Medaljens andra sida

Jag öppnar mina ögon och ser. Under fötterna av Bamians Buddhastatyer, uppe i Eiffeltornet eller på en helt vanlig svensk fest befinner jag mig. Alla mina vänner dansar framför mig, de ser att jag behöver hjälp, men ingen av dem vill hjälpa mig. Av någon anledning ser jag solen på samma gång som de tusentals stjärnorna, som alla astronomer borde ha sett. Krypande likt ett kräldjur försöker jag ta mig ut ur huset. Några minuter senare sitter jag under ett grönt träd och vidare under en bar himmel, men en verklig. En sänkt sentimentalförmåga leder till att mina tårar rinner ned för mina kinder. Högra handen för jag mot min vänstra byxficka. Ur den plockar jag fram mitt liv eller lite enkelt sagt min mobil. Målet är att få veta hur sent det är på natten. På skärmen ser jag honom. Han som jag har älskat under alla år och som nu har lämnat mig. Fem sekunder tickar iväg och ett annat ansikte täcker upp den rektangulära skärmen. Ett ansikte av henne, vilket får hjärtat att klappa snabbare än vanligt. Välkommen till en ologisk värld med besynnerliga människor och underliga känslor! Jag förstår inte själv hur jag har gett mig tillåtelsen att älska både honom och henne samtidigt. Något som blir anledningen till att jag inte begär att någon annan ska förstå det heller. Distinkt börjar jag undra om jag verkligen är vaken.

- Skäms inte han över att han sitter naken? säger ett litet barn som kommer gående med sin far. Hand i hand som de går sätter jag en turiststämpel över deras breda japanska pannor. Faktum är att jag är djupt imponerad av deras sätt att uttala de krångliga svenska orden. Jag glömmer nästan bort mina bekymmer.

- Tyst min son, man talar inte om saker som är tabu! Förklarar pappan för sitt barn. Bakom de två ickestörande små varelserna ser jag en pojke komma springande mot mig. En inre röst talar om för mig att jag sitter naken. För säkerhetsskull kontrollerar jag att jag åtminstone har en tygbit runt om mig och dessbättre har jag mina kläder på mig. Jag vrider huvudet ungefär etthundra grader åt höger och upptäcker att det sitter en naken alkoholist några hundra meter ifrån mig. Alltså behöver jag inte bekymra mig över vad barnet och pappan diskuterar.

- Vet du om att din mamma letar efter dig? frågar den springande pojken som nu har hunnit ända fram till det trädet, vilket jag sitter under.

- Mamma? Har jag en mamma också? säger jag.

- Var inte så barnslig. Försöker pojken säga, men jag låter inte honom fortsätta.

- Hur ser en mamma ut? Jag menar, vad är en mamma? frågar jag.

Extremt aggressivt och hårt tar han tag i min beniga handled, drar upp mig från marken och börjar fortsätta att prata. Ingenting av det han säger förstår jag och tyvärr kan jag inte påstå att jag kan svara på hans komplicerade frågor. Dessa faktorer leder till att han verkligen blir förbannad på mig. Det han inte vet är att jag inte är i mitt normala tillstånd. Han drar mig bort mot en ny värld. En värld som jag inte känner till. I alla fall inte som läget är just nu. Enligt mina beräkningar har han lovat min mamma att ta mig hem till henne, inte till min egen lägenhet. Hittills har jag inte kunnat bestämma exakt betydelsen av ordet mamma heller. Under tiden som jag går mot det som väntar på mig tänker jag på det ordet. Ändå kan jag inte bortse från de genomskinliga höga skyskraporna samt alla blinkande lampor som lyser inne i dem. Plötsligt närmar vi oss en röd lackerad Saab med svarta rutor, som glänser fantastiskt vackert i den härliga natten. I bilen ser jag en kvinna i cirka 39-års ålder. Av hela mitt hjärta vill jag veta vem kvinnan är. Vi stannar framför henne. Mellan oss alla är det minst tre meters avstånd. Ett svenskt avstånd mellan x antal svenska personer och nuförtiden även utländska, i överensstämmelse med det som vissa komiker påstår. I takt med tidens flykt börjar jag inse att kvinnan som sitter i bilen är min mamma och därmed begriper jag innehållet i ett sådant litet ord som mamma. Häftig som hon är påpekar hon auktoritärt att det är dags att ta sig hem.

- God morgon! Säger mamma.

- Hej! säger jag väldigt tröttsamt. Det jag minns från föregående natt är allt som du redan vet, men till skillnad från igår är jag en helt normal person. Troligtvis är många av våra medmänniskor övertygade om att jag är psykisk sjuk. I själva verket tänker jag inte föra något defensivt resonemang, för att bortförklara mina psykiska problem. I stället vill jag försöka att förklara min situation för dig. För att göra det sätter jag mig vid mammas skrivbord i hennes arbetsrum, öppnar översta lådan utan att be om tillåtelse, och tar fram papper och penna.

Klockan var omkring tjugotvå och femtioåtta på kvällen, den femtonde juni år tjugohundrasju, då någon knackade på min dörr. Jag spelade kort med Henke, Matte och Mohammed. Framför oss hade vi varsin vodkaflaska, cigarettpaket, tändare och något mer. Lägg märke till att inga farliga droger fanns med på vårt runda bord. För att få er att förstå hur min lägenhet såg ut, vill jag koncist säga att mina besvärliga polare hade stökat ner hela lägenheten. Dock hade de varit noggranna med att inte röra mina blanka rödvita väggar, på vilka det bland annat hängde en tavla. Efter någon minut gick jag hastigt mot dörren för att öppna den.

- Varför öppnar du inte? frågade bror som stod bredvid sin flickvän, precis vid dörröppningen, och väntade på att få komma in.

- Hej där, Kom in! Ta bara av er skorna, sade jag till mina nykomna gäster.

- Vill ni ha något att dricka eller kanske äta? fortsatte jag.

De talade om för mig att de var hungriga. Strax hade jag dukat fram maten. Bror satt tillsammans med sin flickvän vid bordet och åt potatis och lax med en härlig sås. Grönsakerna får man givetvis inte glömma bort.

- Extremt hungriga? Genom att ställa denna fråga försökte jag värma upp klimatet.

- Klart! Inget käk på tolv timmar, sade bror. En diskussiv atmosfär bidrog till att jag insåg varför bror och hans flickvän hade vallfärdat till min lägenhet. De hade kommit hem till mig för att fråga om jag ville hänga med dem till Spanien. Jag som var så förtjust i att besöka ett nytt land gav givetvis ett jakande svar.

Efter exakt arton timmar stod jag tillsammans med bror och hans flickvän Jessica, precis vid ingången till Urlanda flygplats. Notera att jag menar Urlanda och inte Arlanda. Vädret var sannerligen vackert. Solen sken och solstrålarna träffade springande småbarn, vilka jagades av sina föräldrar, i huvudet. Den egentligen obeskrivliga stämningen blev orsaken till att jag tänkte på Idas sommarvisa. I förbindelse med visan tänkte jag på Vimmerby kulturskolans ungdomskör samt två gamla och goda klasskamrater, nämligen Lina och Alice. Plötsligt hörde jag en röst som lät som brors. Han menade att jag borde skaffa mig en eller ett par riktigt starka hörapparater, av den orsaken att jag inte reagerade när han talade till mig.

- I vilket fall som helst ska jag till toan nu. Du får vakta Jessica och väskorna! befallde han, utan att mena det.

- Okej! Fast det verkar inte som att du vill gå, muttrade jag.

När bror hade försvunnit ur sikte satte jag mig framför Jessica. Jag betraktade henne med ett darrande hjärta, men med ett enormt fokus. Livet skulle bli fullkomligt om hon vore min, tänkte jag. Eftersom hon var oerhört vacker och gudomlig, är det svårt att beskriva henne. Ändå vill jag måla upp hennes skönhet och handlingsstil.

Jessica var en härlig liten varelse som fördelade känslan av upprymdhet och tillfredsställelse åt olika riktningar. Hon var den organism som ytterst många individer eller kanske hela arten Homosapiens sapiens hade förtroende för. Hennes utseende var strålande elegant och behagligt att se på. Hon hade långt svart hår som glänste vackert och var alldeles fläckfritt. I hennes gigantiska blågråa ögon kunde vem som helst drunkna i en evighet. Kort uttalat hade hon ett symmetriskt modernt ansikte med en rak och stilig näsa, runda normalstora öron som till en viss del täcktes av krulligt eller smålockigt hår. Läpparna var målade med ljust rött läppstift och för övrigt hade hon en normalt byggd kropp. Hon bar en långärmad rutig tröja i rosa och svart tillsammans med ett par svarta jeans. Oväntat märkte jag att Jessica satt framför mig och betraktade mig väldigt noggrant, lika grundligt som jag forskade henne. För ett kort ögonblick fick jag en sublim känsla av att hon hade ett särskilt intresse för mig. Dock, då vi började samtala, tog hon ifrån mig min kreativitet.

- Du ser fundersam ut, sade hon till mig.

- Precis som du. Någon ny på gång? sade jag.

- Klart! Men inte dig, sade hon högfärdigt, men ändå väldigt vänligt. Hon hade inte hunnit avsluta sin mening innan bror kom tillbaka och meddelade oss att det var dags att inleda färden.

Nästa ytterliga scen blev flyget. Vi fick sätta oss på våra respektive platser och utan tvekan gjorde vi det också. Några sekunder senare, blev vi chockade av att höra en röst prata ut ur en liten låda, kallad högtalare. Piloten kom med ett meddelande. Mitt förstånd tolkade rösten och automatiskt letade jag efter ett svart bälte på högra sidan av min nuvarande sköna sittmöbel. Jag spände mig fast samtidigt som jag lutade huvudet åt vänster mot det runda vita fönstret. Under tiden som jag betraktade den yttre miljön kände jag mig väldigt stor och mäktig. Mina tankar som cirkulerade, i det som sitter ovanpå överkroppen och halsen hos en människa, handlade om hur stor eller liten en människa är. En härlig och skön låt, I wanna hold your hand, kunde man höra på radion. De musikaliska tonerna tillsammans med gyllene melodistämmor frambringades av musikgruppen The Beatles. Bror och Jessica som satt några meter ifrån mig, bredvid några sydamerikaner, myste med varandra. Precis som vissa ungdomar gör i vårt samhälle. Svartsjuk eller avundsjuk var jag inte, däremot var jag ganska lycklig, där jag satt och tittade på dem. Från mitt bestämda läge var Jessica väldigt lik Gal Gadot, en ganska känd eller okänd skådespelerska och modell.

Mamma kommer in i sitt arbetsrum, där jag sitter vid hennes skrivbord. Hon sätter sig bredvid mig. Sina smala händer med de tio rosa russinfingrarna placerar hon över skrivbordet. Vi samtalar precis som när jag var liten. Exakt som innan jag flyttade hemifrån. Hon ber mig att ta en dusch samt förbereda mig inför frukosten. Med låg hastighet tar jag mig ut ur rummet. Fortfarande känner jag mig tämligen vimmelaktig. Ansiktet spolar jag med kallt vatten som innehåller väldigt lite energi, ändå tillräckligt mycket för att mitt hjärta ska uppleva en mycket högstämd och härlig känsla. Jag sträcker på mig för att se mitt ansikte i den hjärtformade blanka spegeln, som är högt uppsatt på badrumsväggen. Något overkligt ser jag, som gör mig intensivt besviken. Mitt hår har blivit nästan vitt, ändå är jag bara nitton år gammal. Mamma ropar på mig. Hon vill att jag skyndar mig till frukosten. Jag öppnar dörren till det rödgröna badrummet och tar vägen till köket. Tillsammans äter vi morgonmålet. Ögonblickligen några sekunder efteråt skyndar jag mig till mitt rum för att sätta mig vid skrivbordet igen.

Allteftersom tiden gick närmade vi oss vårt resmål. Inget viktigt hände under resan. Inget som jag tyckte var intressant i alla fall. Vi kom slutligen fram till vårt hotell. Två reserverade rum hade vi, som du kan gissa själv, ett till mig och ett till bror och Jessica. I denna stund tyckte jag, ursäkta uttrycket, att de var helt för djävliga mot mig, med tanken på att jag fick bo ensam. Bror tyckte att jag skulle fixa till mitt rum och mina saker, likt Jessica. Själv skulle han ta sig till ambassaden och göra något där. Det hade inte gått fem minuter sedan vi alla skildes åt, innan jag hörde någon viska bakom min dörr. Viska till mig och dessutom på svenska. Väldigt försiktigt och med lätta steg gled jag fram mot dörren. På mig hade jag ett par svarta jeans och en oknäppt bomullsskjorta, men varken strumpor eller skor. Självklart inte några handskar heller. Utan att knäppa min skjorta eller fundera på vem personen som stod bakom dörren kunde vara, öppnade jag den ståtliga silvriga dörren.

- Tja cooling, vad snygg du var idag då! sade Jessica.

Hon kom in i mitt rum och satte sig helt enkelt på min säng. Jag försökte hålla mig långt borta ifrån henne, med tanke på att hon var väldigt snygg och dessutom farlig.

- Är du redan klar? frågade jag henne.

- Klart, snygging, svarade hon.

På kort tid ringde min biologiska klocka, vilket led till att jag drog slutsatsen att Jessica ofta använde vissa speciella ord som snygging, cooling, goding, läckerbit, tuffing och många andra ord i liknelse med dem som jag precis nämnt. Trots allt var jag inte säker på det, eftersom jag inte kände till henne lika väl som du kanske tror. Sekunderna tickade bort och bror knackade på min dörr.

- Sådärja! Hur blir det med käket? sade han. Vi bestämde oss för att gå ut och hitta ett bra ställe att äta på. Efter målet gick jag till mitt rum och de till sitt, sitt gemensamma.

Dödstrött vaknade jag nästa morgon, förmodligen därför att jag sov ett par timmar längre än vanligt. Med ett par timmar menar jag cirka fem timmar. Jag fick höra att bror hade blivit tvungen att åka tillbaka till Sverige, runt klockan fyra på morgonen. Att någon hade sökt upp honom i början var allt Jessica förmedlade mig om. Nu stod jag och Jessica mittemot varandra, jag några cm högre än henne. Bror skulle vara borta åtminstone i tre eller fyra dagar. Vad vi gjorde, jag och Jessica, var att sätta oss bredvid varandra i lugn och ro och börja kyssas. Kanske inte riktigt som jag omtalade nyss utan, istället satte vi oss bredvid varandra och började planera de kommande dagarna.

Vädret var väldigt vackert och hållbart jämfört med vårt svenska väder. Solen lyste som i mina drömmar och vinden susade förbi våra näsor trots att den var varm. Härligt men ändå inte tillräckligt härligt, därför att vi stod endast vid fönstret. Kunde vi inte vara ute? Du kanske också undrar det. Troligen gör du det. Absolut.

- Snygging, ska vi ut? sade Jessica.

- Om du slutar säga snygging, sade jag.

- Då går vi aldrig ut, sade hon.

Efter avslutad mening förstod jag hennes kroppsspråk. Hon ville ut i solen. Hon före mig och jag efter henne marscherade vi ut i den spanska miljön. Varken hon eller jag kunde spanska, jag kunde perfekt engelska och hon kunde klara sig utomlands med hjälp av sin engelska. Tillsammans levde vi livet i Spanien.

Sent på kvällen, vid midnatt eller möjligtvis extremt tidigt på morgonen, tog vi oss hem. Hem till vårt hotellrum. Både Jessica och jag var trötta. Jag tog fram dörrnyckeln ur min ficka och låste upp dörren. I nästa ögonblick hände något overkligt. Jessica kom fram till mig och tittade mig djupt in i ögonen. Jag blev nästan tårögd med anledning av något okänt. En tyst stund, ett darrande hjärta eller kanske två. För övrigt tystnade vinden. En laddad stämning, men snart fann jag henne i min famn. Jag fann hennes mun mot min, hela hennes kropp mot min och det kändes som om vi ville förenas med varandra. Bli ett istället för att vara två. När detta hände uppehöll vi oss nästan, precis vid dörren. Vidare vill jag egentligen inte berätta om vad som hände mellan oss, men du har en egen fantasi. Observera att det jag säger till dig inte är något påhitt. Inte något skamligt heller, utan jag berättar allt som hände. Dessutom kort och koncist. Värdefullt.

Två dagar gick. Under dessa två kom vi konstant närmare varandra. Hon fick ett fast grepp om mitt stora hjärta, som inte var stort. Våra problem blev större. Egentligen mitt problem, men mitt var ju också hennes. Bror skulle återvända och allting skulle ha sin förklaring. Tillsammans bestämde vi oss för att inte berätta om vårt förhållande för någon annan. Allting i hemlighet, bara mellan oss två.

En dag då vi var på stranden gick allt i högsta grad snett. Vid stranden låg vi, Jessica och jag, och myste med varandra. Slumpmässigt märkte vi att brors polare Jakob gick förbi oss. Han såg oss. Vi kunde inte förstå det själva. Nu hade vi endast ett hopp kvar, ett hopp om att han inte hade känt igen oss. Samma dag på kvällen, kom bror till hotellet. I en och en halv vecka till stannade vi i Spanien. Tiden var mörk och minuterna de längsta. Hela tiden var vi tvungna att låtsas inför bror, att ingenting hade hänt mellan oss.

Resan hem till Sverige var inte precis lugnande. Hur skulle det bli med vårt förhållande? Skulle Jakob berätta om vad han har sett, för bror? Hur skulle bror reagera? Vithårig filosof blev jag, genom att på detta sätt filosofera. På Jessicas ansikte kunde jag läsa allt som hon funderade på. Hon var minst lika orolig som mig, om inte mer. I verkligheten tror jag att vi ångrade våra gärningar, även om de var otroligt värdefulla och dyrbara för oss båda två. Jag såg Sverige, min stad, gata och mitt hus. Inuti det hade jag min lägenhet. Ett grönt land, grågrön stad, men lyckligtvis ett rött hus. Läget var också rött.

Inne i min lägenhet förklarade bror att han var väldigt upptagen för tillfället och att Jessica hade det tråkigt hemma. Varför skulle hon sitta ensam hemma utan att ha någon i sin närhet? Hon kunde lika gräna tillbringa ett stycke av sitt liv hemma hos mig, eftersom vi hade kommit varandra så nära, menade han. Redan samma kväll var han borta hemifrån, vilket också betydde att Jessica var hos mig. Hela natten var vi nästan uppe och samtalade om en lösning på problemet. Telefonen ringde.

Vi bytte kläder på kort tid. Snart, verkligen inom kort, var vi hemma hos mamma. Hon satt på golvet mellan den gamla fåtöljen och fikabordet. Hennes droppande tårar gjorde det rutiga golvet blöt. Hon var besviken. Besviken på sin egen son, sin äldsta son och inte mig. Ändå trodde hon inte på det som poliser yttrade som ett faktum, alltså att bror höll på med droghandel. Bror skulle bli tvungen att sitta inne, åtminstone i två år. Denna dag var en historisk dag för mig och Jessica. Våra problem var lösta, eller även om de inte var lösta hade vi gott om tid på oss för att komma på någon bra förklaring till bror. Vi skulle njuta av livet, av vårt gemensamma liv. Naturligtvis tyckte vi synd om bror också, men det var inte vårt fel att han hade hamnat i fängelse. Han hade en fri vilja och hade valt att handla med droger.

- Okej, hejdå! Om du behöver något ring mig, sade jag till min mamma. Därefter gick jag hem tillsammans med Jessica. Jag öppnade kylskåpet, tog fram vinflaskan och hällde upp i två rena vinglas. Jessica gick fram mot fönstren och drog ner gardinerna. Det blev mörkt i rummet. Jag masserade Jessicas rygg och axlar, eftersom hon ville det. Hon konstaterade att hon var väldigt trött. När vi hade druckit upp innehållet i våra glas, slöt vi våra ögon. Vi låg bredvid varandra på en enkelsäng, men bred. Vi sov.

I stort sett levde jag ett gott liv tillsammans med min drottning Jessica. Många gånger gick vi på fester, träffade nya människor från Sverige och andra länder. Vi trivdes med varandra. Två veckor av vår tid hade vi delat med varandra då något inträffade eller hände. Jag och Jessica hade en myskväll. Vi satt framför tv:n med en stor påse Estrella med löksmak, en stor Coca Cola och en mängd nyttigheter också. På det svartvita kvadratiska bordet kunde man dessutom hitta en mängd dvd-skivor. Det var lite stökigt hemma. Soffan som låg under mig och Jessica var röd, men tv:n var blankvit. Överraskande ringde bror och Jakob, brors polare som antagligen såg mig och Jessica i Spanien, på dörren. Bror tydligtgjorde för oss att poliserna hade fel. Han höll inte alls på med droghandel och nu var han fri igen. Under tiden som vi satt och pratade berättade Jakob om vad han hade sett i Spanien. Först förstod inte bror vad han menade, men när han begrep allt blev han väldigt ledsen. Utan att säga något gick han ut ur mitt hem.

Jessica och jag insåg att det hade blivit alltför sent för att ventilera situationen med bror. Vi accepterade äntligen öppet att vi älskade varandra. Vi trodde att bror skulle känna sig bättre redan om några dagar och att även han skulle acceptera vårt förhållande. Samma natt sov vi utan några bekymmer. Bror visste om att vi älskade varandra och med tanken på att han älskade oss båda, antog vi att han skulle förlåta allt vi hade gjort mot honom. Dagen då vi vaknade från en härlig sömn, var allting förändrad. Bror hade begått självmord precis då han hade lämnat mitt hem. Ett papper hade han lämnat efter sig, åt oss. På det stod med stora svarta bokstäver: HUR KUNDE NI?

På brors begravning dränkte jag mig. Jag dränkte mig i alkohol. Den som älskade mig och den som jag egentligen älskade mer än Jessica och mamma, honom hade jag mist. Jag var misslyckad och livet var mig inget värt. Efter begravningen gick jag hem till Jakob, för att sörja brors död. Vi var många som var sorgsna och för att dränka vår sorg använde vi oss flitigt av cigaretter och alkohol. Slutligen i början på natten visste jag i obetydlig grad vem jag var eller var jag uppehöll mig. Min håg var tom och jag var håglös. Jag var aldrig på någon fest som jag hävdade innan, utan återigen säger jag att jag var hemma hos Jakob för att sörja brors död. Nu sitter jag hemma hos mamma. Hon sörjer inte brors död, eftersom hon fortfarande tror att bror handlade med droger. Jag har Jessica bredvid mig, men jag är en mördare. En mördare som bör förklara allt för sin mamma och som inte klarar av det.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (3 röster)
Medaljens andra sida, 3.7 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.