Chop’d

Ingen visste egentligen varför de hade hållt ihop i alla dessa år. Filip, Alvin, Ivan och Lucas. Det hade alltid varit de fyra sedan de började på dagis tillsammans. Nu hade i alla fall den yngsta av dem, Ivan, fyllt arton år och det var dags att festa till det rejält. Festen skulle äga rum hemma hos Filip, som var lite utav en förebild för de andra och oftast lyckades skjutsa iväg sin familj när han ville ha huset själv för att ha fest eller när han skulle ha hem en tjej. Filip och Ivan hade städat ordentligt i köket och tv-rummet, där folk främst skulle befinna sig. Alla sköra ägodelar hade lagts i föräldrarnas sovrum och dörren till det hade låsts.Lucas öppnar husdörren för Alvin, som bär på två flak Spendrups öl och en väska fylld med sprit nog att fylla ett fotbollslag.

- ”Ivan ditt lilla kräk, kom hit och hjälp mig bära!”, dånar Alvins röst från hallen.

- ”Jag sitter och skiter för helvete!” hörs en dov röst från övervåningen.

- ”Fille! Kom hit och ta ett flak, mina armar håller på att lossna och födelsedagsbarnet sitter på muggen!”

Lucas stänger dörren och tar väskan med sprit ifrån Alvin, som stönar av lättnad. Han bär in den i köket och ställer den på golvet framför kylskåpet för att sedan återvända ut i hallen och hjälpa Alvin med ölen. Han går före Alvin in i köket, och de båda lägger varsit flak öl på köksbordet. Inte förän nu kommer Fille in i köket och säger;

- ”Förlåt, men jag höll på att koppla in stereon. Nu har vi i alla fall ljud ute på altanen också.”

- ”Blir det inte förbannat kallt att sitta på altanen mitt i Maj?” frågar Lucas.

- ”För det första har solen stått på flera veckor i sträck, och för det andra har jag värmepump där ute. Farsan installerade den förra veckan.”

- ”Fan va fint!” säger Alvin med ett brett leende. ”Har ni någon aning om hur mycket folk det kommer komma?”

- ”Vi har räknat på ungefär trettio pers.” hörs Ivans mörka röst från köksdörren. ”Men det är ju bara de som sagt att de definitivt kommer.”

- ”GRATTIS!” vrålar Lucas och Alvin i kör.

- ”Du får din present senare ikväll, när du är full och go,” säger Filip och blinkar med ena ögat. ”Vi börjar tycka synd om dig som fortfarande är den enda i gänget som är oskuld.”

- ”Men lägg av, ni kan ju inte säga att jag inte har försökt.”

- ”Ikväll behöver du nog inte ens försöka.” grinar Lucas.

- ”Nej, säg inte att Anna kommer också!”

- ”Jojemän, och henne behöver du inte ens försöka få i säng för att det ska gå bra.” skrattar Alvin. ”Henne har vi ju haft allihop, så då är det din tur att gå med i buksvåger-gänget.”

- ”Lucas, blanda mig en grogg. Det här kommer bli en jobbig kväll om jag inte börjar tidigt.”

- ”Redan? klockan är ju inte mer än halv tre.” säger Lucas med en skeptisk blick.

- ”Bara gör det, jag orkar inte tjabba.” säger Ivan uppgivet. ”Gör en rejäl JD – cola, är du schysst.”

Lucas gör som han blir bedd och räcker över en 60-40 grogg till Ivan.

- ”Jaha, grabbar,” säger Fille, ”Är det inte lika bra att vi börjar nu också då, så att vi inte hamnar efter?”

Lucas öppnar ett flak öl och kastar en var till Fille och Alvin innan han tar en själv.

- ”Ett, två, tre!” ryter Alvin, och de tre öppnar sina ölburkar med en enda rörelse.

- ”Kasta hit en till mig med, är du schysst, Lucas.” säger Ivan, som redan druckit upp sin grogg, med en grimas.

De fyra killarna hjälps åt att lasta in ölen i kylen, och spriten i frysen, och sedan går de in i tv-rummet för att börja spela tvspel, som de alltid gör på sina förfester. De första festarna, ett gäng på 5 tjejer, anlände inte förän vid 6tiden, vid vilken Ivan redan var lite småfull och de andra lulliga. Tv-spelet stängdes av, och musiken sattes igång på en lagom volym som gjorde både musiken och prat hörbart. Alkohol dricks, mer gäster anländer och ”GRATTIS!” hörs ett tiotal gånger innan festen är i full gång. Ivan kan se Lucas och Fille stå och prata med Anna. Hon har ett självförtroende som övergår de flesta flickors, och en utstrålning som inte ens en kyrkpojk kan motstå. Ivan ser att Lucas uttalar hans namn och Anna kastar en förförisk blick bort mot soffan, där just Ivan sitter.

Utan att märkas, smyger Ivan vid halvtolv-snåret upp till Filles sovrum med den välformade, och något slampiga Anna. Inne på rummet puttar Anna ner Ivan i sängen, vänder sig om för att låsa dörren och samtidigt slänga av sig sin topp. Hon gör allting i en enda rörelse, vilket får Ivan att tänka att hon är van. Ivans huvud snurrar medans han försöker fokusera på en punkt på taket när han och Anna, omfamnade, kysser varandra och utforskar varandras kroppar. Ivans tröja åker av och han känner Annas läppar kyssa sig neråt mot byxlinningen.

Alvin stänger tvärt av musiken och möts av buande och fula gester. Moraklockan i hörnet hörs signalera midnatt. Alvin överröstar den festande horden med sin djupa röst.

- ”TYST! Är det verkligen bara jag som tycker att det är dags att sjunga för vårt lilla födelsedagsbarn?”

Han får några mummel som svar, och sedan tar han ton och de andra faller in.

”Ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti hundrade år.
Javisst ska han leva, javisst ska han leva, javisst ska han leva uti hundrade år!”

- ”ETT FYRFALDIGT LEVE FÖR IVAN! HAN LEVE;”

”HURRA! HURRA! HURRA! HURRA!”

Födelsedagssången måste ha hörts hundra meter från festen.

- ”Var är Ivan, förresten?” hörs någon i soffan säga. ”Han satt ju här för inte mer än fem minuter sen.”

Ett långt och skräckslaget skrik hörs från övervåningen.

Fille, som är närmast trappan, och dessutom bor i huset, rusar först upp för trappan, tätt följd av Lucas och Alvin. Han rycker förgäves i den låsta dörren, bankar och ropar på Ivan.

- ”Ivan! Vad är det som har hänt?”

Tystnad.

- ”Ivan! Lås upp dörrjäveln!” ryter Lucas.

Tystnad.

Fille fiskar upp en nyckelknippa ur sin ficka och låser upp dörren. Han, Lucas och Alvin glider snabbt in genom sovrumsdörren och låser efter sig. De möts av att Ivan ligger naken på sängen, dränkt i blod. Anna ligger dold under täcket.

- ”Ivan…” viskar Alvin. ”Vad fan har du gjort?”

- ”D-d-et var inte mitt fel.” snyftar Ivan.

- ”Vi måste få ut allt folk härifrån.” viskar Fille.

- ”Jag fixar det.” säger Lucas, som druckit minst. ”Lås dörren efter mig.”

- ”Knacka 5 ggr på dörren, så att vi vet att det är du, när du fått iväg allihop, OK? Och säg inte ett ljud om vad som hänt.” viskar Fille.

De utbytte en blick och Lucas visste precis vad det var som skulle komma att hända de kommande timmarna.

Lucas går ut genom sovrumsdörren och Alvin är snabb på att låsa efter honom.

- ”Dra för gardinerna, Alvin, vi måste tänka snabbt nu.”

Alvin drar för gardinerna till fönstret som vetter mot gatan. Det ösregnar ute nu.

- ”Okej, Ivan, jag vill att du kvicknar till, snabbt som fan, för det här är allvarligt och om du inte behåller förståndet kommer vi åka dit allihop.” säger Fille och går mot sängen. ”Vad var det egentligen som hände?”

- ”Hon…” kraxar Ivan och harklar sig. ”Hon kom, och hon slängde med huvudet, och jag vet inte, men hon måste ha slagit i sänggaveln för sen låg hon helt stilla och det började blöda från huvudet på henne. Jag upptäckte inte det förän efter ett par minuter. Jag låg bredvid och höll på och somna, sen när jag skulle pussa henne så rörde jag vid såret med mina läppar.”

Fille lyfter på täcket och ser ett stort sår i pannan på Anna, som ligger på mage, naken, med armar och ben utsträckta över hela sängen.

- ”Oh, fy fan…”

- ”Fille, vad fan ska vi göra?” säger Alvin med panik i rösten.

- ”Vi måste vänta tills Lucas fått ut alla ur huset, sen får vi leta upp någonstans att göra av henne.” säger Fille, förvånansvärt lugnt.

- ”Nej!” kraxar Ivan. ”Vi måste gå till polisen!”

- ”Inte en chans, Ivan. Ingen av oss får vara inblandad i något skit mer, för då åker vi i finkan allihop och det vet du mycket väl.” säger Alvin. ”Och då kommer vi inte ens att sitta inne på samma ställe. Systemet vill inte sätta medbrottslingar i samma län ens.”

- ”Vi kommer inte komma undan med det. Alla på festen har sett att Anna har varit här, eller hur?” snyftar Ivan.

- ”Sant,” viskar Fille. ”Men hon kom sent, när alla redan var fulla. Så vem kommer kunna säga helt säkert att hon faktiskt har varit här, om hon nu inte talat om det för sina föräldrar innan hon gick, men det tror jag inte för hennes föräldrar är riktiga idioter. De skulle aldrig låta henne umgås med oss.”

Fille, Alvin, Ivan och Lucas har allihop tidigare varit inblandade i lite utav varje. En gång blev de påkomna med att sälja droger på skolan. Lyckligtvis var det innan någon av dem var straffmyndiga. En annan gång var de huvudpersonerna i ett slagsmål, men ingen av dem kunde fällas för misshandel eftersom alla inblandade i slagsmålet hade sagt att det var självförsvar, och det inte fanns några legitima vittnen. Nu hade de dock allihop varit laglydiga i år, förutom en minderårig fylla här och där.

- ”Rulla in henne i bäddmadrassen innan blodet rinner ner genom den. Och Ivan, så fort Lucas kommer tillbaka, så vill jag att du går och tar en dusch.” viskar Fille bestämt.

- ”Hjälp mig då, grabbar, så vi kan rulla in henne.” säger Alvin.

Ivan sitter på golvet med ryggen mot garderoben och armarna runt knäna, som är uppdragna mot bröstet.

- ”Nehe, skit i det då, Ivan.”

Fille hjälper Alvin att rulla in den nakna, döda kroppen i bäddmadrassen, täcket och lakanet.

Tre knackningar hörs på sovrumsdörren, följt av ett viskande ”Javisst fan!” och sedan två knackningar till. Ivan går för att låsa upp dörren, men stoppas av Fille som viskar hest;

- ”Nej! Om det inte är Lucas så kommer han märka att det är något som är fel.”

Fille låser upp dörren, och där står Lucas.

- ”Har du fått ut alla?”

- ”Ja, det var inte det lättaste. Jag fick säga att dina föräldrar var på väg hem.”

- ”Har du låst dörrarna?”

- ”Ja.”

- ”Altanen också?”

- ”Ja.”

- ”Bra jobbat, Lucas. Vill du vara snäll och hämta en sopsäck? De finns i köket, under handfatet.”

Lucas springer ner för trappan och kommer tillbaka med en sopsäck i handen.

- ”Ivan, gå och ta en dusch. Ta all tid du behöver.” säger Alvin.

Ivan går, naken och blodig, ut genom sovrummet, tvärs genom korridoren och in i badrummet, låser dörren och snart hör man vatten spolas.

- ”Okej, Lucas.” viskar Alvin. ”Vi har rullat in henne i lakanen och bäddmadrassen. Sopsäcken är för resten av sängkläderna. Kuddar, örngott osv.”

- ”Jag förstod det.” svarar Lucas. ”Vart ska vi göra av henne då?”

- ”Jag vet ett ställe. Men det är ganska riskabelt.” säger Fille.

- ”Vart?” frågar Alvin och Lucas, enstämmigt.

- ”Vattenkraftverket.” säger Fille lugnt. ”Vi kan slänga ner henne i vattnet vid intaget, och om allt går rätt kommer hon åka ner i turbinen. Och då kommer det inte vara mycket kvar av henne för någon att hitta.”

- ”Har de inte en massa filter och sådant innan själva turbinen?” frågar Lucas.

- ”Jag vet inte, men jag antar det. Vet du någonting om det?” svarar Fille med en blick på Alvin.

- ”Ingen aning. Jag har inte brutit mig in där på evigheter.”

- ”Okej. Men om det nu skulle vara så att de har filter…” börjar Fille.

- ”Så måste vi se till att hon kommer igenom dem.” fortsätter Lucas.

- ”Vänta nu… Försöker ni säga att vi ska stycka henne?” frågar Alvin.

- ”Om inte du har en bättre idé,” svarar Lucas.

- ”Jag vet inte, men tänker ni inte lite väl brutalt nu?”

- ”Om inte du har lust att sitta inne, tycker jag att du går och ser till så inte Ivan dränker sig själv i duschen, tar på dig din jacka och kommer upp och hjälper oss att bära.”

- ”Låter inte som att jag har mycket att välja på.”

Alvin försvinner ut genom sovrumsdörren för att titta till Ivan.

Klockan är tre på natten och festen är slut för längesedan. Filips sovrum är städat. Han har ingen bäddmadrass, täcke eller några kuddar längre. De fyra killarna bär ut liket inlindat i sängkläder till Lucas bil. Lucas öppnar bagaget och hjälper till att hiva in den döda flickan där bak. Bagageluckan stängs, men det har mörknat för flickans ögon för längesedan. Hon dog iallafall lycklig. De fyra killarna har varsamt planerat hur de ska göra sig av med den döda flickan, och det verkar inte som om någon av grannarna har märkt att de har burit ett väldigt suspekt paket från huset till bilen.

Filip springer snabbt in och hämtar soppåsen med Annas och Ivans kläder och Filips sängkläder, låser ytterdörren efter sig och går sedan till bilen, slänger in soppåsen i baksätet där Ivan och Alvin redan sitter.

- ”Vi har inte glömt någonting nu, väl?” säger Lucas medan han sätter i nyckeln i tändninglåset.

- ”Nej, jag tror det är ganska lugnt.” svarar Fille säkert.

- ”Kör, vi måste få skiten gjort.” hörs Alvins röst från baksätet.

Ivan är tyst. Han har inte sagt ett ord på över två timmar. Han vill dela med sig av vad han tänker på, men kan inte förmå sig att tala. De kör utifrån tätorten och ut mot en bondgård, där de vet en skogsägare bor. Alvin och Filip smyger tyst fram mot skjulet som står en bit ifrån det stora huset, medans Lucas vänder bilen och ställer sig på tomgång för att vänta på dem. Filip knäcker snabbt koden till hänglåset som håller skjulet stängt. Koden är födelseåret av bondens dotter, som råkar vara Filips före detta flickvän. Alvin går in i skjulet och tar en dunk bensin och smyger sakta ut igen för att ge plats åt Filip. Filip tar motorsågen som han så många gånger använt när han hjälpt sin före detta svärfar kapa träd i skogen. Han går ut igen, låser efter sig, men bryr sig inte om att torka bort fingeravtryck. Det finns ingen mening med det, eftersom hans fingeravtryck troligen redan finns där ändå. Det var inte så längesen han och Joanne gjorde slut. Filip och Alvin smyger försiktigt tillbaka till bilen och lägger bensin och motorsåg bredvid den döda flickan i bagageutrymmet och sätter sig sedan på passagerarsätet fram respektive bak i bilen. De åker ut i skogen i utkanten av tätorten, till en väl använd grillplats nära en sjö. Väl där hjälps de alla åt att lyfta ut den döda flickan och lägga henne inuti grillplatsen inramad av stenar. Filip hämtar en overall och påsen med kläder från bilen och tar på sig overallen, för att sedan återvända till grillplatsen och tömma påsen ovanpå flickans kropp.

- ”Ivan, hämta lite av veden som ligger i vindskyddet där borta.” säger Alvin och lyser med ficklampan han håller i mot ett vindskydd ett par meter ifrån grillplatsen. ”Och försök att inte ta några vedträn som märks.”

Ivan säger ingenting, utan tänder sin egen ficklampa och lunkar bort mot vindskyddet. När Ivan återvänder till grillplatsen med famnen full av vedträn andas Filip in och säger;

- ”Alla är med på detta nu? Vi har inget annat val. Alla är överrens?”

- ”Mmm..” mumlar de andra.

- ”Seriöst. Detta stannar mellan oss, och bara mellan oss. Ett ord om vad som hänt ikväll och vi sitter inlåsta i flera år.” fortsätter Fille.

- ”Ja” säger de tre med en stämma.

- ”Okej, backa undan nu så ni inte får massa aska och skit på era kläder.”

Killarna backar undan och Filip lägger vedträna försiktigt, det ena efter det andra, runt Annas döda kropp. Alvin kommer fram till honom och ger honom en tändare. Alvin vänder tillbaka till bilen, och lutar sig mot den. Ivan sitter i bilen och Lucas röker en cigarett för att lugna sig. Snart ser de alla tre Filip tända på vedträna och backa undan. Efter en minut har bäddmadrassen tagit eld och en meterhög brasa sprakar från grillplatsen ute i skogen bara en liten bit från tätorten. Skogen är tät, och elden syns inte från långt avstånd, så det finns ingen risk att någon ringer polisen. Lucas tar ett bloss och försöker få igång en konversation.

- ”Vilken jävla fest, va? Hoppas inte vi behöver göra det här nästa år också.”

- ”Skämta inte.” säger Alvin seriöst.

Eftfer fyrtiofem minuter har brasan brunnit ut, och det är nu bara kolbitar kvar, men man kan fortfarande se konturerna av en kvinnofigur ligga i mitten av grillplatsen. Alvin och Lucas går fram till Fille med bensinen och motorsågen. Blodet i Annas ådror har nu kokat och det mesta förångats.

- ”Skynda dig. Vi måste vara hemma igen innan folk börjar köra till jobbet.” säger Lucas till Fille.

- ”Det tar bara ett par minuter. Se till så Ivan mår bra, bara.” svarar Fille. ”Kom hit med en ny påse när jag visslar.”

Lucas och Alvin går tillbaka till bilen ännu en gång, och på avstånd hör de hur Fille sakta sågar den döda kroppen i bitar. Alvin sätter sig i bilen jämte Ivan och Lucas röker en cigarett till. Efter tio minuter hör Lucas en vissling och hämtar en soppåse ur bagaget för att sedan gå fram till Fille och låta honom lägga ner Anna-delarna i påsen.

- ”Fy fan vad äckligt det luktar,” säger Lucas. ”Se till att få ner all skit i påsen snabbt så vi kan dra.”

Lucas tände ännu en cigarett medans han väntade på att Fille skulle få ner Anna i soppåsen, och de två återvände sedan till bilen. Väl där fimpade Lucas sin cigarett medans Fille tog av sig overallen och lade ner den i påsen, som han sedan lade i bagaget bredvid motorsågen som Lucas redan lagt där. De båda tar sina respektive platser i bilen och när de kört en liten bit på den smala grusvägen utbrister Fille;

- ”Satan! Usch, fy helvetes jävla fan! Det där var det värsta jag varit med om. Inte en chans i hela världen att jag gör det igen.”

- ”Fick du med allting nu?” frågar Ivan från baksätet.

- ”Ja, och fick jag inte det så är chansen stor att jag svalde resten för när jag började såga yrde det aska utav bara helvete.”

- ”Men kan man inte hitta några spår från grillplatsen om man bara vet vart man ska leta?”

- ”Om bara ett par veckor kommer grillplatsen att vara helt full av turister och tjuvsupande fjortisar, så det behöver du nog inte oroa dig om. Alla spår kommer sakta att försvinna i takt med att folk grillar eller gör eld för att hålla sig varma. Sen vet du ju hur ineffektiv polisen har varit nu på senaste år. Underbemannade och omotiverade. Även om Annas fall skulle leda till utredning så kommer de inte kunna få fram ett skit förutom att hon har varit hemma hos mig.”

- ”Det har du faktiskt jävligt rätt i,” säger Alvin.

De kör ut på landsvägen och kör inåt mot tätorten igen. Efter ett par minuter ser Lucas blinkande blåljus långt bak i backspegeln.

- ”HELVETE!” skriker han.

- ”Vad?” frågar Alvin.

- ”Polisen är bakom oss.”

- ”Okej, Ivan och Alvin, låtsas sova. Lucas, behåll lugnet.” säger Fille med en fejkad lugn röst.

- ”Hur fan ska jag behålla lugnet? Jag har precis skjutsat dig till platsen där du eldade upp och sen sågade itu tjejen som Ivan satte på och som sedan dog!”

Lucas ser blåljusen komma närmare i backspegeln.

- ”Låtsas att du är fyllechaffis!” säger Fille.

- ”Tänd en cigarett åt mig. Snabbt.”

Polisen är inte längre än hundra meter ifrån dem nu. Lucas kör bil, full. Ivan har haft ihjäl en flicka. Alvin har hjälpt till att frakta liket flera kilometer från olycksplatsen och Filip har eldat och styckat henne.

- ”Stoppar de oss, är det kört.” hörs Ivan.

- ”Håll käft!” ryter Alvin och smäller till honom i bakhuvudet. ”Låtsas som att du sover!”

Polisbilen kör om dem i rasande fart, men vinkar inte in dem till kanten. Den fortsätter att köra mot den lilla tätorten där det fortfarande inte är någon som vet att en flicka är död och påväg mot sin grav. Alla fyra suckar av lättnad när polisbilen vrålar iväg och försvinner. De svänger av vägen en liten bit innan tätorten och närmar sig snabbt vattenkraftverket.

De stiger alla ur bilen för att sedan plocka ut soppåsen. Filip går med den över axeln mot den långa trappan som leder till andra sidan av dammen som hindrar vattnet från att svämma över. Tätt efter Filip går Alvin, sedan Ivan, och sist Lucas. Trappan är smal, och regnet som slutade för flera timmar sen har gjort den hal. Filip halkar till och ramlar baklänges, men fångas snabbt upp av Alvin, som får stöd bakifrån av Ivan för att kunna hålla vikten.

- ”Herre jävlar. Tack, killar…”

- ”Lugnt,” säger Alvin. ”Kom nu, vi måste få det här gjort.”

Solen börjar gå upp nu. När de når toppen av trappan slås deras ansikten av de allra första solstrålarna. Deras ögon är inte vana vid ljuset än, och de måste kisa för att kunna fortsätta. Det är vindstilla uppe på dammen, men turbinen är igång. Vid intaget till den flyter döda gäddor och grenar som varit för stora för att ens komma förbi det första filtret. Ljudet från turbinen är öronbedövande och de måste nu använda sig av gester för att göra sig förstådda. Ivan ställer sig mot räcket som vetter mot sjön, vars vatten forsar genom kraftverket, får turbinen att snurra och förser tätorten med el. Ivan kräks och hans kräks verkar inte vilja sluta komma. Lucas tar fram en flaska vatten ur sin ficka.

- ”Här, drick.” säger han, men Ivan hör honom inte, och ser honom inte. Han har ögonen stängda. Muskelsammandragningarna i hans mage får ögonen att tåras och han kan inte förmå sig att hålla dem öppna, utan fortsätter istället att kräkas över räcket ner i det mörka vattnet. Alvin gestikulerar åt Filip att tömma soppåsen, så att de kan komma där ifrån. Han står rakt ovanför insuget till turbinen, vänder påsen uppochner för att tömma den. Han slinter på den hala stenbyggnaden och faller över räcket. Lucas kastar sig framåt för att få tag i någon del av sin bästa kompis kropp, för att få tag på honom, innan han ramlar i det iskalla vattnet…

… och missar. Filips ankel åker ur räckvidd precis när Lucas landar, rakt på magen, på den hala, kalla stenbyggnaden. Med ett stort plask faller Filip i det kalla vattnet nu upplyst av morgonsolen, och sugs snabbt ner under ytan av vattenströmmarna. Ivan slutar kräkas och tar sats för att hoppa i efter honom, men Lucas och Alvin håller fast honom.

- ”NEJ, IVAN! Det går inte! Du kommer också sugas under!” skriker Lucas.

- ”JO! SLÄPP MIG! JAG… MÅSTE… FÅ UPP HONOM!”

Ivan kämpar för att komma loss, men Lucas och Alvin är starkare än honom. Alla tre ser på när Filip sakta sugs in mot turbinintagets första filter, som är ett stort rostigt stålgaller, tillsammans med de minimala bitarna av den döda flickan, de brända sängkläderna och kläderna Ivan hade på sig för bara ett par timmar sedan. Filip sitter fastklämd mellan undervattensströmmarna och gallret flera decimeter under ytan och kämpar förgäves för att komma upp igen. Ivan fortsätter att kämpa. Alvin trycker ned honom mot den kalla stenbyggnaden och håller fast honom. Innerst inne vet de alla tre att det inte finns någonting de kan göra för att rädda sin kompis, som riskerat så mycket just denna natten för att hjälpa Ivan ur knipan med den döda Anna. De kan inte göra annat än se på när deras bästa vän, deras ledare, deras tröstkälla och allra mest älskade i hela världen sakta drunknar mellan de tusentals liter vatten som inte bara hindrar honom från att andas utan dessutom trycker mot hans bröst med sådan kraft att all luft strömmar ut ur lungorna. Filip höjer sin blick, sina djupa gröna ögon och tittar upp mot ytan och med en sista kraftansträngning försöker han förgäves ta sig till ytan. Han ser mot platsen där han vet att hans allra bästa vänner i hela världen måste vara, och ger dem en blick som ber om förlåtelse, och som säger hejdå. För alltid. Filips ögon stirrar rakt upp mot dem, men blicken är tom. Filip är död.

- ”FILLE!” vrålar Ivan med all kraft han kan förmå.

Sorgen som de tre återstående vännerna känner är obeskrivlig, för att inte tala om oändlig. Speciellt för Ivan, som såg Filip som en storebror. Han hade alltid funnits där, och de tre hade vant sig vid tanken på att han alltid skulle vara där. Och nu var han borta. Han skulle aldrig mer skratta elakt när han vann över dem i tv-spel, eller när de berättade om den senaste pinsamma historien om när de skämt ut sig inför flickor. Han skulle aldrig mer vara den som testade alla dumma saker först bara för att se om det var säkert, aldrig mer ställa upp, aldrig mer finnas där, aldrig mer skratta, aldrig mer le, aldrig mer titta se på dem med sina gröna ögon och säga att allt kommer att fixa sig. Aldrig mer…

Ivan skriker och kämpar, men Alvin håller honom nere mot marken. Lucas kan inte förmå sig att hjälpa Alvin. Han känner sig så svag, så överväldigad. Han kan inte sluta stirra på Filip och hoppas att han ska kravla sig upp till ytan och ta ett andetag. Solen stiger, Ivan skriker och Lucas bara stirrar. Ingen av dem har någon tidsuppfattning längre. Ingen vet hur lång tid de spenderar uppe på dammen, och ingen av dem vet vad klockan är. De bryr sig inte heller. Om det är en minut eller ett dygn senare som Ivan har lugnat ner sig och Lucas till sist tar till orda med en kraxande röst;

- ”Vi borde gå.” viskar han. ”Vi måste hem.”

- ”Vad i hela jävla helvete är det du står och säger?” säger Alvin med hat i rösten. ”Vi måste hitta ett sätt att få upp honom.”
- ”Nej. Det går inte. Vi kommer slängas direkt i fängelse, förstår du inte det?”

- ”Vår bästa vän ligger livlös flera decimeter under ytan och du säger att vi ska lämna honom?”

- ”JAG VET ATT HAN LIGGER DÄR, ALVIN!” vrålar han. ”Men vet du inte vad han har gått igenom för att vi INTE ska hamna i fängelse?”

- ”Jo, Lucas, jag var faktiskt med hela tiden.”

- ”Då så, om inte du tycker att vi ska sättas i varsin cell, när vår bästa vän precis har dött när han försökt se till att vi absolut inte ska det…” börjar han lugnt ”SÅ TYCKER JAG ATT DU HÅLLER KÄFT OCH LYSSNAR PÅ MIG NU! Fattar du det?”

- ”… och VAD I HELVETE ska vi säga till hans föräldrar?” säger Lucas. ”VAD ska vi säga till dem?”

- ”Vi ska inte säga någonting. För bara ett par timmar sen svor vi allihop på att vi inte skulle säga ett ord om vad som hänt inatt till någon.”

- ”Det sista som hände på festen var att jag skrek, och att ni kom upprusande för att titta till mig.” börjar Ivan. ”Men det visade sig att jag hade haft en mardröm.”

- ”Exakt, Ivan, och sen när jag fått ut alla ur huset så lämnade vi Fille i huset, eller hur?”

- ”Ja, det var det som hände.”

- ”Det kommer aldrig att hålla, fattar ni väl?” säger Alvin.

- ”Nej, det är möjligt att det inte gör, men det är det bästa vi har just nu.” viskar Lucas.

- ”Det kommer hålla, om vi alla tre säger det.” fortsätter Ivan. ”Är du med på detta nu, och tänker hålla löftet du gav oss alla tre, där ute i skogen? För om du inte är det, är det lika bra att du går till polisen nu direkt. Eller ännu bättre om du hoppar i och möter samma öde som Fille.”

- ”Hur fan vågar du?” säger Alvin med hat i rösten och riktar en högerkrok mot Ivan, som duckar undan.

Lucas håller tillbaka Alvin.

- ”Han menade inte det, Alvin. Sluta nu, innan det händer nåt mer skit!”

Alvin lugnar ner sig, och de tre återstående går sakta ner för den långa, hala trappan, tysta.

När Lucas, som är sist, stänger bildörren ser han lyktan från en bil svänga in på grusvägen och köra mot dem. Lucas svänger runt och strålkastarna träffar bilen framför. Det är en polisbil. De två bilarna möts och stannar bredvid varandra. Polisen i passagerarsätet stiger ut och Lucas vevar ned sin ruta. Polisen lyser med en ficklampa in i bilen för att se hur många de är.

- ”Jasså, festen slut?”

- ”Jo, vi är på väg hem nu.”

- ”Vad gjorde ni här då?”

- ”Näe, killen där bak behövde kräkas så jag svängde in på första bästa plats.”

- ”Jaha, okej. Får jag se på ditt körkort?”

- ”Varsågod.”

- ”Ja, det verkar vara i sin ordning, men som du säkert vet måste du ändå blåsa.”

- ”Okej.”

Lucas blåser i apparaten som polisen håller fram. Han tittar på den digitala mätaren och hans hjärta hoppar volter i halsgropen. Mätaren visar 0.09 mg/l.

- ”Ja, du.” suckar polisen. ”Du ligger precis på gränsen. Var det länge sedan du drack?”

- ”Ja, jag tog ett par öl för, ” han tittar på klockan som nu visar fem i halv fem. ”Ungefär 10 timmar sen.”

- ”Okej, har du långt hem?”

- ”Nej, jag bor precis innan för stadsgränsen bara. Och dessa fyllon bor precis i närheten så jag kör ingen omväg.” säger Lucas ärligt och nickar mot de andra.

- ”Ja, okej. Kör lugnt då, vi ligger bakom ifall det skulle hända något. Och sov gott sen.” säger han och ler.

- ”Jajemän. Tack så mycket!”

Han stänger rutan och snart är de på väg hem till Lucas, med polisbilen tätt efter. Alvin stirrar ut genom rutan och säger ingenting och Ivan gråter i baksätet.

De stiger ur bilen och poliserna kör förbi dem och ler mot dem. Alvin muttrar något om att de har varit allt för nära alldeles för många gånger. Efter Lucas bett honom, lovar Alvin att följa Ivan hem innan han själv beger sig hem för att sova.

När Alvin vaknar nästa dag och tittar på sin mobiltelefon för att se vad klockan är ser han att han har fått ett sms från Lucas. ”Kom hem till mig så fort du sett detta och dragit din morgonrunk.” Han klär på sig och går ner till köket för att dricka vattnet han glömde att dricka när han kom hem. Trots att huvudet bultar och tarmarna suger lyckas han få i sig två huvudvärkstabletter och en liten skål flingor till frukost. Alvin går ut genom ytterdörren och börjar gå mot Lucas hus. Föräldrarna jobbar i trädgården och ser inte ens att han går. Han kommer fram, och ser att Ivan och Lucas är på väg att sätta sig i bilen för att köra iväg.

- ”Vänta på mig!” ropar han, springer ifatt och sätter sig i bilen.

- ”Vi måste göra oss av med sågen och bensinen. Snabbt.” förklarar Lucas. ”Vi kan inte lämna tillbaka den, för Fille var den enda som kunde koden till skjulet, och han berättade inte den för någon av oss. Men jag har en idé om hur vi kan göra.”

- ”Kör då, kvickt som fan. Vi måste få det gjort så snabbt som möjligt så att det blir svårare att spåra det till oss.” säger Ivan, vars ansikte fortfarande inte fått tillbaka sin färg eller levande blick. Han har nog inte ätit någonting.

Lucas kör ut genom orten, mot stället där det för bara ett halvt dygn sedan bränts och styckats en 17-årig flicka. De åker förbi grusvägen som leder ner till grillplatsen och fortsätter ett par kilometer på landsvägen, där Lucas plötsligt svänger höger in på en skogsväg. Det skumpar och guppar på skogsvägen, och de kör sakta, flera hundra meter rakt in i den tätnande skogen. Plötsligt stannar bilen, Lucas säger ”Kom.” och alla tre hoppar ur bilen.

- ”Ni två tar sågen och spaden i bagaget, och jag tar bensinen.” viskar han, helt i onödan. ”Följ efter mig.”

Han leder dem in på en stig, och går även här flera hundra meter rakt in i skogen, fram till en stor gran som har vält i gårdagens storm. Han instruerar de andra och de sätter snart igång. Ivan gräver runt rotvältan och Alvin sågar i trädet. Själv har han slängt ner bensindunken i rotvältan och står och röker en cigarett.

- ”Du tänker inte hjälpa mig här eller?” säger Ivan.

- ”Snart. Ska bara röka färdigt.”

Han tar över för Ivan och säger till Alvin att lugna sig en liten stund med sågandet. När han grävt tillräckligt för att få det som han vill, sätter han spaden i marken och plockar upp sågen. Till slut fjädrar det avsågade trädets stubbe tillbaka till platsen där det en gång stod. Under rötterna ligger nu dunken med bensin och ett hål vid sidan gör det möjligt att även trycka ned motorsågen under granen. Lucas fyller igen det grävda hålet med dess jord och börjar sedan gå mot bilen igen. De andra följer tyst efter och undrar hur i hela världen han kom på den idén, om den kommer att fungera, och om någon kommer undra varför det ligger en stor ihjälsågad gran, tillsynes i onödan, mitt i skogen.

Ingen säger ett ord på vägen hem. Lucas hade tagit platsen som ledare för kompisarna, nu när Filip inte längre kunde. Lucas, som vanligtvis var så tystlåten och allvarsam av sig, var nu den som var mest kvicktänkt. Han utstrålar, så som Filip gjorde, nu en slags lugnande Aura som får de andra två att hänga kvar vid varenda ord han säger. Att göra precis som han säger. Med Lucas som deras egna levande trankil finns det en chans att de kan klara sig.

De tre kommer hem till Lucas och går in i huset. Lucas går ner i källaren för att hämta en flaska sprit, och de andra två går upp på hans rum. När han kommer upp till sitt rum ligger Ivan på sängen och stirrar upp i taket. Alvin sitter i datastolen och ser på sina fötter med ett äcklat ansiktsuttryck. Lucas tar fram tre glas och häller upp en whiskey i var glas, räcker över ett till vardera person i rummet, höjer sitt eget och säger;

- ”För Filip Andersson, vars vänskap vi är evigt tacksamma för, och vars vänskap aldrig kan ersättas.”

- ”För Anna Karebo. Bra vän, bra älskarinna.” säger Alvin tyst.

- ”Filip och Anna.”

”Filip och Anna”

De slår ihop sina glas och sveper innehållet.

De dricker upp flaskan med Whiskey och Lucas går för att hämta mer. Alvins telefon ringer. ”Fille Hem”.

- ”Hallå?”

- ”Hej Alvin, det är Marie. Jag undrar om du vet vart Filip är? Det är helt ostädat, och han är inte på sitt rum, men alla sängkläder är borta.”

- ”Nej, jag har inte hört från honom. Vi blev uttråkade och skjutsade ut alla gäster och sen stack vi. Filip sa att han skulle fixa städningen själv och att det inte var något att bry sig om.”

- ”Jaha. Okej… Tack då, Alvin. Ring om han hör av sig, är du snäll.”

- ”Ja, det lovar jag. Hör av dig du med om han kommer hem.”

- ”Japp. Hejdå.”

- ”Hej.”

Ivan tittar med förvåning på Alvin. Det var inte ofta Alvin kunde hålla sig lugn i pressade situationer, men de senaste 24 timmarna hade han varit ovanligt lugn. Lucas kommer in på rummet med en ny flaska whiskey och häller upp åt de tre.

- ”Filles morsa ringde.”

- ”Okej, vad sa hon då?”

- ”Att huset var ostädat och att Fille inte var hemma.”

- ”Och du sa…?”

- ”Att vi stack strax efter vi skjutsat ut alla gäster.”

- ”Bra.” säger Lucas lättat. ”Skål.”

De sitter hela dagen på Lucas rum och super i de döda vännernas ära. De kommer aldrig mer få se någon av dem, och de saknar dem redan. När kvällen drar sig på är de alla tre fulla och hungriga. De går ner i köket för att äta ett par mackor. Föräldrarna har inte synts till på hela dagen och sitter nu i tv-rummet och tittar på film. De tre äter sina smörgåsar och återvänder till Lucas rum för att fortsätta supa, och sedan, långt in på natten, försvinna in i drömlös sömn.

Flera dagar går utan att Alvin, Ivan och Lucas ses. De skickar ett enstaka sms någon gång då och då för att se hur de andra mår, men inget mer. Alla tre har varit tvugna att spela förvånade över att varken Anna eller Filip inte hittats än. Alla tre har fått uppge samma historia till Filips mor, polisen och alla andra som frågat.

- ”Vi tröttnade på festen, så vi skjutsade ut allt folk ur huset, och sen körde Lucas oss till Halmstad där vi tog en krogrunda. På vägen hem behövde Ivan kräkas och vi körde in vid vattenkraftverket. När han var färdig körde vi hem igen.”

Det fanns ingen som kunde stärka deras berättelse, men heller ingen som kunde säga emot den.

De tre träffades sent en kväll, en vecka efter de horribla händelserna. De är alla knäckta över vad som hänt och kan knappt förstå det. Ivan är värst däran. Han gråter ständigt och efter en lång tystnad mellan dem säger han;

- ”Jag tycker vi borde gå till polisen i alla fall.”

- ”Nej.” säger Lucas. ”Ni har inte listat ut det än, eller hur?”

- ”Vadå?”

- ”Fille halkade inte. Han låtsades.”

- ”Men sluta nu.”

- ”Fille trodde från första början att vi inte skulle komma undan med det. Jag såg det i hans ögon på rummet den där kvällen. Tänk på det.”

- ”Menar du att hans död inte var en olyckshändelse?” viskar Alvin.

- ”Exakt. Tänk. Det var hans rum Anna dog i. Det var hans sängkläder som HAN rullade in Anna i. Det var Fille som bröt sig in i skjulet, han brände henne, han sågade henne. Det var Fille, och du då, Ivan, som kunde kopplas till Annas död, men han såg till att alla bevis pekade mot honom. Filip Andersson tog sitt liv vid vattenkraftverket för att han inte ville åka i fängelse. Och han tog sitt liv för att du, Ivan, inte skulle behöva sitta inne. Om inte du tycker det är mer än ett rimligt pris för din frihet tycker jag inte att du ska gå till polisen.”
Författare; Despicable.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (7 röster)
Chop'd, 4.0 out of 5 based on 7 ratings

3 kommentarer

  1. Jossan Skriver:

    Jätte bra !

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Andreas Skriver:

    Riktigt, riktigt bra.. Du gjorde det intressant hela vägen till slutet. Skulle gärna läsa mer.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Cassie Skriver:

    Skitbra! Började gråta i slutet, helt underbar!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.