Tillsammans för all evighet

Nej, sluta! Låt mig gå! Markus hjälp! skrek han, han skrek för allt vad han var värd för. Han skrek för att det gjorde ont. Skrek för att “människorna” som slog honom skulle sluta att slå honom och han skrek för att jag skulle komma och hjälpa honom.
- Han skrek högre och högre tills han längre blev så hårt misshandlad att han inte orkade skrika mer. Jag kunde se hur blodet rann längre och längre ner på hans kinder men han kunde inte göra något åt dem. Joan jag kan inte hjälpa dig sa han gråtande, nämligen var jag själv fastbunden vid en snurrstol som nu hade smällt ner i marken och han låg där fastbunden och fick se när Markus blev misshandlad.
- Förlåt, skrek jag allt vad jag kunde, jag vrålade av ilska och skrek ”SLUTA ERA JÄVLA IDIOTER” men dem vägrade. Dem slog Joan tills han nästan blev livlös.
Jag kände hur massor med tårar rann ner från mina kinder, han behövde min hjälp och första gången i mitt liv kunde jag inte vara där. Jag fick hoppas att dem skulle sluta sparka och slå honom så fort som möjligt för nu hade Joan slutat försvara sig, han hade ingen kraft kvar i sig. inför Honom skulle jag visa mig stark och inte gråta.
Efter ett tag tröttnade dem och slutade slå Joan, dem spottade varsin gång på Joan och gick därifrån. Hans ansiktsutryck visade att han helst vill komma därifrån och att han hade ont, riktigt ont, så ont att han knappt kunde andas.
Joan låg gråtande och jag ville inget annat än att springa fram och hjälpa honom men jag kunde inte röra mig. Jag slog upp blicken till hans ledsna ögon. I dem fanns det bara tårar och jag kunde se att han ville härifrån.
Jag viskade lätt, ”Joan” men han kunde inte svara för att han hade så oerhört ont. Jag hatade verkligen detta ställe och dem här idioterna.
han skakade så mycket av rädsla och han grät, och flera gånger fick han så kraftig hosta att han tappa andan och nästan dog av syrebrist.
- Såja, viskade jag tröstande till honom. Allt kommer att bli bra, vi ska rymma från den här hålan, det lovar jag.
- Det kommer inte att bli bra, sa han till mig och i hans röst fanns bara rädsla och smärta, De kommer att slå ihjäl mig snart.
Jag ville inte tro på orden som lämnade hans läppar, men jag visste att han talade sanning. Om vi inte gjorde något så skulle de låta honom dö.
Efteråt låg vi uppe och bara pratade tills solen gick upp. Vi pratade om allt som inte hade med hålan att och göra, och jag trodde att allt skulle bli som det brukade vara, men det blev det inte. Markus sa Joan till mig försiktigt, jag vill inte mer sa han till mig. Jag kan inte mer, orkar bara inte. Det var den meningen som hade förändrat allt. Den meningen var anledningen att jag beslöt mig att rymma med Joan. Jag förstod så väl vad han menade, och han visste att jag skulle göra det. Med den meningen visste vi båda två att det skulle ta slut. Jag tar tag i Joans hand och försöker få honom må bättre. Varför tar dem dig bara Joan, varför gör dem inget mot mig? Sade jag till mig själv.
Jag började gråta och tårar forsade nedför mina röda kinder.
Joan ligger kvar på golvet, Det är mörkt och kallt ute. Han känner hur lukten av mat tränger sig in i rummet. Nu vet han vad som väntar på honom, han önskar att tiden bara skulle stanna så han slapp att gå ner, slapp att sätta sig vid bordet och se hur jag bara svälter ihjäl uppe vid hålan.
- Plötsligt hörde vi en man öppna dörren och säga kom ner och ät! Maten är klar sa mannen med en mörk röst.
Joans hjärta började slå hårdare och hårdare.
Sakta reser han sig upp, går mot dörren och ner för trappan.
Där sitter dem redan med mat och väntar på honom, maten är fram dukad.
Han är rädd, hans skräck är nu framför ögonen på dem.
talriken är nu full med mat, han tänker inte ens på att det finns mycket kalorier i maten, han tar bara och stoppar allt i munnen tills han inte längre har plats, de andra sitter runt bordet , de äter och njuter av maten. Joan tar bara större och större tuggor och tänker ”Jag ska äta mig mätt Markus och få ut oss båda härifrån”. Han greppar glaset som är fyllt med vatten och dricker allt så fort att han sätter i vrångstrupen. Sedan åt han klart och blev förd tillbaka till sin håla, han öppnar sakta dörren sätter sig vid mig och tar fram en bit bröd och sa ”titta Markus, jag har något till dig”. Markus vaknade panikslaget och frågade vad som hade hänt. Inget sade Joan och visade brödbiten som han höll i sin västra hand. Vi båda kände oss så trötta och den där känslan av överhängande hot infann sig.
Hur kunde detta hända viskade jag till Joan ”Du lämnar mig inte va?” viskade Joan ömt till mig. ”Aldrig” svarade jag.

Jag kände hur han bara ville bort. Bort så långt det bara gick. Få sjunka ner i en evig sömn och aldrig mera vakna. Försvinna från jordens yta för alltid.
Vi måste fly tänkte jag, det måste finas ett sätt! Plötsligt slog det mig, lite längre bort från mitt rör där jag är fastkedjad i finns en brun, vi skulle kunna använda den som flyktväg och rymma, rymma och berätta allt för polisen, berätta att dem gör experiment på människor här. Jag berättade min plan till Joan och han visste vad han skulle göra , vi väntade till ett tillfälle då någon av oss blev av med handbojorna och fick chansen att slå ner vakterna, det skulle inte vara lätt men vilka andra alternativ har vi igentligen. Ingen visste ens att vart vi är eller att vi är borta. Den dagen skulle komma, vi behövde bara vänta på den.
Plötsligt hörde man bankande ljud på dörren, det var en av vakterna, Joan tittade förvirrat på mig och sedan nickade. Han visste vad han behövde göra, det är nu eller aldrig.
Medan vakten tog bort Joans kedjor samlade Joan all sin kraft och slog till honom på bakhuvudet, det var en rejäl slag, vakten blev medvetslös på en gång.
Vi sprang så snabbt vi kunde, vi sprang tills vi inte längre orkade. Man kunde höra ilande ljud av någon sorts hundar som sprang efter oss i kloakerna. Jag ville fortsätta men Joan orkade inte springa längre, han är fortfarande svag sen sist dem gav honom någon konstig medicin. Han började hosta blod och kunde inte ställa sig up, jag tog hans och sa ”allt ska bli bra igen min älskade broder”, jag tog hans arm och la den över min rygg och började bära honom mot slutet av en liten tunnel. Man kunde inte höra att någon sprang efter oss , ”vi måste ha tappat bort dem” sa jag och skyndade till slutet av tunneln med Joan bärande på ryggen.
De ger varandra en sista blick och kastar sig sedan ut i friheten genom brunnen, då insåg de att de var i centrum i stan och polis huset bara några få 100 meter ifrån dem, precis innan Joan kommer upp så greppar en av vakterna hans fot och drar ner honom och sätter en pistol på ansiktet på honom. Jag skyndar mig ner men det är inget jag kan göra, Joan börjar säga emot och börjar att slå tillbaka och då hände något som ändrade mitt liv helt, jag bara hörde ”pang” och såg hur blod sprutade, jag kunde inte tro mina ögon det jag såg, Joan blev skjuten! Jag skrek nej och sprang emot vakten och knuffade ifrån honom med min kroppsstyrka, vakten ramlade i det smutsiga vatten och skrek på vägen ner, det var en otrolig ström i vattnet som förde iväg honom. Jag sprang tillbaks till Joan och tog tag om honom men det var för sent, han andades inte , jag gjorde mun mot mun men det funkade inte heller. Jag fick panik, visste inte vad jag skulle göra, jag bär honom upp ur kloakerna till gatan och ropar på hjälp, flera generösa människor springer fram för att hjälpa men jag bara knuffade bort dem av rädsla och skrek ”ring 112”.
Tio minuter senare anlände ambulansen och hjälpte hans hjärta att slå, dem lät mig hoppa in i ambulansen och körde snabbt till sjukhuset. Jag grät och grät och bad om att dem skulle rädda hans liv men de kunde inte lova något. När vi anlände till ambulansen separerade dem mig ifrån Joan och jag fick vänta helt blodig i vänterummet. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag bet i mina smutsiga naglar i 4timmar tills operationen var över, dem sa att han skulle klara sig.
Tog en tid innan han vaknade men jag fick inte besöka honom först efter en timme, han var helt slut kunde jag se, han kunde knappt prata. Han pekade konstigt med sitt finger, det var som om han ville säga mig något, jag gick fram till honom och böjde mig ner. ”m. mmin, min vänstr, vänstra jackkfiickaa, b,bevis” sa han tungt  jag kunde hur han hade svårt att andas, jag hörde då hur en maskin som mäter pulsen plötsligt dämpades, Joans hjärta blev allt svagare, svagare , svagare… Jag skrek efter doktorn och de sprang hit på en gång men det var för sent, Joan hade slutat andas, min bror har slutat andas, ända personen jag har kvar av min familj, ”neeej , neeeeeeeeeeeej neeeeeeeeeeej, vad ska jag göra utan dig Joan” skrek ja förbannad och sorgset, Dr Alban beklagade döden men det hjälper inte, han vet inte hur det är att förlora någon som står en nära, en person som man älskar så mycket att man skulle offra sitt liv för den.
[2 veckor senare]

Hålet är så djupt och Joans kista får exakt plats i den, den snälla prästen säger några fina ord och går därifrån, Därefter kom John Fox, Agent 005 och viskade till min döde bror ”vi ska ta fast dem skyldiga, jag lovar”. Nu var det min tur att säga något men jag vågade inte, Jag har bara inte insätt att han är död, jag bara kan inte det. Så länge jag kan minnas har vi alltid varit tillsammans, sen vi var små, vi t.o.m. skaffade tjejer och varann men nu.. Nu så är det inte så längre, Han offrade sig för mig, bara för att jag ska fortsätta leva, Jag går fram mot kistan och säger en mening kort: ”Tack min bror för allt, du är död men jag lever, nu ska börja leva, LEVA FÖR OSS TVÅ”. Jag kysser hans kalla panna, några tårar faller ner, jag vänder mig om och tittar upp mot himmelen, tar ett djupt andetag och går ut, ut i friheten.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (1 röst)
Tillsammans för all evighet, 4.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.