En perfekt värld

-Stopp! Vi bryter där, sa Irene Swärd från mitten av tredje bänkraden i salongen och reste sig upp.

Irene var kortväxt och något kraftig, klädde sig i hängselbyxor i Jeans och blårutig skjorta.

Hon gick med målmedvetna steg mellan de mörkgröna och sammetsklädda sittplatserna. När hon kom fram till scenkanten på vänster sida i salongen gick hon upp på den lilla trappan till scengolvet:

-Jättebra, men innan du säger repliken Manfred, ta vasen och kasta den i väggen. Och du Mona, behåll känslan av förakt till honom. Du måste…

-Fan! avbröt den korte och spenslige David Ile när han gick fram och sparkade ohämmat iväg en trebent pall som stod mitt på scengolvet. Frustrerad slängde han blicken mot Irene:

-Hur i helvete hade du tänkt åstadkomma en föreställning med de här amatörerna? Det är ju pinsamt.

-Lugn, vi tar om det från början bara, sa Irene och lät en trött suckning passera mellan läpparna. Hon lyfte på sin mörkblå keps och strök med handen över sin svarta stubbade frisyr. Sedan vände hon sig åter till skådespelarna och fortsatte regissera dem.

David ruskade på huvudet, slog ut med armarna i förtvivlan och hoppade ner från scenkanten. Han satte sig på en stol mitt på första bänkraden och blickade ner i sitt avskyvärda manus. Det var en bedrövlig historia han fått i händerna. Hur kunde han vara så dum att tacka ja, till att vara med i en så obegriplig smörja? Det var illa skrivet och liknade ingenting. Tydligen fanns det inga författare som hade något vettigt att säga nu för tiden.

David tittade upp mot scenen som föreställde ett vardagsrum hemma hos en medelklassfamilj.

Irene stod mitt på scengolvet och beskrev ingående för skådespelarna hur hon ville ha det. Effektivt dirigerade hon och vävde in dem i scenbilden.

David var övertygad om att uppsättningen skulle haverera långt innan premiären. Och det skulle dra med honom i fallet:

-Du är regissör Irene. Ser du inte att de fullständigt saknar talang. Det är ditt jobb att plocka bort folk som är otillräckliga.

-Nu får du väl för fan ta och ge dig, sa Lars Karlsson med raspig röst, flackig blick och trampade runt på stället.

-Och du ska absolut inte yttra dig, sa David och såg på Lars nerifrån och upp. En heroinist som hör hemma på gatan. Stick tillbaka dit.

Lars tittade bort, ruskade på huvudet och drog obesvärat på munnen.

-Vad fan är det du sitter och säger? sa Fredrich Herscher med tysk brytning och tog några steg mot David.

-Det är lugnt, jag klarar mig, sa Lars dämpat och gick fram till Fredrich och satte upp en hejdande hand.

-Din lilla jävel, fortsatte Fredrich, som var något rundlagd, chokladbrunt hår i sidbena och tvådagars skäggstubb.

-Har du problem? undrade David, ställde sig upp och spände blicken i Fredrich.

-Det är bra nu David, det räcker! röt regissören. Du har rätt, det är jag som är regissör. Makten att peta vem jag vill. Just nu står du högst på listan. Du saboterar repetitionen. Det tänker jag inte tillåta. Jag är trött på dina ständiga neurotiska utspel. Det går ta mig fan inte en repetition utan att du förstör.

Irene pustade tröstlöst, vände ryggen till och tog upp sin snusdosa med darrig hand ur bröstfickan på hängselbyxorna. Hon gick och satte sig på en stol vid scenkanten och lade in sin snus.

David tittade efter Irene medan han svalde hennes ord. Han tog några steg längs scenkanten samtidigt som han tittade sökande ut över ensemblen uppe på scenen. Plötsligt stannade han:

-Vad gör hon här? undrade han och pekade med hela handen mot kvinnan i ensemblen.

Mona Andersson ryggade tillbaka och flydde med blicken till Irene.

Irene reste sig, gick fram och lade en hand på Monas axel. Mona hade ljust långt hårsvall som hängde ner efter ryggen och en orange tröja med en bild på Elvis Presley.

-Mona är nyutexaminerad. Det vet du så förbannat väl. Du får ge henne en chans, sa Irene.

-Hon har redan fått miljoner chanser. Men det kanske är julafton idag och du är tomten.

Mona bleknade om kinderna och svalde:

-Jag gör så gott jag kan, svarade hon med darr på rösten.

-Ja det är jag fullständigt övertygad om, svarade David när han gick längs scenen.

-Jag har faktiskt gått scenskolan, fortsatte hon och vacklade med blicken.

-Jaså det har du. Men det hade du tydligen ingen nytta av, sa David och tog några sakta steg uppför trappan till scengolvet. Det är ingen skolpjäs du är med i.

-Det vet jag väl, svarade hon och gnodde snabbt bort en tår från kinden.

David gick över scengolvet och stannade någon meter framför henne:

-Skaffa dig ett annat yrke. I ett arkiv i någon källare kanske, där du kan sitta och fika och sortera papper. Men ge dig inte upp på någon scen. Den tjänsten tycker jag du ska göra folk som kommer hit och betalar dyra biljetter.

Mona flämtade till och backade, sedan rusade hon iväg tillsammans med sina tårar.

När dörren slagit igen efter henne, kände David de fientliga blickarna emot sig. I ögonblicket ville han dra klockan tillbaka en bit.

Han såg Lars och Fredrich lämna scenen och försvinna ut från salongen.

-Din jävel, sa Irene med tung betoning.

När David såg på Irene mötte han den svartaste blick han upplevt från henne.

-Nu har du slagit alla dina tidigare rekord i jävlighet, sa Irene.

-Byt jobb. Du börjar tappa greppet, spottade David ur sig.

-Tycker du det?

-Japp.

-Kanske det. Du kanske har rätt. Jag börjar faktiskt tröttna på det här.

Olof af Silverhjelm tog sig över ryggslutet med ena handen, bet ihop medan han satte sig ansträngt på en av stolarna efter scenkanten.

Hans hår var tunt och ljusgrått och han klädde sig i vit skjorta, ljus kostym och mörkgrön slips.

-Synd, riktigt synd, sa han. Jag hade en god vän en gång, dessvärre nu bortgången. Han hette Alfred och målade tavlor. Men hans osvikliga dilemma var att han lyckades aldrig fullborda sina alster. Han kasserade dem innan de var färdiga. Hans oerhörda krav på sig själv var närmast sjukliga och det höll på att kosta honom livet, flera gånger.

Olof grinade återigen upp i ansiktet när han tog sig över ryggen:

-Jag har ägnat mig åt teater i sextio år nu om jag inte missminner mig. Det ångrar jag absolut inte. Trots att mina föräldrar motsatte sig mitt yrkesval struntade jag i det och fullföljde min ambition. Men nästa gång fyller jag sjuttioåtta. Och tro mig, det känns. Nu är det dags för den gamle stofilen att lägga kostymen på hyllan för gott. Men jag hade ju sett fram emot, med glädje, att den här sista uppsättningen skulle bli något minnesvärt, i positiv mening.

Han dröjde en stund:

-Jag tror inte vi åstadkommer några mer framsteg idag, så jag drar mig tillbaka, sa Olof och reste sig stelt upp och ställde stolen till rätta. Han tog sina steg över scengolvet, ner för den lilla trappan efter scenkanten och vidare mot utgången.

Manfred Höög som stod längst bak på scenen var en lång och spinkig figur. Frisyren, som räckte ner över öronen hade en guldfärgad nyans och han hade blåvit randig tröja med jeans.

Som efter ett startskott störtade han emot David. Precis när han fick ett stadigt tag i Davids skjortkrage trängde sig Irene emellan:

-Ta det lugnt Manfred, ta det lugnt, sa hon och höll hårt i honom.

David ryckte sig loss och drog sig bort mot den svarta kulissväggen på höger sida av scenen, där han rättade till kläderna.

Manfred rätade ut sin arm och pekade intensivt mot David:

-Aldrig, aldrig i helvete att jag jobbar med den idioten något mer! Han är inte klok, totalt sinnes…

-Jag vet, jag vet. Du har rätt, sa Irene och fick hålla tillbaka honom i ett hårt grepp.

-Han har skakat på huvudet åt oss ända sedan vi började repetera den här pjäsen. Jag har fått nog. Jag slår ihjäl honom.

Manfred släppte blicken från David och tog ett djupt andetag. Han tittade på Irene:

-Har jag valt fel yrke?

-Absolut inte, svarade Irene.

-Det här var droppen, jag vill bara göra honom illa. Jag känner att…. han gick mot utgången.

När Manfred försvunnit ut ur salongen, sa Irene i en lång klagande suck mot David:

-Du är fullkomligt oförbätterlig. Jag med för den delen, som aldrig lär mig. När producenten frågade mig om jag ville ha dig med, svarade jag i min enfald, visst det går bra.

-Men de var exceptionellt dåliga, påpekade David i förtvivlad ton.

-Men herregud, snälla du. Vi har bara repeterat drygt en vecka. Dessutom var Mona och Manfred nya, och naturligtvis nervösa. Det var deras första stora jobb. Och jag måste väl få tid på mig att forma dem. Det kommer nya skådespelare hela tiden. Det kommer alltid att vara så.

-Men jag vill ha resultat. Publiken förväntar sig mycket av mig. Och då måste jag ha duktigt folk omkring mig, försvarade han sig med.

-Du litar alltså inte på mig.

-Jo, det gör jag. Jag litar på dig.

-Fan, du är ju förblindad av dina stjärnrecensioner. Visst, du har aldrig fått dålig kritik. Bara ord som höjt dig till skyarna. Det är det som är felet. Du skulle lära dig mycket av en rejäl sågning så du kom ner på jorden. Fan du är ju skådis. Du måste väl kunna ta risker, sa Irene och gick för att ta på sig ytterkläderna.

-Men… började David och letade efter ytterligare ord.

Irene vände sig om när hon var halvvägs mot utgången. Hon tittade på David, men skakade bara på huvudet.

David tittade när dörren slog igen efter Irene. Tystnaden som lade sig i luften piskade honom. Han drog en lång suck och förbannade sig. David vantrivdes långt in i hjärtat med sitt yrke.

Direkt när David stängt sin ytterdörr inifrån hallen, gjorde han sina fyra cirklar med högra pekfingret runt dörrhandtaget. Det var en kroppslig naturlag han inte kunde råda över.

Han tog av sig och ställde de ljusa skorna på gallret direkt till höger om dörren. Längre in i den dominant ljusblå hallen hängde han av sig jackan vid klädhyllan i svart smide. Han strök hyllan med handflatan, justerade spegeln vid sidan om, oavsett om den hängde snett eller inte. Likadant gjorde han med de två tavlorna med naturmotiv på väggen mitt emot. Ibland hade han försökt trotsa de påtvingade detaljerna, men det straffade sig genom att han fick gå tillbaka och göra om hela programmet som stod under hans makt.

David plockade upp posthögen som låg på den ljusbruna mattan under brevinkastet på dörren. Han klev över tröskeln och in i köket, där han släppte posten på det runda bordet som stod längst in. Han drog ut en av de fyra stolarna i ljust trä och satte sig mot fönsterutsikten. Han plöjde igenom postskörden och lade undan allt som han ansåg vara skräp.

David tittade över axeln för att kasta ett öga på den analoga väggklockan ovanför ingången till köket. Han reste sig och gick till skafferiet, tog fram den brunaktiga potatispåsen som han lade på diskbänken. Men för att de påträngande tvångstankarna skulle avta, var han tvungen att gå tillbaka och trycka mot skafferidörren fyra gånger.

Ur påsen tog han fem potatisar som han sköljde under rinnande vatten. Han hämtade en kastrull som han fyllde med vatten och några nypor salt innan han lade i potatisen. Från kylen tog han fram grönsaker som han lade på diskbänken, tvångsmässigt återvände han och tryckte med handen mot kylskåpsdörren. Han sköljde och skar isär grönsakerna på skärbrädet.

Därefter dukade han fram porslin, bestick och glas i den identiska ordning som alltid skedde. Det var lika självklart som dagarnas ordningsföljd i veckan, med undantag att kostcirkeln varierade från dag till dag.

När det kokat tillräckligt länge lade han upp de fem oskalade potatisarna på tallriken. Han fortsatte med rårivna morötter, gröna och röda paprikaringar, gurkskivor, broccoli, salladsblad och dekorerade med gröna ärter som han formade som en krans runt hela portionen. Glaset fyllde han med butiksköpt vatten.

Efter måltiden dukade han av och diskade på sitt bestämda vis. Sedan bytte han om till
t-shirt och kortbyxor och lämnade sin bostad för att springa sina dagliga fyra kilometer, fyra kilometer, varken mer eller mindre.

Efter motionsrundan och duschen satte han sig i rottingfåtöljen i sovrummet med ett filmmanus. Det var ett manus han fått av regissören Gustav Wiik, men ännu inte bestämt sig om han skulle tacka ja till rollen.

David började läsa, och efter varje sida strök han sig på låret med högra handflatan fyra gånger, fyra gånger, varken mer eller mindre. Även detta hade han försökt trotsa, men när han då läste vidare kunde han inte koncentrera sig på texten och han fick gå tillbaka och läsa om.

När klockslaget närmade sig midnatt var det dags för C-vitaminer. Innan han gick till sängs åt han sin apelsin som han hållit fast vid i många år.

Nästa morgon vaknade David till väckarklockans surrande signal. Och efter att han kände sig redo klev han ur sängen och följde sin dagordning med alla morgonrutiner.

Frukosten bestod av bröd, pålägg av gurka och paprikaringar. Han drack te, apelsinjuice och avslutade med sitt butiksköpta vatten. Om han ändrade på sin fasta frukostmeny, vet man aldrig vad livet skulle resultera i för olycka.

Innan David lämnade bostaden kontrollerade han en extra gång att överkastet hängde ner lika mycket på varje sida av sängen. Det var livsviktigt om han ville få ro i kroppen.

Det drog ut på tiden när David satt i det kyliga väntrummet. Den väl upplysta och ljusa lokalen tedde sig ändå mörk i hans uppfattning och den unkna sjukhusstanken sköljde över honom och borrade sig in i kläderna. Tiden stod stilla och den blekhyade personalen gick omkring i vita rockar som uttryckslösa skepnader.

Mitt emot honom satt en äldre dam med hängande huvud i ett sovande tillstånd. Bredvid kvinnan satt en man och stirrade på en fläck rakt fram. Inte en enda gång hade han blinkat med ögonen.

Platsen var så nära döden man kunde komma. Man kunde nästa ta på döden. David försökte tänka alla positiva tankar i världen. Men de förmörkades snart av minnet av hans tvillingbror.

Tre år hade gått sedan han satt vid Dennis sjukhussäng för sista gången. Men bilden på näthinnan satt kvar där han såg hur Dennis plågades och tynade bort i cancer. Livet var inget annat än ett väntrum till döden.

-Väntat länge? frågade en röst intill Davids vänstra öra.

David ryckte till och vred på huvudet och mötte ett manligt ansikte med gula ögon, rak lugg som slutade vid de breda ögonbrynen.

-Trist att vänta va? sa främlingen, nickade och verkade vilja ha medhåll.

-Jo, svarade David överrumplad och såg sig förbryllad omkring.

-Vore skönt att slippa gå hit något mer va? fortsatte främlingen.

-Visst, svarade David med blicken rakt fram.

Främlingen med vinröd flammig blazer och marinblå byxor rätade till kavajslaget, lutade sig mot David och frågade:

-Vill du ha ett nytt liv?

David funderade på om han borde känna sig förolämpad.

-Vad skulle du säga om att få leva befriad från sjukdomar tills du uppnår en ålder av 100 år?

David lade sig till med ett uttryck som han hoppades att främlingen skulle tolka som han inte var intresserad av hans bekantskap.

-Jag vet, underströk främlingen, det låter konstigt i dina öron. Men tro det eller ej. Jag ger dig faktiskt erbjudandet här och nu.

-Här och nu svarar jag nej tack. Kan du vara snäll och gå nu.

Främlingen satt kvar och David anade att snart kommer ännu en bisarr fråga.

-Ser du vad klockan är på väggen där borta? frågade främlingen och nickade framåt.

-Ja, det gör jag, svarade David när han tittade på den stora analoga klockan på väggen. Hörde du inte att jag bad dig gå.

-Om du tittar på din egen klocka så ser du att den har stannat på exakt samma klockslag.

David slängde en hastig blick på sin armbandsklocka och konstaterade det märkliga sammanträffandet:

-Det är väl batterierna, får ta och byta dem, mumlade David inåtvänt.

-Inte alls. Dessutom går klockan på väggen på elektricitet.

David grubblade vidare på en naturlig förklaring.

-Se dig omkring och tala om vad du ser, sa främlingen och gjorde en snabb svepande gest med armen.

David såg sig om.

-Vad ser du?

-Ett sjukhus, sa David och ryckte på axlarna.

-Riktigt. Men ett folktomt sådant.

David cirkulerade med blicken utan att röra alltför mycket på huvudet. Det högg till i maggropen när han konstaterade att främlingen hade kusligt rätt. Mycket riktigt var det ett ödsligt och tomt sjukhus. Allt liv var som utsuget och borta. Nu kände han att han inte kunde ignorera främlingen längre.

-Gå fram till fönstret, sa främlingen mitt i Davids grubblerier.

David satt kvar och ville inte röra på sig.

-Fönstret har du där borta, upprepade främlingen och pekade.

David sneglade med ett öga på främlingen innan han reste sig. Motvilligt och i ett andetag gick han fram till fönstret. Utanför bevittnade han ett evakuerat landskap. Det var som en kärnvapenexplosion som inträffat, med skillnaden att allt materiellt låg oförstört.

-Vem är du? undrade David entonigt och tittade förtvivlat genom glaset.

Främlingen reste sig och ställde sig tätt intill Davids rygg:

-Vi befinner oss i en annan tidsdimension. Eller om man så vill, i ett rum bortom tiden.

-Var är alla människor? undrade David med en ton av panik i rösten.

-De finns där ute.

-Jag förstår inte.

-Åter nu till mitt erbjudande, började främlingen. Om du tar emot det, kommer du som sagt uppnå en ålder av 100 år. Återstoden av ditt liv kommer du vara förskonad från sjukdomar. Lidande kommer du med andra ord aldrig behöva uppleva. Du behöver aldrig mer sätta din fot på något sjukhus, om du inte besöker en vän förstås.

MEN! underströk främlingen och lade handen på Davids axel. Det finns naturligtvis ett MEN. Någon gång under ditt hundrade år kommer du somna in.

David kände en kall ilning gick genom kroppen:

-Jag förstår ändå inte. Hur skulle du kunna…?

-Jag har ju stannat tiden. Varför skulle jag inte kunna? kontrade främlingen med.

-Det innebär alltså att jag kommer att veta när jag ska dö, aldrig, sa David och gick och satte sig igen.

-Inte riktigt, påpekade främlingen och följde efter David. Jag upprepar. Någon gång under ditt hundrade år, men du vet inte när. Kanske i sömnen, kan det bli mer ångestbefriat?

David skruvade på sig i stolen och drog fingrarna genom frisyren flera gånger. En ovälkommen lockelse kom till honom. Han ville absolut inte känna så:

-Varför har du valt ut mig? frågade han förtvivlat.

-Varför skulle jag inte ha gjort det?

-Men varför mig, frågade jag. Varför just mig?

-Imorgon, eller kanske nästa vecka, eller vilken dag som helst, kanske du får besked om att du är döende och har tre veckor kvar. Jag vet att du tänker så. Din bror gick ju bort i cancer. Eller hur? Och ni var ju ändå tvillingbröder.

David skälvde, stirrade rakt fram medan främlingens ord lade sig på plats i huvudet:

-Och om jag nu tar emot erbjudandet, vad händer då?

-Du får leva kärnfrisk resten av ditt liv.

-Visst, okay. Men jag tror inte… David irrade iväg med blicken och när han vände sig om, var främlingen borta. Patienterna i väntrummet var tillbaka. Personalen fanns där. Klockorna gick som de brukade.

-David Ile, det går bra att komma nu, sa läkaren framför honom.

David kom in i den välrymda och luftiga foajén på teatern. Där hade han alltid fascinerats av de fyra stora tavlorna med havsmotiv på entréväggarna. Han kunde nästan höra de sköljande vågornas brus från konstverken.

Bortanför tredje pelaren till höger stod vaktmästaren Harald på knä och fyllde godisautomaten med varor från en kartong bredvid honom. Harald hade svart hår uppbundet i hästsvans och var klädd i mörkblå overall. Direkt när Harald fick syn på David, vände han medvetet bort blicken och avbröt sin arbetsuppgift. Snabbt samlade han ihop sina grejor och gick därifrån. Han till och med raskade på sina steg.

David förvånades. Han var beredd på att Harald skulle ropa något vitsigt i vanlig ordning. Han kunde inte minnas något tillfälle som Harald inte kastat ur sig någon pinsam lustighet. Men plötsligt verkade det vara något som besvärade Harald.

Den kostymklädde scenografen Kjell, och ljussättaren Torsten, i mörkgröna byxor och vit kortärmad skjorta, kom nerför den svängda stentrappan. Genast gjorde de halt när de fick se David.

Bakom det svarta trappräcket och ljus ledstång, såg David hur de tittade på varandra och sa några snabba och korta ord, sedan vände de hastigt och gick upp igen och försvann kvickt runt hörnet.

David fortsatte gå med en olustkänsla inom sig. Han mötte skådespelerskan Sonja Wall, i ljusbeige blus, alltid överdrivet smyckad med pärlhalsband kring halsen och en knälång svart kjol. Hon gav David en svart blick innan hon passerade honom.

Längre fram mötte han regissören Göran Nilsson, i sin löjligt urväxta blå träningsoverall, som berättade tydligt med blicken att David inte borde vara här. Alla människor han mötte efter vägen utstrålade hat och avsky. Till och med människor han aldrig sett, eller haft att göra med, dömde ut honom. Nu var David övertygad om att dagens repetitioner skulle inte resultera i något gott.

Det var med en illavarslande känsla som David tog i handtaget och öppnade den ljusa mahognydörren in till teatersalongen. Han fasade för vad som väntade där inne.

När han kom in och gick nerför den ljusgrå gången vid sidan av bänkraderna såg han regissören Irene Swärd stå med ryggen mot honom vid ett uppställt bord på scenen. Hon var sysselsatt med att sortera papper.

Han stannade någon meter innan scenkanten:

-Jag är tydligen tidig, sa han och såg sig om.

-Inte alls. Du brukar väl alltid komma vid den här tiden, sa Irene utan att vända sig om och plockade med papperen på bordet.

-Var är alla? undrade David och försökte inte låta nyfiken.

-De har gått hem. Jag gav dem ledigt.

David hörde det främmande tonfallet hos henne. I alla år av vänskap mellan dem hade han aldrig känt av den obekväma kemin som nu infann sig. Det var något stort som höll på att brista och gå förlorat.

-Du kan också gå hem, erbjöd hon. De andra var här och talade om att de vägrar arbeta med dig. Det finns inte en enda människa som vill ha med dig att göra längre.

Hon tog upp portföljen som stod lutad mot ena bordsbenet och öppnade den och lade ner sina pappershögar i väskan.

David följde Irenes rörelser medan en eftertänksamhet malde på i huvudet.

Hon knäppte igen portföljen och vände sig mot David:

-Åtminstone inte i den här branschen. Det går ett rykte. Dina cynismer är kända i hela branschen. Du är slut… en före detta… en ex-skådis.

David såg i hennes ögon att hon blivit en främling.

-Minns du att jag sa till dig en gång, sa hon. Sök aldrig in på någon scenskola. Det skulle förstöra din fallenhet och naturbegåvning för skådespeleri. Minns du det? Idag ångrar jag att jag sa så. Det skulle du ha gjort. Där har man ödmjukhet på schemat.

David satte sig på scenkanten och tittade ut över salongen.

-Just det, jag höll på att glömma, sa hon. Gustav Wiik ringde och berättade att han inte är intresserad av dig längre. Din roll gick visst till någon annan.

-Jaså. Sa han varför?

-Nej.

David nickade.

-Okay. Nu ska jag gå, sa Irene och visade David mot dörren.

-Va?

-Det är slutrepeterat för din del. Thomas kommer höra av sig till dig för att bekräfta att du är uppsagd.

David försökte komma på något att säga, men det var inga ord som kom till honom.

Irene lade huvudet på sned, tittade på David och kostade på sig en tröstande blick:

-Du kan ju alltid glädja dig åt att du har hälsan i behåll.

David vaknade nästa morgon med en ovanligt påträngande trötthet. Ögonlocken var tunga och ansträngda.

Första tanken som grep tag i honom var att han stod utan arbete. Han hade blivit berövad på sin starkaste drivkraft. Många gånger hade han svurit ve och förbannelse över sitt yrke, men skådespeleri var ju trots allt det han levde för.

Länge låg han och tänkte på sin situation medan trötthen sakteliga avtog. När han försiktigt öppnade ögonen så tog en annan konstig känsla vid. Det var något som absolut inte kändes bra. Något klaustrofobiskt.

Plötsligt och häftigt satte han sig upp i sängen, gnodde ur ögonen med båda händerna och ruskade på huvudet. Han spände sig och spärrade upp ögonen intensivt:

-Vad i helvete, viskade han och vandrade smygande runt med blicken i sovrummet. Allt som låg i Davids synfält var grått. Var han än tittade, visade sig allt i grå nyanser. Han kunde urskilja konturerna på saker och ting, men innanför dem existerade inga färger, bara gråa toner.

David satt kvar i sängen och försökte tänka förnuftigt. Han sökte efter alla tänkbara orsaker och förklaringar. Men det var inget som rimmade logiskt. Nu ville han bara ut, ut från dessa väggar.

När David kom utomhus sken solen. Det kände han i ansiktet och när han såg den runda grå plattan på himlen.

Han gick längs trottoaren som i en lång grå ändlös korridor. Människornas hatiska uttryck mot honom blev allt påtagligare. Det var som han skulle ha förrått hela nationen och var den mest hatade människan i hela landet. Bit för bit kände han hur han förlorade sig. Han tog sikte på en trist träbänk bredvid en grå papperskorg och gick fram och satte sig.

David lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Mörkret som då kom till honom blev något han gladde sig åt. Det var en lättvindig flykt från den främmande värld han befann sig i. När han öppnade ögonen var han tillbaka till den oundvikliga verkligheten.

Då, när David såg det färglösa sjukhuset på kullen framför sig, mindes han främlingen. Främlingen med det bisarra erbjudandet. Förlamningen slog till i kroppen när han begrep hur allt hängde ihop. Alla besynnerligheter som drabbat honom var alltså priset han skulle betala för att få leva ett sjukdomsbefriat liv.

David insåg att han psykiskt tagit livet av sig, men levde fysiskt. Som en profetia såg han hur hans liv skulle gestalta sig i fortsättningen. Sväva i universum där mörkret var det enda som existerade. År efter år skulle han vara som levande begravd. Det skulle han aldrig klara av att genomleva konstaterade han.

David reste sig från bänken och började gå. Han fokuserade sig på att samla kraft till den enda flyktvägen han kunde tänka sig. Han visste hur det skulle gå till, och gjorde allt för att förtränga tankar om att avblåsa det. David gick fast besluten mot sitt mål.

När David kom fram till järnvägsstationen stod där ett tjugotal väntande människor på perrongen. När de efter hand lade märke till David slutade de samtala med varandra, skingrade sig och gick in i vänthallen.

När perrongen var tömd på människor ställde sig David vid en av stålpelarna under det bågiga aluminiumtaket bredvid spåret och väntade. Han tittade bort mot kurvan där nästa tåg skulle komma ifrån. Han lämnade aldrig kurvan med blicken. Allt han nu kände var en tom kyla i hela kroppen. Han ansträngde sig och strävade efter att hålla huvudet tomt på tankar. Han ville inte känna någonting, bara vara beredd.

En manlig röst i högtalaren ropade ut att tåget var på ingång. David väntade.

En ljudsignal hördes och tågets front blev strax synlig borta vid kurvan. David såg att det aningen saktade ner.

Min sista föreställning, sedan tänkte han inte mer. Han tvingade sig att springa. Han sprang för att möta tåget. Han sprang nerför perrongens avsats där grus och sand tog vid. En ofantlig tågfront växte och blev till en ögonblicksbild innan David slängde sig under tåget.

Resten av sommaren blev oerhört varm. Den varmaste sommaren på länge.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.