Den vackraste ängeln

”Mia, minns du den dagen jag kom till dig för första gången? När jag inte ville gå ur bilen så mamma fick bära ut mig till slut. Du visade mig ett litet rum som hade vita väggar med små ljusgula blommor på och sa att där inne ska du bo när du är här hos mig. Inne i rummet fanns en säng, ett skrivbord och en garderob. Allting i ljust trä. I fönstret hängde vita gardiner och just då tyckte jag att rummet var det fulaste jag någonsin sett. Du gick ut i köket och jag var ensam kvar. Jag la mig på sängen, borrade ner huvudet i kudden och grät. Flera gånger kom du in och frågade om jag inte ville ha något att äta, men jag kunde inte äta. Och så var jag rädd att du hade stoppat ner något som förgiftade mig så jag dog och aldrig fick träffa mamma mer. Jag kände inte dig då. Men hade jag gjort det hade jag utan tvekan ätit och berättat för dig direkt hur det var hemma. Till slut fick du mig ändå att börja prata. Jag berättade om pappa, om hur mycket sprit han drack varje dag, om hur han slog mamma och om hur han tog alla pengar vi hade och köpte sprit för. Jag grät hela tiden och du tröstade. Det var så lugnt och skönt hemma hos dig, skönt att känna att det fanns någon som verkligen ville lyssna på mig och som inte avbröt hela tiden. Du var någon som brydde dig om mig. Jag var bara 11 år då. Hela den kvällen satt vi tillsammans i ett hörn i soffan och bara pratade. Då tyckte jag om dig. Jag var hos dig några dagar då och då medan det fortfarande var jobbigt hemma. Och de dagarna var de bästa, jag grät hela tiden när jag var hemma och längtade tillbaka till dig. Men så kom den dagen då pappa hade fått plats på behandlingshemmet och skilsmässan hade gått igenom och jag skulle sluta bo hos dig. Jag saknade dig grymt mycket men jag och mamma hade det mysigt hemma också. Hon var annorlunda, nästan som du, men bara nästan. Jag älskade de dagarna när du och jag ändå träffades och gick på bio, fikade eller bara gick runt på stan lite. Men sen träffade du Henrik och vi träffades allt mer sällan. Jag tyckte om Henrik också men jag föredrog stunderna du och jag hade för oss själva. En dag när du och jag skulle gå på stan ringde du och sa att du var sjuk, jag sa krya på dig och tänkte att du säkert var frisk om några dagar. Jag ringde och ringde både hem till dig och på mobilen men du svarade aldrig. Så en dag ringde du och bad mig komma hem till dig för det var någonting du hade att berätta. Jag tänkte att du kanske skulle ha barn eller något sådant men när jag kom fram till dig såg jag hur trött du såg ut och hur slarvigt klädd du var. Jag förstod nästan genast att något var fel. Vi satte oss vid köksbordet med varsin kopp vaniljte. Jag minns inte mycket av vad du sa, hörde bara orden cancer i magen. Allt var som i en dimma. Jag kommer ihåg att jag frågade om du skulle dö nu, och du sa; Jag ska opereras nästa måndag så vi får hoppas på det bästa, men ja, jag kan dö. Jag grät. Det sista jag ville var att förlora dig. Du betydde så mycket för mig. Mamma kom och hämtade mig på kvällen och vi tog cykeln bak på bilen.

På måndagen fick jag ledigt från skolan och hela dagen satt jag och mamma hemma och väntade på att någon från sjukhuset skulle ringa.

Jag måste ha somnat för jag vaknade av att mamma pratade i telefonen. Jag tittade snabbt på klockan, 22.30. När hon hade pratat färdigt kom hon in till mig och strök mig över pannan. Sen berättade hon det. Att du inte hade klarat operationen. Mia, du var död. Jag försökte få in det i min skalle, men det gick inte. Först blev jag arg och sa till mamma att hon måste ha hört fel, Du fick inte vara död.

”Jo Amelia, hon är död”, var det enda mamma sa. Jag grät och grät, mamma satt bara tyst bredvid och strök bort mitt hår från pannan. Vi satt så hela natten. Veckan därefter var det begravning. Mamma följde med mig dit och vi satte oss långt fram i kyrkan. Henrik kom och satte sig med oss. Vi grät båda två. Du ska veta hur många som kom på din begravning, Mia. Den var jättevacker. Jag och Henrik gick tysta fram tillsammans och la blommorna på kistan. En stor bukett med röda rosor och vit brudslöja. På kortet hade vi skrivit ”Vila i frid, Vi älskar dig”. Det finns ingen annan som är som du var, du var den snällaste människan på hela jorden.

Jag saknar dig och älskar dig.

Vi ses i himlen.

Din Amelia. ”

En tår droppar ner på papperet och de där sista orden flyter ut. Jag har gråtit så mycket så jag inte trodde att det fanns några tårar kvar. Jag slänger mig på sängen och bara gråter, men helt plötsligt tycker jag att jag hör något och sätter mig upp i sängen. Rösten jag hör säger:

-Skärp dig Amelia! Det är dags att fortsätta leva nu, tänk vad mycket du har missat när du bara har legat här och gråtit.

Jag inser att den har rätt och letar upp ett kuvert, lägger i brevet och skriver:

”Mia Svensson

Den vackraste ängeln

7:e Himlen”

Jag drar snabbt på mig vinterstövlarna och den svarta jackan.

Sen går jag ner till kiosken och stoppar brevet i postens gula låda.

Ha, vad brevbärarna kommer undra när det ligger ett brev med sådan adress där. Jag ler för mig själv. Jag vet att en dag kommer jag och Mia träffas igen men först ska jag göra mitt eget liv så bra det går.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (7 röster)
Den vackraste ängeln, 4.0 out of 5 based on 7 ratings

3 kommentarer

  1. Anonym ;) Skriver:

    Jätte bra novell !
    Sitter ju och gråter :)
    Hela min kudde är blöt xD

    Hoppas du skriver mer för det här var en av de bästa noveller jag har läst ! :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Lovisa Skriver:

    OMG JAG KAN INTE SLUTA GRÅTA!

    TÅRARNA BARA RINNER, HERREJÄVLAR VAD FIN BERÄTTELSE! DU BORDE BLI FÖRFATTARE! GÖR VÄRLDEN ELLER ÅTMINSTONE SVERIGE EN TJÄNST OCH BLI FÖRFATTARE! JAG KOMMER LÄSA DINA BÖCKER, OM OCH OM OCH OM IGEN JAG, JAG VET INTE VAD JAG SKA SÄGA. DU ÄR EN SKRIVGUD! HERREGUD HERREGUD HERREGUD, SOM OM EN ÄNGEL FÖLL NER OCH BARA VÄLSIGNADE MIG. JAG KAN INTE FÖRKLARA, HUR MÄKTIGT DET HÄR VAR. UPPLEVELSEN ATT LÄSA DIN NOVELL VAR EN GÅVA. EN GÅVA FRÅN GUD SOM JAG VÄRDESÄTTER HÖGT, ÅÅÅÅHHH JAG VET ATT DU INTE ÄR VEM SOM HELST. HERRE AMALIA VAD JAG GRÅTER!!!! KAN INTE STOPPA FLODERNA, DET BARA FORSAR NER! DU ÄR EN TALANG, EN BEGÅVNING. DU HAR FÅTT EN GÅVA ATT FÖRMEDLA KÄNSLA! TA VARA PÅ DET. JAG ÄR SÅÅÅÅ BERÖRD AV DET DU SKREV. DET ÄR HELT SJUKT ATT JAG VET INTE, BLIR HELT MÅLLÖS! DU ÄR MARAVILLOSO <3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 2.0/5 (1 röst cast)
  3. Peter Larsson Skriver:

    Väldig fin, vemodig och ändå hoppfull. Tack för vacker lässtund!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.