Ensam

Jag är ensam, hon är ensam. Skillnader är att jag är här och hon är borta, död. Jag kom in i världen hon levt i, strax efter att hon dog. Jag söker min plats bland hennes vänner, försöker hitta fram. Samtidigt reserverar hennes vänner den ända fria platsen åt henne, som tog sitt egna liv. Som en skugga drar jag fram, levande. Som en sol dansar hon fram, död.

Jag kan inte tävla med det hon var, hon var perfekt. Allas ord bygger upp en gudinna, som var felfri. Hennes minne är en större del av deras liv än vad jag är. Hon är borta men jag är här, ändå är det som att gå i hennes skugga. En skugga som är ogenomtränglig, orubblig. Jag kommer inte förbi skuggan, kan inte ta min plats. Vad är denna plats jag befinner mig i, en tomhet som leder ingenstans. Jag kan ej komma undan, jag har inget att fly från eller fly till.

Jag vill inte konfrontera sorgen i deras blickar, längtan som växer inom dem. Jag vill inte riva upp den fruktan och sorg som står och väntar på en ursäkt. Jag vill inte vara en ursäkt, jag vill vara någon. En person som betyder något, en som man längtar efter. Men hur skall jag någonsin tävla med längtan efter denne gudinna, som inte längre finns. Henne som alla vill ha tillbaka, som alla tänker på mera än de tänker på mig. Varenda en av dem längtar efter att få en chans att gå tillbaka till den tid då de inte visste vem jag var. Tillbaka till den tiden då inte jag fanns här, men hon fanns här.

För att inte befläcka hennes minne, för att inte såra dem som längtar efter henne, står jag stilla och tyst. Jag står i bakgrunden, stilla, svartvit och onoterad. De går förbi mig, ser på mig som på en staty, ignorerar mig som om jag inte fanns. Jag vill få dem att förstå att jag inte är här för att konkurrera med henne, ängeln. Det är inte lätt, jag är förvirrad och osäker. Jag går på glas hela tiden, kan inte säga någonting fel. De kan säga vad de vill, jag får inte säga någonting.

Jag tycker synd om dem, de måste stå ut med sorgen och längtan. Skuldkänslorna kanske också griper in i samband med minnet av dem vän som begick självmord. Jag vill inte utsätta dem för mera sorg än nödvändigt, så jag håller mig bakom skuggan. Jag vill inte vara någons orsak till smärta.

Dock leder allt detta till att jag ger mig själv smärta. Att ha en klump i halsen hela tiden är tungt. Att måsta gå omkring och vara tyst, i fruktan att rösten skall brista om jag öppnar munnen, är ännu värre. Att känna sig värd mindre än en tjej som tog sitt liv outhärdligt.

Jag ville bara ut ur allt detta, bara försvinna. Skulle jag hamna i samma situation som han hade hamnat i stunden innan hon hängt sig. Jag så på stenarna jag sprang förbi, längtade efter att falla och slå mig. Den vassa stenen i slutet av sluttningen fäste min blick. Jag gick fram, kände på den vassa kanten, ”perfekt” var allt jag tänkte.

Efter många språng mot stenen och flera skrap på armen lyckades jag. Jag såg blodet rinna längs min arm. En sekunds panik gick snabbt över, jag var bara nöjd. Blodet rann, men jag kände ingen smärta, vare sig i hjärtat eller armen. För första gången i mitt nya liv, livet i hennes skugga, var jag stolt över mig själv. De fyra stygnen fick dem att ge mig sympati och omtanke. Men ingen visste sanningen bakom allt.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Ensam, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.