Från rättegång till idrottsgymnasium

Jag var förstörd, efter 6 timmar av rättegång var jag helt slut. Tänk dig att sitta i samma rum med någon som hade gjort dig så illa som han hade gjort med mig. Sitta i 6 timmar skräck- och panikslagen.  Det sista jag kommer ihåg av rättegången var att dom inte kunde hålla honom i häktet längre utan dom var tvungna att släppa honom. Det kändes som om dom hade skjutit mig i magen, i benen, i armarna. Svagheten och gråten växte sig alltstarkare.
Jag gick inte ut på 2 månader efter rättegången. Det kändes som om han var där ute och bara väntade på att våldta mig igen. Minnena efter den natten spelas om och om igen varje gång jag vaknar och varje gång jag går och lägger mig. Mardrömmarna har kommit tillbaka och mitt sovande har förkortats från 8 timmar till 6 timmar. Domen kom för ca en månad sen, 18 månader och ett skadestånd på 101400 kr. Men han överklagade så nu går jag och väntar på att hovrätten ska ta upp det igen så att jag kan få ett nytt datum till rättegången. Han går fortfarande på fri fot och det gör mig rädd. Jag försöker att inte tänka på det men de är oundvikligt när jag går ensam ute på stan.
Tidnings artiklarna klippte jag ut, det står inte så mycket mer än att en autistisk flicka blev våldtagen på ett ungdomshem utav en vårdare och lite mer information om hur det hade gått till och hur autistisk jag var. Jag brukar ta upp tidnings artiklarna ur den lilla lådan och läsa dom för mig själv om och om igen.  Också gråter jag en skvätt och tänker på mitt gamla jag, hur jag var innan han våldtog mig, innan alla visste om min autism, innan alla vännerna drog och min ensamhet kom.  I hela mitt liv har jag mått dåligt och jag var på väg upp igen men då kom han och förstörde allt och nu mår jag dåligare än någonsin.
Det han gjorde har satt sina spår i mig. Jag brukade inte stryka mig längst väggarna och titta ner i marken när någon gick förbi. Jag brukade inte vara rädd för män, brukade inte vara rädd för beröring. Nej jag var en ganska skämtsam tjej, klassens clown om man säger så. Var alltid glad och kunde prata med vem som helst. Spelade ishockey och var på väg upp, blev bara bättre och bättre för varje träning.
Självmords tankarna kom efter att chocken hade lagt sig. Det ända jag kunde tänka på var det som hade hänt och att jag inte var värd att leva längre, för allt det som hade hänt var ju mitt fel eller?  Jag tappade matlusten och gick ner 8 kilo på 2 veckor. Min ork var som bort blåst och jag såg ut som ett vandrande skelett. Jag klippte av mig allt hår och skar mig själv i armen med rakblad.
Panik ångesten kom och jag kunde inte tänka längre. Om det inte blev som jag hade tänkt mig så gjorde jag sönder saker, slog mig själv och skrek på alla om kring mig. Jag ville bara dö! Livet var för hårt för mig. Jag såg inga ljusa dagar längre. Jag skrattade aldrig, log aldrig och tittade aldrig någon i ögonen längre. Jag blev arg på tv för att allt jag kollade på innehöll sex eller våld som gjorde att jag blev på mind av det som hade hänt, så jag slutade titta på tv.
Tankarna på självmord hade tagit över mina vardag och jag sov nästan jämt. Tog starka smärtstillande tabletter av min mamma för att inte behöva känna mig själv längre. Jag bedövade mig själv dagligen, smärtan i hjärtat och ångesten över det som hade hänt och paniken över att han var på frifot var för stor för att jag skulle klara av.
Mitt självmordförsök kom 4 månader efter den första rättegången. Jag och en gammal polare hade åkt till stigcenter och köpt en liter vodka utav några polacker. Jag som inte tål vodka svepte i mig min halva och det sista jag mins var att jag var hemma på balkongen och lyssnade på musik.
Jag vaknade upp på intensiven naken med syrgas mask och en massa sladdar fästa vid kroppen och dropp i armen. Hela jag snurrade och jag kände hur paniken kom. Jag ville inte vara naken och fäst i massa sladdar. Jag ville vara på klädd och hemma! En manlig sköterska kom in och upptäckte att jag hade dragit av mig syrgasmasken och ekgt och var på väg att dra ur droppet. Han sprang fram till mig och höll fast mig. Jag blev så rädd när han tog tag i mig att jag sparkade han mellan benet och sprang ut ur rummet med en filt runt kroppen. Men min kropp orkade inte springa så långt utan jag kollapsade i hallen ungefär 5 meter från rummet jag var i och personalen kunde lugnt  bära mig tillbaka.
Efter en dag kom jag hem. Det första jag gjorde var att ta en dusch och ringa min polare och fråga vad som hade hänt den kvällen.  – Ne men du däckade ute och slutade andas så jag ringde ambulansen.  Jag orkade inte höra mer och la på.
Dom på sjukhuset sa att jag kom in med 2 promille i blodet och att jag hade andnings svårigheter. Som tur var va att jag inte behövde åka in till bup och prata med en massa människor. Mamma tyckte det var bra om jag åkte till mormor på landet ett tag och så blev det.
Den 18 augusti och skolan hade börjat. Jag tvungen att åka själv igen. Jag hade börjat äta igen och hade kommit upp i min normalvikt. Håret hade växt lite och skär såren hade blivet till djupa ärr. Jag var så nervös över om dom i min klass skulle gilla mig eller inte.
I klassen var det 26 killar och 4 tjejer. Rädslan kom tillbaka igen och alla som jag mötte kollade snett på mig. Jag kände mig inte speciellt trygg i skolan. Efter ca tre veckor i skolan så kände jag mig så ensam att jag hade börjat skolka. Det kändes som om hela min klass tyckte illa om mig för att dom ignorerade mig och struntade i vad jag sa. Dom undvek mig och jag blev ofta ensam. Så jag såg ingen mening med att gå till skolan. Det känns som om dom inte ens vet vem jag är. Hockey träningarna gick dåligare och dåligare. Jag struntade i skolan och hockeyn, jag orkar inte vara sämst så jag vill inte ens försöka.
Jag känner mig som tjejen i friends reklamen, hon som sjunger om att hon inte klarar av att vara ensam längre. Jag är ensam och osynlig. Jag tänker att jag borde hoppa av för jag kommer ändå få ig i allt. Jag slutade med hockeyn igår och jag kommer nog aldrig börja igen.
Igår på väg till omklädningsrummet stod det ett helt J-18 lag och blockerade vägen. Jag som inte har någon självkänsla vågar ju inte höja rösten och fråga saker längre. Men dom flyttade sig efter att en kille sa att dom skulle flöa på sig. Men när jag gick förbi den sista så tacklade han mig rakt in i väggen.  Jag blev arg och rädd. Killen som sa att dom skulle flöa på sig frågade varför han knuffade in en tjej i väggen och då sa han dom tacklade mig – Det där va fan ingen tjej. Det var ju fan en ful liten pojke. Jag blev så ledsen att jag sprang in på toaletten i omklädningsrummet och grät i en kvart.
Jag vet inte om jag kommer våga gå förbi killar i korridoren igen. Att ingen visar någon som helst respekt för mig gör så jävla ont i mig. Det skär rakt in i hjärtat på mig. Ibland önskar jag att jag hade blivit fysiskt mobbad i stället gör psykiskt. Min livslust har försvunnit och kampen mot att inte skära mig blir allt svagare. Jag kommer snart inte orka stå i mot så länge till…

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Från rättegång till idrottsgymnasium, 5.0 out of 5 based on 1 rating

3 kommentarer

  1. Lina Skriver:

    Jag känner verkligen med dig! Vilket liv du har fått utstå… Jag blir så ledsen att detta verkligen händer. Att såndana människor kan leva med sig själva! Det är ju inte du som ska må dåligt det är dom andra som borde göra det!
    Jag vill gärna säga att det kommer bli bättre och försöka peppa dig.. Men det kommer att ta tid innan du kommer känna lite trygghet inför män och människor. Det sätter sina spår och ibland så kommer det tillbaka och man minns hur sårad man har blivit. Då kommer ångesten tillbaka. Jag hoppas att du kommer må bättre eller gör detta!
    Du förtjänar mycket kärlek min vän!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. miranda Skriver:

    Stå ut! Hitta en sak som glädjer din vardag och förstora den till 1000 gånger större. Ingen borde vara med eller känna det du skriver om! Hitta mening i ditt liv och du vill fortsätta att leva!
    Som sagt du förtjänar mer kärlek, speciellt nu!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Fanny Skriver:

    Jag säger samma sak. Stå ut! Hör gärna av dig om du bara vill prata…

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.