Döden som hemlighet, fortsättning

Det blev en trevlig kväll. De pratade och skrattade ända in på småtimmarna. William hade förstås varit med. Han var den sista som lämnade festen efter att ha kysst Kristina godnatt.
Det var följande dag som det hände. Det var storstädning. Kristina städade skåpen. Hon såg dem plötsligt,prydligt upprade innanför dörrarna i ett skåp: tre svartvita fotografier inramade i tavlor. Till vänster fanns en man.Kristina kände direkt igen honom som sin pappa.Till höger fanns fotografiet av en kvinna,Kristinas mamma. Men i mitten…I mitten var det inte tomt,utan där fanns ett fotografi av en pojke. Hela hans ansikte syntes inte. Han tittade lite snett,inte direkt mot kameran. Hon visste inte vem han var. Vad gjorde hans fotografi mellan hennes föräldrars?Det skulle hon förr eller senare ta reda på. Men det skulle inte vara över än. Hon öppnade en låda för att städa den men blev alldeles förvånad över vad hon såg. Det enda som fanns i lådan var en bok. En dagbok var det,en svart. Vem hade skrivit dagbok?
”Kanske pappas eller mammas ungdomsdagbok”,tänkte hon när hon tog ut den från lådan.
Och blev ohjälpligt förvånad när hon öppnade boken och såg namnet Kristian Kjerrulf på inre sidan av pärmen. Det fanns också ett årtal: 1900 med ett streck efter. Vem var Kristian Kjerrulf?Någon gammal släkting,kanske. Hon skulle fråga sina föräldrar senare. Men boken skulle hon ta till vara. Hon kastade boken i en låda i sitt skrivbord och fortsatte städa.
Samma kväll,när Kim och Katarina satt lugnt i vardagsrummet och pratade,kom Kristina in och sa:
-Jag har en fråga till er.
-Säg bara,älskling,sa Kim direkt.
-Vem är Kristian Kjerrulf?frågade Kristina då rakt ut.
-Vem har sagt något sådant till dig?frågade Katarina.
-Jag hittade en dagbok med hans namn i,svarade Kristina.Och vem är förresten pojken i tavlan mellan era tavlor?
-Han är min…min brorson,hittade Kim strax på att säga till Kristina.
-Jag har ingen farbror,sa Kristina då. Eller har du bara glömt att presentera oss för varandra?
-Du har aldrig träffat honom,svarade Katarina när hon märkte att Kim inte kunde säga något. Han bor i Sverige.
Det var sant,Kim hade en bror som fortfarande,efter 55 år,bodde kvar i sitt födelseland.
-Vad heter han då,min farbror?frågade Kristina,som blivit misstänksam.
-Kennet Kjerrulf,svarade Kim nu.
Kristina svarade då:
-Jasså,jag ska ta kontakt med denna Kennet och se om han har en son.
Hon anade att de ljög för henne och skulle själv prata med sin pappas storebror Kennet för att försäkra sig om hur det var. Hon skulle börja med att söka efter honom från Stockholm,sin pappas födelsestad. Kanske skulle hon få William med sig. Hans pappa,Warren Winston,ägde ett större privatflygplan,vilket inte var vanligt.

William var villig att hjälpa Kristina och lovade följa med henne till Sverige. Warren tyckte att det var konstigt att de ville så snabbt som möjligt till Sverige,men han lovade att flyga dem dit. Han lovade också att han inte skulle säga i vilket syfte de hade farit dit åt någon.
Hela veckan låtsades Kristina att ingenting hade hänt,men den dagen när de skulle fara,steg hon tidigt upp och skrev på ett stycke papper ett kort meddelande till sina föräldrar:
Jag far till Sverige idag med Will. Det är vissa grejer vi måste sköta där. Jag kommer att vara tillbaka senast om en månad. Har ni ärende,kan ni ringa.
Hon hade reserverat en månad tid åt sig att söka efter Kennet. När hon skrivit färdigt placerade hon lappen synlig på köksbordet,tog med sig sina grejer och gick sakta och ljudlöst ut för att inte väcka de sovande föräldrarna.
William välkomnade henne med en kram när hon kom. De åt sin frukost hos familjen Winston. Sedan började den nio timmar långa resan över till Sverige.

Det hade gått fyra timmar sedan Kristina gick hemifrån. Klockan var 10 i USA. Kim hade sett lappen som Kristina skrivit och visat den till Katarina. Katarina blev naturligtvis orolig och försökte ringa till numret Kristina angett men fick aldrig något svar.
-Vadå för grejer?frågade hon irriterad och orolig av Kim.
-Jag känner på mig att hon ska träffa Kennet,svarade Kim. Hon sa ju att hon skulle prata med honom.
-Om Kristians bild?!utbrast Katarina.
-Älskling,vi ringer åt henne senare,om hon är på väg till Sverige nu sitter hon nog ännu på planet,sa Kim.

Klockan var 6 i Sverige när de landade där. Flygresan hade varit lång och de var trötta. Det var ännu tidigt så de lade sig ner för att sova. Planet var trångt och obekvämt så det dröjde inte länge förrän de vaknade och började sitt arbete. Var bodde Kennet Kjerrulf?De gick till hotellet och gjorde sig hemmastadda där. Kristina skulle läsa boken i något skede bara hon först hittade Kennet. Hon började med att gå ner till receptionen och fråga efter honom. Receptionisten angav en adress och ett nummer och önskade Kristina lycka till. Tillbaka i rummet ringde hon till Kennet. En sträv mansröst svarade efter en stund.
-Hej,jag heter Kristina Kjerrulf,presenterade sig Kristina. Jag är er brors dotter. Jag fick reda på en sak för ungefär en vecka sedan och vill gärna prata med er om det. Jag har fått er adress av receptionisten och önskar att ni vill ta emot mig så snart som möjligt.
-Åh ja!utropade Kennet. Det ska nog ordna sig. Passar det för dig imorgon?
-Ja,det passar fint,svarade Kristina och när samtalet avslutades kände hon sig glad.
-Vad?frågade William.
-Vi har fått den första ledtråden,sa hon vänd mot honom.

Det var sen kväll när Katarina kom hem från affären.Hon hämtade direkt lappen med telefonnumret.Nu skulle hon ringa till Kristina. Hon fick vänta länge innan någon svarade,men när hon väl hörde ett svar var det inte Kristina som svarade,utan en man.
-William Winston här,vem är det?sa han.
-Hej William!hälsade Katarina glatt. Är Kristina där?
-Ja,hon sover,blev svaret. Klockan är bara…4 här nu. Vill du att jag ska väcka henne eller kan du säga till mig?
-Väck henne inte,svarade Katarina. Låt henne sova hur länge hon vill och hälsa henne,när hon vaknar,att ringa mig så snabbt som möjligt,oberoende vilken tid det är här. Och ursäkta att jag väckte dig.

Det var sent när Kristina vaknade. Där de satt tillsammans vid matbordet,sa William till henne:
-Kristina,din mamma ringde inatt. Hon sa att du ska ringa henne direkt när du har tid,oberoende om deras lokala tid.
-Okej,svarade Kristina.Jag ska ringa när vi kommer tillbaka till rummet.

Katarina vaknade till en gäll telefonsignal. Klockan var 5.
”Det är Kristina!”,tänkte hon ivrigt och steg upp för att svara.
-Du sa att jag skulle ringa,sa Kristina.
-Älskling,vad gör du där?frågade Katarina.
-Jag ska ta reda på vem pojken i tavlan är och vem resedagbokens ägare är,svarade Kristina. Första ledtråden finns här. Och försök inte stoppa mig!
Katarina kunde inte säga emot Kristina.
-Hon ska ta reda på vem Kristian var,berättade hon till Kim när han frågade.Vi måste göra något!
-Det behövs nog inte,svarade Kim lugnt. Hon vet vad hon gör och förresten har hon rättighet att få veta.

Kennet tog emot Kristina öppenhjärtigt. Hon började diskussionen med att berätta:
-Allt började för ungefär en vecka sedan när vi hade storstädning. Jag hittade några tavlor: i ena fanns min pappa,i andra min mamma och i den tredje en pojke.
Hon förklarade hur pojken såg ut och slutade med att fråga om pojken var hans son.
-Jag har ingen son,blev det överraskande svaret.
-Min pappa sa att det var hans brorson,sa Kristina. Har ni en tredje bror?
-Nej,det kan ju vara er bror!utropade Kennet.
-Inte har jag en bror,invände Kristina.
-Visst är ni Kims dotter?frågade Kennet.
-Ja…svarade Kristina.
-Kim har också en son,en som är äldre än ni,berättade Kennet. Han borde vara 32 år nu.Har ni aldrig träffat honom?
-Nej,jag har aldrig vetat om en bror!utropade Kristina. Ni måste ha tagit fel på person.
-Nej,när Katarina blev gravid år 1890 ringde Kim glädjestrålande till mig och berättade att de skulle få ett barn,svarade Kennet självsäkert. Senare,när barnet var fött,ringde han och berättade att det var en pojke. Jag såg aldrig min brorson. Jag vet inte heller var han är nu. Ni verkar inte heller veta,eller hur?
Kristina skakade på huvudet.
-Jag hittade en resedagbok…mumlade Kristina. Det stod Kristian Kjerrulf i den…
-Ja,Kims son heter Kristian,svarade Kennet. Det är nog hans,var hittade ni den från?
-Hemifrån,svarade Kristina.
Långsamt förstod hon: hennes föräldrar hade ljugit för henne med avsikt. Desto mera kunde inte Kennet berätta för henne. Men flera ledtrådar var på väg…
Ännu samma dag fick William veta om det hon fått veta.
-Har du en bror?frågade William när hon avslutat sin berättelse.
-Tydligen, men var finns han?frågade Kristina.
-Det kan kanske stå i resedagboken,föreslog William snabbt och nickade mot boken som låg på rummets enda bord.
Ivrigt satte sig Kristina på soffan och började läsa i boken. Handstilen var prydlig och liten. Hon bläddrade fram till det sista som var skrivet och därifrån bakåt till resans början. Hon fick veta att det var en resa till USA och att han inte skulle tillbaka till Storbritannien igen. Hon läste ivrigt vidare,men lyfte ibland blicken och såg på William. Det var ett stycke på första dagens anteckningar som fick henne intresserad av resten:
Jag vet inte om jag någonsin får se mina vänner igen. Dessutom är jag orolig,orolig för att allt inte ska sluta så bra som de andra tror. Jag kan inte säga något till någon,för de tycker nog bara att jag fånar mig. Jag vill inte lämna Storbritannien,jag vill inte lämna mina vänner. Den enda trösten jag kan få,är att mamma väntar barn och jag snart ska få ett litet syskon. Det har jag väntat på i nästan hela mitt liv nu.Äntligen ska det bli sant.
Om Kennet hade pratat sanning,var Kristians yngre syskon hon själv. Hon märkte också ett namn i texten:Edwin. Hon avbröt sin läsning och ringde till Kennet. När han svarade frågade hon direkt vem Edwin var och var han fanns. Hon skulle prata med honom.
-Jag vet inte säkert,började Kennet. Men jag hörde från din pappa en gång att lilla Kristian hade fått en ny vän,Edwin Emmett. Jag vet inte var han finns,antagligen kvar i Storbritannien.
-Vet du var mina föräldrar bodde när de var i Storbritannien?´frågade Kristina hoppfullt.
-I Manchester,svarade Kennet. Men jag vet inte om Edwin är kvar där.
-Det ska jag kunna ta reda på,svarade Kristina och log.
Det kunde förstås inte Kennet se,men William såg det och tog det som ett gott tecken.
-Vad sa han?frågade William ivrigt när Kristina avslutat samtalet.
Hon berättade allt som Kennet sagt och avslutade:
-Vi ska till Manchester. Jag ska prata med Edwin och ta reda på vem Kristian Kjerrulf verkligen är.
-Tror du att han är din bror?frågade William.
-Jag vet inte ännu,svarade Kristina och kysste honom. Men,jag ska kontakta mina föräldrar och berätta att jag ska till Storbritannien,vill du följa med så gör det samma!
De ville inte ringa,så de skrev varsitt brev till sina respektive familjer.
När de skickats iväg började de ringa runt för att boka resa till Manchester.

Någon knackade på dörren. Katarina öppnade och såg Warren utanför.
-Hej,vi fick ett brev från vår son häromdagen,började han när de satt sig ner vid köksbordet. Han skrev att han tänker följa med er dotter till Storbritannien.
-Ja,svarade Katarina lugnt. Vi fick ett brev från Kristina som var ungefär likadant. Vad tycker ni?
-Ingenting,svarade Warren. De är vuxna människor som har rättighet att resa utan vår tillåtelse,jag bara undrar om ni har hört något om var vi kan ringa dem?
-Ja,just det!utropade Katarina. Nej,Kristina nämnde inget nummer och inget annat heller för den delen. Tycker ni vi borde göra något?
-Inte än,svarade Warren.
Ingen av dem anade ännu vad som var påkommande.

Det var tidig morgon när William och Kristina vaknade. De hade inte långt till hamnen. Idag skulle de åka till Manchester för att Kristina skulle få veta vem Kristian Kjerrulf var. Fartyget var blå-vitt med en gul rand genom det blå fältet. Det hette S/S Castrella. S/S Castrella verkade ha blivit byggt av personer mycket före sin tid. Fartyget var berömt och hade bra service. Inredningen var snygg. Alla verkade vara glada över att få provåka fartyget. Hytten som William och Kristina fått var stor med utsikt över havet. Det första Kristina gjorde var att plocka fram resedagboken och studera den.
”Stackars Kristina”,tänkte William där han satt mitt emot henne på sängen.”Hon stressar hela tiden för Kristian…”.
-Kristina,sa han milt och tog hennes hand.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.