En rysning i Ryssland

Kvinnan i vattnet var inte riktigt död än, men skulle vara det mycket snart. Hennes långa svarta hår låg i kladdiga klumpar på den likbleka kroppen. Hon andades långsamt och raspigt, utanför det lilla fönstret syntes månen i det becksvarta mörkret.
Vattnet var rött av blod, även de vita kakelväggarna hade blivit målade röda.
Hon var alldeles för svag för att röra sig när hon hörde ett ljud. Dörren knarrade svagt när den öppnades av en liten blek hand täckt av blod.
Två blå ögon fyllda av tårar iakttog henne.
Det var en liten, kanske femårig, flicka som hade öppnat den blodstänkta dörren. Flickans långa blonda hår hängde i tovor. Hennes slitna nattlinne, som antagligen hade varit vitt någon gång, var täckt av torkat blod och jord.
Hon gick långsamt fram mot kvinnan i badkaret fyllt av blodigt vatten.
”Ilona” kvinnans röst var bara en svag viskning och en tår trillade från hennes kind ner i vattnet. Flickan satte sig ner på knä framför badkaret och stirrade tomt på kvinnans bleka arm.
”Mamma, vad har du gjort med Nagini?” Flickan lyfte försiktigt sin lilla hand och rörde vid en mycket detaljerad tatuering av en orm på moderns arm.
Modern log sorgset och tog tag i den lilla bleka handen som förgäves försökte få bort det torkade blodet från den annars så vackra ormen.
”Nagini… har lite ont, precis som mamma…” Flickan ryckte till och de vackra blå ögonen fylldes återigen av tårar. Modern suckade och höll hårt i den blodiga lilla handen.
”Men var inte rädd Ilona. Jag kommer alltid finnas hos dig. Alltid.” Hennes röst tjocknade och klumpen hon fått i halsen skavde. Flera tårar började följa den första ner i vattnet.
Flickan tittade ner i golvet och modern hörde hennes snörvlande. Hon ville så gärna krama henne, vara en vanlig mamma, säga att allting skulle lösa sig. Men det skulle det inte, hon kunde inte trösta. Hon kunde inte ljuga.
Flickan lyfte blicken, hennes ögon var rödgråtna och tårarna rann fortfarande nerför kinderna på henne. Men hon förstod.
”Berätta” mumlade hon tyst, och även om hon var täckt av blod och tårarna strömmade, var hon söt.
”Minna, berätta.” Hennes röst darrade, men var ändå bestämd. Och Minna Yarnikow visste att hon inte kunde skjuta på det längre. Hon tog ett djupt andetag, men ångrade sig direkt, det kändes som om en kniv rivit upp ett stort sår i hennes bröst. Men hon samlade sin sista energi och började prata i en raspig tunn röst.
”Det finns en organisation här i Ryssland. Den organisationen kallar sig ”Búcléw”. Personerna som är med där är specialutbildade lönnmördare.” Kvinnan tittade oroligt över på sin dotter. Men flickan gav inget tecken på att hon hört något ovanligt. Hon fortsatte att titta ner på den blodiga tatueringen.
”Du förstår, ”Búcléw” tog emot… ”beställningar”. Det kunde vara… kanske, en gammal kvinna som… ville ”bli av med” sin man, och ärva lite pengar kanske…” Kvinnans röst dog bort när hon försvann bort i gamla minnen. Flickan tittade upp, kvinnan andades knappt alls längre.
”Mamma?” Flickan stirrade storögt på modern. Ett litet raspande ljud hördes inifrån moderns hals och hon öppnade långsamt ögonen.
Flickan andades ut och sänkte blicken igen, hennes blå ögon stirrade tomt ner på det blodröda kaklet.
”Jag… Jag var med i den organisationen ett tag.” modern suckade tungt. Hennes hand höll så hårt om flickans så att fingrarna började vitna. Flickan fick ut ett litet pip, och modern släppte direkt.
”Förlåt…” mumlade hon frånvarande. Flickan drog till sig sin hand och tittade försiktigt upp på modern. Kvinnans bleka ansikte var tomt på känslor och tankar, hennes ögon var långt borta och hennes hud iskall.
Flickan satt och viskade tyst för sig själv på ryska, innan hon långsamt ställde sig upp och började gå mot dörren hon hade kommit in genom. Hon vände sig om en sista gång och slukade rummet med blicken, det blodiga golvet, taket, väggarna, badkaret med den livlösa modern, handfatet fyllt av smuts och torkat blod, det lilla fönstret med månen utanför, duschen med verktygslådan med alla blodiga verktygen, och den lilla pappersbiten som låg bredvid den blodiga tången. Flickans blåa ögon stannade på just den lilla pappersbiten. Hon tog ett försiktigt steg mot den och hennes bleka lilla hand plockade varsamt upp det genomblöta pappret.
Det var en bild på en lång, smal kvinna med svart hår ner till midjan. Hon log glatt in i kameran, de blågrå ögonen lyste av glädje och kärlek. Hon höll en runt femårig flicka i handen, flickan hade en liten ljusblå klänning med ett passande diadem i hennes blonda hår på sig. Också hon strålade samma glädje som den mörkhåriga kvinnan. Under fotot stod det i en vacker skrivstil skrivet i svart bläck.
”Minna med våran vackra dotter Ilona Antonina”
Flickans bleka händer darrade och flera tårar trillade ner på det redan dyblöta fotografiet, hennes ben vek sig under henne och hon föll handlöst ner på det blodiga duschgolvet.
Och det var så hon hittades, blodig och blek på duschgolvet. Med ett gammalt fotografi hårt tryckt mot hennes hjärta.Gemma sparkade otåligt på en lyktstolpe utanför sjukhuset, O’Connell hade förbjudit henne att gå in utan att han var där.
Lyktstolpen darrade till lite, men stod annars kvar, hård och kall. Hon drog på sina varma yllevantar hon fått förra julen av O’Connell, det var redan kyligt, även om det bara var augusti.
”Gems, är det du?” O’Connell smällde igen bildörren till sin lilla Toyota och skyndade sig bort mot henne. Hon nickade surt åt honom och gav honom en kall blick.
”Varför kunde jag inte fått gå in? Jag är ju helt bortdomnad!” hennes syrliga ton fick honom att skratta halvhjärtat.
”Jag tyckte det kunde vara kul att driva med dig lite, ta inte illa upp.” O’Connell log retsamt ner mot henne, hans långa blonda hår piskade hans ansikte i vinden. Gemma snörpte surt på munnen och morrade.
”Inte alls.”
Deras steg ekade i gränden utanför stadens lilla sjukhus, det var en kall och mörk vinterkväll uppe i norra Ryssland. Gemma och O’Connell hade åkt ändå från Moskva samma dag och var inte på deras bästa humör.
”Kan jag hjälpa er?” frågade en tjock liten tant med stort grått hår när de gick in i receptionen. Förutom henne var det helt tomt. Gemma nickade frånvarande.
”Jo, vi skulle hälsa på Ilona Yarnikow. Vet ni om hon är vaken?”
Tanten gäspade stort och flyttade lite på några papper innan hon svarade.
”Nej, det vet jag inte. Men åk upp till andra våningen och ta sedan höger. Där kan Dr. Mikhail Miroslav hjälpa er. Det är han som har hand om henne.” Tanten, som Gemma nu såg på hennes namnbricka hette Dharia Kalikowa, lät inte lika välkomnande som innan. O’Connell verkade ha registrerat det också och rynkade fundersamt på ögonbrynen.
De gick bort mot hissen som stod på andra sidan rummet, mittemot Dharia. Sofforna som stod nere i receptionen var gamla och lite skabbiga, det var verkligen ingen bra miljö för sjuka människor antecknade Gemma medans hon studerade en kackerlacka springa över golvet.
”Vad är det här för ställe?” O’Connell tittade oroligt bort mot Dharia, men hon verkade inte ha hört hans viskning. Han vände sig igen mot Gemma, han såg faktiskt lite rädd ut.
”Jag vet inte. Men ju fortare vi kommer härifrån desto bättre.” viskade hon tillbaka. Hon hade också börjat känna en gnagande rädsla.
Just då kom hissen, och både hon och O’Connell hoppade till. Dharia tittade förvånat upp från sina papper, men sänkte snabbt blicken igen, som om hon inte fick titta på dem.
Ingen av dem sa någonting i hissen, deras tystnad sa allt. Vad var det här för ställe?
När hissen gav ifrån sig ett ”pling” och stannade på andra våningen kändes det som om det gått flera år.
”Nu ska vi bara hitta den där doktorn, sa hon höger?” O’Connell lät nervös och hans röst bröt i slutet. Men hon nickade och de började gå ner längs korridoren. De passerade sju vita dörrar innan de kom fram till ett litet väntrum.
”Jag antar att vi får vänta.” sa Gemma och satte sig ner i en av de lite mindre dammiga sofforna. O’Connell nickade nervöst och satte sig snabbt ner mittemot henne. Och där satt de.
Gemma tog upp en av tidningarna som låg på det lilla bruna bordet emellan dem, O’Connell gjorde snabbt samma sak.
Tidningen hon hade tagit var på ryska, på första sidan var det en stor bild på en man med grånat hår och fyrkantiga glasögon, han hade på sig en lång svart kappa och svarta manchesterbyxor. Men det som hon inte kunde slita ögonen från var det han höll i sin högra hand. Det såg ut som en såndär gammal cigarr som alla gubbar satt och rökte. Hon hade hört att dem skulle vara ännu farligare än vanliga cigaretter.
Hon tittade hastigt upp på O’Connell och såg att han också höll i en rysk dagstidning, ett tag tänkte hon fråga vad den handlade om, alla visste att O’Connell inte kunde ett dugg ryska. Men hon puttade bort den frestande tanken och tittade ner i sin egen tidning igen, rubriken ovanför mannen kunde hon nästan helt översätta;
”KARKAROFF LEDER UTREDNINGEN AV MORDET PÅ PAULINÀ BYLIKOW.”
Stod det som överskrift, under det kunde hon bara snappa upp några ord, vissa meningar.
”Karkaroff är mycket populär efter att ha löst många mycket komplicerade mordgåtor…”
”Många undrar om han verkligen existerar, om han inte bara är ett PR-påhitt?”
”Karkaroff tillkännager att han inte alltid följde lagens vägar själv när han var ung. Hans sägs ha varit med i en gangsterliga som kallade sig för ”Búcléw”. Men-”
Fotsteg hördes i korridoren och Gemma slutade abrupt med att försöka översätta artikeln. O’Connell lade ifrån sig tidningen och rättade till skjortan.
”Jaså, är ni poliserna?” En lång blek man kom in i väntrummet, han hade på sig en vit rock och hans långa svarta hår var uppsatt i en hästsvans.
O’Connell log vänligt och ställde sig upp mittemot mannen, som namnbrickan på bröstet sa var Dr. Mikhail.
”Inte poliser.” sa han kort och skakade den bleka handen.
Doktorn log inte tillbaka och drog snabbt åt sig handen efter den skakats. Hans mörka ögon sökte sig bort mot Gemma.
”Inte poliser? Vad är ni då?” hans röst lät inte ett dugg nyfiken, utan helt ointresserad. Men hon bestämde sig för att svara ändå.
”Vi är agenter, mordutredare. För en amerikansk organisation i Rys-”
”Det hela är mycket intressant. Men jag är rädd att vi inte har tid med introduktioner. Ska vi gå?” doktorn gjorde en gest som menade att de skulle följa efter honom. Gemma gav O’Connell en orolig blick, och han nickade.

Doktorn öppnade en av de sju vita dörrarna och de gick in i ett litet vitt rum med ett enda litet fönster. Den lilla lysande månen syntes utanför.
Den enda möbeln i rummet var den stora vita sängen mitt i rummet. Flickan som låg i den hade långt ljust hår och stora blå ögon. Ilona.
”Ilona. Poliser.” Var det ända doktorn sa innan han gick ut och slängde igen dörren efter sig. Gemma rös, detta var då inget trevligt ställe. Och det var någonting konstigt med flickan, något kusligt.
Flickan låg med ryggen mot dem, Gemma trodde först att hon sov, men märkte snart att hon hade fel.
”Ni kom hit för att fråga om min mammas död.” Flickan satte sig långsamt upp och drog av sig det tjocka duntäcket. Hon hade på sig ett litet vitt nattlinne och i handen höll hon hårt i en pappersbit.
O’Connell verkade inte kunna säga någonting, så Gemma nickade istället och skulle precis börja med att fråga om hon mådde bra när flickan avbröt henne.
”Ja, jag mår bra. Men du kom inte hit för att fråga det, Gemma Wilkins.” Flickan hoppade ner från sängen och gick bort mot fönstret. Gemma kunde inte förmå sig att säga någonting, utan hon bara satt där och gapa medans flickan började berätta.
”Mamma kom och hämta mig tidigt på dagis den dagen, jag var jätteglad. Vi hade bestämt att vi skulle göra något roligt. Men när vi kom hem sa mamma att hon bara skulle diska lite först, visst blev jag lite besviken. Men jag väntade.”
Flickans röst var död, hon pratade som om det var fakta och inte hennes egen mamma hon pratade om. Flickans ögon var rödgråtna och hennes ansikte var blekt när hon fortsatte.
”Plötsligt knackade det på dörren, mamma var på väg att öppna när vi hörde ett skott precis utanför, mamma fick panik och sprang in i mitt rum. Jag blev först rädd när mamma tog tag i mig och drog mig ut i köket. Hon skrek till mig att gömma mig under diskbänken, jag gjorde som hon sa och trängde mig in. Mamma smällde igen den lilla dörren och då hördes en smäll och jag gissade på att någon hade fått upp dörren med våld.” Flickan stirrade sorgset upp mot månen och hennes tårar rann ner för kinderna. Gemma kom på att hon kanske borde ta upp sitt anteckningsblock. Men när hon sträckte sig efter sin väska ångrade hon sig. Detta skulle hon inte behöva anteckna.
”Jag hörde mamma skrika och en smäll mot precis min dörr gjorde så att hennes skrik tystnade. Jag gissar på att hon blev medvetslös. Jag hörde många mansröster, en av dem kände jag igen, men jag kan inte komma på vem den tillhör.” Flickan rynkade sina ögonbryn koncentrerat. Gemma öppnade munnen för att mana på henne, men stängde den igen.
”Efter det hörde jag mycket skrik, smällar och brak. Och mycket hemskare saker. Men jag gick inte ut ur mitt gömställe tills jag hörde dörren smälla igen och en bil starta utanför.” Flickan vände sig bort från fönstret, men hon stirrade förbi Gemma och O’Connell, igenom väggen bakom dem och in i det lilla huset där allt hänt.
”Jag kravlade mig ut ur skåpet och kröp in till sovrummet, överallt på vägen fanns det blod. Mitt nattlinne som jag fått av mamma dagen innan blev kladdigt och smutsigt av allt dem lämnat efter sig. Jag letade efter mamma i alla rum, jag trodde de hade tagit med sig henne därifrån. Men tillslut hittade jag henne, hon var i det nyrenoverade badrummet, men det såg inte lika vitt ut längre. Allt var täckt av blod. Men det som var det hemskaste av allt var att den blodiga figuren i badkaret var…” Flickans röst dog bort och hennes ögon svämmade över av ännu mera tårar, O’Connell stirrade som förhäxad på den gråtande flickan, hans ögon blänkte. Gemma undrade om det var tårar.
”Det var… mamma.” Flickan började skaka och snyftningarna blev högre och högre. O’Connell ställde sig upp och gick fram till den skakande flickan. Hon kastade sig i hans armar och grät hysteriskt.
”Såja gumman, det kommer att bli bra. Vi ska ta fast de där jävlarna. Det enda du måste göra är att fortsätta berätta, då kan vi hitta dem. Okej?” Cole O’Connell kramade den lilla flickan hårt och tillslut slutade hon skaka. Hon höll hårt i O’Connells hand när hon fortsatte.
”Jag gick fram till henne, hon var inte riktigt död än. Inte då.” Greppet om O’Connells hand hårdnade och knogarna började vitna.
”Vi pratade. Hon berättade om vem som hade gjort så mot henne. Det var så mycket blod. Så mycket blod.” Hon började skaka igen och O’Connell lade sin arm runt hennes axlar och viskade till henne att fortsätta.
”Jo, hon berättade om en organisation. Den hette… den hette… ”Búcléw” tror jag. Hon sa att dem som var med där var utbildade lönnmördare. Hon sa att hon varit… varit med där.” Gemma nickade. Hon kände igen det namnet, var hade hon hört det förr? Det var nära att hon missade fortsättningen på berättelsen när hon försökte komma på var hon hört det.
”Jag… Jag visste inte vad jag skulle göra. Mamma började bli kall. Och så andades hon inte mer, jag förstod att hon inte… inte levde… längre…” Ilona Yarnikow snyftade i specialagenten Cole O’Connells armar. Gemma tyckte det var en ytterst märklig syn.
”Ilona, sa din mamma vem hon trodde hade sagt åt den här ”Búcléw” organisationen att komma och… öh… mörda just henne?” Gemma pratade för första gången på vad som kändes som flera år. Hennes ord kändes främmande för henne, var det verkligen det hon hade velat säga? Kanske.
”Nej. Nej. Men hon sa att man skickade in ”beställningar” på vem man ville ”ha bort” eller så.” Flickan hade återfått sin döda röst och släppt O’Connells hand. Gemma tog upp sitt anteckningsblock och skrev ner allt flickan berättat för dem.
”Då går vi Ilona. Hoppas dem tar bra hand om dig här. Gillar du Dr. Mikhail?” Hennes röst lät ihålig och dum. Denna flicka hade varit med och sett sin egen mamma dö. Och Gemma frågar om hon gillar sin läkare! Men nu kunde hon inte ta tillbaka det. Men Ilona verkade förstå att det inte var menat för henne egentligen.
”Mm… Cole?” Flickan vände sig hastigt bort mot fönstret där O’Connell stod lutad mot den vita väggen med olika namn på patienter på.
Han hoppade till när han hörde sitt namn och mötte skräckslaget flickans blick, hennes stora blå ögon och hans glansiga gråa.
”Jag vill att du ska ha den här för att du tog hand om mig när jag var ledsen. Men du måste ta väl hand om den, det är min favoritsak.” Hon lade den lilla hopknycklade pappersbiten i hans hand och log mot honom. Hennes långa blonda hår blåste i vinden från det öppna fönstret, och Gemma tyckte att det var vackert. Tills O’Connell förstörde alltihop, som vanligt.
”Vad är det för nåt?” sa han ointresserat och började vika upp den. Men flickans bleka hand stoppade honom snabbt.
”Nej, Cole. Detta är viktigt för utredningen. Okej? Ni får inte visa den för doktorerna eller någon annan på det här stället, förstår ni?” Hon lät nästan arg på rösten. Och dem kunde inget annat göra än att nicka och lova att de inte skulle visa det. Gemma undrade om det var en liten teckning på mamma i badkaret eller kanske en på en av mördarna? Men hon hann inte tänka länge på vad som kunde finnas på den lilla pappersbiten, för precis då öppnades dörren och Dr. Mikhail kom in. Ilona låg redan i sängen igen, i samma läge som hon legat i förut.
”Har ni haft kul? Hon pratar aldrig med någon. Verkligen inte poliser.” Doktorn tittade nästan äcklat bort mot den lilla bleka figuren i den alltför stora sängen. Gemma öppnade munnen för att protestera, Ilona hade ju visst pratat! Visste dem inte att hon gjorde det eller? Men så ångrade hon sig och låtsades hosta istället, detta sjukhuset var inte något vanligt vänligt sjukhus, och hon kände att lilla Ilona skulle råka rätt illa ut om de förrådde henne.
”Vad…?” började O’Connell innan han också började hosta. Han hade nog listat ut samma som hon. Doktorn brydde sig varken om hostningarna eller något annat, utan han schasade ut dem ur rummet och sa åt dem att åka hem. Sen gick han iväg åt andra hållet och in genom en annan vit dörr.
”Tycker du inte…?” viskade O’Connell och nickade bortåt det hållet Dr. Mikhail hade försvunnit åt. Gemma nickade, jo, den mannen verkade misstänkt.
När dem var påväg bort mot hissen för att åka ner till Dharia och den skabbiga receptionen igen gick de igenom det lilla väntrummet med tidningarna.
”Karkaroff tillkännager att han inte alltid följde lagens vägar själv när han var ung. Hans sägs ha varit med i en gangsterliga som kallade sig för ”Búcléw”. Men nu är han en lysande mordutredare. Vi frågar honom om hans lite kriminella bakgrund har hjälpt hans nya karriär. Han nickar allvarligt-”
Gemma stannar, hennes hjärta slog hårt i hennes bröst när en iskall kyla spred sig inom henne. Mannen på bilden log och hans glasögon glänste, men i hans högra hand höll han en pistol.

”Helt fantastiskt. Detta löser ju nästan hela gåtan, vi ska bara fånga den här Karkaroff. Har någon nån aning om vem han är och vart han bor?” Tystnaden skrek i rummet. Allas ögon riktades mot mannen på overheaden, hans grånande hår spretade åt alla håll.
Gemma satt uppgiven i ett hörn, de hade inte lyckats få någon information om mannen de kallade Karkaroff i tidningen, den var flera år gammal. Och mannen kunde till och med vara död.
När hon gick ut från det mörka mötet med de andra poliserna sökte hon upp O’Connell.
”Det går inte så bra. Vi kan inte hitta honom, han är inte med någonstans.” hon var besviken, hon trodde att hon äntligen hade löst ett fall. Plötsligt fick hon syn på den hopknycklade pappersbiten som låg på O’Connells skrivbord.
”Har du kollat på den?” frågade hon för att byta samtalsämne mest. Även om hon var lite nyfiken. O’Connell behövde inte titta efter var hon menade utan svarade sorgset.
”Nej. Jag har inte hunnit.” han log mot henne och gick bort mot kaffeautomaten bredvid chefens kontor. Medans hon väntade på honom studerade Gemma alla fotografierna som stod uppradade på skrivbordet. Cole O’Connell hade ett stort hjärta och många vänner.
På ett kort var det hans fru Melina, som dog i en bilkrock för några år sen, hans äldsta dotter Kay, som då var tio år, och deras hund Mo.
Det kortet bredvid var taget lite senare, på sommaren det året Melina hade dött. Kay var runt fjorton år och stod utanför deras nyköpta sommarstuga med hennes två små småsyskon, Eli och Rory, som var kanske fyra år gamla. Rory hade på sig en liten rosa sommarklänning och hennes brunblonda hår ramlade ner till hennes axlar. Eli låg på rygg i gräset med Mo stående bredvid. Hennes tassar puttade försiktigt på hans mage och han vrålade av skratt. Melina stod längst bak på fotot, hon var mager och hennes hår hängde rakt och fett.
”Här har du, Gemma.” O’Connell räckte henne en brun liten pappersmug med rykande varmt kaffe i.
”Ska vi kolla på papperslappen? Ilona tycktes ju tycka att det var viktigt.” hans gråa ögon blickade sorgset ut ur fönstret, som om han inte pratade med henne alls. Gemma nickade glatt.
”Javisst, det gör vi.” Hon sträckte sig efter den hopknycklade pappersbiten och började veckla ut den. Hon blev nyfiknare och nyfiknare medans hon öppnade den, som en julklapp eller födelsedagspresent.
”Det är definitivt ett kort, vänta…” hon vecklade upp det sista hörnet och stirrade ner på kortet, det var då alla brickor föll på plats. O’Connell flämtade till och hon hörde vagt att två pappersmuggar fulla med rykande hett kaffe föll i golvet. Hennes skräckslagna blick mötte O’Connells.
”Det är hennes pappa.” mumlade han tyst.
Gemma tog tag i honom och sprang genom korridorerna ner till hennes kontor. Detta kunde bara inte gå fel.
På bordet låg kortet på den glada familjen kvar, den långa svarthåriga mamman, den lilla blonda flickan, men det var också någon mer. Någon som Ilona inte velat se när hon stått där i den blodiga duschen. För bredvid den lilla blonda flickan stod en lång man med grånat hår, fyrkantiga glasögon och utan ett leende på läpparna. Under bilden stod det i vacker skrivstil med svart bläck.
Minna och våran vackra dotter Ilona Antonina. Och mig, Ivan Karkaroff.

”Så det var alltså Ilonas pappa, Ivan Karkaroff, som skickade de här… lönnmördarna på Minna?” Tyler Crouchs röst ekade i rättsalen. Gemma tog ett djupt andetag.
”Ja.”
”Och detta är du helt säker på specialagent Gemma Wilkins?” Gemma nickade allvarligt och försökte hålla sig för skratt. Hon kunde klart komma ihåg Ilona Yarnikows lilla tunna röst när hon sa hela Gemmas namn. Men så hög det till i hjärtat.
”Då dömer jag dig, Ivan Dimitri Karkaroff, till livstid för mord.” Gemma kände en otrolig lättnad, även om en djup sorg tyngde ner henne.
När hon kom ut ur byggnaden träffade hon O’Connell när han försökte få in alla barn i bilen. Och hennes sorg knöt sig i magen.
”Cole? Vi ses väl ikväll då.” O’Connell vände sig om och när han såg vem det var nickade han innan han vände sig tillbaka till sin sexåriga dotter som vägrade åka utan hennes studsboll som hon tappat så att den åkt ner i brunnen.
Gemma log trött och började gå hemåt.
Väl hemma lade hon fram den nya svarta klänningen som hon hade köpt bara till detta. Till henne.
Denna veckan skulle många inom den kriminellt berömda organisationen ”Búcléw” få sitt straff, Karkaroff var bara en av dem.
Men det skulle inte få varken Minna eller Ilona att komma tillbaka, någonsin. Men Gemma Wilkins stötte bort tankarna på att aldrig mer få se den fantastiska lilla flickan som dött av samma män som dödat hennes mor, och tänkte istället på de bra sakerna, hon hade löst sitt första fall, Karkaroff och nästan hela ”Búcléw” var redan dömda. Plus, att Ilona och hennes mamma äntligen kunde få vara tillsammans igen.
Hon vecklade upp det slitna fotografiet på en liten blond flicka och en lång mörkhårig mor. Nu såg hon inte heller den svarta skugga som skulle föreställa Ivan Karkaroff.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (5 röster)
En rysning i Ryssland, 3.0 out of 5 based on 5 ratings

2 kommentarer

  1. bella Skriver:

    den var jätte bra XD

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  2. Aller Skriver:

    Ååh! vad sorlig den var. Specielt i början!
    Fortsätt skriva (Kanske en uppföljare även om det är en novell). Jag hoppas kanske att du någon gång skriver en lite bok :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.