Döden som hemlighet

Året var 1903.Det var äntligen dags för familjen Kjerrulf att flytta. Familjen Kjerrulf bestod av Kim,Katarina och 13-åriga Kristian. De hade bott i Storbritannien länge nu,Kristian hade fötts där. Före det hade de bott i Sverige.Nu skulle de till USA.De skulle åka över till USA med fartyg. Katarina var gravid och barnet skulle födas i USA.

-Kommer du snart,Kristian?ropade Katarina från tamburen.Vi är på väg.
-Snart,svarade Kristian.
Han var likadan som alla hans jämnåriga kompisar: alltid färdig när de nästan försenat sig. Han orkade inte stressa,uttryckte han det själv.Han packade ner det sista och gick sedan ut.Han tyckte inte om att fara till USA,han skulle sakna sina kompisar alldeles för mycket.
De var i hamnen exakt en timme före fartyget skulle åka.Fartyget hette S/S Carelia.Det var inte så stort,tyckte Kristian. Flaggor fanns fastknutna i rep,som var fastknutna i masterna.I den främre masten vajade Storbritanniens flagga och i den bakre masten fanns Englands flagga. När de kom in i fartyget tog de fotografier av varandra,som för att ha ett minne av flytten. När fotot av Kristian skulle tas,kunde han inte ens titta i kameran.Han stirrade inåt mot fartyget med ett lite finurligt leende.
-Vad är det som är så intressant?frågade Kim.
Kristian stirrade som hypnotiserad på akkronan som hängde ner från taket och pekade.
-Se nu lite så STOR den är!fick Kristian slutligen ur sig. Helt sjukt stor!Har ni sett något sånt förr?
-Nej,det har vi nog inte,log Kim.Kom nu så letar vi vår hytt.
Med möda slet Kristian blicken från den stora takkronan och följde lydigt efter sina föräldrar.Hytten var rymlig.När de kom in i den var det första Kristian gjorde att lägga sig på sängen och sucka belåtet.
-Vilken lyx!utbrast han.
Men sedan kom tvivlen. Han hade hört att saker som folk satt mycket pengar på ofta inte var hållbara.Dessutom hade han aldrig varit ute på havet förr. Vad om det hände någonting?Han vågade inte uttrycka sina tankar i ord för sina föräldrar,de skulle bara säga att det var dumheter. Han såg ut från fönstret.
”Jag kommer aldrig att se dem igen…”,tänkte han och syftade på sina kamrater.
De skulle stanna i Storbritannien och fortsätta sina liv där,det var ju bara han som flyttade bort för förevigt!
Senare på kvällen när det var middag fick han inte ner någonting.Men ingen frågade honom vad som var fel.

Edwin Emmett orkade inte gå till skolan idag.Kanske skulle han aldrig orka mera. Kristian,hans bästis,var just nu på väg till USA och han skulle inte komma tillbaka mera. Kristian hade lovat att skriva brev från USA och i dem berätta hur han hade det. Edwin sa till sin mamma att han inte orkade gå till skolan nu.
-Varför inte det?frågade hon.
-Kristian är inte där,svarade Edwin ärligt.
-Men Edwin!utbrast hans mamma.Du kan väl inte skolka från skolan för att inte Kristian är där?Älskling,han har flyttat och kommer att fortsätta sitt liv på andra sidan jorden.Du måste fortsätta ditt här.
Edwin orkade inte svara.Han släpade sig ur sängen.Att gå till skolan var trots allt ingen idé.Han kunde inte koncentrera sig.Han bara tänkte på Kristian.

Kristian vaknade på morgonen när Kim och Katarina pratade om nånting.Han var trött,men steg ändå upp,klädde på sig och sedan gick de ner för att äta morgonmål. Det fanns inte mycket att göra för Kristian på fartyget.Det mesta var för vuxna. Han satt för det mesta i hytten och läste någon bok eller ritade. Ibland var Kim och Katarina där,men det var inte ofta.De hade inte tid för honom.De hade bara tid för varandra. Han tänkte på det lilla barnet som hans mamma väntade.Nästa gång när de skulle resa någonstans skulle han ha sällskap,om än mycket yngre sällskap. Han skulle få ett syskon.Det hade han väntat på i 13 år.Inte riktigt kanske,när han föddes tänkte han inte på syskon direkt,men nästan 13 år.
Han skulle hjälpa till att sköta om barnet.Han skulle leka med det,sjunga nattsånger,fastän han själv inte tyckte om att sjunga.Han skulle gå långa promenader med sitt syskon,försvara det mot folk som sa elakheter. Han skulle bli idealstorebrodern,den sortens storebror som alla önskade sig,åtminstone flickorna.Och han skulle vara tålmodig.

Det var den fjärde dagen på fartyget.Kapten Julian Jerrold hade just ätit morgonmål och nu var han tillbaka i styrhytten.De befann sig utanför Newfoundland,Kanada. Klockan ombord var 8:30. Vädret höll på att bli riktigt dåligt,det regnade och blåste.Det höll på att blåsa upp till storm. Regnet ökade regelbundet.Vågorna var höga.Det var svår att se och Julian saktade därför fartygets fart från 25 knop till 20 knop. Det var inte tryggt att åka med full fart i den här stormen. Det hände alldeles oväntat.Eftersom det regnade så mycket såg Julian ljuset alldeles för sent.Han försökte vända fartyget och åka förbi,men ett stort fartyg går inte att vända på nolltid. Julian hörde en krasch och kastades framåt. Han förstod att fartyget krockat med fyrberget.Han stannade av motorerna.Och märkte att vattnet forsade in.Nu måste han agera fort.Han kallade till sig de andra i styrpersonalen och sände ut mayday.Fartyget var på väg att sjunka.

Kraschen oroade passagerarna.Alla undrade vad som var på gång tills de hörde kaptenens röst säga:
-Sök er upp till däcket.Därifrån kommer ni att bli visade till livbåtar.Fartyget har krockat med ett fyrberg och kommer att sjunka.
Människorna rusade åt alla håll. De knuffades och skrek.Katarina tittade oroligt omkring sig.
-Var är Kristian?frågade hon Kim.
-Åh nej…mumlade han.Han är i hytten.
Katarina reagerade snabbt och vände för att gå till hytten,men Kim stoppade henne och sa:
-Jag hämtar honom.Du går i förväg till en livbåt.
-Men…invände Katarina.
-Inga men,gå!skrek Kim för att överrösta de panikslagna människornas skrik.
Motvilligt vände Katarina och gick efter de andra människorna medan Kim sprang i full fart åt andra hållet. När han kommit till rätt däck märkte han att vattnet redan hade kommit dit. Han fortsatte att springa fastän det var halt och bankade på hyttdörren.
-Öppna,Kristian!skrek han.
Kristian öppnade snabbt dörren och frågade:
-Vad händer här,pappa?
-Fartyget sjunker,kom nu!svarade Kim.
-Var är mamma?frågade Kristian då.
-Redan i livbåten,kom NU!!skrek Kim.
Kristian tog något med sig från hytten och sprang sedan med sin pappa upp för trapporna. När de kom under den stora takkronan vände Kristian plötsligt om.
-Vart går du?skrek Kim. Kom tillbaka!
-Jag hämtar en sak!ropade Kristian tillbaka.
En stund senare hittade han det han fällt tidigare,tog upp det och sprang tillbaka. Kim såg sin son springa mot honom. Sedan hände allt som i ultrarapid: först knakade takkronan till,Kristian fortsatte springa och,som om han visste vad som skulle hända,kastade Kristian föremålet han burit på till Kim som fångade det,sedan föll takkronan och krossade Kristian under sig. Delar från den föll åt alla håll. Kim kastade sig undan för att inte bli träffad i huvudet eller ansiktet av någon stor del från takkronan. När allt blev tyst igen tittade han fram igen och måste inse att Kristian var död.
En hård duns förde Kim tillbaka till verkligheten. Han reste sig mödosamt från golvet och tittade en sista gång på den krossade takkronan innan han lämnade platsen för att gå ut.Innan han gick ut satt han föremålet Kristian kastat till honom(han visste inte ännu heller vad det var)innanför jackan. Ute på däcket var det fullt med människor som panikslaget skrek och grät. Kim sökte Katarina med blicken. Slutligen såg han henne i en livbåt. En uniformerad man höll henne i sin famn. Hon verkade vara skadad,eller åtminstone medvetslös.Han rusade fram och klev in i livbåten. Han gick fram till mannen och frågade vad som hänt.
-Hon behöver vård,svarade mannen. Jag vet inte vad det är.
Just då hissades livbåten ner.
-Kommer det ett fartyg för att plocka upp oss?frågade Kim.
-Ja,svarade mannen.Jag vet inte vilket.
Kim tittade bakåt och såg det sista av S/S Carelia sjunka.
”Vila i frid,Kristian”,tänkte han och tvingade sig själv att vända bort blicken. ”Hur ska jag berätta det här för Katarina?”.
Den uniformerade mannen gav över Katarina till Kim. Det kändes som en evighet innan Kim såg ett fartyg komma.
När de kommit upp i fartyget tog sjukvårdspersonalen på fartyget hand om Katarina.
-Vart är vi på väg?frågade Kim.
-Till Los Angeles,svarade en kvinna från sjukvårdspersonalen. Det kan vara att er hustru måste förflyttas till ett sjukhus där om hon inte tillfrisknar här.
-Vad är det med henne?frågade Kim oroligt. Är barnet i fara?
-Er hustru har fått hypotermi,svarade kvinnan.Hennes kroppstemperatur är 30 grader. Detta innebär också fara för barnet.

Följande dag steg Edwin upp sent. Det var veckoslut så det var en självklarhet för honom att sova länge. Morgontidningen låg på bordet när han vaknade. På förstasidan fanns en bild av ett fartyg. Ett vitt fartyg med flaggor var det. Rubriken var: S/S Carelia sjönk efter 4 dagar på havet! .
Edwin blev orolig. Var inte S/S Carelia fartyget som Kristioans familj skulle åka till USA med? Han läste artikeln men där stod bara var och när det hade sjunkit,vem som var kapten,varför det sjunkit och hur många överlevande det fanns. Han tog snabbt fram sin telefon men hejdade sig när han kom på att lokala tiden i USA nu var 5:15,eftersom det i Storbritannien var 10:15. Han skulle vänta fem timmar,sedan skulle han ringa till Kristian och fråga hur det var med honom,försäkra sig om att han var tryggt framme. Det var första veckoslutet någonsin som han så otåligt väntade att det skulle framskrida. Han hade aldrig väntat såhär otåligt på någonting,egentligen.
När fem timmar äntligen hade gått,ringde han till Kristian. Ingen bsvarade.
”Han är nog bara upprörd över det som hände,jag ringer snart igen”,intalade Edwin sig.
Oron kröp på honom som en ovälkommen gäst och han kunde inte bli av med obehagskänslan. Hade det hänt något allvarligt?Låg Kristian just nu på sjukhus i ett livsfarligt tillstånd utan att han,Edwin,kunde få veta det? Edwin försökte ringa ännu några gånger till men sedan gav han upp. Han ringde istället till Kim,som svarade efter en lång stund. Det knastrade högt i telefonen och det var svårt att höra.
-Hej,det är Edwin,kan jag få tala med Kristian?frågade Edwin. Han svarar inte i sin egen telefon.
-Edwin…sa Kim med låg röst.
Hans ton fick Edwin att känna sig orolig.
-Edwin…fortsatte Kim.Vårt fartyg sjönk…
-Ja,ja?!Fortsätt!uppmanade Edwin.
-Kristian…dog,stammade Kim.
-Va?!utbrast Edwin. Hur?Det är inte möjligt!Jag vägrar tro det!!
Han slängde på luren. Det kunde inte vara sant. Kristian var inte sån. Han var visserligen oförsiktig,men han hade aldrig varit SÅ oförsiktig att han kunde ha dött. Inte ens nu…Men varför skulle Kim LJUGA för honom?

Kim hade vakat ett helt dygn sedan deras fartg sjönk. Han var trött. Han gick till hytten och fick äntligen av sig jackan,som han inte tagit av sig en enda gång sedan han tagit på sig den när fartyget sjönk. När han öppnade dragkedjan föll något ut. Något som han alldeles hade glömt:föremålet Kristian kastat till honom före takkronan föll… Hur kunde han ha glömt det?Han placerade jackan på en stols ryggstöd och böjde sig ner för att se närmare på det. Det var en bok med svart sammetspärm. På pärmen fanns en inskription i ljusgröna bokstäver: DIARY. Hade Kristian skrivit dagbok?Det visste Kim ingenting om.Han öppnade boken.På första sidan hade Kristian skrivit: Resedagbok,1900 – , Kristian Kjerrulf.
Ännu värre:Kims son hade skrivit resedagbok i tre år utan att någon varit medveten om det. Varför hade Kristian aldrig berättat? Hade han trott att de skulle läsa den?Trots sin nyfikenhet bestämde Kim sig för att respektera minnet av sin döda son och låta boken förbli oläst. Kristian skulle inte ha velat att de skulle läsa den.

Det första Katarina såg var ett skarpt ljus.Hon hörde röster som hon inte kände igen och hon såg inga människor. Hon visste inte var hon var.Hon mindes ingenting,inte vad som hänt eller hur hon hamnat hit. Plötsligt skymdes ljuset av ett suddigt ansikte.
-Är ni vaken,fru Kjerrulf?frågade någon. Så bra,så bra. Hur mår ni?
Katarina ville svara men kunde inte säga något. Till slut kunde hon fråga:
-Var är jag?
-Ni är i sjukhuset Cedar-Sinai i Los Angeles,svarade personen,som tydligen var en läkare.
-Var är Kim?frågade Katarina.
-Han väntar ute,blev svaret.
Plötsligt mindes Katarina.De hade varit på väg till New York. När deras fartyg sjönk hade hon gått ombord på en livbåt för att Kim sagt. Hon hade frusit mycket och plötsligt hade allt blivit svart,sedan mindes hon inte mera. Men varför hade Kim sagt att hon skulle gå,men inte själv kommit?Hon mindes inte mera. Hon skulle fråga honom. Hon placerade sin hand på sin mage och kände att den putade ut. Hon mindes plötsligt barnet och undrade om det var okej efter allt som hänt henne.
-Ja,barnet är okej,svarade läkaren lugnande. Ni borde ta det lugnt,sov fast en stund.
Katarina ville sova men kunde inte.Tankar virvlade runt i huvudet på henne. Osammanhängande minnesbilder,röster och ord virvlade runt i en oförståelig härva. Hon visste inte om hon hade hört repliken påriktigt,men inne i sitt huvud hörde hon Kim skrika att han skulle hämta Kristian från hytten och att hon skulle gå till en livbåt. Så hade det ju varit! Kim skulle hämta Kristian!Men hur var det,var befann sig Kristian nu? Väntade han utanför med sin pappa?Katarina kände plötsligt en obeskrivlig längtan efter sin son,hon ville se att han var okej. Med svag röst bad hon läkaren hämta Kim in. Kim såg trött och sliten ut när han satte sig på en stol vid Katarinas säng och tog hennes hand.
-Älskling,hur mår du?frågade han med mild röst.
-Jag vet inte…mumlade Katarina. Kim,var är Kristian?
Frågan träffade honom som ett knivhugg. Han hade inte varit beredd. Han visste inte hur han kunde uttrycka det.
-Katarina…mumlade han. Han…dog på S/S Carelia…
-Hur?frågade Katarina med darrig röst.
-Den stora takkronan…rasade,svarade Kim.
Han ville inte prata om det här mera. Han var den enda som sett Kristian dö,varit med om allt som hänt på nära håll. Iakttagit Kristians försök att rädda dagboken när han själv blev under takkronan. Han skulle inte berätta om resedagboken till Katarina. Inte ännu,iallafall. Kanske kunde hon få veta senare. Hon var sjuk och han visste inte hur hon skulle klara flera överraskande nyheter. Han hade fått veta att deras barn var okej och skulle högst antagligen födas helt normalt om fyra månader.

Två veckor senare blev Katarina utsläppt från sjukhuset. Hon var deprimerad och hade ingen lust att göra någonting. Då förstärktes Kims känsla att resedagboken fick vänta. Nu bodde de i New York i den lägenheten de skulle ha bott i med Kristian och senare sitt andra barn också. Men eftersom Kristian inte var där utan på bottnet av Atlanten kändes det inte bra att vara där. Allt oftare hade Katarina tänkt på att det nya barnet inte skulle få det liv de ville ha åt det och att dess uppväxt skulle påverkas av föräldrarnas sorg över sin döda son,som den lilla aldrig skulle veta något om. Allt oftare hade Katarina känt sig osäker inför barnets födelse. Hon var nervös inför den och den fanns hela tiden i hennes tankar. När hon väntade Kristian hade hon aldrig funderat såhär,aldrig varit såhär nervös fastän det då var hennes första förlossning. På något sätt kändes hennes andra förlossning som om det var första. Hon visste inte varför. Det kunde ändå inte bli svårt att hemlighålla Kristians död för barnet,det fanns ju ingenting i huset som vittnade om det! På något sätt kändes det ändå som om hon borde anstränga sig eller annars skulle barnet någon gång få reda på allt. Vad spelade det egentligen för roll fast barnet skulle få veta? Kristian var ju död,hur kunde det påverka barnets liv när det inte ens hade känt Kristian? Katarina försökte intala sig själv att det skulle bli bra. För att tänka på något annat tog hon fram en bok och började läsa. Men hon kunde inte glömma Kristian. Tanken på honom fick henne att gråta. Hon grät tills hon inte kunde gråta längre.Då lade hon sitt huvud ner på kudden och somnade.

Hon sprang bort.Bort mot skogen,in i den och sedan förstod hon att hon var vilse. Hon ropade desperat på hjälp men ingen hörde hennes skrik. Då kom en man gående längs stigen rakt mot henne. Hon vågade fråga honom om vägen hem,men han verkade inte förstå henne. Han pratade ett annat språk,något som hon inte kände igen eller förstod. Han stirrade på henne länge och ihärdigt. Plötsligt genomborrades hon av en våldsam smärta,som om bmannens blick bränt hål i henne…
Katarina vaknade alldeles kallsvettig. Det hade bara varit en mardröm,förstod hon sedan.Det var inte verklighet.Hon lade ner huvudet på kudden men lyfte det snart igen när det smärtade till i magen på henne. Det var samma smärta som hon känt i drömmen!Var det verkliget,trots allt? Hon tände lampan. Sängen var våt. Då förstod hon:fostervattnet hade gått och barnet var på väg!Hon ruskade om den sovande Kim som genast skred till verket.Han hämtade handdukar och vatten. Sa åt henne att krysta. Katarina krystade. Smärtan var outhärdlig.Hon svettades. Kim doppade en handduk i vattnet,vred av den och placerade den på Katarinas panna en stund. Hon skrek av smärta. Då såg Kim den lillas huvud. Lite av det,iallafall.Snart skulle det vara över om bara Katarina orkade krysta.
Det hade gått ungefär tre timmar när en flicka kom ut och navelsträngen klipptes av. Kim tvättade henne och lindade in henne i en badhandduk. Sedan gav han flickan till Katarina. Hon grät lite,men Kim kunde se att det var glädjetårar.
”Om Kristian hade sett flickan,hade han varit överlycklig”,tänkte Kim.”Kanske han just nu ser på henne från sin plats i himlen”.
Det värkte till i Kims bröst vid tanken på sin son. Sonen som dött och aldrig hunnit se sin lillasyster som han så innerligt väntat på.Flickan skulle få ett namn som skulle påminna dem om Kristian. Det hade Kim och Katarina enats om redan tidigare.

Edwin trodde att han skulle bli tokig. Möjligen skulle han dö.Det kändes tomt.Som om han bara levt för att Kristian levde,och nu när han var död var det väl meningen att också Edwin skulle dö.Han kunde inte förstå varför han kände såhär. Fastän Kristian nu hade levt,skulle de ändå aldrig mera ses. Så varför kände han sig nu så värdelös?

Den lilla flickan döptes en månad efter sin födelse. Kim och Katarina hade enats om att vända de två sista bokstäverna i Kristians namn så att de skulle få ett kvinnonamn så likt Kristian som möjligt – Kristina. Det var vad deras dotter fick heta. Kristina till minnet av Kristian. De skulle skydda henne mot allt ont,de skulle skydda henne bättre än de kunnat skydda Kristian…Det var vad Katarina tänkte varje gång när hon såg på sin dotter. Sin vackra dotter,sin lilla Kristina.
1922
Åren hade gått så snabbt,tyckte Katarina när Kristina fyllde 19 år. Hon hade blivit en vacker ung kvinna. Två år tidigare hade hon blivit ihop för första gången. Han hette William Winston och var 20 år gammal. Kim och Katarina tyckte om honom och de visste att han var god nog för deras dotter. Han var snäll,omtänksam och dessutom snygg. På kvällen ordnades en fest för släkt och vänner för att fira Kristinas födelsedag. Kristina hade klätt sig i en åtsmitande axelbandslös,ljusröd klänning och hon hade borstat håret men lämnat det löst.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Döden som hemlighet, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.