det här är fel!” Röt hon. Jag tog ett stort steg tillbaka och trampade på matkassen igen så den välte och allt ramlade ur.
”Men du är ju här” Svarade jag buttert, fortfarande förvånad över att Alexandra faktiskt var här.
”Ja, men du förstör allt det roliga. Jaja, det får väl gå bra såhär också” Svarade hon och böjde sig fram, som att hon skulle kyssa mig. Men istället lyfte hon upp mig i sin famn och flög iväg med mig. Eller ja, hon sprang, men det gick så fort. Hennes andhämtningar fortsatte vara lugna. Jag var livrädd. Vart skulle hon ta mig? Jag var livrädd att ramla ur hennes grepp, men vågade inte klamra mig fast vid hennes kalla, bleka kropp. Efter en dryg kvart resande kom vi inomhus, i ett stort, vitt hus med stora fönster. Hon ställde ner mig i ett vitt rum utan möbler. Golvet var av vitt kakel, väggarna var vitmålade och taket var vitt. Hon försvann och jag stod ensam. Jag tittade mig omkring och upptäckte till min besvikelse att det inte fanns någon dörr. Helvete. Paniken steg, efter ett tag kunde jag inte stå rakt. Jag visste inte när eller vart ifrån hon skulle komma, men jag var säker på att hon skulle göra det. Mina lungor sved när jag inte andades tillräckligt mycket.
När jag hade legat på golvet i vad som kändes som timmar kände jag en grym smärta i min vrist. Det var som ett gift som gick igenom min kropp. Ett plötsligt hugg i min högra handled fick mig att tappa andan. Smärtan var värre än något jag någonsin kunde tänka mig. Och än värre. Hela jag brann, och jag ville så gärna titta efter om det faktiskt var lågor omkring mig, men smärtan förblindade mig. Jag låg som i en båge på golvet och skrek. Jag skrek och skrek. Allt gick långsamt men samtidigt fort. Det som gick igenom mitt huvud var tanken på David och Lexie. Tårarna strömmade och mina snyftningar blandades med vrålen. Ännu ett hugg, men den här gången rätt i strupen. Jag kände huggtänderna tränga igenom huden och sedan sitta djupt i min strupe. Alexandra, som skulle föreställa min syster, morrade. På något sätt lät hon besviken och frustrerad samtidigt. Ungefär som att hon höll på att ge upp. När jag trodde att jag varit med om det värsta blev allt dubbelt så varmt. Det förvånade mig att jag inte var en hög aska vid det här laget. Det kändes som att en virvelvind slet mig åt höger och vänster, hit och dit. Men saken var den att jag faktiskt visste vart jag var. Men jag såg inte vad jag borde se. Ingen tunnel, inget ljus. Bara mörker. Död. För det var precis vad jag var. Död.

Kära syster.

Jag borde aldrig sörjt dig när jag trodde du var död, jag borde ha skrattat, skrattat år din bortgång. Yes, nu slapp vi Alexandra, den jäveln. Men jag grät, jag saknade dig sjukt mycket. Det är ditt fel att mamma aldrig blir sig själv igen. Den tomma blicken hon har knäcker mig, hon lever utan mening. Jag hade min mening i livet. Jag hade min älskade David och min kommande Lexie. Men din egoism tog över.

Din kära döda syster.

Kära syster.

Allt du förtjänar är död. Död, död, död. Dö din jävel. Jag hatar dig.

Din kära, döda syster.

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (6 röster)
Kära syster, 3.5 out of 5 based on 6 ratings

4 kommentarer

  1. J.K Skriver:

    den var väldigt bra! :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. emma Skriver:

    urtråkigt namn? man tackar! haha

    Jättebra novell :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Josephine Skriver:

    väldigt tråkigt namn!
    men novellen var jättebra :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. anonym Skriver:

    bra

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.