Förbjuden kärlek

Regnet hördes piskande mot fönstret. Mina ögon sökte honom. Hur skulle detta gå? Redan för tre år sen hade det börjat. Jag hade blivit kompis med en kille, Bill hette han. Skillnaden med han var att med han kunde man va vem man ville. Man kände sig trygg i hans sällskap. Han var otroligt underbar, fin och han var rent av den drömkillen som alla ville ha. Men självklart fanns det ett problem. Han var bi. Men han var inte tillgänlig. Han var tillsammans med en kille som hette Danny. Det var förödande för mig, för jag kände nått mer än bara kompis. Veckor gick och varje fredag satt jag vid fönstret i mitt rum och tittade ut. Min mamma var orolig, men jag berättade aldrig vad som var fel. Min pappa jobbade dygnet runt och jag träffade honom nästan aldrig. För övrigt så brydde sig inte min pappa sig så mycket om mig egentligen. I skolan anseddes jag konstig. Jag sucka, sluta tänka tillbaks och beslutade mig för att jag skulle gå till skolan även om dom skulle klaga på mig. Jag satte upp mitt blonda hår i en tofs och tog på mig jacka & skor och begav mig mot skolan. Det var fortfarande mörkt ute även om klockan var rätt mycket. Min blå svarta jacka lös som en reflex och när jag kommit in till skolbyggnaden hörde jag röster, som jag faktist kände igen. Åh, nej! Det är dom. Fem killar kom gående och när jag nästan fintat mig förbi dom fick dom syn på mig och började direkt håna mig.
- Nej, men vem har vi här ? Äre inte Emelie, utbrast Milo och log hånande mot mig.  Mio ryckte min väska ifrån mig och Henke ställde sig till höger om mig. Jag visste redan nu vad som skulle hända. Jag fick en klump i halsen och min blick flackade runt i rummet. Upp och ner. Albin och Erik tog sina positioner och Milo kom gående mot mig. Närmare och närmare. Han tog tag i mina kinder och tvingade mig att titta på honom. Hans ena hand sökte sig ner till mitt kön och det var då jag våga säga nått.
- Låt bli! Henke och dom andra runt omkring mig flinade såklart och det var då Milo ryckte till. Jag kvädade av smärta, men Milo tyckte det bara var kul. En lärare kom gående nerför trappan och Milo tog ett avstånd från mig. Läraren log och hälsade. Dom hälsade tillbaks och när detta hände passade jag på att rycka tag i min väska och springa uppför trappan. Kvar stog dom fem killarna på samma plats tills skol klockan ringde. Jag sprang genom korridorerna och när jag äntligen hämtat mina grejer ur skåpet, så begav jag mig mot min lektion. Korridoren var tom och jag misstänkte redan då att jag hade börjat. När jag öppnade klassrumsdörren drogs allas ögon till mig och jag titta ner på golvet för att undvika dom. Läraren tittade strängt på mig, fortsatte att prata och la ett papper på mitt bord. Det var mitt betyg på geofrafi. Jag hade väntat mig ett mvg för det arbetet jag lagt ner, men istället stog det ig med stora bokstäver. Jag slängde provet på golvet och reste på mig.
- Vad fan är det här för skit ? Du skämtar med mig va ?
- Emelie, ta det lugnt nu. Du hade inte ansträngt dig tillräckligt bra. Sånt händer. Du får göra om bara. Men nu måste jag fortsätta lektionen. Så sätt dig ner. Jag kände min puls stiga. Jag hade fått nog!
- Jag tänker fan inte sätta mig ner. Du ska förklara för mig varför jag får ig när jag bara har 3 fel ? Du är ju helt puckad! Du har fan gjort tjänstefel. Jag har lagt ner så jävla mycket tid på det här provet, så du kan inte ens ana!
- Men, Emelie. Lyssna på mig nu, jag tycker inte att det var godkänt. Det går bättre nästa gång. Sitt nu ner. Alla i klassrummet tittade på mig och jag var hundra procent medveten om det, men jag ville ha en förklaring varför jag inte fått g. Det var inte första gången han hade gjort det här, så jag var inte förvånad. Men han måste ju lyda tjänsten han har.
- Du ska lyssna på mig! Tycker du inte om mig? Tycker du jag är en bortskämd, jobbig, hora och bitch som inte ska lyckas i gymnasiet? Är det det du tycker om mig, för i så fall så undrar jag varför du har gjort så här i varenda prov jag haft. Tror du jag är helt dum? Wallén sucka och sa.
- Vi tar det där ute istället. Mina klasskamrater beskådade mig och wallén när vi lämnade klassrummet och dörren stängdes. Wallén sa inget på några sekunder, men till slut slog han till mig i ansiktet och han sa inget då heller. Alla som satt i klassrummet och väntade hade sett händelsen och var nu vittnen.
- Mitt rum klockan 12! Jag svalde och nickade. Förstått? Jag nickade och mumlade ja. Wallén nickade och gick tillbaks in till klassrummet igen. Resten av eleverna sa inget utan låtsades att inget hänt. Resten av dagen satt jag vid toan på toaletten, hopkrupen med huvudet på mina knän. Det knackade på dörren i över flera timmar, men jag ville inte öppna. När klockan nästan hade blivit tolv, bestämde jag mig för att gå till Wallén ändå. Besöket hade varit som jag väntat mig. Han hade bett mig att suga av han och förmodligen vara hans egna lilla slav under alla skolår på denna skola. Jag vart äcklad och försökte dra mig undan, men han hade slagit mig och tagit av mig alla kläder och utnyttjat mig. Jag kunde inte göra nått. Jag kunde inte slå han, sparka honom eller skrika. För han hade satt tejp på min mun och på mina ben och armar hade han satt karbareband och när jag vägra göra nått han sa drog han åt. Smärtan gjorde mig svag och när han hade dragit av mig tejpen, hade jag bara sett en trasa framför min näsa och sen hade jag slocknat. När jag vakna såg jag suddigt och ingen Wallén såg jag. Jag försökte ställa mig upp och svajade ut genom hans kontor. Korridoren snurrade och alla personer som gick förbi såg ut som skuggor. Jag tog stöd på väggen och kände hur mina ben svajade.  En obehanglig smärta uppstod i mitt kön. Smärtan spreds i min kropp och när jag nästan var framme vid mitt skåp, snavade jag och ramlade ner på golvet. Det vart svart och Bill som hade lektion precis vid det klassrummet hörde fallet och såg mig. Han sprang ut , tog handen under mitt huvud och ropade mitt namn. Hela Bills klass hade samlats runt mig och Sjuksystern undersökte mig. Jag hade ingen puls. Jag hade exploderat innanför.  Jag trodde det var slut med mig då. Men mitt hjärta hade stannat och dom på sjukhuset hade lyckats få det att slå igen. Min mamma var vid sjukhuset och den här gången var min pappa också där. Dom satt och väntade 3 timmar innan dom kunde få besöka mig. Jag kunde inte prata helt. Jag var hes och jag hade blåmärken på ansiktet efter Walléns hårda slag. Min mamma satt brevid mig och smekte min kind och frågade.
- Vem kan ha gjort det här mot dig? Jag svarade såklart inte, för Wallén skulle få sparken om jag berättade och han skulle komma efter mig då. Eftersom jag var tjallaren. Min pappa tittade på mig med en dyster min och jag visste redan då att han inte brydde sig ett dugg om mig. Jag låg på sjukjuset i en vecka för att dom skulle få undersöka vad som vad fel på mig. När mamma och pappa satt vid mig för tredje gången, så kom doktorn för att berätta vart jag var skadad och så vidare. Jag hörde inte allt. Men jag hörde honom bland annat säga att jag hade en inre blödning i underlivet. Vad dom sa om det hörde jag inte heller. Men jag såg pappas ansikte. Han gjorde en besvärad och äcklad min och tittade sedan på mig. Jag kände mig så rädd. Vad tyckte han om mig egentligen, min egen pappa ? När det bara var två dar kvar av denna svåra behandling, så lyckades Bill slingra sig och kunna besöka mig. Han kom med röda roser och choklad och han berättade saker som jag missat i skolan och han försökte verkligen uppmuntra mig. Jag log några gånger och skrattade också. Han satt brevid mig hela dan och höll min hand. När han prata så hörde jag inget. Jag sa bara mm, visst, okej, jaa. När han skulle gå smekte han min kind, pussa mig på pannan och sa att han skulle komma imorgon igen. Jag hoppades innerligt att han skulle det. Det gjorde han också och lika underbar som förut så satt han med mig hela dagen med, tills besökstiden tog ut. När han hade gått var min tanke: imorgon får jag komma hem. Imorgon kommer det bli ett helvete när jag kommer tillbaks till skolan igen. Wallén, Milo….. Hur fan kommer det gå ? När jag kom hem på eftermiddagen så välkomnade mamma mig med nybakade bullar, chokladmuffins och till och med smoothies som hon visste att jag älskade. På köksbordet stog potatisgratäng och en cola och dukat var det också. Min mamma var så gullig. Hon hade välkomnat mig med sin allra bästa sida, men däremot min pappa gav mig långa dystra blickar och det var svårt att se vad han tänkte på. Men han gillade inte vad han såg. Vad jag hade blivit ? Det kanske var så att medans han inte brytt sig ett skit om mig så hade allting förändrats med mig. Jag hade blivit tonåring, jag hade blivit större och mognare och jag hade fått andra intressen. Men min pappa visste i stort sett ingenting om mig. Synd om han då! När vi hade ätit och tagit bort disken, så sa mamma att jag kunde ta muffinsen, smoothien och bullar när jag ville och hon sade också att jag kunde gå till skolan när jag ville. När jag kände att jag var redo. När min mamma åkt till jobbet kom min pappa plötsligt ur sitt skal. Han ställde sig några millmeter ifrån mig och tittade på mig med den dystra blicken.
- Varför säger du inte vad som hände eller med vem det var ? Var det i skolan, med en kille du bara valde ut, för att du ville knulla? Jag svalde och vek undan med blicken. Min pappa drog tag i mina kinder och tvingade mig att titta på honom. Jag svalde och blinkade inte.
- Det var så eller hur? Är det därför alla går runt och säger att du är en hora? Att du bara är en liten slampa? Är det så, vaa!
- Nej, det är inte så ! Du förstår inte. Han slog mig och jag tappade orden. Jag tänkte på när Wallén slagit mig och fick plötsligt tårar i ögonen.
- Det är visst så. Du är en slampa och jag uppfostra inte dig till det här. Jag hatar det du är. En ynklig slampa, som bara duger till att knullas. Du kanske vill det då. Han slog mig igen och två märken på min kind kom. Min ena kind var nu jätte röd och jag hade ingen känsel. Han drog ner mina byxor och troser och sina byxor och började knulla mig. Jag kved och försökte komma loss, men han vägra släppa mig. Jag fick ett grepp och tog mig loss, finta mig runt han, men han drog tag i min arm och slog mig. Han träffa mitt öga och jag kunde plötsligt inte se nått på det ögat. Han slog mig igen och träffade min läpp. Jag fall ner till marken, för jag hade ingen ork i kroppen längre. Han sparka mig i magen och jag knävde och gjorde en bäsvärad min. Det gjorde så ont!
- Du är en jävla slampa, en hora! Som inte duger nått annat till förutom att knullas….! Fattar du ? Jag mumlade ja och han drog upp mig mot väggen, med handen runt min hals och tryckte hårdare. Jag försökte få luft, men han kvävde mig nästan.
- Din jävla slampa! Han släppte mig och smällde igen dörren och försvann med sin bil mot sitt jobb. Kvar stog jag med tårarna rinnande på min kind. Jag gled ner på väggen och la huvudet mot mina knän. När jag lyfte upp huvudet och kollade på klockan, var mina byxor helt blöta. Jag torkade dom lite med papper och gick till skolan. När jag gick igenom korridorerna tittade alla när dom såg mig och vart helt förskräckta. Jag gick på min lektion som vanligt, försökte i allafall. När Bill såg mig vart han förskräckt.
- Vad har hänt? Vem har gjort det här?  Jag svarade inte, utan lät tårar rinna nerför min kind och när Danny kom till oss, så sprang jag iväg. Bill tittade efter mig och sen på Danny som tittade förundrat på Bill. Jag sprang och sprang tills jag kom till klippan. Det största berget i stan. Jag satte mig ner, betraktade solen och jag fällde tårar igen. Vad fan kan jag inte prata med Bill för, vad har jag att förlora? Wallén kommer bli gripen, samt min pappa, Milo, Mio, Henke, Albin och Erik skulle bli avstängda och anmälas för sexuella trakasserier. Vad fan måste det vara så svårt? Snälla, Bill. Jag behöver dig. Jag vill du ska va min. Jag vill känna våra läppar mot varann. Varför är det så svårt? Jag orkar inte mer! Bill hade inte sett mig på flera dar. Jag hade inte kommit hem, för jag våga inte träffa min pappa. Jag var rädd. Min mamma var orolig för mig och hade anmält mig försvunnen. Det stog i tidningen: En femton årig flicka försvunnen sen i onsdags. Hon sågs senast på skolan,  enligt vittnet sägs det att hon var grovt misshandlad och ingen förklaring gav hon, utan hon stack därifrån direkt.  Ingen har sett henne sens dess, ingen har hört från henne heller. Var är hon nånstans? Hör av er till oss om ni vet nått, som är användbart. Jag suckade, satte mig bekvämt, tittade på solnedgången och önskade att Bill hade varit här nu. Jag älskar dig, Bill! Snälla, hjälp mig. När jag ätit bara blad och växter från skogen, så var jag otroligt smal, vältränad och frisk. Mitt hår hade blivit ljusare eftersom jag spenderat mina dagar framför solen på klippan. Jag hade saknat Bill så sjukt mycket, men jag kunde inte återvända, rädslan höll mig kvar. Jag hade sett älgar, björnar, vargar, rådjur och vildsvin på nära håll. Jag hade blivit inspererad. Jag hade till och med vart nära dom. Dom hade sett att jag var ofarlig och lovade att skydda mig om jag behövde hjälp eller om jag var i stor fara. Jag var en ny medlem i skogen nu. Jag följde med mina djurvänner och tro mig, jag var i jötte bra form, bättre än nånsin. En dag ringde min mobil och jag kunde inte låta bli att svara den här gången, för det var Bill. Men jag kunde inte svara ändå. Han lämnade ett meddelande. Jag lyssnade på det, medans dom andra tittade uppmuntrande på mig.
- Hej Emelie. Det har gått flera månader och jag har inte sett dig eller hört dig. Var är du ? Jag är orolig för dig! Vart är du, mår du bra, tar du väl hand om dig själv ? Jag saknar dig och jag älskar dig. Puss så länge. Jag sucka och följde med djuren som började röra på sig. Djuren var mer vänliga än alla andra och jag skulle kunna stanna så här för alltid om jag ville. Jag ringde Bill för jag ville berätta att jag mådde bra.
- Hej Bill. Emelie här. Jag är ledsen om jag gör dig orolig, men du har ingen anning om hur jag mår eller hur rädd jag är. Jag skulle berättat för dig. Men jag kunde bara inte. Jag älskar dig mer än du anar, men det skulle aldrig funka! Hejdå. Jag svalde, djuren titta på mig och jag slängde min mobil ner för klippan. När den träffat marken vart den krashad i många bitar, men vi fortsatte gå ändå. Bill satt och lyssnade på meddelandet från Emelie och när han lyssnat färdigt på det, slängde han mobilen i väggen och tog sin jacka och begav sig mot klippan. Det hade börjat mörknat och man såg knappt nånting, men han gav sig inte. Danny fick vänta, tänkte han. Just nu är det Emelie som är viktigast! När Bill äntligen kom fram till klippan var hon inte där. Han tittade ner och såg hennes telefon i bitar.
- Fan, utbrast han och insåg att han aldrig skulle hitta henne. Han skrek. Jag älskar dig! Djuren stanna upp och det gjorde jag med. Djuren tittade upp mot klippan och ännu en gång hördes samma röst skrikandes. Jag försökte uppfatta orden. Det lät som….. jag älskar dig….. Jag svalde och tittade upp mot klippan. En svart liten figur syntes. Det var Bill. Jag begav mig mot klippan, jag sprang det fortaste jag kunde, för det enda jag ville nu var att krama han och aldrig släppa taget. När jag äntligen kom upp för klippan, stog han där som en ängel från himlen. Han fick syn på mig och sprang och krama mig. När han släppte taget om mig, såg jag att han grät. Jag förstod förstås inte varför han grät först.
- Förlåt! Jag log och smekte hans kind.
- Nej, det är jag som ska säga förlåt. Jag skulle ha sagt nått! Han skaka på huvudet och krama mig igen.
- Jag borde gett dig mer tid och frågat hur du mådde oftare. Vem var det? Jag svalde. Bill tog min hand och vi satte oss på klippan.
- Det var Wallén….. Jag vart arg för att det var sjätte gången han gav mig ig fast det alltid varit typ tre fel, så jag slängde pappret på golvet och ville ha en förklaring för varför han alltid gjorde så…. Men han bad mig bara att sätta mig ner och till slut så sa han att vi skulle gå utanför klassrummet och …. han slog mig … jag kom till hans rum den tiden han sa…..
- klockan tolv ? Jag nickade. Bills min var irriterad, arg och chockad på samma gång. Vad hände? Frågade han
- Det är det jag inte vet. Det enda jag kommer ihåg är att han ville jag skulle suga av han. Jag vägra såklart, han slog mig och våldtog mig och jag kunde inte göra nått. För han hade tänkt på allt….. Det sista jag kommer ihåg är att han höll en trasa framför mitt ansikte och sen slockna jag….. och sen så vakna jag. Jag såg knappt nått, jag kunde nästan inte gå och det sved i mitt underliv…..
- Så det var det aset? Fy, fan vilket svin! Varför berätta du inte för mig? Jag skaka på huvudet och titta ner vid klippan.
- Jag var …. för…. rädd. Bill svalde.
-Vem hade misshandlat dig när jag såg dig senast? Jag försökte säga nått, men min tunga ville inte lyda. Jag försökte igen och fick fram ordet pappa. Bill ställde sig upp och skrek vilket svin!
- Det är inte det enda han gjorde. Han våldtog mig också och ansåg att jag inte dög till nått annat än att knullas.
- Och han ska föreställa din far! Jag sucka och svalde.
- Ja, men han vet ju inte ens nått om mig…. Så min pappa är inte viktig för mig ändå. Bill avbröt mig.
- Men han är ändå din pappa, Emelie! Han måste bry sig om dig, det förstår du väl själv! Jag reste mig upp, tittade nerför klippan och gick närmare kanten.
- Om jag hoppar nu, så slipper jag allt och jag blir lycklig. Min dröm går i uppfyllelse. Bill gick mot kanten för att stoppa mig.
- Lyssna på mig, emelie! Du är en fantastisk person och om du skulle dö, då skulle inte jag klara mig! Jag älskar dig, jag har alltid älskat dig och förlåt om jag inte sagt det tidigare, men jag har inte vågat bara!<3 När jag är med dig har jag alltid kul, du får mig att le, må bra och du är mitt allt och om du skulle försvinna skulle jag inte kunna gå vidare och vi kan fixa det här, du och jag. Allt kommer bli bra.
- Lovar du? Han nicka och han drog till sig mig och krama mig hårt.
- Jag kommer aldrig släppa taget om dig mer! Jag började gråta och dagen efter det, så vart Wallén gripen. Milo och hans så kallade gäng vart avstängda och när dom vart bortförda därifrån så betraktade alla dom och tyckte synd om mig. Jag kunde nu leva lyckligt och va trygg jämt och allt var tack vare Bill. Min bästa vän!

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (23 röster)
Förbjuden kärlek, 4.0 out of 5 based on 23 ratings

5 kommentarer

  1. lisa Skriver:

    Jag tyckte din novell var bra. Man upplever känslorna i novellen och blir rörd. Hoppas du skriver mer framöver!

    Längtar !

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)
  2. Rebecka Skriver:

    Grymt bra skrivet!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)
  3. Sapna Skriver:

    Det va Underbart berättelse
    Du har skrivit jätte bra

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  4. Anonym Skriver:

    Grymt bra spelat!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  5. Matilda Skriver:

    Den var super bra! Kunde inte sluta läsa först jag var klar ;)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.