Det är lätt att vara efterklok

Har du någonsin hört uttrycket: ”En sekund av obetänksamhet kan ta en hel livstid att reparera”?! Det har jag… Faktiskt, så ska jag vara med om den sekunden just nu. Tror jag. Hoppas jag.

Jag står med den riktad mot honom. Han darrar som ett asplöv förstås. Men det gör mig ingenting. Min ilska tar för stor plats för att jag ska kunna känna någon medkänsla. Alla dessa år av förtryck. Alla dessa år av hårda ord. Alla dessa år av stenhårda, hänsynslösa slag. För varje år så har ilskan i mig växt djupare och djupare i min kropp. Stark och flödande har den väntat på att få komma ut och uttrycka sin vrede. Den har fått vänta länge.

Det är inte det att jag skyller någonting på mamma. Jo, förresten, det gör jag. Hon kunde ha gift sig med vem som helst. 6 miljarder människor, ungefär hälften män, ungefär hälften över 25 år. Det blir 1.5 miljarder män, på jorden, som hon kunde ha gift sig med. Men hon valde honom! Han gjorde mitt liv till ett helvete.

Mamma såg ingenting. Jag vet inte om det var för att hon inte brydde sig om mig, eller om det var för att hon var rädd för honom, också. Jag var så liten, jag vågade inte säga till, säga emot. Han var stor som en ocean och jag var liten, som en ankdam i parken.

Men när jag passerade åldern 18 blev jag modig. Jag blev modig nog att tänka att jag måste göra någonting.

Och nu står jag här, med pistolen riktad mot hans huvud. Under hans häftiga snyftningar kan jag höra hans sköra röst be om nåd. Tänk om. Tänk om jag gjorde det. Vad skulle hända? Mitt liv kan inte bli mycket värre än det redan är. Om jag gör så att den enda personen som jag verkligen hatar, med hela min kropp, försvinner från jordens yta, för alltid, så kan mitt liv bara bli bättre.

Och mamma, jag gör henne en tjänst. Jag vet att hon är rädd för honom. Jag har sett hur han behandlar henne. Jag har sett hur mamma försöker gömma de stora blåmärkena. Jag har sett henne dölja de djupa skärsåren. Jag har hört henne gråta av desperation, när han inte är i närheten. Jag älskar henne. Hon kanske inte tycker om mig längre, men det är en risk som jag kan ta. Det är ett billigt pris.

Det är så lätt. Det är bara att trycka. Spänna musklerna i mitt pekfinger. Det är så lätt, men ändå så svårt. Jag blir en mördare. Jag hamnar i fängelse. Hur länge då? Jag tvekar. Ska jag göra det? Jag vill göra det. Men det är så svårt. Han är en människa…

Jag skakar kraftigt på huvudet. Mitt svettiga hår flyger från sida till sida. Nej, han är ingen människa. Han är verkligen inte en människa. Han är ett monster… Han skadar mamma. Han skadar mig. Och han bryr sig inte. Har du någonsin hört uttrycket: ”Ibland måste man göra det man måste göra?” Det måste jag nu. Det kanske inte är mitt beslut att ta, men jag måste göra det ändå. Om jag inte gör det så kanske det inte händer någonting. Han kanske går fri. Han kanske skadar fler människor. Nej, jag kan inte riskera det. Det får inte hända. Människor som han ska inte gå fria i världen. De ska försvinna. Snabbt och effektivt. Jag tror inte på en andra chans. I alla fall inte till personer som han. Det är jag och mamma som har fått ta konsekvenserna.

Har du någonsin hört uttrycket: ”Livet är orättvist?” I mitt fall så är det verkligen sant. Men jag kan ändra på det. Det finns så många människor i den här förvirrade världen som inte kan ändra på sitt öde. Det finns människor som sitter fast i orättvisorna i hela sitt liv. Men inte jag. Inte längre. Jag har fått nog. Jag tänker inte fortsätta leva så här. Jag tänker inte vara rädd längre. Jag tänker inte riskera att han går fri. Han ska straffas. Hårt. Om jag fick bestämma så skulle han låsas in i en isolerad cell. Utan varken mat, vatten eller ljus, så skulle han få dö. Långsamt. Han skulle få uthärda samma fruktansvärda smärta, som han har kastat på mig under alla dessa år. Men det kommer inte att hända. De mänskliga rättigheterna gäller för alla. Även för monster som han. Så vad har jag för val. Jag måste göra det.

En rysning går genom hela min kropp. Från ryggraden ner till tårna. Jag tittar ner på hans ynkliga ansikte. Svetten rinner nerför hans panna och hans ögon är hårt stängda. Hans patetiska snyftningar ökar för varje sekund. Det är nästan så att jag tycker synd om honom. Bara nästan. Han är ju min pappa… Nej! Hur tänker jag!?

Plötsligt hör jag det vidriga ordet komma från hans mun. Liksom naglar som dras mot en svart griffeltavla ser jag det obehagliga ordet formas på hans torra läppar. Ilskan forsar i mig, likt ett rasande vattenfall som slår våldsamt mot klipporna. Förlåt…

Har du någonsin hört uttrycket: ”Det är lätt att vara efterklok”?

Det tror jag inte att han har…

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
Det är lätt att vara efterklok, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

3 kommentarer

  1. Tilda Skriver:

    fint, känslosamt, hårt, bra!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  2. Sophia Skriver:

    Jag tyckte den här novellen är mycket bra, väldigt genomtänkt och väl skriven!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  3. Olivia Skriver:

    Väldigt bra! Men jag skulle vilja ha en fortsättning!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.