Döden som hemlighet, forsättning

Hon lade lydigt boken åt sidan och lät honom kyssa henne. Hon besvarade varmt kyssen men verkade ändå lite frånvarande. William förflyttade sig bredvid Kristina och kysste henne igen. Smekte henne milt och lade sig bredvid henne.
-Älskling,tänk inte på det,mumlade han.
-Klä av mig,viskade Kristina.
William började sakta dra ner hennes klänning. Kristina slöt ögonen och suckade av belåtenhet. Hon ville säga åt honom att göra vad han ville med henne,men kunde inte. Han förstod det iallafall. Han beundrade hennes kropp,smekte den och kysste henne gång på gång. Under de två år de varit ihop hade Kristina aldrig känt något såhär ljuvligt.
Senare låg de bredvid varandra tillfredsställda på sängen.
-Vad som än händer kommer jag alltid att älska dig,viskade William.
Kristina nickade och kysste honom på kinden. De låg där i armarna på varann ganska länge innan de motvilligt steg upp och klädde på sig. Så gick de ner hand i hand till matsalen för att äta,just som fartyget lämnade hamnen.

Warren hade kontaktat hotellet i Sverige som William och Kristina bott i under sin vistelse där. De kunde inte säga vart ungdomarna tagit vägen eftersom de inte angett någon ny vistelseort. Men tiden för utcheckning fick Warren veta – klockan 5:30 föregående dag. Vart hade de tagit vägen så tidigt?Hur skulle han ta reda på det eftersom inget nytt telefonnummer var angett i brevet?Warren kände sig hjälplös. Vart var de på väg?

Katarina hade informationen Warren velat ha. De var på väg till Manchester,om de var inne på rätt spår i sitt mysterium.
-Varför Manchester?frågade Warren förvånat.
Hur kunde Katarina veta så exakt?
-Vi bodde där före vi flyttade hit,svarade hon. Är de på rätt spår,är de nog på väg dit nu.

Det var dimmigt. Morgonen var kall. Kristina låg vaken och såg upp i taket. William sov tungt bredvid henne. Hon iakttog honom och log. Hennes älskade William…Hon var tacksam för att han kommit med för att hjälpa henne. Hur hade hon klarat det här utan honom? Plötsligt och oväntat brakade det till. William vaknade upp och satte sig upp i sängen,plötsligt klarvaken.
-Vad var det?frågade han förvånat.
-Jag vet inte,sschh!viskade Kristina.
Hon lyssnade efter flera ljud. Ett pip hördes och en mansröst meddelade:
-Vi har krockat med ett annat fartyg. Sök er upp till däcket och vänta på vidare instruktioner som ges därifrån.
Sedan knastrade det till och allt tystnade för en stund. Tills klappret av skor hördes utifrån.
-Kom,sa William till Kristina.
De kastade snabbt på sig kläder och gick ut,efter att Kristina fått med sig resedagboken,som var det enda viktiga. De blev fast i aulan där folk trängdes för att komma upp till däcket och se vad som hänt och hur allvarlig situationen var. Fartyget hade en halvtimme senare,när William och Kristina fortfarande var fast i aulan,börjat luta kraftigt. Folk började klamra sig fast vid räcken och varandra istället för att försöka komma ut. De var panikslagna och skrek. Kvinnor rusade tillbaka ner för att hämta barn som försvunnit i trängseln,männen försökte hålla dem lugna men hela situationen verkade hopplös. William höll ett krampaktigt tag om räcket med sin ena hand och med den andra höll han i Kristina som redan satt på golvet i desperation.
-Kristina,rädda doig själv!skrek William för att överrösta de panikslagna människornas skrik och spring. Gå upp och ut,se inte bakåt!Jag kommer efter!
Kristina såg en kort stund förskräckt på William. Han kunde urskilja rädsla och en gnutta trots i hennes blick.
-Nej,jag lämnar dig inte!skrek hon tillbaka.
William förstod att hon inte skulle ge upp så lätt. Han kröp fram till henne,omfamnade henne fort och sa:
-Kristina,du måste gå!Jag lovar att komma efter,du måste rädda dig själv innan det är för sent!
Han kysste henne på pannan och tecknade sedan åt henne att gå. En oförklarlig sorg spred sig i honom när han såg rakt in i Kristinas ögon innan hon motvilligt vände sig om och sprang iväg. Hon måste krypa uppför trapporna eftersom fartygets kraftiga lutning och vattnet som trängt in gjorde trapporna svåra att bestiga i stående ställning. Folk tog snabbt efter henne och började springa uppför trapporna. Människor föll och blev påtrampade i trängseln. William rusade efter för att kolla hur det var med Kristina,som försvunnit. Han ropade på Kristina och försökte komma fram,men blev knuffad till golvet av människor som alla trängdes i trapporna,och slog huvudet i golvet. Det värkte outhärdligt i huvudet. Möjligen blödde han. Han tvingade sig upp från golvet och fortsatte.
Kristina visste inte var William befann sig. Han skulle ju komma efter henne!Hon blev orolig och skulle just vända om för att gå söka efter honom när någon tog tag i hennes arm.
-Fröken,denhär vägen,sa mannen.
-Jag måste gå,svarade Kristina. Min pojkvän är därinne någonstans…han kan vara skadad. Jag måste hjälpa honom!
Den uniformerade mannen,som tydligen tillhörde fartygets personal,såg länge på henne och sa sedan:
-Tyvärr fröken,ni kan inte gå in mera. Det är för sent.
Mannens ord virvlade runt i en vild ström i hennes tankar. För sent?Vad menade han?På något sätt MÅSTE hon komma in tillbaka!Kanske hon ännu kunde rädda William!Hon slet sig loss från mannens grepp och rusade in i fartyget men mannen var snabb och fick snart fast henne igen. Han höll henne i ett fast grepp medan hon febrilt försökte komma undan.
-LYSSNA!skrek mannen. Ni kan ännu rädda er själv. Gå tillbaka ut och ge er iväg!Ge er iväg när ni ännu kan!Ni kommer att få komma ombord på en livbåt direkt,där finns andra från personalen och instruerar.
Motvilligt insåg Kristina att fartyget faktiskt höll på att sjunka och hon fortfarande kunde bli räddad,trots att William kanske inte kunde det. Det andra passagerarfartyget,som S/S Castrella krockat med,var relativt oskadat. Några läckor hade förekommit men det hade varit lätt att täppa till dem och fortsätta. Nu räddade fartygets personal livet på folk som kom från S/S Castrella. Kristina kom över med en livbåt till fartygetoch blev emottagen av uniformerade män på däcket till det andra fartyget.Hon såg febrilt omkring och försökte få en skymt av William. Männen ledde in henne i fartyget och försökte lugna henne. Slutligen föll hon medvetslös ihop av utmattning,rädsla,stress och skräck.

Det var två dagar sedan olyckan. Katarina vaknade ganska sent och steg upp för att få läsa dagstidningen,som redan borde ha kommit. Mycket riktigt låg den på bordet. På förstasidan fanns bilden av ett fartyg. Rubriken var: TVÅ FARTYG KROCKAR – DET ENA SJUNKER!. Katarina blev alldeles kallsvettig och yr,bläddrade fram till artikeln och läste.
-Kim!skrek hon när hon läst artikeln. Kim,kom hit!Det har hänt något hemskt!
-Ja,älskling,jag är här,sa Kim när han kom in i rummet. Vad är det?
Han satte sig bredvid Katarina och höll om henne,lät henne gråta ut. När hon äntligen fick något ur sig var hennes prat otydligt och osammanhängande.
-Kristina…fartyget…William…sa hon mellan kraftiga snyftningar.
Då märkte Kim tidningen.
”Åh nej!”,tänkte han,men bestämde sig för att uppträda sansat inför sin hysteriska hustru.
Högt sa han:
-Det är nog ingen fara med dem,de har nog hunnit till en livbåt.
-Hur vet du det?envisades Katarina.
-Jag vet inte,men vi kan ju alltid ta reda på det,svarade Kim,som egentligen visste att de inte kunde ta reda på någonting utan kontaktuppgifter.
Katarina var snabb på att genomskåda honom och frågade:
-Hur då?Vi har ju inga kontaktuppgifter!Åh nej,min lilla Kristina,hur ska vi få veta var du är?

Warren hade läst tidningen och satt nu vid köksbordet och funderade. Han hade pratat med sin hustru Wendy om saken men det hade inte visat sig vara bra. Wendy hade blivit desperat och grät fortfarande hysteriskt bredvid Warren.
-Allt är mitt fel,snyftade hon.
-Säg inte så,sa Warren.
”Nej,just det,allt är MITT fel!”,tänkte han. ”Om jag inte hade flugit dem över till Sverige hade de aldrig fått för sig att gå vidare till Storbritannien,och då hade det här aldrig drabbat dem!”.
Om deras son var död nu,skulle han alltid skylla på enbart sig själv.

William såg sig omkring. Hans huvud värkte outhärdligt.
”Är jag död nu?”,tänkte han.”Är jag i himlen?”.
Det var när han hörde någon prata om smärtstillande medel som han förstod att han inte var död utan att han var i sjukhuset,eller något liknande.
-Så trevligt att ni har vaknat!sa en kvinna som gick förbi. Hur mår ni?
William nickade för att visa att det var okej.
-Var är Kristina?frågade han oroligt. Lever hon?
-Hon lever och borde må riktigt bra,svarade kvinnan. Hon svimmade helt enkelt,hon kommer att återhämta sig innan vi är i hamnen.
-Får jag träffa henne?frågade William och försökte stiga upp från sängen men smärtan i huvudet tvingade honom att lägga sig ner igen.
-Ni borde ta det lugnt,svarade kvinnan och log. Ni slog ert huvud ganska rejält. Ni har blivit opererad men kommer att bli helt återställd.
Kristina hade sovit hela dagen. Hon började så småningom vakna. Plötsligt kom hon ihåg:William!Var han död?Hade någon räddat honom?Var fanns han nu isåfall?Hon ville stiga upp men tröttheten hindrade hennes kropp från att lyda henne. Hon låg och tittade upp i taket ganska länge innan hon bestämde sig för att hon måste göra något. Hon vinkade till sig en sköterska och frågade:
-Var är William?
-Han är i rummet bredvid,svarade sköterskan.
-Vad hände?frågade Kristina vidare.
-Han slog huvudet ganska rejält och har blivit opererad men han kommer att bli helt återställd,blev svaret.
-Hur länge tar det?måste Kristina fråga.
-Om han inte hinner bli bra nu före vi är i hamnen så måste han tyvärr läggas in på sjukhus,men inte för någon längre tid,svarade sköterskan.
Kristina lade huvudet ner på dynan och sa lättat:
-Okej,tack.
-Var det något mer?frågade sköterskan.
-Nej,jag tror inte det,svarade Kristina.
William levde!Det kändes som ett mirakel. Han hade blivit på S/S Castrella men nu var han i rummet bredvid och han levde!
Några dagar senare anlände de till hamnen i Manchester. William och Kristina kunde båda lämna fartyget,eftersom de båda nu var riktigt återställda och kunde fortsätta söka svaret i sitt mysterium. I hamnen frågade de om någon visste Edwin Emmetts adress. Ingen visste något om Edwin Emmett,men de blev tipsade om en klasskompis som gått i samma klass som Edwin i hela grundskoletiden:Tara Thurlow. De fick en adress och ett telefonnummer. När de hade anlänt till hotellet ringde Kristina till Tara. Tara svarade efter första signalen.
-Hej,jag heter Kristina Kjerrulf,presenterade Kristina sig. Jag vill gärna prata med er om en av era klasskompisar,Edwin Emmett. Ni gick i samma skola som han under hela grundskoletiden,visst?
Tara lät tveksam när hon svarade:
-Jaa…visst gjorde jag det.Vad är det med honom?
-Vet ni möjligen något om var han bor nuförtiden?frågade Kristina.
-Nej,men jag har ett telefonnummer,om det duger,svarade Tara snabbt.
Hon verkade inte uppfatta samtalet som trevligt. Hon verkade besvärad över att behöva diskutera barndomsvänner med en främling.
-Ja,det duger,svarade Kristina och visade tummen upp åt William. Kan jag vänligen få det?
Tara angav ett telefonnummer som Kristina snabbt antecknade.
-Ja,hmm…var det något mer?frågade Tara.
Kristina märkte att Tara måste anstränga sig för att vara artig.
-Nej,det var allt,svarade Kristina. Tack så mycket för hjälpen!
-Så,hur är det?frågade William trots att han delvis redan visste svaret.
-Det är bra,log Kristina till svar. Vi har numret,nu måste vi bara ringa honom.Hur mycket är klockan?
-Du hinner ännu ringa,svarade William.
-Jasså,sa Kristina och knappade in numret i telefonen. Ja hej,det är Kristina Kjerrulf här Jag vill gärna prata med er om en person,trots att ni inte känner mig. Vill ni prata såhär eller kan ni ta emot mig?
William hörde inte svaret.Plötsligt bara avslutade Kristina samtalet och log mot honom.

”Kristina Kjerrulf…”,tänkte Edwin.
Samtalet med den här kvinnan hade fått gamla minnen att komma fram igen. Kvinnans namn hade varit så likt hans barndomsväns namn som det var möjligt. Dessutom var efternamnet precis samma. Han valde frivilligt att ta emot kvinnan i sitt hem följande dag,han ville se vem hon var.

Kristina vaknade nästa morgon av att William sakta ruskade om henne. Hon kysste honom på kinden och steg sedan upp. Hon klädde sig i en ljusblå klänning som egentligen lämpade sig bättre för en fest än för en diskussion. Sedan satte hon upp håret och sminkade sig.
-Jag är färdig,informerade hon William.
De gick tillsammans ut från hotellet. De skiljdes åt vid gården,när Kristina gick uppför backen och William gick ut på promenad då han skulle vänta på henne.
Kristina knackade på dörren. Edwin kom fort och öppnade.
-Hej!Är det ni som är Kristina Kjerrulf?frågade han vänligt. Kom in,kom in!Gör er hemmastadd här så ska jag hämta något att dricka,vad vill ni ha?Kaffe,te?
-Kaffe,tack,svarade Kristina och log.
Edwin gick ut i köket och satte på kaffemaskinen och tog fram kex som han hällde upp på ett fat som han sedan satte på bordet i vardagsrummet.
-Vem gäller det?frågade Edwin.
Kristina tog fram resedagboken och gav den till Edwin.
-Det gäller Kristian Kjerrulf som har skrivit den här boken,svarade hon.
”Kristian…Kristina…åh herregud!”,tänkte Edwin när han förstod vem kvinnan måste vara.
-Ursäkta,sa Edwin.
Han reste sig upp,hällde upp kaffet och gick tillbaka.
-Fortsätt,sa han och smakade på sitt kaffe.
-Allt började när vi hade storstädning hemma efter mitt 19-årskalas för en tid sedan,började hon. Jag städade skåpen. Så fanns det i ett skåp tavlor,tre stycken var det. En föreställde min pappa,den andra min mamma. Den tredje föreställde en pojke i tonåren. Fotot var svartvitt så det enda jag kan säga att han hade mörkt långt hår som nådde nästan till axlarna. Mina föräldrar ville inte berätta om pojken. Jag hittade också boken. Jag läste den och hoppades få en ledtråd till vem han var. Han nämnde er i den…
”Långt mörkt hår…”,tänkte Edwin och ryckte ofrivilligt till.
-Vad är det?frågade Kristina. Är allt bra?
-Vad…vad heter era föräldrar?frågade Edwin försiktigt.
-Kim och Katarina Kjerrulf,svarade Kristina och såg frågande på Edwin.
-Och ni är 19 år?fortsatte han.
-Ja,svarade Kristina.
-Åh herregud!mumlade Edwin. Kristian och Kristina Kjerrulf…
-Vad?frågade Kristina oförstående.
Edwin drog ett djupt andetag och började berätta:
-För 19 år sedan kände jag en familj som hette Kjerrulf. Föräldrarna i familjen hette Kim och Katarina. De hade en son som hette Kristian. Han var min bästa vän.
-Vad hände?frågade Kristina.
-De flyttade till USA,svarade Edwin. Katarina var då gravid i femte månaden. Fyra dagar efter att de farit,stod det i tidningen om att deras fartyg krockat med ett fyrberg och sjunkit. Kim och Katarina överlevde men min bästa vän,den den viktigaste personen i mitt liv,dog. Han var 13 år. Jag vägrade tro att Kristian var död,men jag hade tyvärr inget val till slut. Det kommande barnet måste ha fötts i USA fyra månader senare,och det barnet är ni!
-Menar ni att ni har känt Kristian Kjerrulf och att han var min bror?frågade Kristina häpet. Men varför har ingen berättat?

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

2 kommentarer

  1. Principe Skriver:

    Tänkte fråga vem författaren är på den här novellen Döden som hemlighet, forsättning

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Alexandra Skriver:

    En bra novell, men tyvärr många misstag som tyvärr inte gör den till någon höjdare. Och då menar jag ditt val av ord och meningar. den gör den lite taftt att läsa och trög att ta sig igenom.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.