Att vara kär i November

Att bli älskad är något speciellt.

Men att bli älskad i november, det finns inte ord som förklara den lycka!

Jag vet att det är underbart att vara kär. Jag har själv varit det.

Att vi gjorde slut och blev ihop mer än två gånger spelar ingen roll.

Vi lärde känna varandra.

Vi älskar varandra.

Vi bryr oss.

- Men vad ska man göra för att ett förhållande ska hålla?

Vad gör man när man är osäker på sina känslor?

Vad gör man när det blir tjafs och bråk?

Innan jag blev kär i en speciell kille trodde jag att kärlek var på ett visst sätt.

Att allt var enkelt. Det var fel. Jag upptäckte det när jag blev kär i min första kille.

När vi blev ihop svävade jag på moln.

Vi hade varit ihop i ca två veckor när jag gjorde slut och kände mig osäker på vad jag gjorde…

- Kunde det bero på att han var ett år yngre än mig?

De där tre orden man säger, jag älskar dig, vad betyder de?

Att jag var kär eller var jag mera än så?

När säger man: jag älskar dig?

När kommer första kyssen?

Hur gör man med tungan när man kysser?

Allt det där for runt i mitt huvud.

Jag ville inget utom att vara med den där perfekta killen.

Men han kanske inte var så perfekt… jag insåg att alla har brister, vissa bättre än andra.

Jag är en riktig romantiker, älskar lyckliga slut, men just i mitt riktiga liv hittar jag inga lyckliga slut. Jag läser gärna så gärna böcker om kärlek, även om jag snart är vuxen, jag e ju fortfarande en ungdom så vad vet jag om kärlek?

Ganska mycket tycker jag själv. Av egna erfarenheter vet jag ganska mycket.

Men om kärlek nu är så svårt, vad gör det svårt?

Att bara svar på en sådan fråga är svårt. I alla fall för mig.

Men det kanske bara är jag.

För egentligen kan kärlek vara vad som helst! För mig är kärlek olika saker.

- Men för att förklara hur lycklig eller olycklig man kan vara när man är kär så skriver jag en novell. Njut av den, det är inte min första och inte min sista heller!

På nästa sida börjar denna novell!

Niklas tar min hand, ser mig i ögonen och kysser mig.

Vi slutar tvärt och börjar gå ut mot bron.

Det är så vackert här, särskilt på kvällen.

Han lägger sina armar runt mig och jag känner hur hans bröstkorg åker in och ut. Han andas.

Han lever. Det gör jag med. Han försöker vända mig mot honom. Jag låter honom.

Känner hur hans andedräkt kommer i mitt ansikte. Han vill säga något.

- Vad är det?

- Hm… inget… vi tar det sen, säger han.

- Säg Niklas!

- Jag… han sväljer…

Jag fattar vad han vill säga, han hinner knappt släppa mig med blicken så springer jag i motsatt

håll som där vi kom ifrån.

- Vänta! Laura!

Jag forsätter springer. Tänker aldrig sluta springa. Han har krossat mitt hjärta.

Jag vill inte leva längre. Utan han andas jag inte. Jag springer och springer!

Hemma!

Slår på mobilen så fort jag sätter foten i mitt rum. Där inne ligger en lapp på min kudde. Niklas

handstil. Utanpå står mitt namn klart och tydligt! Jag läser.

- Laura!

Förlåt! Visste att du skulle bli ledsen men trodde inte att det skulle bli såhär.

Du är bara inte rätt tjej för mig.

Jag lämnar mitt hjärta hos dig, jag vill inte leva utan dig.

Du klarar dig bättre utan mig.

Niklas <3

- JÄVLA SVIN! Skriker jag rätt ut.

Mamma kommer in i rummet och frågar vad som är fel.

Hon stryker mig över min kind.

Jag lägger mig ner lägger huvudet på kudden.

Då kommer tårarna.

Igen frågar mamma vad som hänt, så jag berättar.

Och mamma lyssnar uppmärksamt.

- Gumman, du hittar snart en ny.

- Mamma! Jag vill inte ha någon annan!

- Det löser sig nog, Gumman, sov nu! Min cancer tar koll på mig.

- Okej ses imorgon. Älskar dig!

Mamma går ut och stänger dörren.

Jag har svårt att sova.

Ligger och tänker.

Snurrar runt i sängen.

Värför gjorde han slut? Älskade han mig inte? Var vi inte ihop?

Mobilen ringer.

Hon tittar på displayen vem det är.

Niklas!

Hon svarar.

- Laura? Förlåt!

Du är mitt allt. Jag ville inte göra slut, Snälla!

- Värför skulle jag? Du gjordes slut, du får stå ditt kast.

- Laura, var inte sådan!

- Hur ska jag inte vara? Skriker Laura.’

- Upprörd, arg, sur eller vad nu än är så sluta vara det! Du vet att du har mitt hjärta hos dig, för alltid.

- Jasså? Om det nu är vi två för evigt värför gjorde du slut?

- Jag vet inte.

- Nä, och värför ska jag då ta dig tillbaka?

- Gör inte det då! Men älskling, nu orkar jag inte med dig. Trodde att du älskade mig… att jag kanske betydde något för dig… men tydligen inte… jag trodde du ville att vi skulle vara ihop!

- Men det gör jag, säger Laura och börjar gråta igen.

Men Niklas gör inte. Han har redan lagt på.

Laura stänger av mobilen. Lägger sig ner på kudden och snyftar. Tårarna slutar aldrig.

Hon vet att mamma står utanför hennes dörr och suckar. Hon gillade aldrig Niklas.

Och nu gillar hon säkert honom ännu mindre.

Laura somnar när klockan slår två.

Det blåser ute. För att vara i november e det lagom kalt, för Niklas är det iskallt. Han tog inte på sig någon jacka. Men när de pratade i telefon förstod Niklas vad han hade gjort.

Han måste hem till Laura trots att klockan är mycket. Men porten är låst för länge sedan.

Han får klättra upp på brandstegen. Det är en liten balkong utanför Lauras fönster.

Han ser inte om hon sover eller om hon är vaken. Persiennerna är nerdragna och gardinerna är nersläppta. Han har inget val, han måste alltså knacka på. Men vänta… värför ringer han inte henne? Svarar hon är hon vaken, svarar hon inte är hon inte vaken. Han slår numret. Inget svar.

Laura sover. Han ringer hem också. Signalerna går fram. Precis när han ska lägga på svarar Lauras mamma.

- Petterson?

- Hej det är Niklas

- Vad vill du? Fräser Pia

- Jag vill prata med Laura.

- Hon sover!

- Jaha men kan du ta ett meddelande?

- Nej!

- Bra! Tack! Hälsa henne att Jag älskar bara henne och om hon vill/kan förlåta mig så kanske vi kan bli ihop igen.

- Jag sa nej!

- Och jag sa vad jag ville ha sagt! Hälsa henne bara det så räcker det.

- Lyssna nu på mig Niklas. Du har gjort så att hon har gråtit sig till sömns.

Du har gjort mer skada än glädje. Så lämna henne ifred så blir vi båda glada!

- Men Pia Petterson! Du fattar inte! Vi älskar varandra!

- Hon slutade nog tycka om dig när du gjorde slut.

- Nej, det vet jag att hon inte gjorde, be henne att ge mig en andra chans.

- Nej! Nu tror jag att det är sent. Och Laura ska slippa höra av dig i fortsättningen!

Pia Petterson slänger på luren, i sista sekund innan Laura har hunnit öppna sin dörr för att fråga vad som är fel.

- Vem var det du pratade med mamma? frågar Laura.

- Ingen gumman! Gå och sov igen.

- Vem var det? Frågar Laura igen.

- Det var bara Niklas! Han ville inget, säga att han inte orkade med dig, gå och sov nu!

- Nä! Han skulle aldrig säga något sådant till mig. Du ljuger!

- Nej, det gör jag inte.

Laura hade somnat i sina kläder, tar på sig skorna och stormar ut ur lägenheten.

Mamma kan man ju inte prata med. Hon känner i fickan.

I höger ficka ligger ett godispapper som hon haft där sedan första gången Niklas och hon var ute och där ligger även nycklarna. I vänster ligger mobilen. Hon sätter på den.

Hon har minst tio meddelande från Niklas. Och fem missade samtal.

Niklas ger upp. Pia är hopplös. Om bara Laura hade svarat.

Han börjar röra på sig. Bena är tunga och sover nästan.

Han klättrar ner från stegen.

Han står på marken och tycker det är jobbigt att gå hem utan att prata med Laura.

Då kommer hon ut ur porten.

Hon ser lite vilsen ut och står stil.

Hon tar upp mobilen.

Nu ser hon hur mycket jag har velat nå henne, tänker han.

Han börjar gå fram till henne. Hon märker inget först han rör vid hennes axel.

Då får hon en kyss.

Hon läser ett meddelande i taget. För varje sms hon läser blir hon mera glad.

Hon ler och ler. Om han ändå var här.

Plötsligt känner hon att någon tar i henne.

Någon rör vid hennes arm.

Hon hoppar till.

Niklas.

Hon ler ännu mer.

- Hej

- God morgon sömntuta

- Vad gör du här? Frågar hon.

- Ja, hm , letar efter dig!

- Vad ville du då?

- Inget speciellt.

- Nähä du ville inte göra så här då? Undrar Laura och kysser honom.

- Hm… jo!

- Okej men klockan är mycket.

- Jag bryr mig inte! Säger Niklas och ger henne en till kyss.

Laura är kall om fingrarna.

Niklas blåser på hennes fingrar.

De blir inte varmare men de behåller ändå värmen på något sätt.

Det är så härligt att Niklas och hon är ihop igen.

För det är dom väll?

- Niklas?

- Ja? Svarar Niklas och lyfter munnen från henne hår.

- Är det vi nu, igen?

- Jag vet inte, vill du det?

- Ja, det tror jag!

- Jaha, ja, då är vi väll det, säger Niklas.

Hon är lite besviken, han skulle svara såklart eller självklart om han verkligen ville.

Han vill inte. Han kommer säkert göra slut. Nu kan inte Laura njuta av sällskapet eller naturen.

Hon gissar att Niklas märker hur spänd hon plötsligt blev.

- Laura, jag älskar bara dig, jag ville se om du älskade mig riktigt mycket för att släppa taget och sedan kunna säga jag älskar dig och mena det!

- Jag älskar dig!

– Hm… jag också.

- Ska du inte svara?
- Men va fan! Gjorde inte jag det? Sa jag inte jag också? Jo det gjorde jag! Så sluta tjafsa för fan!

- Svarar man inte; jag älskar dig med?

- Men suck! Nä jag gjorde inte det och?

- Det spelar roll för mig!!!

- Jaha jaja jag älskar dig med.

- Hm du säger det ja! Värför ska jag tro dig?

- Värför skulle du inte det?

- För att du säger jag älskar dig när det passar dig.

- Måste det passa dig då eller?

- Nä men om en säger det så svarar det andra!

- Men skit samma!

Niklas e irriterad. Det går inte att undgå!

- Älskade Niklas; om du inte kan säga dom tre orden, vill jag inte vara med dig.

- jag älskar dig, viskar Niklas.

Laura kysser Niklas.

Han kysser henne tillbaka.

- Vad vill du?

- Jag vill vara med dig.

- Jag vet. Men utom det?’

- Då vill jag inte leva.

Niklas suckar.

- Laura, det är svårare än så.

- Vad är det som är svårt?

- Jag vet inte vad jag ska säga.

- Inte jag heller.

- Trodde att jag var kär, men nu känns det inte så.

- Så du gör slut, igen?

- Ja, Niklas ser ledset på Laura.

Han tittar på henne, hans älskling, hans tjej, men inget av det är hon nu.

- Jag ska nog gå nu, säger Niklas.

- Okej. Laura har inget mer att säga till Niklas.

- Vänner?

- Inte just nu.

- Okej. Vi hörs, säger Niklas och pussar Laura på pannan innan han går.

- Hm svarar Laura.

Hon är besviken. Vad skulle hon göra nu? Inte gråta i alla fall!

Tar upp nycklarna och låser upp, går in, upp för trapporna.

Hon går upp till ytterdörren och går in. Därinne i mörkret ligger mamma på golvet.

- Mamma?!Skriker Laura.

Hon känner att mamma inte andas så som hon brukar.

Försöker få fram mobilen. Vart la hon nu den?

Någon kommer i dörren, vem kan det vara? Niklas.

- Vad är det Laura? Jag hörde att du skrek.

- Mamma snyftar Laura.

- Vad har hänt med henne?

Dom står i hallen och Niklas håller om Laura. Hon bara gråter.

- Hon är i vardagsrummet säger Laura.

Niklas går och tittar. Där ligger Pia på golvet i en joggingdress.

Han slår 112. Han får då prata med en snäll kvinna som är sjuksköterska.

Ambulansen kommer några minuter senare.

Dom åker till sjukhuset. Laura stannar hemma och Niklas stannar där.

Det känns som om timmarna går tår långsammare än någonsin.

Ambulanspersonal lovade att ringa så fort dom visste något.

Laura hinner somna och vakna flera gånger.

Dom ligger på en madrass på golvet, Niklas håller en arm runt henne.

Laura tittar på klockan.

Klockan visar 03.07.

Suck. Mamma har varit på sjukhuset sedan elva.

Värför ringer dom inte.

Laura somnar om

Hon vaknar inte när telefonen ringer.

Men det gör Niklas.

- Hallå det e Niklas?

- Ja, hej, detta är sjukhuset Söder, jag söker Pia Perssons dotter, Laura.

- Okej hej, jo Laura sover, Detta är Niklas Larsson. Kan jag ta ett meddelande?

- Pia har vaknat till här nu. Ett besök av Laura kanske får henne att bli gladare.

- Jag ska se vad jag kan göra.

- Okej då får vi höras senare. Hej då.

- Ja hej då.

Niklas går in i Lauras rum igen.

Laura verkar sova gott.

Han kryper ner på madrassen bredvid henne och känner hennes värme, han tar sin plats igen.

Sedan smeker han henne lätt över magen.

Laura grymtar något.

Då pussar Niklas Laura.

Genast vaknar hon.

- Är du fortfarande här? undrar Laura och gnuggar sig i ögonen.

- Förlåt. Ville inte väcka dig, du var så söt när du sover. Men jag kan gå.

- Nä, stanna gärna på frukost, klockan 03.45 på natten!

- Okej, säger Niklas och följer Laura ut i köket.

Laura går direkt och sätter på kaffebryggaren.

Niklas går och sätter sig så länge.

Han är rastlös. Där sitter han i bar överkropp och bara kalsonger.

Hon är finare. I sitt fina ljusrosa linne och sina vita pyjamasbyxor.

Niklas går fram till Laura.

Ställer sig bakom henne och luktar henne i håret.

Lägger händerna på hennes midja.

- Vad gör du? Frågar Laura.

- Inget, mumlar han.

Hon släpper i muggarna hon håller i, Laura vänder sig om, där står Niklas och är bered att ge henne en kyss.

- Hej älskling, säger Niklas och ger henne en lätt puss. Hur känns det?

- Bättre.

Då ringer telefonen!

– Kan du ta det, Niklas?

– Javisst! Svarar Niklas.

Niklas går ut i hallen och svarar.

- Hallå? Familjen Persson, svarar Niklas.

- Hej, jag söker Laura, Pias dotter.

- Hon kan inte ta telefonen just nu, vad gäller detta?

- Det gäller Pias tillstånd, svarar sjuksköterskan.

- Laura kommer till telefonen nu.

Niklas lägger ifrån sig telefonen och hämtar Laura, förklarar att det är sjukhuset.

Laura går ut i telefonen och lufter luren.

- Hallå? Det är Laura.

- Hej, detta är Maria från Sjukhuset där din mamma är.

- Ja?

-Jag ville bara informera om din mammas tillstånd.

- Okej, jag lyssnar.

- Ja, det vorde bäst om du kunde komma till sjukhuset omedelbart, tar med dig någon.

Det kan behövas.

- Okej, jag kommer omedelbart! Laura lägger på.

- Niklas? Vi ska till sjukhuset, NU!

- Värför?

- För att vi ska det!

- Men vi har inte ätit färdigt, inte ens börjat, gnäller Niklas.

- Vem är viktigast, din mage eller min mamma? undrar Laura.

- Du har rätt. Din mamma, säger Niklas lite besviken.

- Tack, kom nu! Säger Laura och tar nycklarna från golvet.

-

Minnen från när hon kom hem mitt i natten och såg mamma ligga där på golvet.

- Ja, jag kommer, svarar Niklas.

Laura slutar genas att minnas och går efter Niklas.

Låser dörren och går till bussen.

Dom får vänta i minst fem minuter innan den kommer.

Ingen av dem säger något. Det behövs inte. Niklas tar Lauras hand och pussar på den.

Laura ler. Allt är bra. Mamma är vaken och kan komma hem.

Djupt sjunken i tankar glömmer hon nästan att gå av.

- Laura? Vi är framme nu, säger Niklas.

- Jaha, okej, jag kommer.

Dom går fram till sjukhuset. Laura tvekar lite, vill inte gå in, det är läskigt på sjukhus, där ligger folk som är döda, är sjuka och det finns de som vill jobba där.

Det är kalt på sjukhuset, eller så känns det bara så.

Men hon ska vara stark för sin mammas skull. Det måste hon.

Niklas säger åt Laura att sätta sig ner och går fram till reception, frågar efter Lauras mamma, våning, rum o.s.v. Sjuksköterskan förklarar tålmodigt, fast att Niklas frågar om igen och igen.

Han kommer hämta Laura och så ska dom ska gå. Men först ska någon annan prata med dem, läkaren som ringde, Maria.

Alla hälsar på varandra.

Och sedan börjar Maria berätta. Hon pratar på men bara ett ord uppfattar Laura.

Död. Det är vad Cancer gör med folk, den dödar, det är vad den gjort med Pia. Pia är död.

Laura skulle vilja att hon kunde gråta, men det går inte. Hon kan inte säga något.

Niklas leder henne ut. Fram till bussen. Hon kan knappt gå.

Laura visste att det skulle komma en sådan dag. Men hoppades att hon skulle hinna bli vuxen.

Hon vill gifta sig, skaffa barn och familj med sin mamma.

Vad ska hon nu göra? Leva utan sin mamma? Går det?

Hon gråter nu. Orkar inte mer. Den enda som fattar är Niklas. Hon kan prata med allt om honom.

Men hon måste hem. Det vill hon inte. Det var ju där hon träffade mamma senast.

Hon förklarar för Niklas och han fattar. Han tar med henne hem till sig. Han bor ju hemma och det är lördags morgon. Så fort Niklas stänger dörren kommer båda föräldrarna ut i hallen och märker först inte Laura. Sedan när Niklas bryter tystnad med;

- God morgon. Detta är Laura. Jag berättar senare. Finns på rummet.

Innan någon annan hinner göra något, går Niklas med Laura bakom sig.

Han tar hennes hand, stänger dörren med den andra, och knuffar i henne i väggen. Han kysser henne, lite för hårt, annars är allt nästan perfekt. Allt utom att Pia är död.

- Niklas?

- Ja?

- Vad ska vi göra nu då?

- Med vad?

Laura ser på honom. Han fattar. Släpper henne.

- Jag vet inte.

Dom sätter sig på hans säng. Hand i hand.

- Jag älskar dig, säger Niklas till Laura.

- Jag älskar dig med, svarar hon.

Vart ska hon bo? Han är ju myndig. Men han bor hemma. Då kommer han på något, värför hyr inte Niklas och Laura en etta? Om Niklas och hennes familj ändå ska flytta?

Det måste dom väll godkänna? Han lägger sig ner bredvid henne. Hon är kall. Lyfter på täcket och då blir hon varmare. Han försöker samla mod för att våga prata, men innan han hinner börja känner hon hur hans bröstkorg reser sig, åker in och ut, där inne slår hans hjärta. För henne.

- Vad är det, Niklas? Laura vänder sig om. Där ligger hennes Prins och ler.

- Värför flyttar du inte med mig?

- Niklas, det går inte, det blir för trångt!

- Äsch! En person mer eller inte…

- Tror du att dina föräldrar kommer gilla det?

- Nej men om vi ska flytta över huvudtaget, värför kan du inte följa med? Jag tänker vägra flytta annars!

- Niklas, gör det inte för min skull. Jag klarar mig.

- Men hur kan du veta det så säkert?

- Det gör jag inte. Jag hoppas det.

- Älskling, jag vill inte resa över halva stan för att träffa dig! Jag hoppas att mina föräldrar kommer förstå. Jag vill att dom ska förstå det, jag vill att dom ska förstå hur mycket jag älskar dig, med dom orden kysser han henne under täcket.

Någon minut senare knackar det på dörren.

Någon kommer in.

Hans båda föräldrar.

- Laura, det var trevligt att träffa dig, men skulle du kunna gå hem nu?

Vi behöver prata med Niklas själv, mellan sex ögon.

- Jaha, ja det kan jag väll, säger Laura och börjar gå ur sängen men en arm runt midjan stopar henne.

- Ni kan säga allt inför Laura, om det rör mig och henne. Annars berättar jag bara senare.

- Jaha, du, unga man det är så att Laura bor inte med oss. Det gör du! Därför borde damen gå hem.

- Hon bor inte med oss, än!

- Vad menar du? Båda hans föräldrar ser förvirrade ut.

- Hon ska flytta in hos oss idag. Lite tystar säger han: för Pia är död.

- Jaha , men faders sin kan ta han om hans egna barn.

- Hon har inte träffat sin pappa sedan hon var bebis.

- Jaha det finns ungdomshem.

- Om ni sätter henne på ett hem följer jag med henne. Jag vill inte leva en sekund utan henne.

Niklas går ner på knä,
- Laura, älskling, vill du gifta dig med mig?

Och så slutade då berättelsen Att bli älskad i November.

Vill ni veta vad som händer näst får ni läsa nästa berättelse.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

2 kommentarer

  1. A Skriver:

    Den var bra!! :D

    Fast jag hade vissa problem med att läsa säkert slarvfel typ ”värför” osv men du borde läsa igenom nästa novell innan du lägger ut den, Annars var den riktigt bra :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. A Skriver:

    Den var bra!! :D

    Fast jag hade vissa problem med att läsa, säkert slarvfel typ ”värför” osv men du borde läsa igenom nästa novell innan du lägger ut den, Annars var den riktigt bra :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.