För eran skull

Klockan slog precis tolv när jag steg in i min lägenhet igen. Min tunga smakade fortfarande Affe. Jag svalde och torkade mina läppar. Liam gick upp när han hörde mig och hittade mig i köket letandes efter nått i skåpet. Jag slutade genast leta när jag såg Liam komma gående ifrån mörkret. Han försökte kisande titta upp mot mig.
- Vart har du varit, älskling? Jag svalde.
- jobbet, sa jag snabbt och han nickade och kysste mig.
- Kommer du och lägger dig? Jag mumlade ja och följde med Liam som höll min hand. Han drog ner mig i sängen och kysste mig. Han började lägga sig över mig och stoppade fingrarna innanför mina trosor och viskade.
- Har saknat dig. Han kysste mig mjukt och började sakta glida in i mig. Jag tänkte på Affe och fick skuldkänslor, jag började gråta och Liam stannade upp och smekte min kind.
- Vad är det ,gumman? Jag svalde och en tår kom nerför min kind och Liam torkade bort den.
- jag kan sluta om du vill. Jag nickade och han la sig brevid mig. Han kramade mig och sneglade på mig medans jag fällde fler tårar. När jag hade somnat låg han fortfarande och tittade på mig. Han lade täcket över mig och la sig ner och sov. Nästa morgon vaknade jag av att min mobil ringde. Det var Liam.
- Hej, gumman. Hur mår du idag? Jag är orolig för dig. Jag svalde.
- Jag mår bra. Jag kunde inte ha sex, för jag är…. det vart tyst i luren.
- Är du gravid? Jag svalde och fick fram ordet ja. Jag började gråta.
- Förlåt, sa jag och la på. Jag slängde min mobil i väggen och kurade ihop mig. Jag hade aldrig mått så här dåligt och känslan av att Liam skulle bli pappa kändes mer förrödande. Vad tyckte han om att bli pappa och vad skulle Affe tycka om detta om han fick veta? Jag skulle aldrig berätta nånting för någon. Inte ens mina bästa vänner. Detta barn kan vara både Liams och Affes. Hur ska jag veta vem pappan är? Jag kunde inte tänka och beslöt mig för att ta en treo. Jag tog ett glas med vatten och svalde. Jag fick panik. Varför gör jag så här mot mig själv när jag vet att sanningen ändå kommer fram nån gång? Jag måste fly, fly från allt. Men det tog stopp, när jag tänkte på mitt barn. Tänk om det aldrig får träffa sin pappa, hur är jag som mor då? Jag måste stanna kvar, för mitt eget bästa. Men hur ska jag kunna stanna om det gör så ont i mig? Jag kan bara inte. Jag stängde in mig på toaletten och fixade mig lite. Min mascara hade runnit ner på mina kinder och hela mitt ansikte var svart. När jag var färdig, så begav jag mig mot apoteket. Jag behövde nånting mot mina kramper. Jag kollade min mobil och både Affe och Liam hade ringt, men jag kunde inte svara och jag ville inte svara. Det var bäst att låta bli. Min mage börja krampa igen, men jag ville bara komma till apoteket och hitta tabletter som kunde lugna mig. Jag letade bland hyllorna men lyckades inte hitta nån, så jag tog en hel ask med smärtstillande tabletter. När jag kom hem satt Liam vid soffan, med händerna på pannan och nerböjd. Han tittade upp och hans ansikte sken upp när han såg mig. Jag själv gjorde inget ansiktsuttryck och det gjorde ingen effekt alls på honom. Han reste sig upp och fick syn på apoteket påsen.
- Vad har du köpt för nått? Jag svalde och det var tyst en stund. Liam bröt tystnaden.
- Smärtstillande tabletter? Jag tittade ner i golvet och gick in till köket. Jag tog ett glas vatten och ställde mig emot diskbänken och tog flera klunkar av vattnet och kände på min mage. Jag tittade ner och såg att den började puta lite. Men log istället. Liam kom och tog tag i mina händer och mötte min blick.
- Nathalie! Jag älskar dig. Du ska inte säga förlåt för nånting. Jag är bara glad att jag får ha barn med dig. Varför så ledsen? Älskar du mig inte ?
- Jo, men det är inte det. Jag tittade ner i golvet och visste inte vad jag skulle säga.
- Vad är det då? Du måste ju berätta för mig. Jag svalde och tittade han rakt i ögonen och såg hans smärta. Han ville inte bli pappa nu! Han har ju hela sitt liv på sig att skaffa barn. Men att skaffa en bebis nu är inte så passande. Älskar han mig så mycket att han vill älska mitt barn med, även om det inte är hans? Han kysste mig mjukt och mötte min blick.
- Jag vill ha det här barnet med dig, för att jag älskar dig. Inse det. Jag titta åt sidan och sucka. Han visste inte hur fel han hade som litade på mig. Om han bara visste om Affe skulle han flippa ut. Vad skulle jag säga ?
- Vi är bara sjutton och du har hela livet framför dig. Låt inte mig förstöra det! Jag vet inte ens om jag klarar att vara mamma nu. Liam sucka och log mot mig. Jag försökte se vad som pågick i hans huvud just nu. Men det stog bara still.
- Du klarar det visst och det fixar sig, gumman. Jag älskar dig så mycket. Kom hit. Han drog mig nära och vi kramades ett tag. Jag kommer ihåg dagen efter att jag hade börjat gråtit. Jag hade mått så dåligt och det gjorde jag nu med. Jag kände mig så hemsk. Jag ville bara försvinna från jorden och aldrig komma tillbaks. Jag mådde så dåligt innanför att jag höll på att explodera. Vad skulle mina kompisar säga? Vad skulle mina föräldrar säga? Vad skulle Affe och Liam säga? Jag kände en tår rinna nerför min kind. Affe ringde senare på dan och ville jag skulle komma. För han hade en överraskning. Jag skrev en lapp till Liam att jag jobbade och att jag kom hem nästa dag och allt det gjorde jag för att få träffa Affe, men han vet ju inte det. Så vad spelar det för roll? Timmarna gick och jag spenderade hela dagen hos Affe och han fick mig att glömma alla tankar om barnet. Jag skrattade, log och hoppade runt. Var jag lycklig? Senare på natten satt vi uppe och åt chokladpinnar vid soffan. Jag höll dom långt borta från Affe bara för att retas och jag lyckades, men istället vart han riktigt arg.
- Ge mig chokladpinnarna för i helvete! Mitt leende försvann och han ångra sig snabbt.
- Förlåt, sucka han och smekte min kind och kysste mig. Jag log och sa hastigt.
- Älskar du mig så mycket att du skulle kunna göra barn med mig, även om vi bara är sjutton? Affe fick stora ögon och funderade ett tag. Först så trodde jag han skulle säga nej. Men han sa att han ville ha det, men lite tidigt nu och så kysste han mig igen och gick in på toaletten. Medans han var borta tog jag av mig kläderna och la mig under täcket. Jag vart träffad av värmen direkt och hettan gjorde mig het. Men just nu kunde jag inte tänka på mig själv, utan mer på barnet jag bärde. Vems det nu är, Affes barn eller Liams barn eller kanske bådas ? Jag vet faktist inte om jag ska vara ärlig. När jag hade kramat och pussat Affe hejdå ringde Eliza precis och jag var ju inte direkt på prathumör precis. Men jag svarade ändå. Eliza pratade om sitt jobb i london och jag bara lyssnade och sa ingenting. Hon frågade då helt plötsligt om vi kunde ses och jag sa förstås ja och gick för att möta henne. Vi köpte varsin cappuchino och satte oss vid några soffor. Eliza hade färgat håret kol svart, men jämfört med Liams hår så hade han fint svart hår, snyggare än Eliza i allafall,för hon såg bara blek ut. Eliza frågade direkt om jag hade nån kille och då sa jag: ja, det har jag faktist. Hon ville veta allt om vem det var och hur det hände och mitt huvud ekade. Ville Eliza veta saker om ena killen jag älskar? Vilken chans. Jag berättade om Liam och vem han var och jag visade bilder. Eliza hade fortfarande min mobil i sin hand och hon fråga plötsligt.
- Vem är den andra killen? Jag harklade mig och tittade med äcklad min på Eliza. Eliza förstod att detta var ett väldigt personligt ämne.
- Vadå andra killen? Jag fattade ingenting. Visste hon om min otrohet?
- Ja, du är tillsammans med Liam, men du har Affe också…. Hur funkar det och hur kan du? För jag fattar inte. Jag svalde och förklarade att jag ville hon skulle hålla tyst om det. Vi lovade och jag litade på Eliza. Men efter några dagar när jag satt i Liams lägenhet så satte han sig plötsligt och ville prata allvar. Jag förstod att nått var fel.
- Är barnet mitt? Jag svalde. Jag grät innanför och jag ville bara fly, fly från sanningen. Men jag kunde inte.
- Jag borde vetat bättre än att litat på dig. Det är inte mitt eller hur? Fan, hur kunde du? Jag trodde du älskade mig. Jag trodde vi var menade för varandra. Jag trodde så jävla mycket. Dumt av mig. Stick härifrån, Nathalie. Jag vill inte ha dig här! Jag svalde. Slänger han ut mig? Jag började gråta och insåg då att Affe också visste.
- Men…. Liam avbröt mig och skrek ” stick härifrån ” Jag svalde, gick och hämtade min jacka. Jag tog på mig mina skor och slängde igen dörren efter mig. När jag gick därifrån började jag gråta och alla känslor kom ut. Jag hade förlorat allt och det enda jag hade kvar var mig själv. Jag gick till en bankuttag och tog ut alla pengar. Jag behövde dom nu, eftersom jag var hemlös. Jag tog upp min telefon och ringde Alex, han var den enda jag hade kvar. Den enda som ville vara min vän. Tårar rann ner för min kind och hela min tröja var redan blöt.
- Hej, det är Alex. Jag snyftade till.
- Hej, det är Nathalie. Kan vi prata?
- Ja, klart vi kan. Jag finns alltid för dig. Vad står på? Jag snyftade till igen.
- Jag har förlorat allt. Jag har inget kvar. Ingen förstår hur ont det gör för mig. Liam har slängt ut mig, jag hann inte ens förklara.
- Men kära nån. Vart är du nu?
- Långt borta.
- Jag tänker hämta dig. vart är du?
- Vänta, jag ska bara göra en sak först.
- Vadå? Nathalie, vadå? Jag svalde.
- Abort. Ingen vill ha det, ingen vill ens förstå hur svårt det är för mig.
- Nathalie. Tänk över det här först. Snälla.
- Jag måste.
- Ring när du vill bli hämtad. Jag mumlade okej och gick till sjukhuset för att göra abort. Medans jag satt och väntade funderade jag och jag insåg att jag ville veta vem pappan var. Jag förklarade att jag ville det för doktorn som tog emot mig och jag fick vänta en timma innan jag fick svaret. Det var Liams. Jag började såklart gråta, för han insåg inte vad han förlorade. Jag ringde Alex och han hämtade mig. Vi hade det jätte kul. Han hade alltid funnits hos mig. En tjej kom in i lägenheten och såg oss sitta och hålla om varandra. Hon missuppfatta det och slängde ut mig. Alex försökte förklara att jag var hans kompis, men hans tjej vägra lyssna. Jag var hemlös igen och jag var tvungen att klara mig själv. Men hur skulle jag kunna hitta nånstans att bo nu när alla visste vad jag hade gjort? Jag bestämde mig för att leva ändå, utan alla. Jag tänker börja om! Jag gick och hittade en snygg lägenhet, som också va fräsch. Jag fick ett nytt jobb och klarade allt själv. Jag var nu lycklig och jag tänkte inte mer på Liam och alla andra som gjorde så här mot mig. Men den dag ringde det på dörren. Jag tänkte ” vem fan ringer på hos mig nu ” När jag öppnade dörren och fick se Eliza så tänkte jag bara en sak, att inte släppa in henne i min lägenhet.
- Hej Nathalie. Jag …
- Vad fan gör du här? Har inte du förstört tillräckligt för mig än? Hon svalde.
- Jag är ledsen.
- Är du ledsen? Du har förstört hela mitt liv, allt jag hade och min lycka och allt du har att säga är jag är ledsen? Hon svalde och fick tårar i ögonen. Vetu vad? Jag vill inte ha dig i mitt liv. Jag trodde du var min vän. Men man tror massa saker som bara är skit. Hejdå! Innan jag stängde igen dörren så hörde jag henne säga men och och sen vart det tyst. Jag låste dörren och gick in till tv:n igen och satte mig. Mitt före detta liv var över och ingen skulle få trampa ner mig. Ingen ! Jag kom ihåg Liams och hans leende och hans underbara kyssar och Affes skratt. Allt var borta. Men lycka var väl inte menat för mig, antar jag. Jag svalde och tittade ut genom fönstret. Skulle mitt liv bli så här framöver? Hur ska jag kunna överleva… ? Dagar gick, måndader gick och snart hade ett halvår gått. Det ringde på dörren och det var Liam. Jag vägra släppa in han.
- Hur är det med dig? Jag svalde.
- Bättre än nånsin. Emilio mår jätte bra. Han svalde.
- Hur gammal är han? Kan jag få träffa han?
- Visst. Emilio? Ett svar kom från vardagsrummet och Emilio kom springande.
- Här är din pappa, Emilio. Liam log och bärde upp Emilio i sin famn.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

1 kommentar

  1. Olivia Skriver:

    Jätte bra , blir det en fortsättning?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.