Utan dig, är jag ingenting

Mörkret tätnar. Ljuset tonar sakta bort. Regnet faller, i det mörka tomma gatan, det enda som man kunde höra är susande vindar och prasslande ljud av löv från den höstliga natten. Jag står vid ett fönster och tittar ut. Efterlängtande. Jag vet att du brukar förbigå denna väg varje kväll. Så snart som nu, fick man en syn av dig. Therese, den mest signifikanta. Du är lika vacker som vanligt även när det regnar, min ängel. Innerst inne fick jag en hänförande imaginär konversation mellan dig och mig. En konversation som jag drömmer om, drömmer om att kunna förverkliga den. Du vet, du har alltid varit min käraste i hela världen, jag skulle göra vad som helst för att kunna få en extra skymt av dig, det kan vara en minut eller t.o.m. en sekund till! Konversationen fortsätter, jag drömmer vidare. Varje gång jag ser dig så känns det som att jag har fjärilar i magen. Jag vill säga till dig hur underbar du är. Och dina danser. Helt sanslösa! Ditt blonda hår skiner i ljuset, dina fina blåa ögon. Glänser som kristaller under solen. Jag vill skryta o glänsa. Få uppmärksamheter och vara karismatiskt! Jag vill visa mina egenskaper för dig men det man blir oftast kallad för ”killen som inte ha alla koppar i skåpet”. Jag vill visa mitt inre jag, min stora kärlek för dig men det är störst omöjligt! Du Therese, den mest populära tjejen i skolan. Jag… den anonyma killen som alla ignorerar och hatar. Dagarna passerar som vanligt, jag förföljer dig och smygtittar på under varenda möjlig rast som det kan sammanträffas. Men ju mer jag träffar dig desto mer förvånad blir jag. Det känns som om ditt ansikte blir allt bleknare. Du är inte längre lika färgglad som förut. Jag känner oron inom mig. Hade det varit möjligt så hade jag önskat för mig själv att kunna gå fram och ställer en fråga som ”Hej Therese, hur mår du idag?” trots hysteri, men det modet har jag inte. Jag kunde inte göra något mer än att gömma mig under trädet bland skuggorna och övervaka det du gör, med rädslan inom mig. Det var inte förrän två dagar innan alla hjärtans dag som jag fick veta att du hade lungcancer! Hon ska operera sig under natten till Valentin. Rädslan som jag länge haft inom mig växer och växer. Jag blir allt mer deprimerande och tänker bara på negativa saker. ”Tänk om, tänk om… NEJ! Hon får inte, hon kan inte bara lämna mig sådär!” Så fort som jag tänker på liknande scener, väller tårarna. Mamma knackade på dörren och frågade om vad som pågick men jag ville inte prata, ignorerade henne helt och hållet trots att hon var den enda som vet min stora kärlek till Therese. Ligger på sängen med huvudet gömd i kudden. Den blev så småningom blöt. En stor brun fläck fick man se efteråt. Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig nu som om jag vore en helt annan person. Jag beslöt mig att gå upp och köpa en bukett med rosor för att kunna besöka Therese imorgon som ligger på sjukhuset. Natten till Valentin hade jag svårt att somna, ligger här och där, rullar runt i sängen, lägger huvudet under kudden men det bara inte går att somna! Allt jag tänkte på var Therese. Min enda kära. Jag önskade för mig själv inuti och bad till Gud att Therese ska kunna klara operationen, jag kan ge allt inklusive att offra mitt eget liv för att kunna rädda hennes! Det var inte förrän sent till morgonen klockan fem som jag kunde sova men sömnen höll inte länge, jag blev väckt av mamma som ringde på telefonen. Hennes röst var inte i sig lik. Mer darrande, stammande och lågmilt, känns som om hon viskar till mig. Så fort som hon vill säga sin mening så svalde hon den igen. Jag blev tillslut otålig och frågade henne om vad det är som hon försökte säga. Denna fråga bör jag aldrig ha frågat. Det var en väldigt hemsk och fruktansvärd nyhet. Jag slängde telefonen direkt på golvet. Skakade huvudet. Tårarna började återigen välla. Jag fick nämligen veta att Therese inte klarade av operationen, ”HON ÄR BORTA!, KAN DU FATTA DET!? HON ÄR BORTA … FÖREVIGT!!!” Vrålade jag för mig själv med tårarna nerdroppade mot golvet! Jag klädde på mig snabbt och sprang med allt jag hade till sjukhuset, det är riktigt kallt ute, marken som blev frossad, luften som var mulet, den kalla vintern har börjat invadera. Jag fick tillsist ett sista ögonblick av Therese. Ett par meter ifrån bårhuset, där hon låg. Jag kunde bara inte dra blicken bort ifrån henne. Med gapande mun och rinnande tårar skakar jag på huvudet och sprang ut från sjukhusen. Jag sprang allt vad jag hade, jag känner mig rastlös, dum, frustrerad. Vet inte riktigt vart jag kan gå. Jag kom till hamnen. Med mina rosor i händerna tog jag upp en sten och ristade in denna dikt i den stora stenen som stod bredvid. ”Du min kära, är allt vad jag har. Du är allt vad jag begär, utan dig, är jag ingenting. Utan dig, kan jag inte leva. Ty vi inte kan bli tillsammans nu, må vi kunna göra det där uppe, min ängel R.I. P 09-02-14!” Jag tittade en sista gång mot den vackra sjön, vackra staden och vackra världen. Därefter tog jag ett steg ut mot sjön, med mina rosor.

VN:F [1.9.11_1134]
1.0/5 (1 röst)
Utan dig, är jag ingenting, 1.0 out of 5 based on 1 rating

2 kommentarer

  1. Maja Skriver:

    Världens finaste novell. Fick tårar i ögonen när jag läste den! :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Emma Skriver:

    Jätte bra!:D
    Jag befaller dig att skriva fler noveller xD
    (A)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.